Artikel i tidningen Syd-Österbotten 14.2.1956:
Korsbäck-Lillsjöbönderna i Lappfjärd hör säkerligen till dem, som de senaste årens svåra översvämningar drabbat hårdast. Efter ett otal uppvaktningar och ”trappnötningar” hos vederbörande myndigheter har dock nu dessa bönders hundraåriga torrläggningsönskan äntligen fått en, som man tro, lycklig lösning. Senaste höst, alltså 1955, kunde nämligen torrläggningsarbetet påbörjas och har nu fortgått i rask takt, tack vare en effektiv maskinell arbetskraft. Syd-Österbotten har på ort och ställe gjort ett besök och är här i tillfälle att delge läsekretsen några närmare upplysningar om detta årensningsföretag.
Storsjö-Lillsjö tillandningar befinner sig som känt i Korsbäck och Lillsjö bygrupper i Lappfjärds kommun med Storå som östra granne. Största delen av den nu berörda torrläggningens nederbördsområde, vilket omfattar 262 km², varav 1,6 km² sjöar, befinner sig utom Lappfjärds gränser på Storås område med en del källflöden ända in i Åbo och Björneborgs län. Den 45 km långa s.k. Kärjenjoki, som upprinner i ovannämnda län, genomflyter sjöarna Kivijärvi, Veitjärvi, Mustajärvi och Haapajärvi i Storå och infaller därpå i Storsjö träsk i Korsbäck, därifrån det är cirka 10 km kvar till nämnda ås utlopp i Lappfjärds å i Dagsmark by. På denna sistnämnda sträcka passerar ån – som på Lappfjärds området allmänt kallas för Dagsmark å – Lillsjö träsket, beläget mellan Korsbäck och Dagsmark byar.
I mitten av 1800-talet skedde det första försöket till uttappning av de båda nämnda träskena i Lappfjärd. Storsjö har sedan dess intill början av 1930-talet varit uppdelat i fyra huvudlag med tjugo lotter på varje lag, vilka årligen utlottades i höbärgningssyfte. Dessa lotter uppdelades i mindre lotter och skiften, vilka varje år före höskördens början utpålatdes på nya platser, så att ingen fick samma bärgningsplats av träskets strandmarker följande år. På liknande sätt har även Lillsjö träskets strandmarket varit uppdelade. När sedan frågan om uttappningen av Storsjö första gången blev aktuell försiggick också utdikningen enligt samma lottsystem, liksom också underhåller av hölador och inhägnaden varit ordnad ända tills storskiftesregleringen 1930 – 1931.
År 1915 inlade korsbäckbönderna anhållan om att med statlig hjälp får en undersökning av Storsjö-Lillsjö tillandningar till stånd. Denna anhållan bifölls sent omsider och lantbruksingenjören A. Jaskari upprättade år 1919 ett torrläggningsprojekt, vilket dock på grund av brist på anslag inte kunde verkställas förrän åren 1932 -1935, berättar sysslomannen Einar Lind för tidningen.
Vid denna projektering hade markägarna att ta ställning till två alternativ: torrläggning för odlingsbar mark eller för ängsmark. Bönderna valde givetvis det senare alternativet som var det billigare, men vilket dock särskilt under de senaste tio åren åsamkat markägarna otaliga förluster. Hade man denna gång valt det första alternativet, skulle inte de senaste årens översvämningar fått försiggå.
Denna dikning, som med hänsyn till torrläggning för ängsmark, kom sålunda att ske för en vattenmängd om endast 11 kbm per sekund, vilket var allt för litet. Dikningen, som försiggick som nödhjälpsarbete , kom att kosta intressenterna 716 956 mk, varav bönderna själva betalade 50 procent och staten resten av kostnaderna, vilka också denna gång fördelades enligt träsklotterna och inte enligt nyttoprincipen.
Denna torrläggning var till en början tillfredsställande men med tiden sjönk markerna emellertid så mycket, att en avsevärd del av dem blev fullständigt värdelösa. En viktig deprimerande faktor härvidlag var även de årensningar, som efter kriget med statsmedel verkställdes på Storå kommuns marker, det vill säga i Kärjenjokis mellersta och östra del i Vesijärvi. Dessa årensningar och delvis nya dikningar, kom givetvis att kraftigt öka vattenmängden i Storsjön i Korsbäck med de senaste årens översvämningar som följd. Ett sådant förfaringssätt motiverades från statligt håll med att Storsjö var utdikat för enbart ängsmark, varför man ännu inte hade några skyldigheter mot Storsjön.
Redan år 1945 – tio år efter den senaste årensningen – insåg emellertid korsbäckborna att gamla misstag ovillkorligen måste korrigeras. En ordentlig rensning och fördjupning av ån måste fås till stånd. Det första sammanträdet hölls och en kommitté tillsattes med uppgift att utröna möjligheterna för en ny torrläggning och i första hand få en undersökning till stånd. Kommittén som bestod av tre personer fick också en undersökning till stånd under lantmätar ingenjören O. Suupohjas ledning, men dock först år 1948.
Men nu var en början gjord och det gällde att med alla till buds stående möjligheter och en envis, energisk uthållighet försa saken vidare. Jordbrukarnas existens stod på spel. Det ena sammanträdet avlöste det andra och sysslomän tillsattes. Protokollboken uppvisar över 30 protokollförda sammanträden. Den ena instansen efter den andra fick påhälsning av sysslomännen och så fort man fick nys om något tillfälle, där det var av vikt att göra sig påmind, så passade man på. Ibland var man rent av tvungen med de andra intressenterna resa i väg till en uppvaktning för att hinna till i det rätt ögonblicket eller annars vidta någon annan påkallad åtgärd. För planens realiserande har korsbäckborna haft god hjälp av ÖSP och de svenska riksdagsmännen Korsbäck och Nordström, säger herr Lind.
För att kunna anhålla om statsbidrag måste markägarna dock först betala skulden på kostnaderna för den förra dikningen på 30-talet. Denna skuld var inbetald 1949, då man omedelbart började bombardera olika instanser med anhållan om statsbidrag. Otrevligt var det, säger man om härvidlag att ständigt få höra, att torrläggning så nyligen hade utförts till ängsmark, varför man ansåg att staten nu inte hade varken skyldighet eller medel att börja torrlägga för odlingsbar mark. Intressenterna fick med andra ord erfara ”fädernas missgärningar”.
En annan motgång var också en viss oenighet, som varit rådande bland en del markägare. Men allt sådant måste man ju alltid ta med i beräkningen även då det gäller en så liten bygrupp som Korsbäck med ett 60-tal gårdar.
Vid ett sammanträde den 9 juni 1950 var ingenjör O. Suupohja närvarande och presenterade för oss kostnadsförslag jämte arbetsbeskrivning, uppgjord på basen av hans tidigare gjorda undersökningar, vilket allt godkändes av mötet, fortsätt herr Lind. Enligt ingenjör Suupohjas sakliga beskrivning omfattade hela torrläggningsområdet 333,15 ha, varav 324,44 ha åker, 6,97 ha äng och resten impediment mark.
Genom denna åupprensning avlägsnas under högvattenståndet ett översvämningsområde om 275 ha, motsvarande 3,1 miljoner kubik vattenmagasin, som i 30-tals dygn brukar dränka markerna, varvid grödan ställvis varit två meter under vatten. Åns bredd, som varit 6-7 meter göres nu 9-12 meter och avvattningen som tidigare varit 11 kbm, kommer att bli över 30 kbm per sekund. Fördjupningen vid ett par bergspassager om 150 meter stiger ända till 2 meter. Jordförbättringsvärdet rör sig omkring 33 miljoner mark och hela kostnadsförslaget är nu 35 miljoner mark inklusive ser nya broar.
Sedan detta projet var antaget, ansökte man omedelbart om anslag och efter de stora översvämningarna 1953, då skadorna uppgick till omkring 6,7 miljoner mk hade alla – såväl de tvekande intressenterna som staten – klart för sig vad klockan var slagen. Redan nämnda år skulle statsbidrag för företaget i form av nödhjälpsarbete ha erhållits men blev avslag, emedan kommunen inte kunde uppvisa arbetslösa, ty alla var i arbetsförtjänst i Sverige. Detsamma är förresten fallet med invånarna i dessa byar även i år.
Emellertid förnyades anhållan hos lantbruksstyrelsen med resultatet att man senaste vår fick det glädjande meddelandet, att 5 miljoner mk beviljats för påbörjande av arbetet. Och sedan början en gång är gjord, anhålles givetvis även i fortsättningen mera anslag i den mån arbetet fortskrider. Korsbäck – Lillsjö årensningsföretag torde vara det enda i landet som år 1955 erhöll årensningsmedel för en ny opåbörjad årensning.
Den stora grävjätten befinner sig för närvarande i närheten av Lillsjö bygrupp. Byggmästare Toivo Alahuhta berättade vid vårt besök, att arbetet som påbörjades för nära fyra månader sedan i Dagsmark har gått raskt undan, men fördröjes nu något på grund av kylan, Arbetsstyrkan har varit 25 man jämte tidtals två grävmaskiner. Den maskin, vi såg i full aktion, var en ”45-tonnare” av engelsk tillverkning – den största grävmaskinen i hela Vasa lantbruksingenjörsdistrikt för närvarande, säger hr Alahuhta.
Skopan som rymmer 2 kbm lyfter ända upp till 8 ton. Av den 7,3 km långa rensningssträckan är nu 1,2 km avverkad och vi har nu nått det första djupskärningsstället, med oväntat hård berggrund, som avsevärt bromsar upp hastigheten. Det är nu c. 300 m kvar till Lillsjö och nära 3 km till Storsjö träsket i Korsbäck.
Hittills har över 1 000 kg dynamit förbrukats. Den upptagna jordmängden stiger till i medeltal 30 kbm per löpmeter. Hela grävningen omfattar dock över 200 000 kbm.
Antalet broar över ån blir mindre än tidigare men i stället får de mycket större bärförmåga och en bredd, som motsvarar tidens krav. Vad som dock betyder mest för korsbäckborna härvidlag, är att de förnuftigt nog får en tidsenlig landsvägsbro över ån i byn, där vägsträckningen även kommer att ändras något och en väguträtning företas på en 300 meters sträcka till följd härav, säger byggmästare Alahuhta.
Den nu pågående viktiga torrläggningen, som beräknas vara slutförd till årsskiftet, kommer utan tvivel att betyda ett stort uppsving för jordbruket i dessa nejder, som annars hotas av avfolkning.
