Den nygrundade tidningen Kristinestads Tidning utkom med sitt första nummer den 11 augusti 1897. Det första egentliga numret, alltså nummer 1 utkom den 1 september 1897. Den kommande storskiftesregleringen i Dagsmark fick mycket spaltutrymme, till och med i provnumret omnämns saken.
Kristinestads Tidning 11.8.1897, provnummer. Artikel under rubriken Korrespondenser från nejden.
Storskiftet i Dagsmark synas alltmer bli en tvingande nödvändighet. Jorden inom byn är nu skiftad i oändligt många ytterst små jordlotter, som vid hävdande av ett hemman vållar stor obekvämlighet, Den mark som underlyder ett hemman , är sålunda splittrad åt flera håll. Därjämte påkallar de många små jordlapparna behovet av en tallös mängd gärdesgårdar. Ett större fält formligen vimlar av dylika, till vilkas underhåll åtgår ofantlig tid. Dessutom är den för odling mest lämpade marken belägen på jämförelsevis långt avstånd från byn. Denna mark skulle genom storskifte och därav påkallad utflyttning komma vederbörande jordägare till väsentlig nytta, då den däremot under nuvarande förhållanden är mindre väl hävdad.
Kristinestads Tidning 1.9.1897. Artikel under rubriken ”Från omnäjden”.
Dagsmark skifteslag i Lappfjärd torde snarligen komma att undergå storskifte, enär ansökan om sådan för några veckor sedan inlämnats till guvernören. Framdeles torde vi återkomma till ärendet, tillsvidare ville vi endast lägga vederbörande hemmansägare på hjärtat att på allt vis söka få till stånd storskiftesreglering och icke åtnöja sig med komplettering, som ansökan ursprungligen lär avse. I ett skifteslag i Vesijärvi by i Storå har samtliga bönder varit nog förtänksamma att påyrka reglering i det andra skifteslaget i samma by har 16 hemmansägare av 26 likaledes röstat för reglering.
Kristinestads Tidning 12.9.1897. Insändare av signaturen V. L.
Hösten är nu inne med regn och kyla. Skördearbetet är i det närmaste slutfört. Även med potatisupptagningen har man begynt. Avkastningen väntas bli god.
I provnumret av Kristinestads Tidning (11.8 1897) framhåller en insändare från Lappfjärd nödvändigheten av storskifte inom Dagsmark skifteslag. Jag tror emellertid, att nämnde insändare icke tagit närmare kännedom om förhållandena härstädes. Allmogen är rädd för skiftet. Man är nöjd med det man har. Jorden här är så beskaffad, att en jämförelsevis mycket liten del av densamma är frostfri medan den ojämförligt större delen är synnerligen ömtålig för frost. Nu är jorden så fördelad att var och en har en säker smula, där han åtminstone kan odla sin potatis, vilket ju som känt icke går på frostömma ställen. Blir nu storskiftet en verklighet, får det ena hemmanet synnerligen väl ställt för sig. Det andra däremot kan få det svårt nog. Därjämte kommer den, som blir utflyttad att utom allehanda övriga extra kostnader få vidkommas de förluster, som helt säkert frost och missväxt komma att framkalla under de första åren, så länge hans jord än ej är fullt upparbetad.
Blir Dagsmarkborna för en tid framåt förskonade från storskifte så att de hinner få sina utmarker upparbetade, så blir de frostömma ställena säkra. Då är tid att genomföra storskiftet. Ingen behöver förfördelas. Under de senaste åren ha hundratals tunnland förut sura och våta ängar omdanats till åkrar. Blir det nu skifte av, medför detta endast en stor kostnad samt lägger hemsko på de eniga och arbetssamma dagsmarkborna. Det är heller ingen inom denna by, som inlagt om storskifte, utom en finne från Kornbäck by av Bötom socken. Mannen i fråga har länge skrutit att han skall åstadkomma storskifte i Dagsmark.
Får se hur det går!
Kristinestads Tidning 15.9.1897. Artikel under rubriken ”Från omnäjden”.
Vicelantmätaren S. Nilsson är förordnad att verkställa storskifteskompletteringen i Dagsmark by. Enligt av distriktsingenjören F. M. Von Willebrand utfärdad kungörelse verkställes på av vederbörande kvarnägare gjord anhållan, syn å Värkfors och Klemets forsar härstädes fredagen och lördagen den 17 och 18 dennes.
Kristinestads Tidning 29.9.1897. Insändare av signaturen ”K”.
Den 12.9 i denna tidning har signaturen ”V.L.” pläderat mot det ansökta och redan till verkställighet påbjudna storskiftet i Dagsmark. Som skäl emot storskiftet har V.L. icke funnit annat än att den som nödgas utflytta, kommer att erhålla endast frostömma marker, varemot den som får behålla sin gamla tomtplats ”får det synnerligen väl stäldt för sig”.
”Bliva” förmenar däremot V.L. ”dagsmarkborna en tid framåt förskonade från storskifte, så skall de hinna få sina marker upparbetade, så bliva de frostömma ställena säkra. Då är det tid att genomföra storskiftet. Ingen behöver förfördelas.”
Vad först och främst dagsmarkbornas ”förskonande” från storskifte vidkommer, kan något sådant icke vidare komma i fråga. Storskifteskomplettering är redan påbjuden och lantmätare förordnad att verkställa densamma. Till all lycka är lagens stadgande klart: ”den eger vitsord, som skifta vill” – om även endast en önskar storskifte, kommer sådant att verkställas, oavsett alla andras motstånd.
Lyckligtvis var det ja, ty utan ett sådant stadgande, hade storskifte i landet aldrig kunnat slutföras. Alltid hade det nämligen funnits i skifteslaget någon eller några lika korttänkta jordägare som V.L., vilka med alla medel skulle motsatt sig storskifte och därigenom förhindrat jordbrukets utveckling icke allenast i sitt eget skifteslag, utan även satt en hämsko på hela landets ekonomiska förkovran.
Ty ingen åtgärd i landet har varit för dess jordbruk av så genomgripande betydelse som just storskiftet. Ett närmare ingående i frågan om nyttan av storskifte vore visserligen ganska lockande, men dels skulle detta för oss alltför långt in på jordbrukets nationalekonomi, dels vore det lönlös möda ty avsikten med denna skrivelse är inte alls att övertyga V.L. om nyttan av storskifte, utan helt enkelt att försöka hos de tänkande dagsmarkarna inplanta den åsikten att storskiftet inte alls är något med krig, eld eller brand jämförlig nationalolycka, för vilken vi bör bedja Gud förskona oss.
För bemötande av V.L:s påstående är det likväl nödvändigt att med några ord beröra även storskiftets nytta eller kanske rättare sagt det gamla skiftets nackdelar.
Det fordom vanliga sol- och tegskiftet omöjliggjorde allt nationellt jordbruk, som Dagsmark än i dag är ett slående exempel på. Varje hemman har sina jordlotter på 20-30 till och med 40 skiften, en teg här och en annan där, ofta milsvida från varandra. Hur skall jordägaren kunna bebruka dessa? Färderna till och från jordlappen tar lika stor tid som dess brukande, vartill kommer det tids- och skogsödande kringhängnandet med gärdesgårdar. Hur skall jordägaren med hopp om framgång kunna indela sina åkerlappar i till exempel växelbruk?
Innan storskiftet är genomfört är äganderätten till jord ytterst osäker med skog och utmarker, varav dagsmarkborna har och har haft känningar. Flera hundratals tunnland kärrmark som är passliga för uppodling ligger ännu ouppodlade, emedan ingen med säkerhet vet vem dessa tillhör. Enstaka torpare, inhyses- och sytningshjon ha visserligen försökt sig på uppodling av dessa men resultatet har blivit det att vid varje ting förekommer flera mål där markerna fordrats tillbaka av hemmansägare eller av andra som påstår sig äga bättre rätt till nyodlingen. V.L. påstår visserligen att sedan markerna upparbetas, vore det tid att genomföra storskifte och att ingen då skulle bli förfördelad. Detta är ett falskt påstående. Ty lika litet som V.L., lika litet kan någon annan tillsvidare säga vem dessa marker tillhör. Av dessa orsaker har det tusen gånger hänt och kommer också fortsättningsvis att hända att uppodlaren av sådana utmarker, som gjort uppodlingsarbetet i tron att marken tillhör honom, ser så gott som hela sitt i arbetet nerlagda kapital komma en annan jordägare till godo.
Som ovan nämndes är det mest torpare och andra icke jordägare som hittills uppodlat kärrmarker och impediment i Dagsmark. Eftersom ingen hemmansägare med säkerhet kunnat påstå att uppodlingen gjorts på hans mark, har inte uppodlaren kunnat få inteckning i bondens hemman som säkerhet för sin besittningsrätt till den uppodlade marken. Uppodlarens möda och kostnad har därför satts på ett företag, vars bestånd inte är säkerställd. Han kan vräkas så gott som vilken dag som helst. Är det V.L:s mening att narra dessa, oftast mer eller mindre medellösa stackare till ännu större uppoffringar på ett arbete, vars frukt kan berövas dem vilken dag som helst?
Och även om uppodlaren skulle erhålla ersättning för sina odlingskostnader, visar nog erfarenheten att ersättningen aldrig beräknas fullt rättvist utan ofta blir uppodlaren lidande. Härtill kommer att den jordtorva man själv uppodlat alltid är kärare för uppodlaren än för en annan, men vars värde mottagaren kan eller vill tillfullo uppskatta. Ju längre storskiftet uppskjutes desto mera blir den enskilda förfördelad!
Vidare talar V.L. om att en del eller de bönder som möjligtvis måste flytta ut skall bli utsatta för frostens härjningar. Under de stora froståren 1892-1893 var Dagsmark by en av de få orter där frosten inte gjorde någon skada och därför vill jag påpeka att det rationella jordbruket i landet numera jämförelsevis litet tar hänsyn till frosten. Av denna orsak baserar den förståndige jordbrukaren icke sitt producerande av säd utan på gräsodling, just därför att gräsväxten inte är utsatt för frost. Vad förhållandena i Dagsmark vidkommer är trakten inte alls särskilt frostöm, varför skiftesplaceringen, även om lantmätaren blott tog hänsyn till det ena eller andra hemmanets större eller mindre frostömhet, går jämförelsevis lätt för sig. Då härtill kommer att äganderätten till kärr och sura och våta marker först och endast genom storskiftet blir utredd, så är det naturligt att uppodlingen av dessa marker, som hittills skett mera försöksvis och med ständig fruktan att uppodlarens arbete skall gå rask framåt, varigenom åter Dagsmark by blir allt mer säkerställd mot frost. Att förhållandet blir sådant bevisas mer än väl av de efter storskiftet förbättrade förhållandena i Lappfjärd och i andra grannbyar.
På tal om kostnader för utflyttning så hugger också V.L. huvudet i väggen. Den som flyttar ut behöver nämligen inte betala för detta utan det är skifteslaget som betalar. Märk väl att det är staten som numera till största delen betalar för detta. Själva storskifteskostnaden kan inte heller bli så stor att de skulle ”lägga hemsko på de eniga och arbetssamma dagsmarkborna” därför att tillgången vid storskiftesföreningar och särskilt vid storskiftesregleringar betydligt förenklats efter de senaste förändringarna i lantmäteriförordningen. Om den av V.L. prisade enigheten finns bland dagsmarkarna så att bland annat egodelningsrätts-sammanträden kan undvikas, så blir en storskiftesreglering slutför på 3-4 år och kostnaderna kan inte uppgå till mer än 3-4 000 mark. Det är inte mycket för en by av Dagsmark storlek som ökas med flera stora hemman i Bötom. I synnerhet då man tar i beaktande att avgifterna uppbäres under loppet av 25 år.
Såsom tidigare har antytts har allt detta inte sagt för att uppmana eller uppegga någon till att yrka på storskifte. För det är redan gjort och kan inte undvikas eller återkallas. Detta har skrivits för att lugna ner ett stort antal fåkunniga dagsmarkbor, som fruktat storskiftet mer än allmän farsot, hunger och dyr tid, vattunöd eller annan stor olycka. Storskiftet är ingen olycka för er utan en välsignelse som efterkommande släktkled kommer att tacka er för och vad ni, om er livstid förlängs med ett tiotal år redan kommer att ha nytta av.
Slutligen kan jag inte underlåta mig att påpeka att det visserligen inte är någon dagsmarkbo som ”lagt in om storskifte” utan såsom V.L. säger ”en finne från Kornbäck by i Bötom”. Att en finne gjort detta, vore beklagligt nog, om man inte visste att större delen av Dagsmarkarna är mycket intresserade av storskiftet och därför är verkligt tacksamma för vad ”finnen i Kornbäck” har åstadkommit. Det är beklagligt om alla vore av samma åsikt som V.L. för då skulle de i klokhet överträffas av ”finnen i Kornbäck” och det skulle inte vara någon heder för svenskarna i Dagsmark.
Kristinestads Tidning 16.10.1897. Insändare av signaturen ”V.L”.
Med anledning av det av märket ”K” av n:o 9 (29.9.1897) i denna tidning införda mot mig riktade bemötandet angående storskiftet i Dagsmark, skall jag i korthet yttra några ord.
K:s påstående att det alltid i skifteslagen funnits någon eller några lika korttänkta jordägare som V.L. där de med alla tillbudsstående medel motsatt sig storskifte och därigenom förhindrat jordbrukets utveckling icke allenast i eget skifteslag, utan även satt en hämsko på hela landets ekonomiska förkovran, kan nog i vissa skifteslag överensstämma med verkliga förhållandet, men icke i Dagsmark.
Där odlar de flitiga och fredliga inbyggarna sina av far och mor ärvda tegarna i all endräkt och odlar dem på ett sätt, som de ej behöver skämmas för. Fastän jorden överhuvudtaget är mager, frambringas goda skördar genom flitig skötsel och vård. Man arbetar och strävar, emedan man hoppas att för alltid få behålla sin egen kära jord, varpå man nedlagt alla sin ungdoms och mandoms krafter. Nu kommer emellertid tidningarna helt oväntat med underrättelsen att storskifte blir av, samt att lantmätare för det ändamålet allaredan är förordnad. Att harmen i byn är allmän är lätt att förstå.
Jag skrev om storskiftets obehövlighet samt om jordägarnas motvilja mot skiftet. Strax blev jag av K stämplad som en som bidrar till att sätta hämsko på hela landets ekonomiska förkovran. Stor verkan i sanning, av en liten sak!
K säger att vi här har 20,30 till 40 skiften. Nämnda K tycks vara en mästare i att fördubbla, ty högst ha vi 14-15. Många av dessa ligger mycket lämpligt i förhållande till varandra och är på den grund lätta att bruka.
Vidare säger K att överhuvudtaget äganderätten till jord här är mycket osäker. Men så är ej fallet. Vi har tydliga och klara kartor på vilka den som är osäker, med lätthet kan få reda på vad han äger.
-Vad beträffar de flera hundra tunnland kärrmark, om vilka K säger att ingen vet vem de tillhör, får jag upplysa att de på kartan är utmärkta med tydliga råar samt fördelade på hemmanen. Om hemmansägarna ej ha reda på detta så är det deras ensak. Men skulle här också finnas sådan ”okänd” mark som någon torpare uppodlat, får denne dock efter nuvarande förhållanden sitta i fred och ro och njuta av sitt arbetes frukt. Ingen vet ju med visshet vem marken tillhör. (Här förekommer ytterst sällan jordtvister som K säger, att dylika vid varje ting kunde konstateras.)
Skulle nu storskiftet bli en verklighet och den ”okända” marken resp. Hemman tillbytt, då kunde det lätt hända att de medellösa stackare vräkas från sin jordlapp och som lön få endast odlings-kostnaden. Det är just dessa obemedlade som mest fruktar storskiftet för de vet att om jordlappen tillfaller andra, så får de ”hunger och dyr tid”. Är det nu K:s mening att tvinga dessa fattiga från hus och hem genom att så djärvt yrka på storskifte?
Vad kostnaden angår, vet jag väl att den som flyttar ut ej ensam behöver vidkännas utgifterna utan detta blir vår gemensamma sak. Att 3-4 000 mark skulle förslå i kostnader, misstar sig säkert K på. Denna summa kan nog räcka till för lantmätaren. Men vilken kostnad och vilket arbete skulle icke den enskilda då få vidkännas för den nya jordens iordningställande och hägnad.
”K” påstår att dagsmarkarna är intresserade av storskiftet. Så är ej fallet. Tvärtom.
Kristinestads Tidning 13.10.1897:
Skogsköp. Konsul Ludwig Wendelin har tillhandlat sig bonden Karl Blomqvists i Dagsmark skogslott för 1 100 mark.
Bonden Johan Båsk har försålt sin skogslott i Dagsmark åt sågägaren A. Backman i Storfors för en summa av 3 000 mark.
Kristinestads Tidning 20.10.1897:
Medicinalstyrelsen har uppmanat senaten att granska möjligheterna att uppföra ett nytt allmänt sjukhus i Kristinestad i Vasa län. Detta trots att det var väldigt få sjukdomsfall i staden den här tiden. Till exempel under september månad endast 10 sjukdomsfall, varav 7 magkatarr.
Kristinestads Tidning 27.10.1897, artikel skriven av signaturen ”Jo, Ja” alltså folkskolläraren J. J. Wadström i Dagsmark:
Småskolefrågan i kommunen.
Senaste söndag hölls i Lappfjärd en extra kommunalstämma, och hade bland de till föredragning upptagna ärendena ett i synnerhet ådragit sig allmänna uppmärksamheten. Därför hade även ett mer än vanligt stort antal av kommunens röstberättigade medlemmar lockats till stämman. Detta ärende rörde inrättandet av lägre folkskolor i kommunen. Då denna fråga inte endast har upptagit sinnena i Lappfjärd de senaste månaderna, utan också, enligt vad vi har oss bekant, inom andra kommuner utgjort föremål för diskussion och överläggning i en eller annan form, tar vi oss friheten att i korthet referera behandlingen i Lappfjärd.
Såsom anmärkningsvärt må nämnas, att det inom kommunen har funnits en ganska stark opinion för erhållande av sådana skolor, som på ett förnuftigare sätt än hittills skett, kunde undervisa de första förberedande insikterna. Flertalet av de, som undervisat den första undervisningen, har saknat den insikt, som för ett dylikt sysslande måste anses absolut nödig, varför frukten av deras verksamhet ofta nog varit av mer än beklaglig art. Men när det nu gällde, att på allvar ordna den första undervisningen på ordentligt sätt, så bröt stormen lös.
För ungefär ett år sedan utsågs på kyrkostämman en kommitté, som fick i uppdrag att utarbeta reglemente för tilltänkta små- eller ambulerande skolor inom församlingen. Våren 1897 framlade kommittén sitt förslag, som också föredrogs på en kyrkostämma den 20 juni. Detta förslag blev tillsvidare inte antaget, utan lämnades, på därom gjord anhållan, till allmänhetens påseende för en tid framåt. Emellertid tyckte åtskilliga av kommunens medlemmar att det skulle vara naturligare och mer lämpligt, att dylika skolor, trots att kostnaderna i varje fall blev i stort sett de samma, borde inrättas på åtgärd från den borgerliga kommunens sida och alltså oberoende av den kyrkliga församlingen.
Striden gällde således, vem som skulle utöva husbondeväldet över de ifrågasatta skolorna. I början av juli månad 1897 gjordes därför hos ordföranden för kommunalstämman anhållan om utlysande av kommunalstämma, angående inrättande av lägre folkskolor i kommunen. Kommunalstämmans ordförande nekade dock till att ta upp ärendet till föredragning, men hänvisade genom besvärsanvisning de som var missnöjda med hans åtgärd att däri söka ändring på vederbörlig ort, vilket också skedde.
Uti sina till guvernörsämbetet i anledning därav ingivna besvär, anförde klagandena, att då gällande kommunalförfattning stadgade att vid kommunalstämma skulle upptas bland annat frågor om inrättande av folkskolor och detta stadgande synbarligen avsåg såväl högre som lägre folkskolor. Ordföranden vid kommunalstämman saknade enligt klagandena skäl att vägra ärendets behandling på kommunalstämma, och de anhöll därför att ordföranden måtte åläggas, att ifrågavarande ärende skulle upptas på en utlyst kommunalstämma.
På grund av detta besvär anförde kommunalstämmoordföranden bl.a. följande: ”Då de till inrättande härstädes ifrågasatta lägre folkskolorna åsyfta att gå hemundervisningen tillhanda och därför synas kunna likställas med de stående små- eller ambulatoriska skolor, som omförmälas i § 114 af Nådiga förordningen angående organisation af folkskoleväsendet af den 11 maj 1866, hvilka skolor inrättas på åtgärd från de kyrkliga kommunernas sida och uti hvilka skolor undervisningen, enligt § 116 i förenämda förordning öfvervakas af vederbörande prästerskap, har det förefallit synnerligen ovisst och tvifvelaktigt, huruvida omförmälda fråga obetingadt skulle kunna handläggas och afgöras å kommunalstämma”. Ordföranden förklarade sig villig, att ofördröjligen bereda ärendet till föredragning, om detta guvernörsämbetet krävde detta.
Sedan också Överstyrelsen för skolväsendet infordrat yttrande i ärendet avgetts och vederbörande kronolänsman fordrad utredning i saken insänts, har guvernören genom i ärendet den 24 september 1897gifvet utslag funnit, att ordförande vid kyrkostämman ”saknat giltig anledning till vägran att upptaga frågan om inrättandet af lägre folkskolor till behandling å kommunalstämma, enär prästerskapets och den kyrkliga församlingens uti kyrkolagen och Nådiga förordningen omorganisation af folkskoleväsendet af den 11 maj 1866 dem, ålagda skyldigheter och tillkommande rätt genom ett sådant tillvägagående icke kränkes, hvarföre guvernören pröfvade rättvist förordna, att nedannämda fråga om inrättande af lägre folkskolor skulle oförtöfvadt å kommunalstämma upptagas”.
På grund av denna myndighets utslag föredrogs ärendet, som ovan nämndes, vid kommunalstämman söndagen den 17 oktober. Striden blev nu inte synnerligen lång, men inte dess mindre, med en viss udd och skärpa i diskussionen. Den kyrkliga församlingens målsmän, prästerskapet, visade sig alls inte villiga att en sådan fråga skulle behandlas i detta forum. De inlade protest mot varje beslut, som avsåg lägre folkskolors inrättande i kommunen i stället för de i församlingen behövliga små- eller ambulerande skolorna.
Protesten tycktes emellertid vara utan åsyftad verkan. Med en anmärkningsvärd enighet, som man sällan får bevittna i ett dylikt ärende, var de till flera tiotal uppgående och närvarande personerna av annan uppfattning. Det beslöts nämligen, att det ofördröjligen inom kommunen skall inrättas lägre folkskolor i överensstämmelse med ett upprättat och jämväl vid stämman uppläst och till efterrättelse godkänt förslag till reglemente för nämnda skolor. Enligt nämnda reglemente delas kommunen in i 6 distrikt för inrättande av lägre folkskolor. Inom varje distrikt skall det anställas en lärare- eller lärarinna, och undervisningen under året skall inom distriktet ambulera på två stationer.
Vid stämman utsågs en för nämnda skolor gemensam direktion, till vilken invaldes folkskolläraren J. J. Wadström, kyrkovärden Henrik Klockars, bönderna Karl Nissander, August Grannas, Josef Henrik Berg och Viktor Söderback. Denna direktion uppmanades att genast vidta nödiga åtgärder för att skolorna så fort som möjligt kunde vidta med sin verksamhet, redan under denna termin. På denna ståndpunkt står nu frågan om lägre folkskolor i Lappfjärd. Det är sannolikt att ärendet på grund av besvär kommer att behandlas av myndigheter, så framtiden får utvisa om det blir någon ändring i den nu inslagna riktningen. Om tidningens redaktion så tillåter, så skall jag i en annan artikel framhålla huvudpunkterna i det antagna reglementet.
Kristinestads Tidning 27.10.1897, skrivet av J.J. Wadström:
Vid den 17 oktober 1897 på folkskolan i Lappfjärd by hållet sammanträde, som var talrikt besökt av husbönder, beslöts enhälligt, att inom kommunen så fort som möjligt bilda en Husbondeförening.
Vid tillfället utsågs en interimsstyrelse, bestående av agronomen J. Starcke, folkskolläraren J. J. Wadström och bonden K. H. Nissander, som skall uppgöra förslag till stadgar och i övrigt vidta behövliga åtgärder för föreningens bildande.
Detta beslut måste hälsas med tillfredsställelse och nu återstår att hoppas, att den blivande föreningen även i övriga kommuner måtte få broderföreningar, som väsentligen skulle bidra till framåtsträvandet i våra svenska bygder.
Folkskolorna i kommunen besökas under innevarande termin av följande antal elever, nämligen: folkskolan i Dagsmark av 61 elever, i Lappfjärd av 93 elever, i Härkmeri av över 50 elever samt svenska folkskolan i Mörtmark av 33 elever. Glädjande är, att sistnämnda skola, som har stämplats som fullkomligt obehövlig, besökas av rätt många elever, och av detta framgår att den fyller ett verkligt behov.
Vid folkskolan i Lappfjärd kyrkoby finns lärare och lärarinna. Vid de övriga skolorna finnas en lärare. Dock är det synnerligen av behovet påkallat, att inom kort vid såväl Dagsmark som Härkmeri folkskolor anställa biträdande lärarinnor.
Kristinestads Tidning skrev 24.11.1897 att ett minnesmärke i form av ett svartmålat kors försett med årtalet 1808 har rests i Lappfjärd, bakom kyrkan bredvid folkskolbyggnaden, alltså på det fält där en drabbning utkämpades mellan en svensk och en rysk armékår. (Lasses anmärkning: den första skyddskårsavdelning i Lappfjärd fick namnet ”Svarta korset” och det är mycket troligt att namnet kom av detta uppresta kors).