Artiklar publicerade den 13 och 16 mars 1909 i tidningen Syd-Österbotten, skrivna av Walter Sjöblom och renskrivna av Lasse Backlund i februari 2021:
Medan ännu kampen om Finland som bäst pågick mellan Sverige och Ryssland erhöll överbefälhavaren för kejsarens trupper, greve Buxhöwden den 21 juni 1908 befallning att samla ihop en ”finsk deputation” för att sändas till Petersburg. Genom de deputerade skulle Finlands invånare få tillfälle att fritt uttala sig om landets behov och förhållanden.
Den 1 juli 1908 underrättade Buxhöwden landshövdingen om detta i de län, som redan då innehades av ryska trupper, och han gav tydliga föreskrifter om hur deputationen skulle utses. Invånarna i Finland, som ansåg att endast en lagligen vald ständerförsamling kunde uttala sig och handla i landets namn, försökte i det längsta uppskjuta valen.
Under greve Buxhöwdens påtryckning försiggick likväl dessa val sent omsider. Mot slutet av oktober avreste de deputerade från södra Finland till Petersburg, där de dock först långt in på november vidtog med sin verksamhet. En avskild ställning intog delegaterna från Vasa och Uleåborgs län, som till följd av de länge fortgående krigsoroligheterna valdes först i november 1808 och i januari 1809.
Den 19 november 1808 sammanträdde Kristinestads borgarskap på rådhuset för att välja en person, som skulle resa till Vasa att ”gemensamt med därvarande städers deputerade utse en eller tvenne, som med de övriga städernas deputerade komma att begiva sig till S:t Petersburg för att därstädes inför Hans Kejserliga Maj:t gemensamt överlägga och råda om landets och denna landsdelens väl”
Det heter vidare att då detta ärende föredrogs stadens till den ändan uppkomna meniga borgerskap, så anhöll borgerskapet enhälligt att ordföranden Herr Assessorn och Borgmästaren Daniel Mattens, som bäst kände till stadens egna och den omkringliggande landsortens behov och angelägenheter, skulle ta på sig detta fullmäktigskap för staden. Stadens samlade borgare var övertygade om att Herr Assessorn, som vid de överläggningar, som i detta grannlaga och mycken makt påliggande ärende som kommer att tas mellan de övriga städers deputerade i Vasa, inte underlåter att i möjligaste mån försöka befrämja stadens bästa, såväl som det allmännas sannskyldiga.
Omedelbart efter detta val reste borgmästare Mattens till Vasa.
Efter mötet i Vasa sammankallade Mattens borgerskapet i Kristinestad den 26 november för att delge dem resultatet av mötet. Representanterna för städerna Vasa, Gamlakarleby, Jakobstad och Kristinestad hade enats om att sända råd- och handelsmannen Herman Höckert från Vasa till Petersburg. Under resan fram och åter beviljades Höckert skjuts för två hästar samt i dagtraktamente, under den tid hans uppdrag varade, 5 Rdr banko.
Höckert hade från borgarna i Kristinestad fått instruktioner att på deras vägnar i underdånighet för Hans Kejserliga M:t föredra en kravlista, som är daterad den 5 december 1808 och som har följande lydelse:
Punkt 1:
Anhålles hos Hans Kejserliga Majestät i underdånighet om stadfästelse på stadens i äldre tider erhållna privilegier, fri- och rättigheter samt att vid desamma så hädanefter som hitintills varda skyddad och bibehållen.
Punkt 2:
Anhålles hos Hans Majestät i underdånighet om ersättning för det lidande och de skador, som stadens borgerskap i allmänhet blivit tillskyndat av och igenom kejserliga ryska trupperna vid och under deras härvaro, jämlikt de häröver av givna och under ed bestyrkta förteckningar.
Punkt 3:
De deputerade anhåller också hos H. K. M. i underdånighet om ändring och rättelse uti den till städernas förfång fördärvliga bondeseglationen samt att en dylik fri sjöfart hädanefter inte måtte vara tillåten för allmogen.
Punkt 4:
De deputerade anhåller också i underdånighet, att denna stad hädanefter inte skall vara betungad med för dryg garnison och inkvartering av krigsfolk.
Punkt 5:
Som dagligen har erfarits, hur svårt det har varit att få transporter överforslade med båt och pråm över den så kallade Stadsfjärden och nästan omöjligt, då storm och hårt väder inträffat, så skulle en broanläggning över samma fjärd således mycket gagna det allmänna. Flera hundra dagsverken, som nu måste användas till pråmdragningen, skulle kunna sparas in om denna bro skulle vara byggd. Här måtte delegaterna inte glömma att allerunderdånigast underställa kejsarens omprövning och för gott finnande, om inte denna av mycken nytta varande bro kunde av Hans Kejserliga Majestät, samt ryska kronans allmänna medel vara uppförd och inrättad.
Till yttermera visso varder denna instruktion med Magistratens underskrift och Stadens Insegel bekräftad.
Christineastad den 5 december 1808.
På Magistratens vägnar: Daniel Mattens.
Den deputation, som på Vasa läns vägnar i januari 1909 togs emot av den ryske kejsaren, räknade bland sina medlemmar hovrättssekreteraren A. Krabbe för ridderskapet och adeln, och prosten Nils Aejmelaeus från Storkyro, råd- och handelsmannen Herman Höckert från Vasa och häradsdomaren Petter Klockars från Nykarleby.
De här fyra delegaterna från Vasa län inlämnade till monarken en av dem undertecknad böneskrift, där de framhöll vilka olyckor som hade övergått länet under kriget. Det är klart och tydligt att invånarna i Kristinestad, som så svårt hade hemsökts av kriget, väntade mycket av denna deputation, då den nu en gång kommit till stånd.
Den i instruktionens andra punkt åberopade ”förteckningen” hade kommit till med anledning av greve Buxhöwdens den 26 september 1808 från Gamlakarleby avlåtna skriftliga uppmaning till magistraten i Kristinestad ”att undersöka och taxera de skador, som stadens inbyggare genom de ryska truppernas marscher och deras vistelse i staden lidit”.
Av ett visst intresse kan det ju vara att även redogöra för innehållet av denna specifikation:
1) Rådman och handelsman Erik Magnus Parman hade flytt till Sverige tillsammans med 16 andra stadsbor undan ryssarna. Generalmajor Orlow-Denisow hade därför tilltvingat sig det Parmanska huset invid Strandgatan. Gården bestod av fadern, rådman Johan Parman och dessutom den bortflyddes broder handlanden Carl Petter Parman. Både kontanter och åtskillig annan egendom, värd en summa l 893 Rdr. 18 sk. 8 rst. riksgäldsedlar krävdes som ersättning.
2) Handlanden Anders Björkman med hustru och två söner var ännu den 10 oktober 1806 på flykt. Deras egendom dels plundrad, dels bortauktionerad. Förlusten uppskattad till 1792 Rdr. 10 sk. 8 rst. rglds.
3) Handelsmansänkan Maria Catharina Björkman som även hon flytt, fick på Orlow -Denisows befallning sin lösegendom den 31 juli 1808 på öppen auktion försåld till den mestbjudande. Redan tidigare hade kosackerna tagit av henne åtskilligt. Hennes förlust värderades till 986 Rdr. 8 sk. 4 rst rglds. Det skulle här bli för långt att uppräkna alla Kristinestadsbor, som genom kriget blev lidande. Man skulle då vara tvungen att omnämna varje borgare i staden, eftersom ingen räddade sig. Totalt 79 personer anmälde inför magistraten om liden skada. Totalbeloppet uppgick till en för den tidens förhållanden enormt stor summa.
De goda Kristinestadsbornas förhoppningar med avseende på den till Höckert överlämnade instruktionen, sveks helt och hållet. Åtminstone finns det ingenting som tyder på att stadens önskemål vunnit något som helst beaktande. Kort efter detta möte med kejsaren sammanträder Borgå lantdag. Då ju snart ett sekel har förflutit sedan denna i vårt lands historia så betydelsefulla tilldragelse, torde i detta sammanhang de små och torftiga notiser, som berör Kristinestads göranden och låtanden med avseende på nämnda lantdag, beröras.
Den 13 februari 1809 upplästes i rådstugan i Kristinestad Kejsarens respektive befallningshavandes kungörelse av den 9 februari angående en allmän lantdag i Borgå stad den 22 mars 1809. Lantdagsmannavalet i staden försiggick den 22 februari 1809.
Vid valförrättningstillfället menade en del av borgerskapet med rådmannen och handlanden Eric Holmström i spetsen, »att emedan stadens invånare genom de ryska truppernas framfart blivit svårt utarmade, de icke mäktade bestrida den kostnad, som till egen fullmäktig avsändande ofelbart åtgår». Holmström och hans anhängare föreslog, att man därför borde förena sig med Vasa eller med någon annan stad. Men en annan del av borgerskapet ansåg, med erkännande av stadens innevånares i allmänhet nu iråkade trångmål och fattigdom, stadens ägande enskilda angelägenheter vid nu kommande lantdag bäst och säkrast både böra och kunna bevakas och utföras av och igenom egen lantdagsman. Speciellt i den omständigheten, och i deras tanke den huvudsakligaste, som angår ersättningen för den skada och de förluster stadens innevånare i allmänhet har lidit och fått vidkännas under de ryska truppernas härvaro.
Och som stadens borgmästare Daniel Mattens själv lagt hand vid dessa saker och han alltid blottställt sig för stadens och det allmännas väl och till befrämjande därav haft all flit och möda ospard. Han skulle i deras tanke allra bäst känna stadens behov och åligganden, så skulle det inte finnas någon annan skickligare och mera gagnande för staden att ta på sig ifrågavarande fullmäktigskap. Om endast herr Assessorn och borgmästare Mattens ville och kunde bekväma sig härtill. Holmström och hans parti enades också härom, sedan Mattens lovat att tillsvidare själv förskottera lantdagsmannarvodet.
För Mattens fastställdes vid samma tillfälle till 4 riksdaler riksgälds om dagen samt skjuts för 4 hästar. Den 25 mars 1809 började som känt lantdagen i Borgå. Den 19 juli var dess arbete slut och ständerna hemförlovades av kejsaren personligen. Kristinestads representant synes i början av juli varit hemrest. I magistratens protokoll för den 7 juli heter det nämligen kort om gott, att stadens äldsta blev av ordföranden assessorn och borgmästaren Mattens underrättade om vad som hade skett vid lantdagen. Vad som vid den minnesrika lantdagen i Borgå beslöts, är känt av de flesta och faller utom ramen för denna uppsats. De små intressena fick vid denna lantdag träda tillbaka för de stora, de enskilda frågorna för de allmänna.