Skrivet av Gunnar Gröndahl år 1968. Renskrivet av Lasse Backlund i december 2020. Texten är lite moderniserad men ingenting väsentligt har utelämnats.
Bötombergen i Lappfjärd är sedan länge kända för sin rika och för landsdelen egenartade vegetation. Det märkligaste botaniska fyndet gjordes den 16 juni 1947, då sipprankan, Clemetis sibirica, ertappades på rymmarstråt från Fjärrkarelens djupa skogar västerut. Nu pryder denna ståtliga klängväxt granarna nära ”Storgräspotten” väster om Bötombergen. Allt flera blir naturälskare, som styr sin kosa hit för att beundra denna botaniska raritet.
Lycklig slump.
En vacker, solig junidag kom jag av en ren tillfällighetjämte medhjälpare vid en lantmäteriförrättning, klyvningen av Björmans lägenhet, att uppgå en ny skiftesrå genom det område, där just Clematis av någon okänd anledning funnit det lämpligt att slå ned sina bopålar i den stilla, djupa granlunden i närheten av en dåtida skogstjärn, benämnd ”Storgräspotten”. Om tidpunkten när denna inflyttning skedde tvista de lärda, kanske tilldrog sig detta för 4000-6000 år sedan, då här ännu var strand och Bötombergsterrängen en västlig udde eller eventuellt en stor holme. Invandringen kunde således ha tänkas skett sjöledes, samt detta så tursamt att den kom på nämnda rå.
Alltnog – sedan denna klyvningsrå i vederbörlig ordning uppgåtts och rörlagts, var det tid för oss att fylla krävans knorrande behov – varför den medhavda vägkosten togs fram och avnjöts, såsom sådant endast kan ske i naturens sköte.
Bäst vi satt där i gemytligt samspråk utropade den ene av godemännen, Erland Björkskog ”handi växtin har du int”. Han pekade på en liten, ca 3 meter hög gran, som var alldeles inflätad i denna lianväxt och just då mera liknade en jättestor vit törnrosbuske. Det råkade sig så väl, att Clematis just då blommade med sina vackra, om vitsippor påminnande, gulvita blommor.
Så var upptäkten gjord, området granskades noggrannare och det konstaterades, att den för oss all nya och okända växten uppträdde i stort antal och på ett vidsträckt område. Vilket fint botaniskt fynd vi faktiskt gjort visste vi då inte.
Vid mina försök att senare bestämma blommans namn endast med hjälp av min lilla Alcenius´ skolflora, blev det stopp vid familjen Ranunculaceae. Detta eftersom sipprankan inte var upptagen bland Finlands kärlväxter. Efter att ha forskat i tillgänglig litteratur, blev så mycket klart, att det här var fråga om en art av Clematis. Därför ansåg jag det vara rätt att sända in pressade exemplar av växten till Helsingfors Universitet och besvära herrar experter med att ge sitt utlåtande.
Trots alla uppgivna fakta ställde sig herrarna vid universitetet till att börja med skeptiska till ärendet. De misstänkte att det var fråga om ett trädgårdsfynd eller någon förrymd planta. Först då jag intygat, att växten i fråga inte fanns på orten i någons trädgård, att platsen där den hittats är inne i rena, orörda skogsmarken flera kilometer från närmaste bebyggelse, då blev de mer intresserade.
Dåvarande kustos vid Helsingfors Universitets Botaniska Museum, dr Gunnar Marklund, var en av dem som ansåg att här var något att ta vara på. Han ansåg vid skriftväxlingen bland annat att här är det fråga om ”de senaste årtiondenas största botaniska fynd”. Intresset var väckt och dr Marklund gjorde upp om en tid, då han skulle komma för att titta närmare på rariteten.
Vidare bad han mig att bli ciceron, vilket jag med nöje åtog mig. Förrän allt detta var klart, hade vi den sommaren hunnit i tiden till den 29 augusti 1947 innan dr Marklund hade tillfälle att besöka fyndplatsen. Den här tiden på året, alltså i augusti hade sipprankan redan blommat ut och kvar fanns endast de dekorativa med silkesglänsande flyghår försedda frukterna. Dr Marklund sade att de i Ryssland kallas för ”Tsarens lockar”.
Av detta kan man dra den slutsatsen, att den också på sin egentliga växtplats är en uppskattad blomma, då självaste tsaren fått lov att låna den sina lockar.
Eftersom fyndplatsen ligger på sidan om de större vägarna, så blev det att ta fram cyklarna. Dr Marklund var en mycket ovan cyklist. Tappert och under livsfarliga utsvävningar trampade han sig fram de tiotals kilometrarna från mitt hem på Knusbackan i Lappfjärd kyrkby tillfyndplatsen vid ”Storgräspotten”, 2 – 3 kilometer nordväst under Bötombergen.
Växtplatsens karaktär.
Terrängen före man kommer till området med sipprankan är rätt torr och steril. Det är långsamt växande tallmo av vanlig VT-typ, vissa år gott lingonställe och med inslag av den för orten rätt sparsamt förekommande tallörten. Därför var det från början uteslutet att det skall kunna finnas något så fint och en så fordrande växt som sipprankan. Men då man kommer fram så ändrar växttäcket karaktär. Enligt dr Marklund så kommer man till ”en oas av omisskännlig eutrof prägel”.
Väl framme föll dr Marklund nästan i extas, då han beträdde platsen. Då han såg mängderna av Clematis uttryckte han sig ungefär som att ”ack om man har haft turen och förmånen att få göra detta fynd”.
Clematis sibirica förklaras bofast i Lappfjärd.
Sedan den första entusiasmen lagt sig, vidtog han som vetenskapsman med den systematiska undersökningen av området på ca 0,75 hektar. Grannväxterna bestämdes och de var många och ovanliga för landsdelen. Efter en stunds orientering var saken såtillvida klar att sipprankan förklarades bofast i Lappfjärd. Den fanns på lägenheterna Björmans RN 3:185 och Sigvalds RN 3:179.
Storgräspotten, som är en intressant granne, var ännu vid upptäkten ett bördigt starrkärr och så pass vattenrikt, att i terrängen häckade regelbundet mosnäppan och gräsanden och vid bäckfåran frodades ormbunkar.
Dr Marklund hittade flera andra intressanta växter som växte nära sipprankan, bland annat svarta och röda vinbär. Området har även härbärgerat en sällsynthet. År 1958 infångade jag på området den blåfläckiga varianten av ormslån, alltså en kopparorm.
Fyndorten den enda i Finland och en av två i hela Skandinavien.
Detta är den enda kända fyndorten i Finland. Det andra stället i Norden är Gudbrandsdalen i Norge, där den finns i små mängder men är omskriven redan för 50 år sedan.
Inramningen för växtplatsen i Lappfjärd är lundartad mo, huvudträslaget är gran med en ålder av 50 – 70 år, med inslag av tall, björk, gråal och rönn. Vid tiden för fyndet var grundvattnet något högre än nu, kanske en hel meter. Detta eftersom de kringliggande våtmarkerna har dikats ut för skogstorrläggning åren 1953 -54, utan att området före dikningen kunde kallas sumpigt. Dräneringsförhållandena för sipprankan torde nog ha varit förmånligare för växten före dikningen. Men jag tror inte att vi behöver vara rädd att området skall bli för torrt, eftersom dikena snart slammar igen och de är heller inte alltför djupa. Sipprankans rötter sträcker sig djupt ned på de gamla bestånden.
Det ser ut som om sipprankan tål svår torka. Bestånden på de högsta och torraste ställena tycks ännu trivas utan tecken på uttorkning. Några nya och kraftiga har börjat skjuta i höjden närmare diket och fukten västerut ned mot den förut för sura ”Böxmåsan”, vilken även den samtidigt skogsdikats.
Vid vårt första besök på växtplatsen fanns där stora, höga granar och skogsbeståndet var gammalt med stor skuggningsverkan. En del clematisplantor hade då av ålder och för litet ljus självdött. Å andra sidan hittades då de högsta bestånden bland trädjättarnas kronor. Nu har markägarna fått lov att glesa ur skogen och fällt flera av de största 80-100 åriga jättegranarna. Därför har flera clematisbestånd fallit till marken och trasats sönder, för att som det först verkade dö ut och gå förlorat. Dock har de lyckligtvis visat sig att roten på dessa som det i första hand verkade förstörda bestånd inte alls tagit skada, utan de skjuter nya och kraftiga skott.
Det är på sikt endast till nytta för sipprankan att växtplatsen får mera ljus och en viss föryngring sker. I värsta fall skulle skuggan i längden ha blivit för djup och kvävt vår favorit. I fall det finns stödväxt och om roten inte är skadad, repar sig de söndertrasade exemplaren snabbt.
En frisk planta växer under goda förhållanden med 1 – 2 meter i året och då dess stänglar övervintrar, förstår man att den snart åter skjuter i höjden mot ljuset och frisk luft. Granen tycks vara den mest uppskattade värdväxten och de längsta lianerna torde vara över 10 meter långa.
Markägaren menar att sipprankan förmår kväva sin värdväxt, men det påståenden är nog lite överdrivet. Efter vad som framgått är det endast i fall värdväxten är liten, som sipprankan lyckas kväva den. Den gran på över 3 meter, som hyste den först upptäckta sipprankan är nu vissnad.
Avverkningens betydelse.
Markägarna har vid anhållan om fredning av växtplatsen undantagit för sig själva rätten att avverka värdeträden, men har lovat att inte i onödan hugga ner mindre stödträd. Skogsavverkningen bland sipprankan tycks inte ha negativ inverkan på dessa, snarare då tvärtom om den sker i form av gallring. Vid en eventuell kalhuggning, då markvegetationen skulle bli övermäktig och sipprankan skulle dö ut i brist på stödväxter. Alltför mörk och gammal, tät skog torde nog vara det farligaste för växten. Måttligt gles skog ser ut att ge de bästa förutsättningarna för en lång och lyckad framtid för sipprankan.
När och hur skedde invandringen?
Dr Marklund anser, att på sipprankan är spridd över ett så pass stort område, tyder detta på att den inte så nyligen kan ha kommit till platsen. När detta har skett är svårt att säga beroende på många olika och okända faktorer. Han anser dock att det är klart att det inte är någon trädgårdsflykting. Det är sannolikt, att växten spritts österifrån med hjälp av fåglar i deras fjäderdräkt. Det har framförts flera olika teorier om hur spridningen har gått till men jag tror att det är öst-västlig flyttfågel till exempel den sibiriska nötkråkan, som har burit på frön i sin matsmältningskanal. Dessa har sedan spritt ut dem vid ”Storgräspotten”, där de av någon anledning grott och gett upphov till beståndet av sippranka.
Detta med spridning genom fåglarnas matsmältningsorgan stöder jag på iakttagelser, att det längs ett plank där hemma, där vi har olvon och vars bär vissa fåglar ätit, börjar växa i många exemplar för fåglarna har suttit och vilat sig. Ända på kilometers avstånd har spridning av olvon skett på detta vis. Däremot har jag inte fått dem att gro genom att gräva ner dem och jag tror att fåglarnas tarmkanal har befrämjat grobarheten.
Inte heller clematisfrön gror vid nedgrävning, varför det väl kan tänkas att fallet med dem är detsamma som för olvon. En teori att de skulle ha spridits med ryska soldaters träng finns också. Ett faktum är att de vägar, som genomkorsar området är gamla färdvägar och att ryssar vid något tillfälle varit förlagda i sipprankans område. Den här teorin känns dock lite för fantasirik.
Då växten upptäcktes och före den hann bli fredad, var det många växtälskare, som tog den till sin trädgård eller sommarstuga för plantering. Många i Lappfjärd torde ha lyckats med detta och den finns bland hos dr Dreijer, ing. Smeds, HAB, Vesterlund på ”Dalsbacken” och hos Gröndahl i Dagsmark.
Från 4.12.1952 gäller länsstyrelsens fredningsbeslut och fredningsskyltar är uppsatta kring området. Det ser ut som att fredningsbeslutet respekteras och ingen farligare åverkan har konstaterats på området. Dessutom finns Clematis uppräknad bland de växter, som är skyddade enligt förordningen angående sällsynta växter i Finland av 25.4.1952.
Då sipprankan hotades av förintelse.
Det torde även vara av intresse att veta hur illa det kunde ha gått om olyckan varit framme år 1948. Växtplatsen ligger vid en vägkorsning för skogsbilvägar i fyra riktningar. Därför var platsen under vissa tider en upplagsplats för travar av trävirke och därför hotades växten att trampas sönder och bli dränkt av bark från pappersved. Genom alarmering av polis och tack den lokala ordningsmaktens förståelse för saken så hindrades en ren katastrof med ett raskt ingripande. Lagringen av virke och barkningen av pappersved avvärjdes till området officiellt fredades enligt naturskyddslagen.
Ett tack och en blomma av sipprankan skall ges åt markägarna och ortsborna. Att sipprankan finns och trivs får till stor del tillskrivas markägarna Hilding och Sigvald Björmans förtjänst. Dessa var strax med om att fredning av området var det enda rätta. En snabb genomföring av fredningsåtgärderna möjliggjordes. Även ortsborna bör få erkännande för att de vårdar och håller ett vakande öga på sin botaniska stolthet och sålunda bidrar till att fredningsbeslutet efterlevs.
Alla som är intresserade av naturen förenar sig säkert med mig i förhoppningen att sipprankan länge må klänga bland granarna vid ”Storgräspotten” och att ”tsarens lockar” må flyga långt med vinden och sprida lianen vidare så att vi skulle få flera lianbestånd likt de vid ”Storgräspotten” i Lappfjärd.
