Denne artikel är skriven av Hilma Stockhammar och den publicerades i Syd-Österbotten 7.2.1946. Hon kallar berättelsen ”Hjälten från Sala”.
Nu när Sala stad upprätthåller så hjärtliga relationer till sin fadderort Kristinestad—Lappfjärd, kanske det kan erinras om den salabo, som ursprungligen en gång i tiden varit upphovet till denna vänskap.
Jag menar givetvis den grevliga salaprostens berömda son, vars minnesvård för snart tio år sedan restes i Ömossa. Vi får då gå långt tillbaka i tiden, ända till den 19 februari 1788 då den 24-åriga greven Fredrik Bogislaus von Schwerin blev präst i Sala och hemförde som sin brud den sköna hovdamen fröken Louise av Petersens. Av den anspråkslösa prästgården skapade det unga förnäma prästfolket snart ett vackert och värdigt hem, där deras barn skulle växa upp. De två äldsta sönerna hette Philip och Wilhelm.
Prosten Schwerin var en lärd herre, särskilt intresserad av historisk litteratur och lärde tidigt sina söner att sätta hjältedådet högt. Han brukade berätta grekiska hjältesagor för sina söner och den 11-åriga Wilhelm gick länge och suckade för sig själv: ”Miltiades segrar lämnar mig ingen nattro”. Så berättas det åtminstone om honom.
Denna hjältedyrkan som inplanterades i pojkarna ägnades först och främst åt fädernelandets stora män. Hans mor lärde honom gudsfruktan och fromhet. Hon brukade samla sin barnskara omkring sig och låta dem välja ut psalmer åt sig. Wilhelm tyckte också om att rita och efter hans död fann modern bland andra teckningar i hans portfölj en teckning av en likkista och en grav samt ett palmträd. Det var ynglingens sista teckning.
Anade han att graven snart skulle bli hans lott? Alla Wilhelm von Schwerins efterlämnade papper finns bevarade i krigsarkivets Schwerinsamling.
Wilhelm var 15 och ett halvt år gammal när de drog ut till finska kriget. Han kom då från krigsskolan i Karlberg och hemma i Sala prästgård väntade föräldrarna ångestfullt på brev från sina båda unga söner i Finland. Även från general Aminoff fick prosten Schwerin brev, men allra mest intressant är 15-åringens egna brev till sina föräldrar.
Såhär skrev han:
”Högkvarteret, Kronoby den 17 september 1808. Mina älskade föräldrar! Jag har ej allt sedan Grisslehamn funnit något ställe, som jag kunde skriva ifrån, ty postkontoret följer alltid högkvarteret, som är vida skilt från armén! Sedan vi ända till augusti månads slut gått och drivit på sjön, fick vi äntligen debarkera i Christinastad. Debarkeringen gick på en dag, och om natten marscherade vi en mil till Lappfjärd. Vi låg och sov som bäst, då larm slogs och jag fick lämna min sköna bädd. Affären påstod 5 – 6 timmar, men där fick intet batteri vara med.
Ryssarna blev slagna och vi förföljde dem ända till Ömossa, 2 mil från Lappfjärd. Där gjordes halt och armén marscherade tillbaka till Lappfjärd. Överstelöjtnant Drufva avskilde en mindre grupp med 500 man samt 2 kanoner under mitt befäl för att här kvarbli med order att gå till sista man.
Här i Ömossa var en jämmerfull belägenhet! Soldaterna såg sig 2 mil skilda från armén och posterades mot fiendens huvudstyrka. Mitt folk ledsnade men fick själva nio dygn oupphörligt ligga på fältvakt och blev tillika med mig många nätter och många dagar genomblöta av hällregn.
På det 9:de dygnet om morgonen blev vi häftigt attackerade. Jag skulle nu själv för första gången gå i elden, jag skulle föra mitt folk för första gången dit och jag skulle med 2 kanoner försvara platsen mot fiendens oändligt många både haubitzar och kanoner, vilken svår belägenhet!
Det första var inte svårt, jag tog genast en kall min och förblev kall. Det andra var värre. Mitt folk var för första gången i elden, de såg efter kulorna och sprang bakom just i den mest avgörande stunden. Jag kunde inte springa efter, utan gjorde själv 5 mans tjänst vid kanon. Då affären saktat sig något, gick jag fast nästan avdånad av trötthet, efter dem och föreställde dem deras feghet.
Då sprang de alla fram som tända ljus var och en på sina ställen. Här stupade folk som gräs. Nu gällde det. Vi retirerade. På detta sätt fortsatte vi affären under en beständig eld i 5 timmar och retirerade 1 ½ mil, där halt gjordes.
Här kom Drufva med alla officerare, omfamnade mig, tackade mig det jag frälst dem. Folket hurrade och önskade mig en beständig välfärd . . . .”
Det var striden vid Ömossa i Wilhelm von Schwerins egen version. Eftersom de retirerade halvannan mil under striden, torde den slutscen som den unga soldaten med barnslig stolthet beskriver, ha tilldragit sig någonstans mellan Träskvik och Lappfjärd. ”Här stupade folk som gräs” hette det också.
Många soldater, både vän och fiende, sov nog den sista sömnen på slätterna kring Soldatängen i Back och de trakter där gammalt folk säger sig ha sett underliga ting och sällsamma spöksyner, varom förut berättats.
Men det var kort därefter ”vid Oravais blodiga dag” som 15-åringen visade ett hjältemod som förstummade mången gammal, barkad krigare. Där kom han dock undan med livet, trots att han var sårad. Följande kväll, i skymningen, fick han den huvudskada som förde honom till sängs bland de sårade.
Men fienden kom och kulorna ven i själva sjukrummet. Ynglingen bars hastigt bort på ryggen av en kvick officer och general Aminoff tog upp honom i sin vagn, samt vårdade honom de dagar han hade kvar att leva. Ingen trodde att skadan var till döds. Själv orkade han skriva det långa brev till föräldrarna, vars början här citerats.
Brevet lugnade de oroliga föräldrarna. Men under tiden låg deras son i 8 dygn i feber, innan en blodstörtning ändade hans liv. I feberyrsel trodde han sig vara hemma hos föräldrar och syskon i Sala prästgård. Det är gripande att läsa om den stackars 15-åriga pojkens sista stunder, när han under de svåra plågorna i feberyrseln ropar på sin mor. Den svåra blodstörtningen på middagen den 26 september ändade hans unga liv.
Wilhelm von Schwerin begravdes i Kalajoki kyrka. Två dagar efteråt brändes kyrkan ned av de retirerande svenskarna. En hårlock, en tre gånger genomskjuten rock, en krossad sabel och en genomskjuten hatt, fick föräldrarna omsider hemsända.
Det var sonens jordiska kvarlåtenskap. Men vida över Sverige och Finland spreds ryktet om den unga soldaten. Skalden Erik Gustaf Geijer skrev en dikt om kvarlåtenskap. Men vida över Sverige de verser som hans stackars sörjande moder diktade en ensam senhöstnatt när storm och regn ven över slätterna kring Sala.
”Vad bådar du, sorgliga vinterfläkt,
som regnflodens vågor krusar,
och sliter från grenen dess gulnade dräkt
och i rymden suckande susar?
”Jag kommer”, han svarar ”från Suomis land,
som bistra valkyrior härjat.
En hälsning jag för från den blodiga strand
vilken Oravais hjältar färgat.
En hälsning jag bär från en fallen vän
från gossen med manliga sinnet,
vars lysande namn skall bevaras än
intill tidernas afton av minnet.
Ej unnades honom sin brutna röst
med sin faders snyftningar blanda.
Och icke, att tryckt mot sin moders bröst,
uppgiva sin manliga anda . . .”
Louise von Schwerin skrev också en enkel, gripande liten berättelse om sin son. Den slutade med följande ord: ”Den 17:de är Wilhelms egenhändiga rapport författad. Den 26:te dog han. Den 28:de begrovs han, och 2 dagar efteråt brändes vid reträtten Kalajoki kyrka, där han var begraven.”
Men ännu var inte sorgens tid slut för föräldrarna. Deras äldre son Philip var i rysk fångenskap. Efter frigivningen, blandade han sig på nytt i strid vid Sävar i Västerbotten och föll för andra gången, svårt sårad i fiendens händer. Frigavs på grund av att han troddes vara dödligt sårad, genom en medlidsam fransk överste i rysk tjänst. Philip von Schwerin tillfrisknade dock så småningom och sändes hem i tysthet. Liksom sin yngre broder var även han en tapper ung våghals, som tycktes söka faran.
Omsider skulle Runebergs diktverk föra hjältenamnen från 1808 över en värld. Genom Wilhelm von Schwerin gick Ömossanamnet till hävderna. Och än i dag, 137 år efteråt minnas en svensk stad med vänskap den trakt där deras stora son en gång ”gjorde sina lärospån”. Den nyttan och glädjen har nutidens kristinestadsbarn av ungdomshjälten från Sala.