Renskrivet av Lasse Backlund i juni 2020:
Ja, nu var jag framme vid resans mål efter 3 796 mil lång tågresa tvärs över den amerikanska kontinenten. Den hade tagit 6 dygn från Halifax till Vancouver B.C. Vi emigranter hade alla olika mottagaradresser, så vi skildes åt på järnvägsstationen. Jag tog min kappsäck i handen och gick ut ur stationen och där ute var det en regntung stad som tog emot mig, då ett svagt duggregn föll.
Det var ju söndag morgon, så inte var det särskilt mycket folk på stationen. Utanför stora ingången stod et några gula bilar, som det stod ”Taxi” på. Jag gick fram till en och stack fram adresslappen till föraren. Han tog min kappsäck och satte den bak i bilen, öppnade dörren och med en bugning visade han mig att ta plats i bilen.
Så blev det en resa genom en gråtung söndagsmorgon, tills den slutligen stannade utanför ett tvåvåningshus, där det med stora bokstäver stod ”O.K.rooms” ovanför. Resan kostade 2 dollar, som normalt borde ha varit 50 cent men chauffören körde runt lite extra för att få mätaren att gå. Han visste nog att jag var en nykomling.
Jag tog min väska och stegade in i lobbyn. Där syntes inte en människa, allt var tyst. Jag gick fram till disken och där låg en ringklocka, som jag tryckte på, till och med två gånger. Så efter en stund hörde jag någon komma från ett inre rum och en satt äldre man klädd i en rutig nattrock visade sig och kom fram till disken. Han hälsade ”Good morning” och jag svarade god morgon, på svenska.
Jag frågade om han kunde svenska, vilket han nickade till. Så tittade han på mig och frågade på ren Korsnässvenska, vem jag sökte. Jag frågade om det här på hotellet fanns en man som hette Erland Norén. Han svarade att Norén för tillfället är på arbete in en skogscamp, men brukade nog annars bo här. Han frågade om jag nyss kom från Finland och varifrån jag var.
Han sa då att det på hotellet nog borde finnas flera lappfjärdsbor. Så frågade jag om det fanns några lediga rum och det gjorde det nog, sa han. Han tog en nyckel från en svart tavla som hängde på väggen och så gick vi upp till andra våningen, där han öppnade en dörr till ett rum. Inne i rummet fanns det en säng, ett litet bord, en stol och ett tvättställ. Rummet var ett så kallat inside room, så där fanns inga fönster. Man måste ha belysningen på hela tiden.
På vägen upp till rummet satt en ung man och rökte på räcket och han hörde att vi pratade svenska. Så han frågade mig när jag redan var på väg ned, om jag var från Lappfjärd och om jag nyss kom därifrån. Han sa att han hette Arvo och var från Tjöck. Han sade att det nog var Dagsmarkbor i room nr 1, som vi kunde gå och hälsa på, om de nu var inne.
Så vi gick och knackade på dörren. Ett svagt ”kom in” hördes och när vi kom in i rummet, så låg en i sängen som jag kände bra. Det var Johannes Liljedahl, som i Träsk kallades Gåsens Jåss. Vid bordet satt Frans Lillsjö och de fick nog stora ögon när de såg mig. De var glada att få färska nyheter från Dagsmark. I samma rum bodde också Evert Storkull men han var för tillfället ute på kaffe nere i staden, så dom. Vidare fanns Jåssas bror Nestor Liljedahl i ett skilt rum på hotellet.
De hade alla för någon vecka sedan kommit öster ifrån Ontario där de jobbat i skogscamp över vintern. Nu låg de alla och väntade på arbeten. De tyckte att de tjänade så lite där i skogen, så de tog och kom hit ut till B. C. där det var högre daglön, sade de. De hade nu legat utan arbete så länge att de började bli utan penningar. De hoppades att snart få jobb, nu då våren stundade och många nya campar skulle öppna. Nestor kom så in i rummet och det blev mycket språkande om Dagsmark. De hade ju alla utom Jåss, gummor och barn i Dagsmark.
Jag började känna mig hungrig, då jag inte ätit riktigt sedan vi lämnade Winnipeg för flera dagar sedan. Arvo sade då att vi går ner till Finnsmidjon och får nå mat. Han hade ju inte ätit ännu på söndagsmorgonen. Vi gick ned på stan och in på restaurangen, där det var rätt så mycket folk, som tycktes prata bara finska. Arvo beställde två ”ham and egg och hotkicks”. Ham and egg bestod av två stekta ägg, potatis och rökt skinka, bröd och ett glas mjölk eller kaffe. Detta kostade 25 cent per st. Jag var urgrävd så jag tog en omgång hotkicks till som efterrätt och det kostade 20 cent. Nu var jag riktigt mätt och kände mig bra.
Arvo sade att vi skulle göra en avstickare till Hicks office, alltså arbetsförmedlingskontoret. (Läs mera om Hicks längst ner) Det var dit jag sedan kunde gå och höra för om jobb. Det var inte långt från restaurangen. Nu var det ju söndag och inte så vidare med folk på Carrall Street, där det i vardagslag alltid fanns mycket arbetssökande.
Vi gick så tillbaka till 442 O.K. rooms, där vi kom i sällskap med de övriga Dagsmarkarna. Nestor föreslog att jag skulle dela rum med honom, så skulle det bli billigare. Han gick ned och språkade med Petalaxarin, som runnade hotellet och det gick fint att ordna. Jag flyttade så min kappsäck in i hans inside room, som hade två bäddar. Jag frågade om möjligheten att få ett bad och det kändes skönt att få tvätta sig ren i ett stort badkar i badrummet. Efter det gick jag in på rummet och skrev hem ett framkomstbrev till mina föräldrar i Dagsmark.
Nu var jag alltså framme vid målet på riktigt och hörde av kamraterna hur förhållandena var här i Canada. Inte tyckte jag att det var så som jag hade tänkt mig. Nu när jag var här en gång, så gällde det att först komma över ett jobb. Och nu sade de, att det var för tidigt på året. I maj brukade de flesta arbetsföretag ta in mera arbetsfolk för sommaren, så jag räknade med att få tillbringa några veckor i staden. Men jag hade ju penningar, så jag borde klara mig en längre tid med god hushållning, tänkte jag. Nog skulle det väl ordna sig.
Följande morgon efter en stärkande sömn gick Nestor och Arvo och gjorde mig sällskap till finnrestaurangen och äta ”hot cakes” och kaffe. Så skulle Arvo gå till Pettersons och höra för om han hade fått någon post. Först vek vi in på arbetsförmedlingen på Carrall Street. De visade mig hur det gick till att söka efter arbete. På den ena långväggen hängde en stor svart tavla, där det skrevs upp med krita arbetets art och plats.
Där fanns nog några jobb men de sade att dessa kunde vi inte ta, för de var menade för ingenjörer. Vi gick så genom staden ganska långt upp till 859 Homer Street, där Petterson bodde. Han var en före detta Kristinestadsbo, som hade vistats i Canada i långa tider. Han var en duktig och betrodd man i staden. Då det gällde kunde han fungera som advokat för nykomlingarna. Dessutom hade han en massa post, som gick genom honom.
För en ringa ersättning förmedlade han posten för sådana som låg ute i arbetslägren. Han hyrde också ut rum åt bland annat Grindjers Karl Henrik, som jag nu råkade. Han hade redan vistats några år i Canada men låg nu i staden och vilade upp sig. Han var en typ av ingenjör, som de kallades här när de runnade en större maskin.
De tyckte alla att även jag borde ta posten genom Petterson, vilket jag ordnade. Således blev min adress 859 Homer street en längre tid framöver. Vi gick så alla ut på stan, som var vidsträckt med många småhus. I centrum runt Granville street fanns det banker och de stora affärshusen. Men något egentligt höghus syntes inte till. Högst var ett hotell på Granville street som hade 8 våningar.
På hotellet där jag bodde fördes nog ett vilt liv på kvällarna med dryckeslag och dåliga kvinnor, som nog ville vara med där det fanns brännvin. Väggarna mellan rummen var inte så bra isolerade, så det många gånger var svårt att sova ifred. Men tiden gick fort tyckte jag, den ena dagen efter den andra. Varje dag gick vi till arbetsförmedlingen, men de bara skakade på huvudet, när vi frågade om det kommit några jobb.
En söndagsmorgon när solen sken vackert och varmt, beslöt Nestor och jag att vi skulle fara ut till Stanley Park. Vi steg på bussen och for genom staden ut till parken, som låg på en udde i Stilla Oceanen. I parken fanns det mycket att se, fåglar och mycket annat. Det som jag först noterade var de jättestora träden. Jag hade ju aldrig haft en föreställning att träd kunde växa så stora och långa. Man kunde köra genom dem med häst och vagn.
Vancouver hade ju ett härligt klimat, med regn och lite snö på vintern och sommaren som var passligt varm. Det var sällan för hett. De friska vindarna från det stora Stilla havet, alltså Pacific Ocean blåste över kusten. Redan i april började det blåsa ljumma vindar över staden och det kändes ovant för mig, som kom från vinter och snö. Det gällde att byta underkläder till lättare och tunnare. Vindstilla dagar kunde dock en tjock dimma lägga sig över staden. Det var mycket besvärligt för sjöfarande ute längs kusten. Vancouver hade ett stort inland, som den var port eller hamn till ut på de stora världshaven. Staden växte fort och det är således en stad med framtid.
De närmaste dagarna i denna nya omgivning var intressant på många vis, så dagarna formligen försvann för mig. En dag var jag tillsammans med två Kasköpojkar med buss ut till Westminster, som var några mil inåt landet. Denna lilla stad var äldre än Vancouver och där fanns många sågverk. I dessa arbetade många av våra landsmän och vi hörde också oss för men hade ingen tur.
Annars gick jag varje dag till officin och hörde för jobb och sedan träffade man alltid nya bekanta landsmän där. Ibland kunde där vara upp till tio lappfjärdsbor i restaurangen, så inte kunde vi känna av någon hemlängtan, för vi hörde alltid något nytt. Maten var billig och bra på Finnsmidjon, så de hade nog rulljans. De hade också passliga unga finnflickor som pass upp. För 40 cent kunde man äta sig mätt. Kaffe med dopp kostade 15 cent.
Något biobesök gjorde vi också på kvällarna och så spelade vi pool, alltså biljard på dagarna i en poolhall, där en svenskfinne arbetade. Den låg helt nära arbetsförmedlingen.
En händelse som inträffade en kväll som var unik för detta samhälle, vill jag skriva om. Vi hade nyss lagt oss för natten då en sakta knackning hördes på vår dörr. Nestor gick så upp och öppnade dörren. Där stod en lång och mörkhyad mulattflicka i dörren och frågade ”may I come in boys?”
Vad skall vi göra, frågade Nestor. Låt hennes komma in, tyckte vi båda och då kom hon in och satte sig på Nestors säng. Hon frågade ”do you boys like to have a good time”. Jag förstod ju inte vad hon ville men Nestor svarade att we have no money. Och det var ju sant, de få dollar som jag hade måste vi vara måna om. Nestors dollar var nästan slut och vi hade inget arbete ännu. Så flickstackaren fick gå ut igen till ett annat rum, kanske med bättre resultat.
Torsdagen den 10 april fort Evert Storkull, Frans Lillsjö och John Liljedahl ut på arbete till en logg camp. Arvo från Tjöck hade också farit ut till sitt arbete, efter att ha vilat upp sig en tid i staden. Så nu var Nestor och jag ensamma från vår trakt på vårt O.K. rooms. Det kom visserligen gubbar nu och då, men inga som vi kände.
I ett grannrum bodde ännu Kasköpojkarna också i väntan på jobb. Så en dag satt en av dem och räknade pengarna och fann att de var nästan slut. Han frågade då av mig, som han visste hade lite pengar ännu om jag inte skulle köpa hans pistol, en Browning. Han tog fram och visade den och den var liten och passade bra i fickan. ”Ge mig tre dollar för den” sade kasköbon. Eftersom pojken verkligen behövde pengarna, så köpte jag den för 3 dollar. För övrigt så sålde jag den vidare långt senare för 10 dollar.
Följande dag for vi ut till Stanley Park för att sola och se på folk.
Den 15 april fick Nestor tågbiljetter för ett jobb av två finnpojkar. Det fanns ett arbete på järnvägen österut, som de inte ville ha eftersom det var för långt borta. De hade tagit arbetet utan att veta var platsen fanns, så Nestor och jag beslöt att fara ut på jobbet. Det var ju ändå något arbete, fast lönen var låg. Det var fria resor på järnvägen och så var det för oss ett stort och rikt järnvägsbolag, Canadien Pacific Railway och de ägde stora landområden. Båtlinjer som gick på alla världshav hade de och fria resor var utlovade efter tre års tjänst inom bolaget. De hade passagerarbåtar, som for till Liverpool i England.
Så hade vi äntligen fått ett arbete i nya landet, och vill du nu redan läsa del 4, så skall du klicka HÄR!
Mera om Hicks office:
Efter första världskriget, ca 1918 – 1919 började skogsarbetarna organisera sig i fackföreningar i Canada, för att kunna förbättra löner och arbetsvillkor. Detta gillades inte av företagen, som grundade en anställningsbyrå, som användes för att hålla reda på de anställda skogsarbetarna. Byrån använde en ”svart lista” med bråkstakare, som företagen skulle undvika och inte anställa. Den här byrån sköttes av Herbert Hicks och den kallades ”Loggers Agency” och fanns på Carrall Street i Vancouver.
Byrån granskade noggrant de som sökte arbete och anställde endast sådana som kunde godkännas. På detta sätt kunde de hålla fackliga aktivister borta från skogscamparna. Den här byrån blev mycket framgångsrik, eftersom deras register var mycket tillförlitligt. Till exempel när en skogsarbetare slutade, så skickade arbetsgivaren en rapport om honom till Loggers Agency. Där stod orsaken till varför han slutade, ett betyg över hans arbetsförmåga, hans snabbhet i skogen och hans beteende eller pålitlighet.
Denna byrå svartlistade år 1922 närmare 1 500 arbetare men de förmedlade hela 17 391 personer till skogsarbete det samma året. Det är oklart hur länge denna registerbyrå existerade.
Erland Noréns barnbarnsbarn i Canada har bidragit med dessa intressanta uppgifter, so thank you so much Ray!