Artikeln införd i Hufvudstadsbladet 26.9.1935. Renskriven av Lasse Backlund i februari 2023.
Litet varstans i vårt land har under de senaste åren ny, odlingsbar jord vunnits genom sjöfällningar och fördjupningar av åar och bäckar, varför enligt mina iakttagelser redogörelser i dagspressen över nyförvärv på jordbruksfronten av vår ”jordbundna” befolkning mottas med stort intresse. I det följande skall en kort redogörelse över olika skeden i ett sådant företag framställas.
Nyförvärvet i fråga är beläget i södra Österbotten i Lappfjärds kommun i dess östligaste by, Dagsmark, nära Isojoki kommuns rå. Här, liksom på andra ställen i Österbotten bor en idog jordbrukarbefolkning, som helt går upp i sitt jordbruk. På grund av den ständigt växande befolkningssiffran och de upprepade hemmansklyvningarna har man blivit tvungen att tänka på nya möjligheter att vinna odlingsmark. Tanken på torrläggning av två träsk i byn mognade mera och mera. Men redan i början av 1700- talet anhöll bygdens bönder av myndigheterna om tillstånd att få fälla vattnet först från Lillsjö, och senare från Storsjö träsk, vilken anhållan även bifölls.
Arbetet i forsarna vidtog med dåtidens enkla redskap. Stenarna drogs upp i av vidjor gjorda kassar, och gyttjan och mullen i för ändamålet förfärdigade träskopor. Efter många årtiondens mödosamma arbeten hade vattennivån sjunkit så mycket, att i stället för att där tidigare växte säv och vass, man nu kunde glädja sig åt att inbärga „gott fräken och manshögt starr”, såsom en åldring uttryckte sig. Men att helt torrlägga dessa träsk stod inte i ”gubbarnas” makt. Finlands gamla urberg i forsens botten trotsade deras ansträngningar, och sakkunnig ledning och medel saknades. Mycket hade dock redan vunnits, och man nöjde sig med att varje sommar reparera vinterns skador i kanalen, och i mån av möjlighet även fördjupa den. Dammar byggdes, med vilka vattenståndet i träsken reglerades vår och höst för att få god gräsväxt och för att skydda gräsroten för tjälens förstörelse.
Höbärgningen, särskilt under regniga somrar, var mödosam. Höet måste släpas i ekstockar eller på annat sätt till stränderna för att torkas där. Ja, ibland blev stora delar av träsken obärgade. Så småningom började tanken att fortsätta förfädernas påbörjade arbete vinna allt flera anhängare. Man önskade byta fräken och starr till säd och ädlare slag av gräs. Så skreds från ord till handling.
År 1919 uppgjorde lantbruksingenjör A. Jaskari efter verkställd undersökning kostnadsförslag för torrläggning av sagda träsktillandningar, vilket steg till 235,000 mk. År 1927 verkställde ingenjör Hj. Sourander syneförrättning däröver för erhållande av grävningstillstånd, och uppgjorde ett nytt kostnadsförslag med slutsumman 1,150,000 mk. År 1931 uppgjorde lantbruksingenjör Väinö T. Heimonen ännu ett tredje kostnadsförslag. vilket bättre motsvarade nutida ändrade förhållanden och som slutade på 710,000 mk. Enligt detta kostnadsförslag vidtog sedan arbetet. Av denna summa upptog undersökningskostnader, arbetsledning och arbetsredskapen 83,000 mk, och de egentliga arbetskostnaderna 627,000 mk.
I sin resolution av den 9 april 1929 gav landshövdingen tillstånd till arbetets påbörjande, och enligt lantbruksministeriets beslut av den 1 november 1932 beviljade staten för ändamålet 735,000 mk av medel för extraordinarie allmänna arbeten, varav som direkt understöd 421,500 mk (d. v. s. undersökningskostnader, arbetsledning och arbetsredskapen jämte % av arbetskostnaderna) och som statslån 313,500 mk med 7 % annuiteter, på villkor att arbetet påbörjas som reservarbete, vilket även godtogs. Rätt att placera sina arbetslösa i företagets arbeten hade Lappfjärds kommun och Kristinestad, senare även Isojoki kommun.
Arbetet vidtog den 10 december 1932, och slutfördes i början av september 1935. Som arbetsledare har fungerat byggmästare R. Peura. Den slutliga granskningen och företagets överlåtelse ät markägarna skedde den 14 september 1935. Som lantbruksstyrelsens representant närvar byråingenjör P. W. Nuutila och från distriktet distriktsingeniören i Vasa lantbruksdistrikt N. Hermonen. Av distriktsingeniörens redogörelse framgick att den torrlagda arealen utgör 411,15 ha, varav på Storsjö andel 337,76 ha och Lillsjö 27,20 ha samt resten, 46,19 ha, på övriga närbelägna marker. Arbetets totalkostnader uppgår till c:a 712,000 mk, varav direkt statsunderstöd c:a 410,000 mk och som statslån c:a 302,000 mark, vilken summa återbetalas med 7 % annuiteter, varav 4 % utgör ränta och 3 % amortering. Återbetalningen börjar 3 år efter det företaget överlåtits åt markägarna, eller år 1939, och uppbärs av kronofogden i samband med statsskatten under 21 års tid. Efter denna redogörelse överlämnade ingenjör P. W. Nuutila den färdigblivna kanalen i markägarnas värd.
Av det tal som huvudsysslomannen direktör Viktor Nylund höll till ingenjörer och byggmästare framgick, att markägarna med tacksamhet mottog den färdiga kanalen. Särskilt riktade han sig till byggmästare R. Peura, som fört arbetet till ett för alla parter gott slut. Så har Dagsmark Storsjö och Lillsjö träsk blivit odlingsbar mark med ett PH-värde 4—6, där inom loppet av några år vårsäd och hövallar vaja i sommarvinden.
Den längesedan drömda drömmen har blivit verklighet.