Sammanställt av Lasse Backlund i april 2020:
Det Finska kriget eller 1808-09 års krig bröt ut den 21 februari 1808, då ryska trupper utan krigsförklaring trängde in i Finland, som då var en del av det svenska riket. Till en början var ryssarnas avsikter att endast inta de södra landskapen i Finland för att säkerställa sjötrafiken på Finska viken och att därigenom förhindra ett svenskt anfall mot huvudstaden Sankt Petersburg. Men eftersom det inte förkom något egentligt motstånd, så trängde de ryska trupperna allt längre in i landet och upp mot Österbotten.
Några egentliga strider blev det inte utan de ryska trupperna kunde utan motstånd tränga långt i Finland. Under överbefälhavare Klingspors befäl retirerade den lilla svenska hären norrut och tanken var att den skulle retirera ända till Uleåborg och där invänta sommaren. Finlands starkaste fästning Sveaborg kunde vid fritt vatten förstärkas med nya trupper från Sverige och tanken var att dessa trupper i samspel med armén från norr, skulle skära av ryssarnas transportleder och stänga in den ryska armén.
Dessvärre kapitulerade den starka fästningen Sveaborg med sina 6 000 man redan den 6 april, vilket betydde att kniptångsstrategin inte skulle lyckas. Sveaborgs kapitulation blev en stor seger för Ryssland och krigsbytet var enormt stort, bland tog de över 100 fartyg som låg i skydd bakom fästningen.
Den 21 mars 1808 hade de retirerande svenska trupperna kommit ända till Lappfjärd i Österbotten där de stannade ett par dagar. Den 23 mars drog de vidare norrut undan den ryska armén, som leddes av general Orlow-Denisoff. Med sina ryska trupper stannade denne i Lappfjärd, där han tog in på Ahlkulla gård och visade stor grymhet mot ortsbefolkningen. Hans uppgift var att hålla området mellan Kristinestad och Vasa.
Då Sveaborg kapitulerade hade den lilla svenska armén dragit sig långt norrut och i slutet av april 1808 kunde Klingspors trupper vinna ett par mindre slag i Siikajoki och de kunde också tränga de ryska trupperna tillbaka ända till södra Österbotten.
Vid midsommartiden kom en grupp med mer än 1 000 svenska soldater med båt till Vasa. Denna grupp var alldeles för liten för att kunna anfalla ryssarna och det enda de gjorde var att uppvigla ortsbefolkningen till uppror mot ryssarna. Uppbådet av bönder fortsatte ända ned till Närpes men inte till Lappfjärd, för där fanns ju ryssen Orlow-Denisoff med många soldater.
Orlow-Denisoff kände till bondeupproret norr om Närpes men han hörde också om uppror söderut. Han drog snabbt iväg till Storå och Honkajoki men återvände till Lappfjärd redan den 11 juli. I trakten av Pjelax råkade ryssarna på bondehären, som de förföljde ända till Finby i Närpes. Den 20 juli drabbade de samman vid bron i Finby och lyckades fånga närpesborna i ett bakhåll. Orlow-Denisoff som redan tidigare hade hotat med hämnd om bonderesningen fortsatte, verkställde nu hotet och dödade flera bönder och brände upp flera gårdar.
Den 10 augusti blev ryssarna slagna i en strid i Kauhajoki och under von Döbelns ledning drog svenskarna sedan mot Lappfjärd. Samtidigt kom kapten Anders Gyllenbögel med en frikår av åbolänningar norrifrån och slog sig fram söderut via Tjöck till Lappfjärd. Detta gjorde att ryssarna tvingades retirera från Österbotten ända till Björneborgstrakten. Efter en tid återkom ryssarna och de stannade en tid i Ömossa by, som låg längs den nya landsvägen. Över 2 000 svenska soldater inkvarterades i bondgårdarna i centrala Lappfjärd.
I juli 1808 bestämde den svenska kungen att det skall skickas förstärkningar till Finland. Flera bataljoner från Västmanlands, Upplands och Helsinge regementen fick order att bege sig till Grisslehamn, lite norr om Stockholm. Där lastades soldaterna ombord på fem äldre segelfartyg, som förde dem till Gävle, som ligger norr om Grisslehamn. Där lastades fartygen med ytterligare manskap och utrustning. Enligt kungens order skulle soldaterna landsättas i trakten av Björneborg. Trupperna leddes av Eberhard von Vegesack (1763-1818, namnet uttalas Fäjsack), som var född i Rostock i Tyskland. På grund av dåligt väder och bristen på lotsar beslöt von Vegesack att trotsa kungens order och segla vidare norrut och gå in i Kristinestad i stället.
Den 27 augusti 1808 anlände de svenska segelfartygen till hamnen i Kristinestad. Det finns olika uppgifter om antalet soldater, som fanns ombord, allt mellan 2 000 och 3 000. Följande dag marscherade soldaterna från Kristinestad till Lappfjärd, där de slog läger i större bondgårdar. Från tidigare fanns von Döbelns trupper i Lappfjärd och det kan vara svårt att föreställa sig hur det såg ut i Lappfjärd med upp emot 4 500 – 5 000 soldater, som skulle ha inkvartering och mat.
I oktober 1865 gav krigshistorikern Mankell i Stockholm ut en skrift med titeln: ”Uppgifter rörande svenska krigsmaktens styrka, sammansättning och fördelning sedan slutet av 1500-talet, jämte översikt av svenska krigshistoriens viktigaste händelser under samma tid.” Hbl gjorde den 23 oktober ett sammandrag, där det bland annat nämndes att Vegesack närmast kusten i Kristinestad hade 6 000 man under vapen medan ryssarna kunde ställa upp 3 000 man.
Den 29 augusti 1808 stod de svenska trupperna norr om Lillån och de ryska trupperna på den södra sidan. Ett par av de svenska bataljonerna ställdes som reserv vid bron över Lappfjärds å, nära Birgittakyrkan. Ryssarna som leddes av Bibikoff och överste Anselm de Gibory kände inte till förstärkningen från Sverige påbörjade i gryningen ett anfall mot Lappfjärd söderifrån. När ryssarna med 1 600 man närmade sig Lillån, som låg endast 500 meter söder om nuvarande kyrka öppnade svenskarna eld, till en början med handeldvapen. Ett 15-tal kanoner fanns uppställda på Mangsbackan, trots att artillerilöjtnanten Wilhelm von Schwerin i ett brev till sina föräldrar skrev att de inte hann ställa upp artilleriet i Lappfjärd. Samtliga svenska soldater fanns på den norra sidan av Lillån och när ryssarna var på ”druvhagelsavstånd” öppnade också artilleriet eld. Nu började en strid som enligt fältmätningsofficeren Carpelan pågick i en timmes tid. Efter den livliga striden blev ryssarna, som var i numerärt underläge tvungna att dra sig söderut där de slog läger i Back by och i Ömossa.
I ”Slaget vid Lappfjärd”, som var det mest framgångsrika för de svenska trupperna under hela kriget stupade ett 10-tal svenska soldater och någon officer, vissa källor uppger förlusterna till 60. De ryska förlusterna var betydligt större. Det finns uppgifter om mellan 60 och upp till 200 stupade ryska soldater och de här skulle ha begravts på ”Ryssmossen”, som ligger öster om Åsändan.
Efter det framgångsrika slaget vid Lappfjärd stannade de svenska soldaterna kvar i Lappfjärd men på grund av att ryska förstärkningar hade anlänt till Ömossa påbörjades en evakuering norrut. För att i tid hinna dra sig tillbaka, skickades en liten förpost ner till Ömossa för att hålla ryssarna tillbaka en tid. Med i den förtruppen fanns Wilhelm von Schwerin, som med två kanoner hindrade ryssarna från att ge sig iväg norrut efter de retirerande svenskarna. Det var den 6 september som den hårdaste striden pågick i Ömossa och efter att den svenska armén dragit norrut, skedde det totala nederlaget i Oravais den 14 september 1808.
Mellan nederlaget i Oravais och freden i Fredrikshamn ett år senare den 17 september 1809 förekom inga större strider i vårt land. Kriget var med andra ord väldigt kort, med endast några mindre strider, främst i Österbotten och antalet stupade var det minsta under alla våra krig.
Fredsförhandlingar skedde hela tiden efter slaget i Oravais, och Sverige hade från början kravet att endast de sex landskapen i Finland skulle avskiljas åt Ryssland. Däremot skulle landskapet Österbotten och områdena i norr kvarstå som svenskt och gränsen skulle i så fall ha gått mellan Sastmola och Sideby. Slutresultatet blev dock att alla landskap öster om Torneå och Muonio älv skulle övergå i det ryska riket.
Det går att spekulera i hur Sydösterbotten skulle ha sett ut i dag om det kravet hade godkänts av ryssarna. I Ryssland var man nöjd över utgången, för nu fick de en brett och fredligt område mellan ärkefienden Sverige och huvudstaden Sankt Petersburg.
I Lappfjärds streds det alltså ”något öfver 1 Timme” och ungefär 50 svenska soldater skulle ha stupat och betydligt flera ryssar. En allmän gissning är att de stupade soldaterna skulle ha begravts på en mosse öster om Åsändan, på den mosse som i dag kallas Ryssmossen. Några druvhagel och en del av en större kanonkula som hade skjutits med kanonerna har upphittats i Lappfjärd, likaså en bajonett men i övrigt finns det inte många synliga följder av striden. Enligt Lappfjärds historia, del II så skulle flera broar ha blivit förstörda av ryssarna under den här tiden, bland annat Tjöck bro, Sågkvarnsbron och Gråtarbäckbron.
Redan under kriget 1809 lovade den ryska överbefälhavaren Buxhövden att skador som de ryska trupperna hade förorsakat, skulle ersättas av kejsaren. En värdering gjordes, som visade att mer än 70 gårdar blivit skadade eller förstörda till ett värde av 2 441 riksdaler. Ersättningen betalades dock ut i ryska rubel och i själva verket var det bara en liten del som ersattes.
En positiv sak som hände under den ryska ockupationen 1808 var att ”lilla tullen” avskaffades. Den här tullen hade införts i början av 1600-talet, då bönderna måste betala tull för de varor som de förde in till staden för att säljas. Lilla tullen skulle betalas i stadens tullstugor, och vill du läsa mera om tullen och tullstugorna i Kristinestad, så skall du klicka HÄR!
Förlusten av Österbotten och landskapen i Finland var svår för Sverige men för finländarna började en ny tid som självständigt storfurstendöme. Den frihet vi fick var stor och efter freden började den lyckligaste och friaste perioden i Finlands historia.
Truppernas inkvartering i Lappfjärd.
Bönderna i Lappfjärd var tvungna att upplåta sina gårdar för soldaterna, som vistades i nejden sommaren 1808. Det fanns turvis ryska och svenska soldater och alla dessa skulle förses med mat och husrum. Kaplanen Elias Lagus beskrev bra hur den ryska befälhavaren uppförde sig under den tid han vistades i Lappfjärd. Läs hans text HÄR!
Också de svenska soldaterna skulle inkvarteras i gårdarna och förses med mat och förnödenheter. I dag kan vi bara föreställa oss hur det går till att inkvartera 5 000 soldater med kort tids varsel och för folket den tiden var det ofattbar uppoffring. På kartorna nedan kan du se vilka gårdar, som tvingades ta emot dessa objudna gäster.
Foton.
