Min faster Sofia Vilhelmina Erikson avled hastigt i hjärtslag eller hjärnblödning den 26 september 1928 kl. 1 på natten. Hon och maken Charley var ensamma i huset. Hon hade känt sig sjuklig på kvällen och gått och lagt sig tidigt till sängs. Hon kände sig kall om fötterna, sade hon. De hade lampan släckt och Charley låg och halvsov. Så hörde han henne gå upp ur bädden, så föll hon med ens i golvet.
Charley sprang upp och skulle försöka lyfta upp henne. Han frågade om hon föll och då svarade hon att inte föll hon. Så andades hon sin sista suck i hans armar. Han lade henne i sängen och kunde konstatera att hon var död.
På morgonen ringde han till skogscampen där Selma och Thomas arbetade och berättade om saken. De for genast hem. De ringde sedan åt mig som arbetade på en annan camp om dödsfallet. Jag fick budet på kvällen när jag kom från arbetet. Campbasen mötte mig när jag kom till campen och det blev nog en chock för mig.
Senaste söndag hade jag besökt dem och där var de helt vanliga. Hon var över 80 år, så åldern var nog inne. Begravningen försiggick följande söndag efter dödsfallet. Många följde henne till graven, släktingar till Thomas och många landsmän. Hon hade ju bott i Eureka i många år. Hon fick vila vid sidan av sin son Otto, som hade dött för flera år sedan i spanska sjukan.
Nu var det inte längre hemkänsla för mig i Eureka. Jag hade haft ett hem hos faster och farbror. Faster hade alltid varit så glad när jag kommit dit. Charley stod nu ensam och skulle försöka klara sig själv de år han hade kvar, sade han.
Hela tiden som jag hade vistats i Kalifornien, hade jag brevväxlat med min forna arbetskamrat Fred Ingves, som nu befann sig i Aberdeen, Washington. Och han skrev att där nog fanns arbete för en arbetsvillig. Så jag beslöt att ta slutlikvid från campen och sedan resa upp till Aberdeen.
Så en dag i oktober 1928 packade jag min kappsäck igen. Det var ju inte så mycket jag hade att packa ned, det var mest kläder. Jag betalade åt Selma för min vistelse i hennes hem under Eurekatiden. Jag hade ju haft som ett hem hos dem. Faster och farbror Kalle (han hette ju Karl Johan på riktigt men kallades tydligen också Charley) bodde ju i samma hus som Selma och Thomas, hennes man och det var Selma som ägde huset. Någon brist på arbete fanns det inte då, utan alla arbeten gick för fullt. Men jag nu bara byta miljö igen.
Tidigt en morgon tog jag bussen norrut till Portland i Oregon och jag åkte på samma väg som jag åkte på ned till Eureka. Nu var vägen mycket bättre iståndsatt, långa sträckor var asfalterad nu. Åkte så vidare till Cresent City och därifrån lite österut genom idel redwood skogar, som småningom tog slut längre in i landet. Sedan kom vi till de vanliga barrskogarna, som bestod av furu och blandskog. Sedan kom vi in i bergen och vid middagstid kom vi fram till Grants Pass, där vi hade en halv timmes paus. Sedan fortsatte resan norrut genom det vackra Oregon med sina vackra äppelträd.
Mot kvällen anlände vi till Portland som jag bäst kände till. Jag var för trött för att besöka mina bekanta där, så jag tog ett rum för natten i ett hotell nära busstationen där jag sov gott. På morgonen när jag steg upp gick jag och sökte upp en restaurang och fick något till livs.
Så igen på en buss till Aberdeen, som låg vid västkusten i det så kallade Grays Harbor och jag anlände till Aberdeen på kvällen. Jag tog så en taxi och jag blev väl emot tagen av idel Lappfjärdsbor. Mr. och Mrs. Emil Ström var födda på Stenvägen i Lappfjärd och de hade emigrerat vid sekelskiftet, De hade ett nytt och vackert tvåvåningshus, som var vanliga i Amerika då. Där hyrde Fred och två Mustasaari pojkar från Vasatrakten rum.
Fred hyrde ett enskilt rum, där jag också skulle få bo. Vasapojkarna var båda duktiga och nyktra gossar, som båda hade vistats en längre tid i Amerika. Den äldre Hugo Lång arbetade på ett båtvarv. Den yngre Hans Öling arbetade på ett sågverk inne i staden och i skogen. Han var son till den i Österbotten välkända konsulenten Öling på Lantbrukssällskapet.
Emil Ström arbetade på ett sågverk inne i staden och Mrs. var hemmafru. Deras son Einar var en sådan som inte tyckte om att arbeta tungt. Han sysslade mest med att spela piano och sjunga och ta sig en fylla då tillfälle erbjöds. Han var faktiskt bra på att spela och sjunga och dessutom tog han tillfälliga jobb. Han brukade fånga krabbor vid kusten då det var säsong.
Dottern, som var tonåring gick i ”bisniss skol”. Hon hade en fästman, som var emigrant från Kronoby och arbetade på ett kafé inne i stan. Staden klövs av Wiska River, en flod som delade staden i södra och norra delen.
Aberdeen var en stad på 40 000 invånare, där de flesta var emigranter från Europa. Den låg i det stora skogsdistriktet, som täcker Stillahavskusten ända upp till Alaska och ända ned till Mexico. I skogen växte det stora furor och cederträd. I staden fanns det tre stora sågverk och andra träförädlingsindustrier. Det fanns många livliga arbetsplatser. Båtar kunde lasta direkt vi sågverket.
En annan livlig stad, som hette Hoquaim, som nästan var sammanvuxen med Aberdeen låg längre västerut med en ypperlig hamn. Mellan dessa städer hade några svenskösterbottningar byggt en fanérfabrik. Det fanns också en annan äldre fabrik och den startade under första världskriget och låg längre upp vid Olympia nära Seattle. Båda fabrikerna sysselsatte några hundra personer, både karlar och kvinnor.
De flesta som arbetade där var skandinaver i andra och tredje generationen. Några tyskar fanns också där. Också Fred arbetade däroch en morgon följde jag med honom och frågade efter arbete. Efter nyår skulle det möjligtvis finnas något. Men jag hade inte tålamod att gå arbetslös i två månader, så Mrs. Ströms bror, som var känd logger i stan tog mig ut till ett ställe där de hyrde ut loggers till skogen.
Jag fick arbete genast, och följande dag skulle en buss avgå söderut till en camp. Den avgick tidigt följande morgon. Jag gjorde mig klar och betalade för rummet och beställde det tillsvidare. Körde först några timmar med buss genom uthuggna skogar och så kom vi ut till kusten till en liten by.
Vid bryggan låg en stor motorbåt som tog oss till Elk River och efter någon timme var vi framme vid campen som låg en bit in i skogen.
Jag var ju van och kunnig i olika arbeten i en loggcamp, så jag kom fort in och fick duktiga kamrater, av vilka många var skandinaver. Där fanns bland annat en från Esse, som var sågfilare. Han var en ivrig jägare på ledig tid och han hade flera björnskinn i sitt rum. Han kunde berätta långa historier om sina jaktresor uppe i bergen.
Betalningen var bra och här arbetades 8 timmar om dagen, mot 9 timmar i Kalifornien. Kanske var arbetstakten något högre här. Men bra trivdes jag under den tid jag var i Elk River. Campbasen var norrman och hette Pålson.
Till julen och nyåret lades campen ned, som brukligt var på västkusten. Vi sökte oss alla ned till Aberdeen med båt och buss och in till banken för att växla in våra arbetschecker. Så till Ströms och bada och byta kläder. Och sedan ut på stan till kvällen. Jag gick så till ett ställe, där jag skulle träffa mina arbetskompisar. När jag kom dit var de alla redlöst berusade, så jag sökte mig efter hand därifrån. Så jag gick till stadens enda teater och sedan hem till Fred, som hade arbetat på fanriken på dagen och var trött.
Så nalkades julafton och alla skulle festa hos Ströms. Julklappar delades ut till alla. Så gick vi hyresgäster ut till ett café där risgrynsgröt skulle serveras på julaftonen. Efteråt blev det dans på caféet och mycket starkt förtärdes, trots att det var förbudslag i landet. ingen brist på brännvin rådde, det fanns allt från hembränt till Canada whisky. Allt fanns bara man hade money. Vi festade på hos Ströms duktigt över juldagarna och nya året 1928-1929.
(Den här Fred Ingves som Arthur var bekant med, hette på riktigt Sigfrid Ingves (1900-1943) och han var son till handlanden Henrik Ingves (1869-1935) från Lappfjärd och dennes första hustru Anna Karolina (f. Ivars 1872-1904). Sigfrid var bror till skyddskårschefen Emil Ingves (1895-1924) och de bodde nära Holm kvarnen på Kvarntå i Lappfjärd. Sigfrid återvände från Amerika och han gifte sig år 1933 med Elina Hämäläinen från Nyslott, och de fick 5 barn.
Arthurs kusin Selma dog i Amerika år 1970 och hennes man Thomas Mulcahy dog år 1962 och de hade inga barn).
Om du nu vill läsa det sista avsnittet av Arthurs reseberättelse, så skall du klicka HÄR!