Brännvin har tillverkats i Finland åtminstone sedan 1500-talet och det användes både som medicin och som berusningsmedel. De flesta sjukdomar botades med olika slag av brännvin och det sades ju förr att om inte sjukdomen kunde botas med bastu, tjära och brännvin så betydde det döden.
Att tillverka brännvin för husbehov var helt lagligt både under den svenska tiden och under den ryska tiden allt fram till 1866. Det här förbudet att bränna sammanföll med nödåren 1866-68 och då är det helt förståeligt att den säd som tidigare användes för framställningen av brännvin i stället skulle användas till bröd och annan mat.
Så här skriver Helga Englund om brännvinstillverkningen i Dagsmark:
Brännvinsbränning förekom allmänt under den s.k. husbehovsbränningen. Varje bonde fick under bränningsterminen bränna en viss mängd, beroende på hemmanets storlek, alltså mantal. Då bränningsterminen var slut, låstes alla brännvinspannor in i ett hus, som försågs med länsmannens sigill. Varje hemmansnummer hade gemensamt en brännvinspanna.
Brännvinet kokades antingen i bondstugan eller i en särskild s.k. brännstuga. De som hade stort begär efter brännvin (och de voro många) drack upp allt brännvin som de kokade. De kunde koka upp all säd som de hade och sedan dricka brännvinet. Mången sådan kunde få gå från hemmanet.
Men de som icke behövde brännvinet själva, brukade sälja det i staden och fick då en god inkomst därav. Man kunde få 1 mark halvstopet. Husbehovsbränningen upphörde på 1860-talet. Det var bondeståndet i lantdagen, som ville få slut på detta tillstånd, som gjorde många bönder fattiga.
