Publicerat i Nya Kristinestads Tidning i 3 olika nummer år 1984. Renskrivet av Lasse Backlund i januari 2021.
Vintern i början av år 1808 var ovanligt kall. I all hemlighet hade ryssarna just denna vinter planerat ett överraskningskrig för att erövra Finland. Det blev emellertid upptäckt. Redan den 11 februari hade landshövdingen sänt ut ett meddelande om ”att från ryska sidan befarat anfall”, vilket omedelbart upplästes i Kristinestads rådstuga.
Den 21 februari 1808 överskred ryssarna vår sydöstra gräns vid Kymmene älv, 15 km öster om Lovisa helt utan krigsförklaring. En knapp månad senare retirerade den svensk-finska härens huvudstyrka längs landsvägen från Björneborg norrut med överbefälhavaren Klingspor i spetsen. I Lappfjärd tog Klingspor med sin stab in på prästgården och vilade där ett par dagar, varefter han fortsatte till Vasa, dit han anlände den 28 mars. Den 22 mars kom ryssarna till Lappfjärd och general Rajevski tog in på prästgården. Men han dröjde också blott någon dag och sade skämtsamt, att han måste dra norrut, för att ”roa sig med sin harjakt”, varmed han antydde Klingspors reträtt.
Hemska minnen.
I Lappfjärd kvarlämnades generalmajoren, greve Orloff-Denisoff med omkring tusen man och han stannade kvar här i drygt fyra månader och som vi skall se så lämnade han hemska minnen efter sig. Redan den 22 maj, alltså två månader senare hade en hel del manspersoner i Sydösterbotten, bland annat i Kristinestad avlagt trohetsed åt tsaren, därtill nödgade. Ryssarna ansåg att det finska kriget var så gott som avslutat, då ju Sveaborg redan hade fallit i början av maj. Men här i Österbotten var det ännu inte slut.
Ödesdigert.
En episod, som skulle ha varit komisk om den inte hade varit så ödesdiger här i Sydösterbotten, inträffade den 4 juli. En svensk brigg, som låg i Kaskövattnen, anordnade en ”flottparad” bestående av briggen samt skeppsjollar och några fiskebåtar, alla med örlogsvimplar i masttopparna.
Utkiken på Kvarnberget i Kristinestad rapporterade ”undsättningsflottans ” ankomst, som både finländare och ryssar hade väntat på. Orloff-Denisoff beordrade brådstörtat total reträtt mot Tammerfors. Och följande dag drog dammolnet bort genom Dagsmark och Storå och ända 25 kilometer förbi Kankaanpää. Denna 100 kilometers reträtt kom alldeles oväntat och till befolkningens lättnad.
Alla tillbaka.
Men bortavaron blev inte långvarig. Redan den 11 juli kom alla ryssar tillbaka från Kauhajoki-hållet. De var snopna men det blev nu hårdare tider. Ett exempel på det har vi, då rätt mycket folk hade samlats hos Agnäs´en på Norra sidan i Lappfjärd. Generalen lät soldaterna samla halm och ved kring huset, där bysborna var instängda, Men troligen var det endast en grym varning, för huset antändes inte.
Norrut genom Närpes gick den ömtåliga förbindelselinjen upp till Vasa. Generalen i Lappfjärd tog i med hårdhandskar, så snart några störningar uppstod. Här skall bara kort omnämnas bondefronten i Närpes. Under ryssarnas reträtt 5 – 11 juli hade bönder från Närpes iordningställt en försvarsställning vid landsvägen söder om Pjelax, där vägen till Kristinestad förgrenar sig från nuvarande riksväg 8. Denna erövrades dock av ryssarna den 13 juli och försvararna drog sig tillbaka till Finby bro, där de besegrades den 20 juli.
Stor förödelse.
En stor förödelse av byarna i Närpes blev följden. Fyra bönder från Pjelax fördes till prästgården i Lappfjärd. Ståndspersoner från Kristinestad och Lappfjärd kallades samman och fick bevittna avrättningen av fångarna invid prästgården. Den första avlivades med bajonett och de tre andra sköts ihjäl.
Rådman i ryskt gatlopp.
Men fortfarande fruktade Orloff-Denisoff landstigningar. Som misstänkt kontaktman greps rådman Parman i Kristinestad och fördes till prästgården i Lappfjärd, där han fick genom ett ryskt gatlopp. Slutligen vågade prästgårdsdöttrarna Karin Estlander, 19 år och Marie Estlander, 16 år lägga sig ut för den livsfarligt misshandlade. Slutligen lät generalen avbryta piskandet och gav med en försmädlig gest flickorna rätt att ta hand om den medvetslöse Parman.
Också den mycket ohyggliga och hemska misshandeln av Elias Lagus, som skötte kyrkoherdetjänsten i Lappfjärd, skall hör endast omnämnas utan detaljer. Soldaternas uppträdande i gårdarna i kyrkbyn skall också lämnas därhän. Också i Kauhajoki gjorde Orloff-Denisoff sig skyldig till otroliga grymheter, dirigerade från hans stab i Lappfjärd.
Denna höga ryska officer var tydligen obalanserad och på många sätt olämplig för sitt uppdrag här, då ju landet skulle erövras och behållas. Då allt detta blev känt vid det ryska högkvarteret och dessutom en del av hans helt uppdiktade stridsrapporter avslöjades, blev han kallad söderut och kom aldrig tillbaka. Han ersattes av general Schepeleff i slutet av juli 1808.
Ryssarna hade nog vissa bekymmer här i södra Österbotten denna sommar. Men för övrigt visste det svenska befälet inte mycket om fienden. Klingspor dröjde overksam kvar på prästgården i Lappo fem veckor under bästa sommaren och väntade på förstärkning från Sverige.
Nu fick ryssarna i våra trakter på sig ett anfall norrifrån i början av augusti, då Kauhajoki erövrades. Längs vägen Närpes mot Tjöck ryckte kapten Gyllenbögel söderut och ryssarna gjorde motstånd vid Närpes södra sockenrå och vid Tjöck å. Men general Schepeleffs trupper blev slagna och Gyllenbögel anlände till Lappfjärd den 12 augusti.
Ryssarna drog sig då tillbaka mot Björneborg. Schepeleff blev härefter utbytt mot överste Bibikoff. Omkring den 19 augusti kom von Döbeln till Lappfjärd och övertog kommandot där. Han stannade på prästgården endast några dagar och han var intresserad av fältbefästningarnas byggande och då särskilt på Mangsbackan, där den nya landsvägen kom fram, alltså där nuvarande kyrka står.
Men von Döbeln var sjuk och reste till Vasa. Ett ryskt anfall var nu att vänta. Man anlade en försvarslinje, som drogs norr om Lillån i östvästlig och befann sig alltså halvannan kilometer söder om bebyggelsen i Lappfjärds by och den blev lite över 3 km lång, då den västerut slutade i Lillåns utlopp i Lappfjärds å.
Förstärkning från Sverige.
Nu anlände slutligen en liten förstärkning från Sverige, då generalmajor Ernst Gotthard von Vegesack, som skall uttalas ”Fejsack”, anlände med sina skepp till Kristinestad den 28 september. Trupperna marscherade under natten till Lappfjärd. Ryssarna, som planerade ett anfall till följande dag, visste ingenting om detta. von Vegasack tog befälet och fick redan följande morgon leda ett motanfall denna måndag 29 augusti.
Sedan von Vegesack under natten hade ordnat försvaret gick han till prästgården för att äta frukost men blev avbruten. Skottlossning hade börjat. Ryssarna inledde anfallet mot en numerärt mycket överlägsen fiende. Kanonerna på Mangsbacken öppnade eld först på druvhagelsavstånd. Tidigare hade skottlossningen blivit allt häftigare längs försvarslinjens jägarked. Artilleriet hade avsedd verkan. Den ryska artillerielden avtog småningom. Nu fick fänrik Carpelan order att med en bataljon av Hälsinge vargering angripa fienden till höger och med björneborgarna angripa till vänster, Gyllenbergs skarpskyttar sändes mot fiendens center.
Bibikoffs trupper drevs tillbaka och råkade i full reträtt. De förföljdes hela dagen söderut. Vid mörkrets inbrott avbröts förföljandet, troligtvis i Back. Det fortsattes följande morgon till Ömossa, där ryssarna försökte antända gårdarna och riva en bro men de hann inte.
Strider i Ömossa.
I Ömossa utplacerades en förpost för att möta nya ryska angrepp. Här utmärkte sig underlöjtnanten Vilhelm von Schwerin. Han hade tilldelats två kanoner men han hade manskap som inte hölls vid ställningarna när det gällde. Han måste därför vid ett tillfälle sköta båda kanonerna ensam. En minnessten finns rest i Ömossa.
Han blev sedan dödligt sårad i Oravais, i en förpostfäktning den 14 september och han dog den 29 i samma månad.
På Mangsbacken invid Lappfjärds kyrka står en minnessten, som restes till 100-årsminnet av slaget. På en jordfast sten invid landsvägen resten den natten mot den 29 augusti 1908. Ingen vet var den är huggen eller vem som reste den.
De svenska trupper som befann sig i Lappfjärd fick order att marschera norrut till huvudarmén och var definitivt borta den 9 september. Söder om Nykarleby började läget bli kritiskt, men von Dödeln vann slaget vid Jutas den 13 september. Det här var nödvändigt för att trygga huvudarméns reträtt, särskilt efter följande dags nederlag vid Oravais.
Och så var det igen ryssarnas tur att tåga genom Lappfjärd. Välkomna var de inte efter allt det som hade skett. Men vi skall se vad de kunde tro. Invid landsvägen vid grinden till sin stuga stod en gumma och uttalade: ”Jesus näpse dig djävulen!” Det var brukligt bland kvinnorna att de skulle niga vid uttalandet av Jesu namn och där stod hon och neg upprepade gånger, när de ryska marschkolonnerna drog förbi.
Förlusterna i Lappfjärd.
Den ryska truppstyrkan var relativt liten och hade därför försökt planera anfallet omsorgsfullt. Senare har man kunnat lokalisera begravda ryska soldater rätt långt från stridsfrontens båda flyglar, vilket tyder på en kringgående manöver. Antagandet styrks av att platserna pekar på de två bästa vadställena över Lappfjärds å. Västerut fanns Prästholmarna, som numera är bortgrävda, nära åmynningen och österut har vi Perus-holmarna. I det västra fallet finns ”ryssgravarna” söder om Lillån, 300 meter sydost om holmarna och i öster Åbyggändan söder om Lillån. 600 meter sydväst om holmarna har man hittat ben och uniformsknappar i dikesbottnar.
Truppstyrkeförhållandena brukar vara svåra att fixera. I detta fall anges ryssarnas styrka till 1 000 man och de svensk-finska trupperna till hela 5 000. Därav skulle von Vegesack kommit med 2 500 man. Förlustsiffrorna brukar också vara osäkra. I detta fall uppskattas ryssarnas förluster i sårade och döda sammanlagt till 16 officerare och 300 man. Förlusterna på den svensk-finska sidan skulle vara 2 officerare och 15 man i stupade och 1 officer och 43 man som var sårade, därtill hade en man tagits som fånge.
(Om du vill läsa flera berättelsen från dessa strider i Lappfjärd, Ömossa och Närpes, så skall du klicka HÄR!)