Ledare i Hufvudstadsbladet 27.3.1909. Renskrivet av Lasse Backlund i februari 2021:
I morgon har ett sekel förflutit sedan kejsare Alexander den första till Finlands i Borgå domkyrka församlade ständer överlämnade den högtidliga försäkran, varigenom han såsom Rysslands monark bekräftade vårt lands religion och grundlagar samt de privilegier och rättigheter vart och ett stånd inom storfurstendömet i synnerhet och alla dess inbyggare i gemen, så högre som lägre, dittills enligt konstitution åtnjutit, lovande bibehålla alla dessa förmåner och författningar fasta och oförryckta i sin fulla kraft. Och vid samma betydelsefulla tillfälle avlade ständerna såsom representanter för det finska folket trohetsed till kejsaren och storfursten, hyllande honom såsom sin rätta överhet och förbindande sig att verkställa hans bud och befallningar, men därjämte att oryggligen upprätthålla landets grundlagar och konstitution, sådana de för närvarande äro antagna och gällande.
På den överenskommelse eller — såsom Alexander i sitt tal uttryckte sig — denna, denna högtidliga föreningsakt, som då ingicks mellan det ryska samhällets överhuvud och det finska folkets lagligen utsedda företrädare, har vårt lands statsrättsliga ställning under de gångna hundra åren varit fotad. Likasom genom Fredrikshamns fredsfördrag storfurstendömets förhållande i mellanfolkligt avseende fastslogs, i det Finland för framtiden införlivades med det ryska riket, utgörande en del av detsamma, så bestämdes genom ”föreningsakten” i Borgå vårt lands ställning inom sagda rike, i det Finland då tillförsäkrades åtnjutandet av sin egen särskilda statsförfattning och på denna grundval av en vidsträckt inre självständighet, bildande vid kejsardömets sida ett särskilt område med egen lagstiftning och förvaltning.
Orsaken till att kejsare Alexander inte, begagnande sig av sin övermakt, sökte inkorporera Finland med kejsardömet, underordnande detsamma den ryska regeringen och utsträckande de ryska lagarnas verkan och de ryska myndigheternas befogenheter till vårt land, var inte ensamt av tillfällig, yttre politisk natur.
Alexander insåg säkert nödvändigheten av att för den stundande oundvikliga kraftmätningen med Napoleon skapa lugn och trygghet i Finland för att inte bli tvungen att splittra sina krafter i vid den avgörande kampen, och väl förstod han att vårt folk snabbast kunde bringas att finna sig i det nya sakläget, ifall det finska folket bereddes en politisk ställning, som erbjöd säkerhet för dess tillvaro såsom nation.
Men hade denna beräkning varit den enda eller den huvudsakliga bevekelsegrunden för hans handlingssätt 1809? Det skulle ju ha varit möjligt att återta försäkringen vid Borgå lantdag genast då faran var överstånden och kriget mot Napoleon vunnet. Men att så inte blev fallet är känt.
Tvärtom försökte Alexander senare ytterligare befästa den ställning han tillerkänt Finland inom sitt rike och övertyga Finlands folk om orubbligheten av de löften, som han hade gett i Borgå. Han bekräftade sålunda år 1816 ”för evärdeliga tider” den försäkran landets invånare mottagit av honom, angående bibehållandet av deras särskilda författning under vår och våra efterträdares spira. Orsaken till kejsaren Alexanders politik gentemot Finland vid landets förening med ryska riket var helt enkelt den, att han förstod att syftet med erövringen härigenom säkrast vanns och att rikets verkliga intresse på detta sätt bäst tillgodosågs.
Anledningen till att han liksom hans företrädare på Rysslands tron önskat utsträcka det ryska väldets västra gräns ända till Bottniska viken hade varit enbart strategisk. Finland kunde med sin jämförelsevis karga natur, sin ringa folkmängd och sin fattigdom på naturliga resurser inte erbjuda något lockande ur ekonomisk synpunkt.
Men däremot måste besättandet av vårt land, med dess närhet till kejsardömets huvudstad St. Petersburg, ur riksförsvarets synpunkt vara synnerligen betydelsefull. Finland skulle med så mycket större fördel kunna användas såsom bas för militäriska operationer, såsom förmur vid krigiska anfall. Ju mera Finlands befolkning erkände att dess intressen sammanföll med kejsardömets, ju klarare insåg vårt folk att Rysslands framgång var dess lycka och Rysslands ofärd dess olycka.
Och Alexander var nog klarsynt att förstå det vårt folk, så helt olika det ryska till härstamning, språk, seder, livsuppfattning och politisk uppfostran, aldrig skulle kunnat bringas att uppgå i den ryska nationen. Aldrig skulle finländarna kunna inpassas i det ryska samhällets former. Ett försök att med våld sammanfoga det som genom historiska förhållanden var till sin natur olikartat, skulle utan tvekan ha medfört en förbittring och missnöje. Det missnöjet skulle aldrig ha låtit sig släckas, men skulle säkerligen ha flammat upp i full låga vid lämpligt tillfälle.
Som han själv har sagt efteråt, så fann han det därför vara ur alla synpunkter riktigast och klokast att vid ordnandet av Finlands förhållanden ge vårt folk politisk tillvaro, så att det inte skulle anse sig som erövrat av Ryssland, utan såsom förbundet med detsamma genom sin egen uppenbara fördel. Detta var syftet med Alexanders hela finska politik och den ledande tanken i densamma.
En sekellång erfarenhet har klart bevisat riktigheten och ändamålsenligheten av det tillvägagångssätt den ädle monarken från början följde med avseende på sitt finska storfurstendöme. Ryssland har fritt kunnat utveckla sin militära makt på Finlands område och här kunna vidta alla nödiga åtgärder för rikets försvar. Så länge den av Alexanders utstakade väg följts av Rysslands ledande män har de aldrig behövt oroa sig för vårt lands skull.
Under alla tronskiften och prövningar har Finland förblivit troget den överenskommelse som ingicks år 1809.I ingen del av kejsardömet har samhällsförhållandena gestaltat sig lugnare och mera normala än här. Det är med en känsla av djup tacksamhet för den framsynte skaparen av Finlands nuvarande statsskick som vårt folk i dessa dagar låter tanken gå tillbaka till den tid, då landets öde efter skilsmässan från Sverige avgjordes och de nya formerna för dess tillvaro i allmänna drag angavs.
Den grund, som lades 1809 har på ett förträffligt sätt bestått provet, vare sig man sedan betraktar saken ur synpunkten av Finlands eller av kejsardömets intresse.
Tyvärr begås hundraårsminnet av Alexanders försäkran till Finlands folk under förhållanden, som inte vittnar om att man på ledande håll i Ryssland nu skulle erkänna den finska politik som den riktiga, som det beslöts om för ett sekel sedan. Det lojala och målmedvetna styrelsesystem, som tidigare följts och som tagit sig uttryck i konstitutionellt förtroende och i respekterandet av vårt folks grundlagsenliga rätt, har under det senaste decenniet övergetts. Vårt samhälle har tvingats genomgå politiska omkastningar av den mest upprivande art.
Efter en sjuårig period av författningsbrott och fullkomligt vanstyre följde en kort tid av återuppbyggande arbete och framåtskridande, som dock mycket snart hämmades av en inträdande politisk reaktion. Och nu befinner vi oss mitt uppe i en situation av den mest allvarliga och hotfulla natur, och gång på gång åsidosätts eller kränks vårt lands rätt till självstyrelse och författningsenliga samhällsskick. Om de planer inom kejsardömets som görs upp av regeringskretsar skulle förverkligas, skulle det innebära ett fullständigt upphävande av den särställning, som Alexander år 1809 tillförsäkrade detta land.
Vårt folk har inte i sin makt att förhindra Rysslands statsmän att bedriva en politik, om vars resultat erfarenheten från den Bobrikoffska tiden vittnar så vältaligt som möjligt. Vi vet endast att en regim, som bygger sina framgångar på författningsbrott och kränkning av annans rätt, inte kan medföra vare sig gagn eller heder åt någon. Vi vet också att dess verkningar blir svåra och förödande för vårt samhälle. Men vi vet även att kränkningarna kommer att skapa nya bekymmer och vanskligheter för kejsardömet, utan att i något avseende leda till det åsyftade målet.
Och vi är förvissade om att hur förhållandena än gestaltar sig, så kommer man även i Ryssland snart till insikt att de principer som Alexander framställde så klart för hundra år sedan för vårt land är de riktiga.
Hans principer är både de riktigaste och de mest ändamålsenliga, ja de enda för riket i dess helhet som medför en varaktig nytta.