Nedtecknat av Lasse Backlund år 2019:
Josef Backlund (f. 1871), som kallades ”Backlundas-Josip” bodde efter återkomsten från Amerika år 1903 på Sunnantillvägen 19. Han dog som sytningsman i februari 1942 mitt under brinnande krig, då sonsonen Ragnar befann sig i trakten av Svir. Hans övriga barnbarn Eskil, Åke och Ethel bodde i Dagsmark tillsammans med sina föräldrar Emil och Ida, som var bönder.
Det var möjligt att få permission från fronten endast i speciella fall, till exempel om en nära släkting har avlidit. Farfar var inte tillräckligt nära släkt, så Emil visste att Ragnar inte skulle få permission för att komma hem till farfars begravning. Emil skickade då ett telegram åt Ragnar där han skrev: ”Far död kom hem Emil”.
Ragnar visste genast vem som hade dött eftersom telegrammet var undertecknat med Emil. Men det här telegrammet visade Ragnar upp för sin förman, som helt enligt anvisningarna beviljade Ragnar permission i 5 dagar för ”fars” begravning. Nu var det ju inte så enkelt att ta sig till Dagsmark från Svir, som ligger bakom Ladoga långt inne i fiendeland. Resan tog så lång tid att Ragnar visste att han inte skulle hinna fram i tid.
Efter dödsfallet hade Josefs enda son Emil skött om begravningen och i brådskan, så blev Josef begraven på Åsändans begravningsplats och inte vid kyrkan där familjegraven fanns. Så han blev i villervallan under kriget begravd på Åsändan och som brukligt var så skulle det köras i kapp till hemgården på Sunnantillvägen där gravölet skulle hållas.
Den som brukade vinna dessa kappkörningar var Emil Klåvus och också denna gång satte han av med full fart med hästen och släden. Ethel Backlund som satte sig i storebror Eskils släde, har berättat att också Eskils häst rusade iväg direkt efter Klåvus Emils häst. Det blev en färd hon inte kunde glömma och det slutade med att Eskil vann med en hästlängd och det här hade Emil svårt att godkänna. Emil Klåvus och Eskil Backlund lär inte ha varit goda vänner efter denna vansinnesfärd.
Då Ragnar sent om sider, efter två dagars resande anlände till Dagsmark, så var farfar Josef redan begravd. Det gjorde inte så mycket, för permissionen var ju det viktigaste. Redan följande dag måste Ragnar återvända till fronten, för att hinna fram i tid.
Efter krigsslutet 1944 då Ragnar återvände från kriget och det blev lite normala förhållanden, så togs saken upp igen hur det kom sig att Josef blev begraven på fel plats. De kontaktade församlingen präst som hänvisande till griftefriden menade han är begravd där han är. Men de anhöriga i Dagsmark nöjde sig inte med det och på något vis lyckades de få tillstånd att flytta Josefs kista till familjegraven vid kyrkan.
Ragnar har berättat att han själv var med och grävde upp farfar. Storebror Eskil hade dött just efter krigsslutet men säkert var lillebror Åke och pappa Emil med. Josef hade under hela sitt liv varit djupt religiös och flera gånger påpekat att han kommer till himlen då han dör. När Åke var liten pojke så bodde han hos farfar Josef i lillstugan där Backlundas och han har berättat att farfar hela tiden läste ur postillan och bibeln, och han krävde att också Åke skulle lära känna de religiösa skrifterna.
Också Ragnar var medveten om farfar Josefs övertygelse om sin himmelsfärd efter döden. Så när kistan var framgrävd och uppsatt på hästkärran, så kunde Ragnar inte hålla sig utan han bröt upp locket, för att se hur det har gått med farfar Josef. Och där låg han fortfarande, ihopsjunken och i förmultnat tillstånd men ändå.
Den här likflyttningen var en stor händelse, som äldre lappfjärdsbor nog känner till. ”He låfta i häila Laffjöl”, berättade en ortsbo åt mig en gång, kanske med glimten i ögat.
