Uppgjort av Lasse Backlund år 2016. Flera uppgifter och annonser är tagna ur tidningen Syd-Österbotten. De flesta foton är tagna av Viktor själv och finns i dag arkiverade på SLS:s arkiv i Vasa. Kartan över Pärusfors Ab och Storholmen är fotograferad på Landsarkivet i Vasa. Vissa uppgifter är tagna ur Helga Englunds anteckningar, hon var ju Viktors brorsdotter.
Johan Viktor Storkull (1873-1936) från Brobackan tog namnet Nylund då han år 1898 gifte sig med Ida Lillkull (1878-1958) från Sunnantillvägen och de bosatte sig där på A-sidon. År 1900 köpte han hemmanet där han sedan bodde hela livet. Han var en driftig man på många områden och jag vågar påstå att han är en av de mest framgångsrika affärsmännen vi haft i Dagsmark genom tiderna.
Alltsammans började i slutet på 1800-talet då Ida Nylunds farbror ”Pelas-Josip”, alltså Josef Lillkull ville sälja sin vattendrivna kvarn som fanns i Gamlaforsen nedanför Lillkulls. Kvarnen var säkert i dåligt skick eftersom vårfloden i april 1899 förstörde de fem understa stockarna. Kristinestads Tidnings som skrev om detta trodda att hela kvarnen måste rivas, så att inte vårfloden far iväg med hela byggnaden. Denna köpte Viktor och Ida Nylund runt 1900 och möjligtvis så var Viktor mjölnare en tid men år 1901 byggde han ett såg och ett snickeri i samma fors. Den 18 mars 1902 registrerade han sitt firmanamn ”Wiktor Nylund” , snickeri-, såg- och kvarnrörelse i Dagsmark by.
I Nylunds snickeri tillverkades mest fönster och dörrar men också udda saker, till exempel hyvelbänkarna på skolan och den hästdragna likvagnen som uppbevarades i det lilla huset i Likvagnsgälon mittemot folkskolan.
År 1905 byggde Lappfjärds kommun en ny skola på den norra sidan och till byggmästare utsågs Karl Hinders men sågägare Viktor Nylund var med och fick bygga ett uthus på entreprenad. Den 11 februari finns det en kort notis om detta bygge i Sydin:
Vid entreprenadauktionen på Lappfjärds norra folkskola i tisdags åtog sig sågägaren Nylund uppförandet vid skolan av en uthusbyggnad om 14 famnars längd och 4 famnars bredd för 2.100 mk. Byggnaden skall uppföras av korsvirke, förutom fähuset som blir av stock.
(en famn är lika mycket som 6 fot, eller 3 alnar, det vill säga 1,78 meter)
Viktor Nylunds elektricitetsverk i Dagsmark.
I Syd-Österbotten 31.3.1906 skrev signaturen ”En framtidsvän” om ett talesätt att det rinner mycket vattnen medan mjölnaren sover. Det ser ut som, skrev han, detta ordstäv besannade sig. Det rinnande vatten som finns i Lappfjärd lämnas oanvänt som nyttig drivkraft, fast det med fördel kunde användas av företagsamma personer för att driva ett elektricitetsverk för Lappfjärd och Kristinestad.
Om vattenkraften skulle visa sig vara för liten kunde ånga användas som hjälpkraft. Denna användning av de forsar som finns i Lappfjärd skulle helt säkert bli av stor ekonomisk betydelse för såväl Lappfjärd som Kristinestad.
Jag överlämnar förslaget till intresserade personer på dessa orter och hoppas att en sammanslutning måtte åstadkommas för denna sak. En ren vinst för Lappfjärd kommun vinns härigenom i det att att andelsmejerierna i framtiden kunde drivas med elektricitet.
Möjligtvis blev Viktor Nylund inspirerad av detta initiativ från år 1906 eftersom han följande år installerade ett elektricitetsverk i sågbyggnaden, som kunde producera elektrisk ström för belysning. Detta var en relativt ny uppfinning, åtminstone ute på landet. I Kristinestad hade det funnits ett elverk sedan år 1900 och det drevs med en vedeldad ångmaskin. Viktors elverk drevs med vattenkraft ur forsen och inom kort hade han dragit ledningar från sågen till sitt hem, som låg några hundra meter bort.
Det här var ju något nytt och enastående, i jämförelse med de oljelampor som användes i andra hem. I en notis i Wasa-Posten som utkom i Vasa 19.1 1908 kan vi läsa följande:
”Elektriskt ljus har bonden Viktor Nylund infört i sin såg- och hyvlerifabrik och sin privata bostad i Lappfjärd, Dagsmark. Av det bekväma belysningsmedlet är gubbarna mycket intresserade, varför det ej är omöjligt, att man rätt snart kan se elektriskt ljus i flera bondgårdar i Dagsmark.”
Trots att Dagsmarkborna nog var intresserade av den elektriska belysningen så dröjde det flera år innan elnätet började byggas ut. Ledningar drogs först till folkskolan och till bönehuset och mycket tidigt drogs elledningar över Bergåsen till Korsbäck.
Den 19 februari 1911 inträffade ett tragiskt dödsfall i Nylunds såg. Sågställaren Fritjof Karlsson gick på morgonen för att stänga av elektricitetsverket. På grund av den hårda kölden hade vattenledningen till turbinen frusit och Karlsson skulle åtgärda detta men råkade fastna med pälskragen i turbinaxeln, som ströp honom. Ditkallad läkare kunde bara konstatera dödsfallet. Karlsson var närmare 60 år gammal och efterlämnade änka och 3 barn. Vis av tidigare skador hade Viktor alla sina arbetare försäkrade men det var ändå en stor tragedi för familjen.
Ett bra exempel på hur tidig Viktor var med elektriciteten i Dagsmark kan vi läsa i en tidning från december 1951. I en artikel från Skaftung så beklagar de sig där att det inte ännu heller finns någon elektricitet där, så att det blir att använda petroleum, pärtor och stearinljus ännu denna jul!
Skogen och dess skötsel var också något som Viktor Nylund var intresserad av och år 1912 var han med på en skogsskötseldag i Dagsmark och han hade både kameran och pennan med. Vill du läsa en tidningsartikel ur Sydin om detta, så klicka här. Där finns också flera foton från detta tillfälle.
Byggaren Viktor Nylund.
Det första kända bygget som Viktor Nylund åtog sig torde ha varit utbyggnaden och remonten av tullhuset på Kummelgrund. Tullstyrelsen hade reserverat 300 mark för det projektet men det lägsta anbudet som kom in var Viktors anbud på 438 mark. Efter förhandlingar godkände tullstyrelsen anbudet och kontrakt kunde uppgöras i februari 1903 och det skulle vara färdigt till sommaren.
Som byggare är Viktor mest känd som en byggare av tre skolbyggnader i Lappfjärd . År 1909 byggde han sin första folkskolbyggnad i sin egen hemby Dagsmark, den som fortfarande står kvar.
Skolbyggnaden i Perus eller den Östra folkskolan i Lappfjärd är också uppförd av Viktor Nylund och den stod färdig 1912. Den tidigare skolbyggnaden i Perus som blev färdig i november 1908, förstördes i en brand i september 1910. En del av virket till den nya skolan togs av den gamla, ur bruk tagna skolbyggnaden i Dagsmark. De Dagsmarkbor som år 1860 byggde det första skolhuset i Dagsmark, skulle nog känna sig nöjda och belåtna om de visste att åtminstone virket av det fortfarande används.
Viktor köper elverket i Lappfjärd.
I januari 1916 så köpte Viktor Nylund elverket i Lappfjärd. Initiativet till detta elverk hade tagits några år tidigare av en grupp driftiga lappfjärdsbor, som insåg nyttan med elbelysning.
År 1912 hade dessa personer planerat ett eget elverk till Lappfjärd. Det skulle drivas med en råoljemotor och finnas hemma hos lantmätaren Oskar Malmberg, som bodde på det ställe där lågstadieskolan nu finns.
I en tidningsartikel i Syd-Österbotten 16. 4 1912 står det så här:
För utrönande av hvilket intresse å orten förefanns för startande af ett eget elektricitetsverk i Lappfjärd kyrkoby för belysningsändamål hade nyligen ett möte sammankallats å Ungdomshemmet. Mötet var besökt av ett trettiotal personer, hvilka voro synnerligen intresserade för det nya företagets tillkomst. Det beslöts att utsända listor för preliminär teckning af abonnement för ackordbelysning, beräknad enligt en afgift af 6 mk per lampa om 10 normalljus. Redan av de närvarande tecknades abonnement för ungefär 200 lampor. Vidare åtgärder i saken lämnas beroende intill dess teckningen slutförts. För att företaget må komma till stånd erfordras abonnement å minst 500 lampor. Det planerade elektricitetsverket, hvilket antagligen kommer att drifvas med motorkraft, startas af enskilda personer.
Enligt en tidningsartikel i dec 1912 har bygget av elnät och kraftverk kommit så pass bra i gång att det snart kunde provköras:
Elektrisk belysning införes f.n. i Lappfjärds kyrkoby. Arbetet, som begynte den 20 aug. Omfattar först installering och inmontering hos abonnenterna. Därefter komma ledningarna att uppsättas. Själfva elektricitetsverket inrymmes i en byggnad å ingeniör Malmbergs gårdstomt. Drifkraften blir råoljemotor. Abonnenternas antal i byn torde vara rätt stort. Elektricitetsverket uppsättes af handl. Vörlin från Vasa, hvilken torde komma att drifva affären som privat företag.
I januari 1913 provkördes elverket och allt fungerade bra. I februari 1914 registrerades firmanamnet ”Lappfjärd elektricitetsverk, innehavare O. Malmberg och allt verkade fungera bra ända till år 1916. I en tidningsartikel i tidningen Syd-Österbotten 2.8 1916 står det så här:
Ingeniör Malmberg, som eger elektricitetsverket i Lappfjärd, är i beråd att sälja maskiner och kopparledningar, för vilka nu betalas goda pris. Fabrikör V. Nylund, som i Dagsmark har ett liknande verk, har genom köp övertagit Lappfjärds elektricitetsverks samtliga ledningsstolpar, isolatorer och järntrådsledningar och avser att, såvida överenskommelse med strömavnämarna kan uppnås, under nästa belysningssäsong leverera ljus till Lappfjärd. Genom annons i dagens blad sammankallar därför herr Nylund hugade strömavnämare till möte för att avgöra huru belysningen i den tätt befolkade bygden lämpligast kunde ordnas.
Själva affären genomfördes år 1917 och Viktor övertog då hela elnätet och själva kraftverket.
Viktor Nylund köper Ab Lumens elverk i Kristinestad.
I Kristinestad hade de stora ekonomiska problem med det ångdrivna elverket, Aktiebolaget Lumen. Detta hade startat redan år 1900 med 3 privatpersoner som delägare, plus staden som hade gått med i bolaget med ungefär halva aktiekapitalet. För det första så hade investeringskostnaderna skenat iväg från det planerade 53.000 mark till hela 120.000 mark. Detta ledde till större räntekostnader än beräknat och bolaget led av stora förluster. De 3 delägarna ville flera gånger att staden skulle lösa in bolaget men fullmäktige avböjde förslaget varje gång. År 1907 då stadens fullmäktige skulle besluta om inlösen, så var de inte beslutsföra på grund av för litet deltagare.
Till råga på allt så visade det sig att en av delägarna, affärsmannen och chefen för stadens drätselkontor Emil Axelin var en bedragare och försnillare av oanade mått. Emil Axelin var involverad i allt som handlade om pengar i Kristinestad och han hade ett grundmurat förtroende. Han var prokurist och bokförare åt flera stora affärsmän, bland annat åt Alfred Carlström och flera banker och inte minst åt staden. År 1910 sprack den Axelinska bubblan och det visade sig att han hade förorsakat otroliga förluster åt alla som han arbetade åt, också åt elbolaget Lumen. Det var med stor möda som verksamheten kunde fortsätta efter den ekonomiska kraschen, då Emil Axelin gick både i konkurs och hamnade i fängelse på samma gång.
Nya delägare hade kommit med i bolaget, till exempel Erik Tötterman, Alfred Carlström, Arthur Leván och några till. Men staden hade inget intresse att inlösa de privata delägarnas aktier och bolaget gick därför på sparlåga och några investeringar kunde inte göras. Investeringar som borde göras fanns det gott om, för elnätet borde byggas ut åt alla håll, främst då till östra sidan där den nya järnvägsstationen och hela området borde lysas upp. Den nya hamnen och det nya hamnkontoret borde också få elektricitet.
År 1912 behandlade fullmäktige frågan igen men också nu avböjde fullmäktige förslaget om inlösning av de resterande aktierna. Enligt Rurik Nylund så skulle staden år 1912 ha sålt sin andel av Lumen på auktion. Affärsmännen Sundman och Wendelin ropade in aktierna för 12 mark 53 penni, vilket visar att bolagets värde var lågt eftersom det fanns stora skulder i företaget. En inlösning av aktierna skulle ha kostat staden ungefär 80.000 mark och de nödvändiga investeringarna i kraftverket cirka 20.000 mark.
År 1914 och 1915 var frågan igen uppe till behandling. Staden skulle nu ha möjlighet att köpa hela Ab Lumen för ca 42.000 mark men igen var det nejsägarna som vann. Flera ledamöter var av den åsikten att staden borde grunda ett nytt elbolag och inte köpa in sig i Lumen igen, som var både olönsamt och föråldrat. I en tidningsannons från denna tid erbjöd sig ett bolag från Parkano att dra ledningar från Käenkoski i Parkano socken till Kristinestad men det blev inget av detta initiativ.
I slutet av mars 1915 så slog sågägaren Viktor Nylund till och köpte hela Ab Lumen för 35.000 mark. Han hade ju då redan erfarenhet av vattendriven elproduktion i Gamlaforsen i Dagsmark, så vi kan anta att han visste vad han gjorde. Lumens delägare Erik Tötterman var från tidigare bekant med sågägare Nylund och de blev sedan kompanjoner i det nya bolaget.
(Vill du läsa mera om Ab Lumens elektricitetsverk, så klicka här)
I början på 1900-talet var man inte beredda på att elektriciteten kunde vara brandfarlig och i tidskriften ”Brandluren” kan vi läsa om 2 brandtillbud i Kristinestad som var förorsakade av de så kallade ljusledningarna. Vill du läsa artikeln, så klicka här!
Den 23 april 1915 gjorde Viktor Nylund ett avtal med staden Kristinestad om ett övertagande av belysningen på stadens gator under 10 års tid. Priset skulle vara 50 penni per kilowatt. På grund av att det var många som ondgjorde sig över försäljningen av Lumen åt Viktor och över det 10-åriga avtalet, så skrev Frans Henrikson en inlaga i Syd-Österbotten där han gladde sig åt affären. Frans gjorde en uträkning att staden genom detta avtal kunde spara upp till 78 750 mark under perioden.
Man kan tycka att allting som Viktor Nylund företog sig,lyckades över förväntan. Men han drabbades ock av bakslag, för hans elverk och såg i Dagsmark drabbades av en stor olycka. Den 17 januari 1914 på kvällen så slocknade lampan hemma hos Nylunds och det visade sig att sågen och snickeriet stod i ljusan låga. Så här skrev tidningen Syd-Österbotten:
Eldsvådan i Dagsmark.
Såsom vi i senaste numret i korthet meddelade, nedbrann i Dagsmark natten mot senaste lördag sågägaren Viktor Nylunds såg. Vidpass halv ett på natten observerades olyckan därigenom att den elektriska lampan i Nylunds bostad slocknade, men hade elden då redan sådan framfart, att någon räddning av sågen icke var tänkbar och var den inom ett par tre timmar nedbrunnen. Ett invid sågen befintligt upplagsmagasin, innehållande ett större parti sågat och huflat virke, ävensom torkhuset räddades med tillhjälp av den å sågområdet befintliga sprutan, varjämte lyckligtvis även vinden låg i annan riktning. Sågen, som innehöll en enramig såg med hyfleri- och snickeriavdelning samt elektriskt dynamomaskin, var försäkrad i försäkringsbolaget Sampo till 17.000 mark, men skadan uppskattas till 22.000 mark, varför förlusten blir rätt kännbar.
Upplagsmagasinet och torkhuset, vilka räddades, voro vardera försäkrade till 700 mark, varemot det i upplagsmagasinet befintliga virkesförrådet uppskattas till cirka 6.000 mark var oförsäkrat. I sågen, som icke varit igång under ett par månader, skulle sågningen vidtaga följande dag.
Huru elden uppkommit, har icke med säkerhet kunnat utredas. Möjligt är att elden förorsakats av genom kortslutning i den elektriska ledningen eller genom självantändning. Klockan halv tio på fredagskvällen eller således tre timmar förrän eldsvådan iakttogs, besöktes sågen av sågställare Nystedt, vilken alltid ålegat övervaka såginrättningen och den elektriska belysningen, men något ovanligt förmärktes icke då av honom. Genom branden förlora flera arbetare, vilka i åratal haft anställning vid sågen, sin arbetsförtjänst.
Inom en månad efter sågbranden hade Viktor erhållit försäkringsbeloppet som uppgick till 16.475 mark. Viktor som var en handlingens man hade återköpt en del av de skadade maskinerna och inom kort hade han startat sågen igen. Nu byggdes en ny såg men något snickeri blev det inte. Elverket kom hastigt i gång igen och kunde snart producera elström både till sågen och åt sågägaren själv.
Just när denna brand inträffade höll Viktor på med att bygga om Matilda och Anders Forsgårds bostadsbyggnad till bönehus, så i detta fall passar det nog bra med uttrycket att Viktor just då hade många järn i elden.
Då Viktor hade kommit över Ab Lumens elverk i Kristinestad så drog han ledningar dit från sitt vattendrivna verk i Dagsmark. Detta var nog bara en tillfällig lösning, för Viktor hade säkert redan då börjat snegla på Håkåsk forsen i Perus, som hade betydligt större fallhöjd än i Gamla forsen. I Håkåskforsen med en fallhöjd på över 4 meter fanns det från tidigare hela 3 kvarnar: Holm, Håkåsk eller Rox och Nyholm eller Lillkvarnen. Viktor Nylund löste in dessa kvarnar, som hade ett mycket stort antal delägare.
Viktor förvärvade forsrättigheterna av Lappfjärds skifteslag och han började genast planera för ett nytt kraftverk där och redan 1915 var ritningarna färdiga. Följande år, alltså 1916 fick han tillstånd att bygga ett vattenverk i forsen och han kunde då sätta igång med kanal- och dammbygget. Av olika orsaker kunde bygget påbörjas först 1917, då kanalen grävdes för hand, dammbygget påbörjades och själva kraftverksbyggnaden uppfördes.
Byggmästare Otto Ivars uppförde kraftverksbyggnaden.
Trots att Viktor Nylund är känd som byggare, så lät han byggmästaren Otto Ivars (1889-1979) från Lappfjärd uppföra själva kraftverksbyggnaden. Denne hade gått i skola i Vasa och åren 1916 – 1925 var han en aktiv byggare, som bland annat byggde Unionbanken i Lappfjärd, det som sedan blev Helsingforsbankens hus. År 1932 flyttade Otto Ivars till Vasa, där han sedan arbetade som stadsbyggmästare.
Viktor Nylunds elektricitetskraftverk ombildades till aktiebolag år 1918 och företaget fick namnet AB Pärusfors och efter det heter själva forsen åtminstone i folkmun för Pärus fors.
Den 1 december 1917 ingick i tidningen Syd-Österbotten en kort artikel, som berättar att kraftverket nu är i gång och producerar elektricitet till närområdet i Lappfjärd:
Anläggningen i Lappfjärd är numera så pass färdig att elektrisk energi kan fås därifrån. Kraft meddelas även allaredan konsumenter i Lappfjärd få och synes begynnelsen lova gott. Strömmen är alldeles jämn och inga störande avbrott inträffa. Efter någon vecka kan kraft fås även till staden. Det är meningen att energi till gatbelysningen skall tagas från Lappfjärd. Transformatorer saknas dock ännu, emedan sådana nu icke kunna importeras på grund av svenska exportförbud. Av denna orsak måste inomhusbelysningen fås från elektricitetsverket i staden tillsvidare.
Medan bygget av kraftverket pågick, så rasade det första världskriget nere på kontinenten. När kraftverket i Perus var färdigt rådde svåra tider också i Finland för livsmedelsbristen var stor och oroligheter mellan de röda gardena och skyddskårerna hade redan pågått en tid. Inom en vecka utropades självständigheten och inom ett par månader bröt inbördeskriget ut. Man kan gott säga att Ab Pärusfors fick sämsta möjliga start på grund av Sveriges exportförbud, oroligheterna och inbördeskriget 1918. Det var problem att få tag i material, så Nylund annonserade i Hufvudstadsbladet i september 1918 och ville köpa 3 st. 1-fas generatorer och ett parti metalltrådslampor.
Trots att verksamheten kördes i gång i december 1917, så registrerades firman först mot slutet av följande år. År 1918 drogs en högspänningsledning till Kristinestad och när den var klar kunde Lumens gamla kraftverk tagas ur bruk.
År 1921 sålde Pärus Fors det som fanns kvar av Råx-kvarnen, som Viktor hade förvärvat före han byggde det elektriska kraftverket.
År 1924 tog Pärus-Fors Ab också över det som fanns kvar av Storfors såg, efter att det hade brunnit ner till grunden och förorsakat dess ägare otroliga förluster. Storfors låg bara en kilometer uppströms från Pärusfors och generatorn finns fortfarande kvar i den förfallna byggnaden. Viktor Nylund hade allt sedan Storfors gjort konkurs 1923 förhandlat med konkursboet om övertagande av dess såg och kraftverk och då branden inträffade så fanns det ett förhandssavtal uppgjort om detta. Efter branden omförhandlades avtalet och Pärus-Fors övertog då det som kvar av Storfors.
Vill du läsa mera om Storfors och dess uppgång och fall, så klicka här!
På 1920-talet slog radion igenom och i december hade Lotta Svärd-föreningen varit på besök för att lyssna på den och Syd-Österbotten skrev så här 6.12.1924:
I måndags var Lotta Svärd föreningen härstädes inbjuden av bolaget Pärus-Fors att å dess radioapparat åhöra tal och sång från avlägsna länder. För denna uppmärksamhet mot föreningen ifråga är bolaget Pärus-Fors värt allt erkännande.
I november 1924 gjorde Pärus-Fors ett 5 års kontrakt om leverans av belysningsström till staden Kristinestad, läs om detta HÄR!
År 1925 gjorde Pärus-Fors ett avtal med staden att de skulle inlösa ledningsnätet och att staden därefter skulle underhålla och bygga ut det. Pärus-Fors skulle fortsättningsvis leverera elektriciteten från kraftverket i Perus. På samma gång flyttade Pärus-Fors sitt kontor, som hela tiden varit inrymt i Töttermans gård på Strandgatan till Lappfjärd. Så här skrev Syd-Österbotten 8.7.1925 om den fest som Viktor Nylund ordnade vid det tillfället:
AB. PÄRUS-FORS O. Y. BELÖNAR SIN PERSONAL.
I lördags hade belysningsbolaget Pärus-Fors fröken Edit Nyberg, montör Evert Skans och vågmästar Karl Bergelin inbjudna till en festlighet å villan Fredriksberg, med anledning av att bolaget nu upphör med sitt kontor i staden, och förärade bolaget därvid montör Skans och vågmästar Bergelin för 10-årig trogen tjänst, den förstnämnda ett guldur med ked och den senare ett bokskåp. Fröken Nyberg, som under 7 år varit bolagets bokförare och kassörska erhöll även som gåva en förstklassig cykel. Vid tillfället talade direktor Nylund och framförde bolagets tack för vad nämnda personer uträttat, i dess tjänst. Samma dag hade 25 år förflutit, sedan Evert Skans blev elektrisk montör i staden.
I september 1925 så begärde Pärus-Fors att rådstuvurätten i Kristinestad skulle försätta snickeribolaget Ab Vestas i konkurs.
I början på 1920-talet byggde Viktor Nylund ett större bostadshus med flera lägenheter på Östra sidan nära järnvägsstationen och där höll de bolagsstämma i februari 1926. Efter Viktors död 1936 såldes detta hus åt trävaruhandlare Grankull.
I november 1928 så sammanträdde styrelsen för Pärus-Fors på Holmströms resandehem på Strandgatan där de beslöt att lösa in Mittsfors elbolags elledningar i Lappfjärd. I juni 1935 byttes de gamla elledningarna från Pärus-Fors till Kristinestad ut mot kopparledning. Det här bestämdes i samband med att staden uppgjorde ett nytt leveranskontrakt med kraftverket och detta ledningsbyte skulle säkerställa en jämnare elleverans än vad som kunde ske med de gamla järntrådarna,
Den 7 januari 1936 avled Viktor Nylund, endast 61 år gammal. Det blev nu enda sonen Rurik som fick axla ansvaret och ta över hela det imperium som pappa Viktor byggt upp under några årtionden. Rurik var då 29 år och studerade i Åbo men avbröt studierna, då han tog över skötseln av Ab Pärusfors och det stora hemmanet. Dagen efter dödsfallet skrev tidningen Syd-Österbotten en nekrolog, som du kan läsa här! Om du vill läsa en artikel om själva begravningen, så klicka här!
Efter Viktors död avtog verksamheten vid Nylundas sågen men år 1944 förvärvade Grankull & Co från Skaftung sågen och de förnyade maskinerna. Bröderna Grankull hade stora planer för sågen men just när de var i beråd att starta verksamheten, så brann sågen ner under mystiska omständigheter. Det betydde också slutet på en mycket lång era med kvarn- och sågverksamhet i Gamla forsen. Så här skrev tidningen Syd-Österbotten om branden:
Eldsvåda i Dagsmark.
Grankull & Co:s såg brann ned till grunden natten mot lördagen.
Vid 2-tiden natten mot lördagen 18.11.1944 observerades att eld utbrutit i f.d. Nylunds såg i Dagsmark. Såginrättningen, vilken för en tid sedan inköptes av trävarufriman Grankull & Co, undergick en fullständig modernisering och var nästan i fullt skick att vidta med sågningen inom den närmaste framtiden.
Hur elden kommit lös är ännu oklart. Såginrättningen som var uppförd av bräder, brann ned till grunden. Lågt räknat stiger skadorna av den brunna sågen till ett par hundratusen marks värde.
Pärus-Fors fusioneras med Sydbottens Kraft.
År 1978 krävdes det två bolagsstämmor för att besluta om att Pärusfors skall fusioneras med Sydbottens Kraft Ab den 1 juli 1978. Pärusfors som hade grundats år 1918 hade således verkat i 60 års tid, bolaget hade 96 nätstationer, 120 km med högspänningsledningar och 238 km med lågspänning och närmare 2 000 kunder.
Stig Rosenback var VD för Sydbottens Kraft och bolaget hade 10 anställda. Fusionen var helt naturlig eftersom Sydbottens Kraft hade sålt mer än 96 % av Pärus-Fors behov, endast 3,7 % hade producerats vid det egna kraftverket i Perus. Den 1 januari 1984 flyttade Sydbottens Kraft sitt kontor till det före detta postkontoret i centrala Lappfjärd. Det nya elbolaget köpte så gott som all elektricitet från Pohjolan Voima.
Foton.
(Vill du läsa mera om bönehuset, så klicka här)
Vill du läsa mera om byaföreningen i Perus, så klicka här!