Så här skrev en okänd skribent om denna unga krigare i tidskriften Jullyktan år 1912. Jullyktan trycktes på F. W. Unggrens boktryckeri i Vasa och den utkom med ett julnummer mellan åren 1909-1929. Så här skrevs det då:
Den av Runeberg besjungne Vilhelm v. Schwerin föddes på prästgården i Sala socken, nära staden Sala i Västmanland, Sverige. Hans far var en myndig prost, greve Fredrik Bogislaus v. Schwerin. Denne satte som det högsta mänskliga livsmål; människans utveckling som enskild och medborgare. I enlighet härmed uppfostrade han sina söner: han försökte härda deras vilja, stålsätta deras karaktär, väcka hänförelsens eld i deras inre för fosterland, plikt, trohet och självuppoffring. När Vilhelm 1802 för första gången skulle lämna hemmet fick han av fadern en liten ”moralbok” med faderliga råd.
I boken stod bl.a.: ”Genom arbete skall människan förvärva medel till sitt uppehälle. En ärvd förmögenhet frikallar oss ej från denna plikt. Efter sina inkomster skall man rätta sina utgifter. Ger man ut mer, än man förvärvar, måste man låna. Men lån måste betalas. Sker det icke, kallas man en bedragare. Låna aldrig utan att vara säker om att kunna återbetala vad du lånat. Det är svårt att sakna vad man finner sig behöva. Men än svårare är det att, jämte det man är fattig, nödgas anse sig för oärlig”.
Vad vi här skrivit, i välment avsikt att befordra Vilhelms framtida väl, bör Vilhelm med uppmärksamhet läsa varje nyårsdag, som Gud låter honom överleva.De nyårsdagar han hade att leva voro emellertid räknade.
Det var mörka, tunga tider för Sverige. Vår konung var den envise, obegåvade envåldshärskaren Gustaf IV Adolf. Han hade genom att oklokt deltaga i Österrikes, Rysslands och Preussens krig mot den då allsmäktige kejsar Napoleon så retat denne, att Napoleon å sin sida beslöt att krossa både Sverige och dess kung. Härför begagnade han sig av Ryssland. Han rent av eggade detta lands kejsare, Alexander I, att kasta sig över sin granne, som nyss varit ryssarnas bundsförvant. I februari 1808 bröt ryska trupper in i vårt så ofta av krig hemsökta land. Och nu började detta dystra, förfärliga krig, därunder svenskar och finnar för sista gången kämpade och blödde tillsammans under denna blågula fana, som varit deras banér redan i Lützenslaget. Alla känner vi till de stora namnen Adlercreutz, segraren vid Siikajoki, Revolaks och Lappo, alla ha vi hört om Döbeln vid Jutas, alla har vi läst eller hört om Oravais’ blodiga dag. Och det var här, som den unge Vilhelm fick sitt banesår.
I slaget vid Oravais var 2 /3 av armén svenskar, de flesta nyss anlända från Sverige. De kämpade den heta striden tillsammans med savolaksare och österbottningar. Det var en vacker höstdag, och solen lyste varmt och glatt på åsar och ängar, som innan aftonen skulle dränkas av tusendens blod.
Själva striden utkämpades först nere i dalen på ömse sidor av den genomflytande ån. Det såg ut, som om svenskar och finnar skulle segra, och ett tag var man viss därom; detta ögonblick har blivit så skildrat: upplänningarna, vilka tågade fram längs vägen, framryckte med oemotståndlig kraft, och västmanlänningarna, som marscherade på ängen i ett förödande kulregn, blev icke heller efter. Manfallet var stort, redan innan bataljonen hann till ån, men den kommenderande majoren ropade: »framåt, gossar», och med dånande hurra stormade truppen mot ån och över den. Men på andra sidan gapade de ryska kanonmynningarna svenskarna rakt i ansiktet. I ett nu blixtrade elden och kartescherna sprutade fram. Hälften av svenskarna kastades till marken, många för alltid, och då de andra framstormande sträckte ut händerna för att gripa de ryska kanonerna, vände ryssarna dessa i otrolig hast och flydde. I ett nu förlorade svenskarna besinningen: segern var vunnen, och i segerjubel störtade alla trupper i upplöst ordning efter de flyende då plötsligt en ny, samlad rysk styrka ryckte fram, och nu måste svenskar och finnar i sin tur vika. Bland dem, som höll längst stånd, var en skara västmanlänningar och Savolaks’ jägare; utan att förstå varandras språk ropade de turvis uppmuntrande till varandra att sälja livet dyrt. När så dagen var slut och kampen, hade nära 2,000 svenskar och finnar stupat; och den slagna svensk-finska armén måste skyndsamt retirera norrut.
Bland de många svårt sårade var också den unge Vilhelm von Schwerin, som med sitt batteri var vid Platens brigad, vilken utgjorde förposten. Hemma i den stilla svenska prästgården gick föräldrarna i djup ångest för sina söner, som båda var ute i kriget. En senhöstdag medförde posten brev om Vilhelm, ett från en nära vän, den tappre finske generalen Aminoff.
»Älskade vän», skrev general Aminoff från högkvarteret i Kronoby den 17 sept. 1808, »av en händelse fick jag veta, att du hade en son ibland de från Sverige hitsända trupper, och denne din värdige son mår gudilov väl efter överståndna faror. Den 14 d;s var en blodig dag vid denna armé, och vid Oravais ha många hjältar stupat och äro sårade. Din son Vilhelm har med den utmärktaste tapperhet, rådighet och klokhet vid sina år vid denna batalj liksom förut vid Ömossa fört sitt befäl med sina förmäns enhälliga bifall. Omringad av fiender, manskapet stungna av bajonetter, hästar likaledes för sina kanoner, själv en svår kontusion i foten, en här av stenskärvor, frälser han sin kanon, och dammar på fienden, utgör hela affären oaktat sårad, får tre kulor genom sin kapprock, en kanonkula som plattar hans sabelbalja, en kula genom hatten mitt över hjässan, så han damp i backen, och hans häst tre kulor i livet, Guds hand har honom bevarat. Vid affärens slut blev han införd med flera blesserade uti Oravais by fienden påträngde; kulor gingo genom fönstren, där han låg en västmanlandsofficer springer in i rummet, tar gossen på ryggen, kastar honom på en kärra, och han blev lyckligen frälsad. Nu följer han mig tills han blir fullkomligen återställd lyckliga de föräldrar, vars son börjat sin bana så ärorikt.»
Den unge Vilhelms von Schwerinsbrev är skrivet samma dag:
Högkvarteret Kronoby 17 sept. 1808.
Mina älskade föräldrar!
Jag har ej allt sedan Grisslehamn funnit något ställe, som jag kunde skriva från, ty postkontoret följer alltid högkvarteret, som är vida skilt från armén. Sedan vi ända till augusti månads slut gått och drivit på sjön, fingo vi ändtligen debarkera i Kristinestad. Debarkeringen gick på en i dag, och om natten marscherade vi en mil till Lappfjärd. Vi lågo och sov som bäst, då larm slogs, och jag fick lämna min sköna bädd. Affären påstod 5 å 6 timmar, men där fick intet batteri vara med. Ryssarna blev slagna, och vi förföljde dem ända till Ömossa, 2 mil från Lappfjärd. Där gjordes halt, och överstelöjtnant Drufva detacherades med 500 man samt 2 kanoner under mitt befäl för att här kvarbliva med order att stå till sista man. Här var en jämmerfull belägenhet! Folket såg sig 2 mil skilt från armén, posterade mot ryssarnas huvudstyrka. Mitt folk ledsnade, de såg upplänningarna lösas av var afton, men fingo själva i nio dygn oupphörligt ligga på fältvakt och blev tillika med mig många nätter och många dagar genomblötta av hällregn. Intet annat än min ömma vård över dem kunde avhålla dem från att klaga, jag använder alltid och gärna mina överflödiga pengar av mitt traktamente till deras bästa. 9:de dygnet om morgonen blev vi häftigt attackerade. Jag skulle nu själv för första gången gå i elden, jag skulle föra mitt folk för första gången dit, och jag skulle med 2 kanoner försvara platsen mot fiendens oändligt många både haubitser och kanoner. Det första var ej svårt; jag tog genast kall min och förblev kall. Det andra var värre. Mitt folk var första gången i elden, de såg efter kulorna och sprang bakom just i den mest avgörande stunden. Jag kunde inte springa efter, utan gjorde själv 5 mans tjänst vid kanon. Då affären hade saktat sig något, gick jag fastän nästan avdånad av trötthet efter dem, föreställde dem deras feghet; då sprang de alla fram som tända ljus var och en på sina ställen. Här stupade folk som gräs. Nu gällde det. Kosackerna gjorde 3 gånger chock på mina blottade kanoner, kastade sina pikar, men jag mötte dem med drufhagel, och de retirerade.
På detta sätt fortsatte vi affären under en beständig eld i 5 timmar och retirerade 1 1/2 mil, där halt gjordes. Här kom Drufvan med hela officerskåren, omfamnade mig, tackade mig, att jag frälst dem. Folket hurrade och önskade mig en beständig välfärd. Snart därefter fick vi en batalj, den långvarigaste och blodigaste här varit i detta krig. Denna stod vid Oravais och varade från kl. 6 om morgonen till kl. 11 om aftonen. Jag underhöll ensam en ända tills middagen elden med mina kanoner, då jag vid denna tid blev blesserad. De skulle just släpa bort mig, då en av mina karlar berättade, att jag var kringränd; jag repade mig, satte mig på en kanonhäst, ty min egen var skjuten, lät folket hurra, satte mig främst i spetsen, ropade: kamrater, följ mig; jag kommenderade marsch, marsch och slog mig igenom fienden, som tog emot mig med fälld bajonett. Jag fick 3 kulor uti kappan, och många av mitt folk blev stuckna. Generalerna Adlercreutz och Vegesack tackade mig på det högsta. Om morgonen skulle jag gå ut och rekognosera, då jag fick en kula genom mössan, varav jag föll omkull. Jag upptäckte fan bakom sten, tog geväret av en soldat och sköt honom. Om aftonen mot skymningen fick jag en ny blessyr, de släpade mig till närmaste by, där jag låg till dess fiendens kulor kom in genom fönstren. Jag hade blivit kvar, om inte en ädel officer, som jag ännu ej lärt känna, kastade mig på sin rygg och vi kom lyckligen undan. Vår förlust är säkert 2,000 man och 30 å 40 officerare.
Generalen Aminoff, den ädelmodige mannen, tog upp mig, och nu mår jag tämligen väl.
Farväl, älskade och dyrkade föräldrar och syskon! Leven alltid väl, önskar eder beständigt tillgivne son, bror och vän.
Vilhelm.
Föräldrarnas hopp var ej långvarigt. Några veckor gick under bidan på nästa post, som för hundra år sedan kom sällan och oregelbundet. Den medförde ett tungt dödsbud i brev från flera av finska krigets tappre veteraner.
Så skrev Aminoff den. 28 september 1808 från Kalajoki: »Käraste vän!- I mitt förra brev gladde jag ditt ömma fadershjärta att din Vilhelm var utan fara. Mitt hjärta brister, din son Vilhelm är ej mer. Den unge hjälten är fallen uppsände sin sista jordiska suck till himlen och de sista orden han uttalade, hälsningar och välsignelser till sina ömma föräldrar. Han lämnade det timliga i går i våra armar, anfallen av den grymmaste feber. – Den enda tröst jag kan ge eder, mina vänner, är att er Vilhelm är saknad i armén såsom en ung hjälte och fäderneslandets hopp. I dag är han begraven i Kalajoki, jag sörjer, jag gråter bittert, liksom jag förlorat mitt eget barn. »
I flera andra brev omtalas, hur den döende drömde sig hemma i barnkammaren, där han trodde sig spela schack med sin far, och hur han ofta ropade: »Mamma, mamma, kom kom och hjälp mig!»
Ett brev från von Kothen, också han besjungen av Runeberg, redogör för den tappre ynglingens sista stunder:
”Med ett av känslor upprört hjärta nödgas jag tolka herrskapets sons sista ögonblick. Då jag märkte, att själen var i strid med att lämna kroppen och intet hopp till hans räddning, föreställde jag honom de sista ögonblicken av människans levnad man är skyldig Skaparen samt uppläste psalmen 396, som han tyst i plågornas stund med uppmärksamhet åhörde. Hans sista ord var »hälsa pappa och mamma och tacka dem för allt gott och så avsomnade han i mina armar den 26 sistlidne september kl. 12 f. m. Skild från armén kunde han ej få den militära honnören vid sin begravning, utan jag var den ende som med ett smärtande hjärta var på stället och beledsagade honom till sitt vilorum (Kalajoki kyrka) graven. Uti 8 dagars jämn yrsel i mitt rum hade han dock sina mellanstunder, som voro rediga, nämnde som oftast sin mamma och önskade sig vara hemma, tills en svår blodstörtning ändade hans dagar.»
Åt denne vän, von Kothen, hade unge Schwerin givit uppdrag att till föräldrarna i det fjärran kära hemmet sända en lock av hans hår, samt hans »genomborrade kapp rock, en krossad sabel och en genomskjuten hatt». I slutet av november reste greve Schwerin till Stockholm för att mottaga de dyrbara minnena efter den älskade sonen. Härifrån skrev han brev till sin hustru. Han berättar åter utförligt om sin gosses död och slutar ett brev så: »Vår tröst är att det ges ett tillkommande liv och att vi där återfinna denna avbild av Gud.»
»Ingen har», så slutar han ett annat brev, »på länge dött så allmänt beundrad och hyllad som denne 15-årige yngling. Tro mig, min vän, och tackom Gud, som hädankallat honom hade han levat, så hade i stället för beundran avund och ilska blivit hans lott.»
Under tiden satt den sörjande modern ensam hemma. För de barn, hon ägde kvar i barnkammarens skydd, berättade hon om den tappre broderns död. Och om höstaftnarna, när de små somnat, störtregnet piskade mot rutorna och stormen ven över de öde fälten, satt hon ensam och skrev. Moderskänslorna formade sig till ord och strofer. Fru Cecilia Bååth-Holmberg har funnit dem i krigsarkivet i Stockholm:
Vad bådar du, sorgliga vinterfläkt,
som regnflodens vågor krusar
och sliter från grenen dess gulnade dräkt
och i rymden suckande susar?
»Jag kommer», han svarar, från Suomis land,
som bistra valkyrior härjat;
en hälsning jag för från den blodiga strand
vilken Oravais’ hjältar färgat.
En hälsning jag för från en fallen vän,
från gossen med manliga sinnet,
vars lysande namn förvaras än
intill tidernas afton av minnet.
Hans hjärta var kraftfullt, men späd hans arm,
ej ämnad för mångåra öden,
betecknade nornan hans modiga barm
som ett ungdomens offer åt döden.
Ej unnades honom sin brutna röst
med sin faders snyftningar blanda,
och icke att, tryckt mot sin moders bröst,
utgjuta sin manliga anda
Poemet är undertecknat: »Författad av dess sörjande moder.»
Ävenledes sysslade hon i höstkvällarnas ensamhet med att efter de brev hon fått sammanfatta sin sons hjälteöde i en »Berättelse, uppsatt av Vilhelms moder» (krigsarkivet). Det är en enkel, flärdlös skildring av Oravaisdagen och slutar så: »Den 17 är Vilhelms egen rapport författad, som jag har; den 26 dog han; den 28 begrovs han, och 2 dagar efter brändes vid reträtten av våra egna Kalajoki kyrka, där han var begraven.»
Hennes gosses grav var emellertid utplånad från jorden, ingen visste mer platsen för den. Hon önskade i stället ivrigt att få resa en minnesvård över honom hemma och bad E. G. Geijer, sin mans gode vän, om en inskription. Han svarade: »Jag skall tänka på det, ty sådant skall ej sökas; det skall falla sig så.»
»Han menar förmodligen», skrev hon till sin mor litet nedslagen, »att man skall känna sig inspirerad han har rätt, ty utan denna saknar man den rätta driften ».
Minnesvården kom ej att resas under hennes tid men inspirationen kom och med den dikten, i och för sig en oförgänglig minnesvård liksom sedan Runebergs. Geijers är emellertid den samtida och uttrycker den tidens känslor: