Sammanställt av Lasse Backlund i april 2020. Christian Nylund har bidragit med information och lånat ut några foton.
Rurik Nylund publicerade några artiklar i tidningar och tidskrifter och om du vill läsa några av dem, skall du klicka HÄR!
Den här gården på Sunnantillvägen byggde Rurik och Karin Nylund år 1952. Huset på 5 rum och kök är byggt av stock och tegel, som sedan rappades. Rurik som var intresserad av byggande gjorde själv ritningarna till huset och han tillverkade också en miniatyr av det. Huset uppfördes av lokala krafter, tegelväggarna som rappades murades av närpesbor, liksom allt VVS-arbete. Huset är byggt med två ingångar, paradingången från Sunnantillvägen och köksingången från gårdsplanen. På samma ställe stod från tidigare en stor bondgård, som Ruriks morfar ”Pelas Hindrik”, alltså Henrik Lillkull hade byggt i slutet av 1800-talet. Under tiden som den gamla gården revs och tills den nya var färdig, så bodde familjen i Ida Nylunds lillstuga, som finns på samma tomt.
Rurik Nylund (1907-1992) var son till bonden och sågägaren Viktor Nylund (f. Storkull på Brobackan 1873-1936) och Ida Henriksdotter (f. Lillkull 1878-1958). Rurik hade två äldre syskon som båda dog mycket unga.
År 1926 blev Rurik student vid Kristinestads svenska samskola och i väntan på militärtjänstgöringen arbetade han på faderns hemman. Efter militärtiden arbetade han ännu en tid på hemmanet men efter en tid började han studera vid den kemisk-tekniska fakulteten vid Åbo akademi. Studierna avbröts oväntat då han far Viktor plötsligt avled år 1936. Rurik återvände då till Dagsmark och han blev då direktör för Ab Pärusfors. Hemmanet och skogarna sköttes i regel av pigor och drängar.
Rurik gifte sig år 1937 med Karin Sjöblad (1913-1996), som var dotter till folkskolläraren Johannes Sjöblad. Johannes var född 1879 i Lappträsk och år 1910 gifte han sig med Johanna Björk (f. 1893 i Malax). År 1921 blev Johannes vald till folkskollärare i Dagsmark och år 1926 var han med och startade Evangeliska folkhögskolan i Dagsmark. Samtidigt som han var folkskollärare, så var han också rektor för folkhögskolan. År 1929 då Evangeliska folkhögskolan flyttade till Jeppo flyttade Johannes, Johanna och Karin dit där de bodde på Keppo gård. År 1930 sade Sjöblad upp sin lärartjänst på skolan i Dagsmark, som under ett par års tid hade skötts av vikarier.
Rurik deltog i både vinter- och fortsättningskriget och han avancerade från korpral till löjtnant. Mellan åren 1939 till 1944 var han hela 4 år i Fjärrkarelen och på Näset.
Rurik och Karin hade inga gemensamma barn, däremot har de en adoptivson som är gift och bosatt i Vasa.
Gårdens och hemmanets historia.
Erik Johansson Lillkull (1788-1825) var den verkliga storbonden med inemot 400 ha mark på A-Sidon. Detta ofantligt stora hemman delades då hans söner Johan och Erik Henrik blev myndiga ungefär år 1835. Den äldre brodern som hette Johan, och som sedan började kallas för ”Pelas-Gåbbin” tog över fädernegården, som stod nära Lillbron mittemot nuvarande bönehuset. Han fick hälften av hemmanet, ungefär 200 ha skog och mark.
Den yngre brodern Erik Henrik byggde då ett nytt hem åt sig vid Sunnantillvägen på det ställe där ”Pelas-Kaal”, alltså Karl och Gunhild Lillkull sedan bodde och han blev bonde där med sina 200 hektar. Men en tid efter att Erik Henrik gifte sig på 1830-talet med Anna-Greta Pärus (1813-1893) så flyttade han till Perus och blev måg där.
Då Erik Henrik flyttade övertogs gården och hans hemmansdel på 200 ha av hans lillasyster Anna Lena (1821-1870). Anna Lena var gift med Matts Björses från Lappfjärd, som bytte släktnamn till Lillkull då han blev måg där.
Matts och Anna Lena Lillkull fick en dotter Maja Lena (1844-1881) och två söner och det var sönerna som sedan tog över hemmanet. Hemgården och ungefär 90 ha skog och mark övertogs av den yngre sonen ”Pelas-Josip”, alltså Josef Lillkull (1851-1917).
Henrik Lillkull byggde gården på 1800-talet.
Den äldre sonen ”Pelas-Hindrik”, alltså Johan Henrik Lillkull (1841-1884) byggde en ny gård på andra sidan Sunnantillvägen i slutet av 1800-talet. Henrik Lillkull var första gången gift med Anna Kajsa Berg (född i Uttermossa 1844-1881) och med henne fick han dottern Ida (1878-1958).
Då Anna Kajsa dog, så gifte Henrik Lillkull om sig med lillasystern Sofia Berg (född i Uttermossa 1858-1932) och med henne fick han dottern Selma (1884-1971) som sedan gifte sig med läraren i Perus Henrik Rosenback (1879-1945).
Då Henrik Lillkull dog 1884, så gifte änkan Sofia om sig med Niklas Kaivo-oja (f. 1858) som kom från Storå. Han hade också vistats i Amerika men återvände och då gifte han sig med änkan Sofia. De antog Sofias flicknamn, alltså Berg. Sofia och Niklas fick sonen Arthur Berg, som fick med sig en bondgård och 30 ha skog och mark då han vid storskiftet flyttade till Norrviken. Bondgården som flyttades till Norrviken hade tidigare stått på Nylundas sågbackan.
Ida och Viktor Nylund tar över gården.
Henrik Lillkulls dotter Ida Lillkull gifte sig år 1898 med bondsonen Viktor Storkull (1873-1936) vars hemgård fanns på Brobackan. Ida övertog ca 70 hektar av hemmanet och den stora bondgården som hennes pappa Henrik hade byggt. Ida och Viktor bytte sedan släktnamn till Nylund. Viktor Nylund var känd som en driftig man, som utvecklade hemmanet till ett mönsterhemman, han blev sågägare och virkeshandlare och hans största verk är nog Ab Pärusfors.
Viktor Nylunds brorsdotter Helga Englund skrev om sin farbror Viktor år 1936, klicka HÅR för att läsa det. Om du vill läsa ännu mera om företagaren Viktor Nylund, så skall du klicka HÄR!
Rurik Nylund tar över gården, hemmanet och företagen.
Den 7 januari 1936 dog Viktor Nylund plötsligt och vid arvsskiftet tog änkan Ida över hela hemmanet medan sonen Rurik tog över Viktors andel av Ab Pärusfors. Rurik avslutade kemistudierna vid Åbo akademi och han blev då VD för Ab Pärusfors. Sågen vid Gamlaforsen användes endast sporadiskt och den överläts åt affärsmännen Grankull år 1944. Sågen förstördes i en brand samma år och den byggdes inte upp igen. Efter Idas död 1958 så tog Rurik över hela hemmanet.
Hemmanet sköttes för det mesta av pigor och drängar och Rurik koncentrerade sig på skötseln av Ab Pärusfors. Elförbrukningen ökade hela tiden och snart räckte inte kraftverket i Perus till. Elektricitet måste då köpas in från andra leverantörer, främst då från Jyllinkosken Sähkö.
År 1973 gick Rurik i pension och efter det kunde han på heltid ägna sig åt sitt stora intresse, som handlade om geologi och lokalhistoria. De här intressena hade han nog ägnat sig åt redan tidigare, jämsides med skötseln av Ab Pärusfors.
Rurik var en hängiven forskare, han höll flera föredrag om forntid och geologi. Istiden och landhöjningen som följde på den ägnade han mycket tid åt. Otaliga är de kartor som Rurik ritat från olika tidsepoker och här rörde han sig över nästan hela Österbotten. Han brukade ofta betona detta med landhöjningen, eftersom det finns flera historiker som helt förbigår den. Han brukade ta exemplet, att då kusten för 5000 år sedan låg vid Rävåsen och Mössåsen i Dagsmark, så var Lappfjärd täckt av så mycket vatten att till och med korset på Lappfjärds kyrkas tak inte skulle höja sig över vattenytan.
Han tog också landhöjningskartorna till hjälp när han pekade ut platsen var den första kyrkan i Lappfjärd byggdes på 1500-talet. Enda lämpliga stället är den plats där prästgården sedan stod i många år.
Rurik var ett levande uppslagverk och det som inte han kände till om geologi och lokalhistoria, det är inte värt att veta. Inom släktforskningen hade han lyckats spåra sin egen släkt ända till 1400-talet och han var glad att släkten hela tiden hade funnits i Dagsmark.
Han var också aktivt med i flera utgrävningar av fornfynd. Han var offentligt köpvittne som gjorde upp både köpebrev och bouppteckningar. Han satt också vissa perioder som ledamot i någon kommunal nämnd, trots att han inte var speciellt aktiv som politiker. Han brukade säga att han gjorde allt för att undvika politiken men i byggnadsnämnden trivdes han i hela 19 år. I kyrkoförsamlingens förvaltningsnämnd var det givande att vara med, då det var mycket byggande och renovering på gång.
Detta stora intresse för lokalhistoria och forntidsforskning fick sin början, då Rurik som 16-åring gick i gymnasiet i Kristinestad. Läraren Einar Öhman gav eleverna lektioner just i dessa ämnen.
År 1985 blev han av staden Kristinestad utsedd till årets kulturaktivist, något som han kände sig mycket hedrad av. Han var också intresserad av juridiska frågor och satt i flera som nämndeman på tinget i Lappfjärd.
Karin Nylund var hela tiden hemmafru och skötte om hemmet medan Rurik skötte hemmanet och företaget.
Efter att Karin och Rurik dog på 1990-talet har gården stått oanvänd och den såldes år 2010 åt Ab Lappfjärds Potatis, som har sin potatisfabrik i närheten. Gården står fortfarande kvar i originalskick, likaså de flesta uthusen som är byggda på 1910-1920-talen. Idas lillstuga som är byggd på 1940-talet står också kvar på tomten men har varit oanvänd i många år.
Åkrarna har sålts åt familjen Norrvik och skogarna har sålts åt flera olika köpare. Kraftverket i Perus som byggdes för över 100 år sedan producerar fortfarande el åt ägaren Perus Byaförening.
Om du vill läsa vad ”Kasper Rökhatt” skrev i Sydon om Ruriks insatser i musikens historia, så klicka HÄR!
Foton.
Viktor Nylund var en aktiv fotograf, som på sin tid tog många fina bilder i hembyn Dagsmark. Vill du se dessa bilder, skall du klicka HÄR!