Sammanställt av Lasse Backlund 2014. Uppdaterats i november 2016.
Erik Andersson Rosenstedt var född i Kullaa den 14 april 1782, men möjligtvis kom hans föräldrar från Sverige. Han flyttade sedan till Norrmark för enligt mantalslängden RA 7856:525 år 1805 arbetade han som dräng bland 37 andra drängar och 28 dränghustrur på Norrmark Bruk som ägdes av generaladjutanten Carl de Cornall från Sverige.
Enligt konfirmationsboken från Norrmark församling verkade Erik Rosenstedt som mjölnare och att han skulle vara född 1782. I vissa papper står det att han var smed.
Rosenstedt i Storfors från och med 1814
Kommissionslantmätaren Jonas Högman hade den 22 februari 1781 erhållit tillstånd av landshövdingen att anlägga en skattlagd mjöl- och sågkvarn och härvid lät han bygga en mjölkvarn på södra sidan av Lappfjärds å vid Storfors.
Vid hösttinget 1844 i Lappfjärd framgick att Erik Rosenstedt utan tillstånd uppfört en sågkvarn i forsen. Sågen hade en ram och 11 blad och med den sågade han bräder för avsalu och för eget bruk.
På expedition-fogden Gustav Starckes anmälan pliktade Erik Rosenstedt för den utan tillstånd anlagda sågen 24 rubel silver. Enligt LH del 2, sid 155 fick de sågande bönderna använda endast ett sågblad och såga för husbehov. Trots ansökan fick de inte tillstånd att använda flera blad. Månntro Erik Rosenstedt trotsade detta förbud och det var därför han kallades till tinget.
Domen löd som sådan:
Mjölnaren Erik Rosenstedt från Dagsmark by, fälldes på åtalan av kronolänsman Gustav Starcke, att för första resans olaga sågning böta 16 riksdaler eller 24 silver rubel, vilka böter skall treskiftas mellan Kronan, Häradet och åklagaren Starcke, samt böra vid bristande tillgång av Rosenstedt avsittas med fängelse på vatten och bröd i 16 dagar.
Enligt domboken skulle Rosenstedts böter delas mellan Kronan, Häradet och kronolänsman Starcke.
Erik Rosenstedt i Korsbäck
År 1817 hade Erik Rosenstedt förvärvat en såg i Korsbäck. Den låg vid bonden Erik Långs hemman ungefär 400 meter norr om Storträskets norra ända vid Lillån som ledde ned till Lillsjön. Enligt uppgift så skulle den här sågen ha funnits där sedan urminnes tider och skatt för den har betalats redan på 1700-talet. Den 11 november 1817 hölls en syn på stället på uppmaning av Kronobefallningsmannen Peuron och närvarande var kronolänsmannen, en A. L. Schmidt, mjölnaren Erik Rosenstedt och bonden Anders Båsk från Dagsmark. Tillkallade var också 4 bönder från Lappfjärd och vid synen kunde de konstatera följande:
-sågbyggnaden på Lillåns västra strand var uppförd av grantimmer och i södra och norra ändan stod den på stengrund. Den var 22 meter lång, 5,4 meter bred och 5 meter hög, hade ett tak av bräder, som vilade på stolpar.
-i byggnaden fanns en ramsåg med ett sågblad.
-i ån fanns en damm byggd av stock med en totallängd om 40 meter. Den här dammen betjänade också en mjölkvarn på den östra sidan av Lillån.
-stockarna som sågen använde kom från ett område inom 1/4 till 2 mils område, uppströms längs ån och det var för det mesta grantimmer som användes.
-eftersom vattenflödet var litet, så kunde sågen användas omkring 4 dygn på våren och i bästa fall 2 dygn om hösten om mycket höstregn faller. Uppskattningsvis ”5 tolfter 7 alnar långa bräder” kan sågas i dygnet. Året innan hade ”sågqwarns räntan” uppgått till 2 rubel, 45 kopek.
De närvarande konstaterade att sågen inte skulle innebära något men eller hinder för mjölkvarnen på andra sidan ån. Däremot ansåg bönderna Eric Lång, Matts och Lars Klemets, Matts, Henrik och Anders Båsk att deras ängar som låg i sågens närhet skulle skadas dels av vattnets flödande ”och dels af Sågspån och stickor som wattnet för med sig”. De ville att dammen skulle öppnas från den 1 maj och hållas öppen hela sommaren.
Erik Rosenstedts familj
Erik Rosenstedt var gift med Caisa Lovisa Andersdotter Forsström från Fredriksfors bruk i Kullaa, som också ägdes av samma Carl de Cornall. De fick åtminstone 4 barn:
-Caisa f. 20.7.1807 d. 5.6.1810
-Maja Lisa f. 11.1.1809
-Erik Johan f. 5.11.1810, gift med Anna Kajsa Klåvus, f. 1813.
-Sibilla 31.5.1812, död möjligtvis 1814.
Caisa Lovisa dog i Lappfjärd 6.2.1822. Åtminstone barnen Maja Lisa och Erik Johan uppnådde vuxen ålder, för den 17. 6.1844 överlät Erik Rosenstedt sina ägande 2/3 av Storfors mjöl-stamp och sågkvarn åt sonen Erik Johan och hans hustru Anna Kajsa, (f. Klåvus år 1813) mot sytning och bostad och utlösen åt systern Maja Lisa (KOa 55 953 v). Fadern Erik förbehöll sig rätt att begagna smedjan och dess verktyg. Där tillverkade han bland annat 2 järnkors för hans och hustruns gravar. Dessa kors står fortfarande på Birgitta begravningsplats i centrum av Lappfjärd. De finns till höger direkt efter ingången.
Eriks son Johan (f. 5.11.1810, d. år 1855) tog alltså över Storfors sågkvarn 1844 och efter det gick den i arv till Johans son Karl Gustav ”Mjölnar Kalle” Rosenstedt (5.9.1837, d. 27.8.1918).
Den 28.8.1869 publicerades i Vasabladet en kungörelse där länsmannen säljer Storfors på auktion men vem som då är ägare är oklart. I kungörelsen nämns Johan Erik Rosenstedt eller Storfors, i övrigt lyder kungörelsen så här:
Genom offentlig auktion, som måndagen den 27 instundande September, kl. 10 f.m. anställes hos Mjölnaren Johan Erik Rosenstedt eller Storfors i Dagsmark by af denne soken, försäljes till den mestbjudande en tull mjöl- och sågkvarnanläggning, den förre med tvenne par stenar och stampbyggnad, uppförde i den s.k. Storforsen inom Dagsmark by, hvarest vattentillgång under sträng köld eller torka aldrig tryter, med stort fall, samt ymnig tillgång till mäld är att påräkna och är detta ställe ett af de förnämsta på orten, tjenligt till någon större fabriksanläggning, beläget vid allmänna landsvägen till Tammerfors och en och en fjerdedels mil från Kristinestad; å lägenheten finnas uppförda nödiga såväl inredda som oinredda bonings- och uthus, äfvenså underlyder qvarnstället betydlig arrenderad mark, deribland öppen åker och lindor; vid samma tillfälle försäljes en och en half lott i Dagsmark Storsjö träsk-tillandning, hvarom tillkännagives, med erinran att säkra köpare kunna om så önskas emot antaglig säkerhet få anbudet innestående, hvarom vid auktionen närmare delgives, likasom dessförinnan af underskrifven nödiga upplysningar i ett eller annat meddelas.
Lappfjerd den 20 Augusti 1869.
Fredrik Starcke, v. Länsman
17 april 1875 blev Johan Josef Johan Henriksson Kaas (eller Storfors) ägare till sågkvarnen. Han hade stora planer för området och anhöll om en kvarn med två stenar till förmalning av främmandes spannmål emot tull och därtill ville han ändra det oändamålsenliga sågverket till en såg med två ramar och åtta sågblad i varje ram. Därtill en cirkelsåg för kantning af bräder och plankor, att drifvas med vatten.
Denne Kaas eller Storfors fick efter distriktingenjörernas syner och undersökningar på platsen av Guvernören i Vasa tillstånd att bygga om sågen, detta i april 1880. Han fick också tillstånd att höja den befintliga dammen med 0,85 fot (ca 25 cm) över den vid dammen inhuggna fixpunkten. Dammen måste byggas med en rörlig lucka som under flodtiden kunde öppnas för fiskens uppstigande och i fall någon skulle flotta stockar nedför ån.
Den 4 november 1880 upphävde dock den Kejserliga senaten för Finland som prövat detta ärende. Senaten ansåg att det inte var nödvändigt att utsträcka dammen över hela ån och att verksamheten kunde drivas utan att inkräkta på åns kungsådra. Denna sågkvarn förstördes i en brand år 1883.
En ny sågkvarn byggdes upp men nu på norra sidan av ån men år 1889 står handlanden A. Dahl som ägare (LH, del 2, sid 155). Den var nu förhållandevis stor med 3 par stenar och grynverk. Denna sågkvarn betalade 100 mk avgift för vägbyggnad då andra sågar behövde betala endast 3 – 18 mk.
Fredriksfors eller Leineperi bruk i Kullaa.
Erik Rosenstedts hustru Caisa Lovisa Forsström var hemma från Fredriksfors bruk i Kullaa, som ligger öster om Björneborg. Bruket hade grundats 1771 och var verksamt fram till början av 1900-talet. Bruket har haft många ägare och utvecklades till ett av de viktigare i landet. Sista ägaren blev Antti Ahlström som år 1877 köpte bolaget. Antti som också ägde bruket i Norrmark var mest intresserad av de stora tillgångarna på skog och därför lades järnbruket ned.
Bruket ägs idag av kommunen och bevaras som en vacker museimiljö. Området är välskött och vissa byggnader är fortfarande i ursprungligt skick. Här nedan några bilder från bruket:
