Vill du läsa om Sällskapet Pellervo på deras egen hemsida, så skall du klicka HÄR!
Kristinestads Tidnings skrev för första gången om sällskapet Pellervo den 5 augusti 1899 ungefär så här:
Ett beaktansvärt företag.
Under senaste vår har planlagts ett sällskap med namnet Pellervo, som har tagit som sin uppgift ”att befrämja lantbefolkningens, särskilt den mindre medlade, ekonomiska förkovran genom samarbete. I detta syfte vill sällskapet sprida kännedom om den ekonomiska associationsidén i vårt land, arbeta för uppkomsten av andelsföreningar inom lanthushållningen, såsom uppköps- och försäljningsföreningar, andelsmejerier och andelslånekassor”.
Det är ett 30-tal personer, som har tagit initiativ till detta sällskap och bland dem kan vi nämna vissa bekanta: Edw. Björkenheim, Otto Donner, Gösta Grotenfelt, I. Heikel, Johannes Jernström, Th. Rein, Wrede med flera. Ur de här personernas vädjan till allmänheten anför vi följande:
När vi studerar arbetet för framåtskridande på landsbygderna i Europas kulturländer, så ser vi att dessa under de senaste årtiondena funnit de medel, som vi frågar efter. Alltså uti jordbruksbefolkningens organisation till ett lands alla delar och såvitt möjligt alla samhällslager omfattande samarbete på det ekonomiska livets område.
Denna institution har nämligen varit i stånd att höja inte endast landsbefolkningens ekonomiska villkor, för på samma gång har den varit ägnad att i hög grad öka landets produktion och förse konsumenterna med bättre produkter till ett lägre pris. Det har också höjt landsbefolkningens i sedligt och samhälleligt hänseende.
Den kooperativa idén har visat sig mäktigt att tränga igenom på alla håll. Den har gått fram oberoende av nationalitet, såväl romanska som germanska folk, såväl slaver som ungrare har kunnat tillägna sig idén. Den är oberoende av konsession för både katoliker och protestanter har jämsides skyndat att tillämpa densamma. Den är oberoende av bildningsgrad, för likaväl som Danmarks och Tysklands högt stående landsbefolkning, har också den galiciska, den italienska och den fattiga irländska arrendatorn organiserat sig efter dess fordringar.
Överallt har kooperationen visat sig vara ett medel att rycka med sig även den stora massan, som förut blivit stående oberörd av alla de åtgärder, som statsmakten eller enskilda har vidtagit för landsbefolkningens höjande.
Dessa erfarenheter från de mest olika samhällsförhållanden stärker vår tro, att den största ekonomiska kraft, om vars betydelse vi ovan omtalat, också bland vårt lands befolkning skall kunna erhållas genom kooperationens verksamhet. I detta syfte har undertecknade beslutit att bilda ett sällskap med ändamål att verka för spridande av den kooperativa idén och arbeta för dess genomförande bland vår landsbefolkning.
Vi kommer att upprätta lantmannaföreningar i varje socken i vårt land och indela dessa föreningar i mindre distrikt i överenskommelse med de under bildning varande folkskoldistrikten. I varje sådant distrikt vill vi att dessa små lokalföreningar och deras ledande män skall bli förmedlare mellan sin omgivning och den övriga världen. Genom dem vill vi nå också sådana trakter och sådana folklager, som hittills stått främmande för vårt folks strävanden. Småningom vill vi få till stånd gemensam bearbetning och försäljning av jordbruksprodukter, gemensamma inköp av förnödenheter. Vi vill också på kooperativ väg organisera förmånliga krediter och försäkringar, med andra ord så vill vi få till stånd självhjälp genom fri sammanslutning.
För att nå detta mål vill vi för det första upprätta en veckotidning, som skall tala till de breda lagren och den skall spridas genom denna organisation över hela vårt land. Den här tidningen skall avhålla sig från all politik men i stället ha kooperationens hela program i alla dess former. Den skall innehålla kommunala och ekonomiska frågor, lantbrukets tekniska frågor och också innehålla artiklar av allmänt intresse.
Vårt andra organ skall vara en stab av så kallade vandringslärare, agronomiskt bildade män som okallade skall gå från gård till gård, från torp till torp och de skall också hålla föredrag, de skall genom samtal leda den mindre jordbrukaren till nationell hushållning på alla områden. Jordbrukaren skall ledas till sammanslutning och där så behövs så skall hans känsla av samhörighet med sitt folk höjas.
Vi förstår dock, att det mål som vi har satt upp, i vårt land liksom i andra länder fordrar ett kraftigt understöd av den bildade allmänheten. Under de senaste årtiondena har i de flesta länder detta arbete för landsbefolkningens ekonomiska självverksamhet vunnit anhängare av de mest olika samhällslager. I detta arbete har statsmän, vetenskapsmän, präster och det praktiska livets män varit med. Därför vänder vi oss med tillförsikt också till vårt lands bildade allmänhet med anhållan om anslutning och understöd.
Vi hoppas att man snart även hos oss skall kunna upprepa de ord, som den franska presidenten har uttalat: ”En var har gett vad han kunnat. Den ena har gett sitt kunnande medan den andra har gett sina armar. Den tredje har gett sina pengar men alla har gett av sitt hjärta”.
Kristinestad Tidning skrev så här på ledarplats den 21.10.1899 om den kooperativa rörelsen.
Den kooperativa rörelsen eller den rörelse, som avser att genom sammanslutning, genom enigt samarbete lösa frågor av ekonomisk art, är ett barn av vår tid. Den har gripit mäktigt omkring sig i alla länder och överallt, där den framträtt, har den att uppvisa storartade resultat. Kooperationen, det ekonomiska samarbetet, manar ovillkorligen till efterföljd. På senaste tider har den ju vunnit genklang även hos oss. Sålunda har man i Viborgs län redan fått till stånd 29 lantmannaföreningar, som alla kommer att stå i växelverkan med varandra.
Dylika föreningar grundas för närvarande till och med i norra Karelen, där man är betänkt på att gemensamt sälja kreatur, vilka nu, då betesmarkerna och ängarna ligga översvämmade, inte kan livnäras. Lantmannen kan på detta sätt erhålla åtminstone i någon mån bättre pris än om var och en för sig sålde sina kreatur. I Savolax lär man på flera ställen ha verkställt gemensamma inköp, än av utsäde, än livsförnödenheter, någon gång också jordbruksförnödenheter.
Likaledes är andelsmejerier under bildning, och även inom kreatursavelns område gör sig den kooperativa rörelsen gällande. I Tavastland, västra Finland och Nyland, där jordbruksförhållandena redan är mera utvecklade än annorstädes i Finland, har man genomfört allehanda kooperationsformer såsom lantmannagillen, inköps- och försäljningsföreningar ja till och med kooperativa lånekassor.
Vad åter vårt Österbotten beträffar, så finnas också här lantmannagillen eller fria sammanslutningar mellan jordbrukare som till exempel byavis anskaffar gemensamma jordbruksmaskiner. Då vi genom emigrationen förlorar vara bästa arbetskrafter och den enskilda jordbrukarens små tillgångar inte förslår till anskaffandet av maskiner, är det lätt att inse av vilken utomordentlig nytta en dylik samfälld egendom är. Den kooperativa iden har följaktligen funnit fotfäste i alla delar av vårt land. Och för att ytterligare befordra densamma har i Helsingfors nyligen konstituerat sig ett eget sällskap under namnet Pellervo. Detta sällskap vill lära lantbrukaren, hur han genom fri sammanslutning med andra till kooperativ verksamhet kan på en gång hjälpa dessa andra och själv erhålla samma hjälp.
Men i och med detsamma arbetar Pellervo även på böjandet av vårt folks sedliga kraft, ty kooperationens naturliga följd är en vaknande känsla av samhörighet. Gemensamt arbete för gemensamma intressen framkallar inbördes förtroende, samtidigt som det höjer förtroendet till den egna kraften, som är en del av den gemensamma. Det uppfostrar medvetande om att självhjälp under alla förhållanden är den säkraste hjälpen. All självständig, fri verksamhet bör eftersträvas. Vi kan därför inte annat än hoppas, att på orter, där årets skörd slagit fel och jordbrukaren med bekymmer ser framtiden an, att alla, även de minst bemedlade, enigt sammansluter sig och framgångsrikt arbetar på avhjälpandet av ekonomiska missförhållanden.
Kristinestads Tidning skrev så här om Pellervo 4.11.1899:
Styrelsen för sällskapet Pellervo beslöt på möte den 26—27 oktober, vid vilket närvar flera av lantbrukssällskaps tjänstemän, som tillfälligtvis uppehöll sig i huvudstaden, att från och med november månad till en början anställa två instruktörer i andelsverksamhet, agronomerna I. E. Förstadius och W. Fagerström. Trots att sällskapet ännu inte förfogar över tillräckliga penningmedel, ansågs denna åtgärd nödvändig i betraktande av de från landsbygden oavbrutet inströmmande ansökningar om sällskapets medverkan såväl vid organisationen av allehanda kooperativa företag, gemensamma inköp, lantmannaföreningar och annat som för att göra den kooperativa idén känd.
Då dessa instruktörer likväl inte ens tillnärmelsevis kunna tillfredsställa landsbygdens efterfrågan och behov, beslöt styrelsen under några dagar i januari månad anordna ett slags feriekurser i kooperation, som sällskapet hoppas att i främsta rummet lantbrukssällskapen och jordbruksskolorna sätta sina tjänstemän i tillfälle att bevista, men till vilka sällskapet därjämte erbjuder alla för den kooperativa idén intresserade personer, som är i tillfälle att på sin hemort sprida eller förverkliga densamma. Tillträdet till kurserna blir avgiftsfritt. På dessa ”Pellervo-dagar” kommer föredragen och de efter varje föredrag följande diskussionerna att behandla frågor rörande den mindre bemedlade lantbefolkningens ekonomiska ställning och medlen till dennes förbättrande genom kooperativ sammanslutning.
Föredrag kommer antagligen att hållas av doktor Hannes Gebhard om kooperationens betydelse för det lilla jordbruket, doktor Gösta Grotenfelt om ett rationellt andelsmejerisystem, konsulenten H. Nylander om kooperation inom boskapsskötseln, agronomen Väinö Axelson om gemensamma inköp och gemensam försäljning samt agronomen H. Brander om lantmannaföreningar och deras uppgift.
För att undersöka de orsaker, som medverkat till de så kallade andelsmejeriernas ringa framgång hos oss, beslöt styrelsen tillsätta ett utskott, såsom vars ordförande dr Gösta Grotenfelt kommer att fungera och i vilket styrelsen såsom medlemmar hoppas påräkna statsmejeristerna A. von Wright och S. W. Hallberg samt mejeriskolföreståndarna I. E. Hällström och E. Relander. Detta utskott fick vid i januari anordnade ”Pellervo-dagarna” uppgöra plan för ett rationellt andelsmejerisystem, som sedermera underställs de från olika delar av landet samlade mötesdeltagarnas diskussion.