Nedtecknat av Lasse Backlund.
Johan Ebb föddes 23.10.1813 i Lappfjärd på hemmanet Ebb och han växte upp och bodde på släktens hemman vid Finngärdstå. Vid storskiftet i Lappfjärd i slutet av 1800-talet flyttades gården ut till Mässbäcksvägen eller på Stenbacksvägen som den heter nuförtiden. Johan hade 4 syskon och eftersom han var äldst så övertog han Ebb hemmanet. Han gifte sig år 1835 med Maja Greta Mattsdotter Hannus från Härkmeri (1814 – 1854). Då Maja Greta dog så gifte han om sig år 1855 med änkan Anna Kajsa Ivars, född Skogslund (1831-1913) från Tjöck. Med Kajsa fick han 9 barn varav 4 uppnådde vuxen ålder.
Bonden Johan Ebb var aktiv inom många områden, han var en påverkare inom politiken och i affärsvärlden. När bondeseglationen var som starkast i Lappfjärd under åren 1841 – 1886 var han delägare i flera fartyg. De här fartygen seglade främst på Stockholm men sedan sjöfarten blev fri företogs resor ner till Syd-Europa och till och med till Amerika. År 1873 skaffades det första egna fartyget, som fick namnet Sofia, en skonare på 36 läster. Det kunde alltså ta en last på totalt 74 000 kg eftersom en läst är 2 060 kg. Följande år 1874 byggdes totalt 8 fartyg i Lappfjärd, bland annat skonertskeppet Esea om 136 läster också tillhörde Johan Ebb. Samma år byggdes också barkbåten Hanna om 210 läster, huvudägare här var Karl Ivars och det här fartyget skulle senare övertas av rederiet Ebb.
Ekonomiskt gick det bra för rederiet Ebb, alla fartyg var i trafik och delägarna fick bra utdelning eftersom frakterna var höga. År 1877 investerade rederiet Ebb stort och byggde Lina, en barkbåt som tog hela 545 ton. Nu fanns det så många fartyg i trakten och konjunkturerna började vika så Lina blev det sista fartyget som byggdes under den här perioden 1841 – 1886. Det började gå sämre och sämre, antalet fartyg i trafik minskade från toppåret 1876 då 16 fartyg var ute till 1886 då endast ett fartyg trafikerade. Under den här perioden hade det funnits totalt 36 skepp av olika storlekar men nu var det slut.
Rederiet Ebb var nog det rederi vars ägare drabbades hårdast av den här nedgången. Selim Klockars från Lappfjärd skrev i november 1953 i två långa artiklar om bondeseglationen i tidningen Syd-Österbotten. Hans uppgifter användes i den tredje delen av Lappfjärds Historia där kan vi läsa om rederiet. Einar Snickars har skrivit om Linas sista färd och författaren Christer Norrvik har skrivit om rederiet i sin bok om sjöfartygen. Här ett sammandrag av deras artiklar:
Ett fartygsbolag som det gick mycket illa för, var rederiet Ebb m.fl. från Lappfjärd. Bolaget startade år 1873 under goda tider. I spetsen för bolaget stod den energiska lappfjärdsbonden Johan Henriksson Ebb. Han var en av de få skrivkunniga allmogemännen i omnejden. Han bildade ett rederibolag och byggde, sjösatte och köpte det ena fartyget efter det andra. Den första båten var skonertskeppet SOFIA, som gjorde resor ända till England. Ebb hade tydligen gjort goda erfarenheter, ty följande år 1874 ville flera lappfjärdsbönder vara med i bolaget. De inköpte då EKO av Sideby. Nästa år 1875 anskaffade rederiet en tredje båt, skonertskeppet ESEA, och till kapten antogs Anders Johan Åkerlund från Åland.
De tre båtarna hade givit sådana vinster, att rederiet 1877 beslöt att bygga ett barkskepp, som färdigbyggt erhöll namnet LINA.
LINA byggdes på varvet Granöskatan i Svisskäret, där också barkskeppet Hanna byggdes. LINA var ett jämförelsevis stort fartyg, 138 fot alltså 42 meters längd på raka kölen med 18 fot i rummet och lastade 545 registerton. Huvudkassör för bygget var Johan Ebb. Bolagsmännen hade andelar om 1/16 eller 1/32. Undertecknarna av byggnadskontraktet och sålunda ägare till skeppet var följande 20 lappfjärdsbor: Bn Johan Ebb 1/16, bn Karl Erik Ebb 1/16, bn Henrik Mattsson Ebb 1/16, bn Reinhold Mattfolk 1/16, bn Johan Mattfolk 1/16, bn Gerhard Holm 1/16, bn Erik Henrik Ulfves 1/32, bn Karl Johan Brusk 1/32, bn Johan Henriksson Ebb 1/32 + 1/16, bn Karl Erik Holm 1/32, änkan Greta Mattfolk 1/16, bn Henrik Josefsson Knus 1/32, bn Johan Lillgäls 1/32, bn Erik Henrik Ahlkulla 1/32, nämndeman Karl Ivars 1/32 och bn Erik Henrik Hox 1/16.
Endast två av undertecknarna var skrivkunniga, nämligen Johan Ebb och Karl Ivars, de övriga hade undertecknat kontraktet med sina bomärken.
År 1878 kunde rederiet sjösätta sitt stolta barkskepp LINA. Till kapten utsågs Anders Vilhelm Andersson från Lumparland. Det hade 2 +12 mans besättning. LINA strävade djärvt ut på Atlanten och gjorde i lappfjärdsbornas regi flera resor till Amerika, Skottland m.fl. orter. LINA som var ett stort fartyg gjorde flera resor över Atlanten till Amerika och lasten kunde bestå av allt från stenkol till espartogräs. Överlag var det dåligt med frakterna och ibland blev det att köra med enbart barlast för att komma till en hamn för att få en riktig last. Kostnaderna var stora och delägarnas förtroende för kapten Andersson minskade. Kaptenen kunde inte redovisa några vinster alls, tvärtom måste rederiet hela tiden skjuta till mera kapital. Huvudredaren Johan Ebb hade betalat 1 285 mk åt kaptenen för dennes omkostnader men någon redovisning gick inte att få. Då LINA lastade bräder i Viborg sommaren 1879 så reste en av delägarna dit för att få kaptenens förklaring till vad dessa pengar hade använts. Någon förklaring fick han inte.
Sommaren 1882 besökte LINA Kristinestad för sista gången och nu var det var kris inom lappfjärdsrederiet. Rederiet var konkursfärdigt men man beslöt ändå att LINA skulle lasta trävaror för leverans till England och 22 augusti bar det iväg. I september då LINA nådde Nordsjön blåste det upp till storm och fartyget började ta in vatten. Manskapet pumpade dygnet runt och efter mycket möda nådde LINA hamnen i Hartlepool den 19 september 1882. Lossningen drog ut på tiden och först den 9 oktober var fartyget tömt. En ny last av kol intogs, som skulle föras till Helsingfors. Den 20 oktober avseglade LINA mot Finland men mötte genast ett väldigt oväder och det fanns en stor risk att fartyget skulle gå under på Nordsjön.
Den 26 oktober lyckades LINA ta sig till Mandal i södra Norge men blev sedan stående i hamnen. Den sista oktober avmönstrade besättningen och fick ta sig hem på egen hand. Rederiet blev så tvunget att sälja fartyget för en billig peng, vilket betydde dödsstöten för rederiet.
Också i övrigt var året 1878 ett katastrofår för rederiet Ebb. Dess skonertskepp ESEA förliste den 6 februari 1878 i Nordsjön och kom att inleda början till många ledsamheter, där slutet blev rätt så dramatiskt. ESEA var dåligt försäkrad och förlusten blev därför kännbar.
De fallande konjunkturerna hade gjort att rederiet Ivars brutit samman, vilket ledde till att rederiet Ebb tvingades överta dess barkskepp HANNA. Det hade således nu två barkskepp i sjön. Men rederiet Ebb hade det tydligen inte så lätt heller och till råga på allt drabbas det av en ny olycka. I januari 1879 dog huvudredaren Johan Ebb och hans efterlämnade maka och omyndiga barn förmådde förstås icke reda ut hans mångskiftande affärer. Det ledde småningom till konkurs som drog ett stort antal bönder i Lappfjärd i olycka och obestånd.
År 1881 uppdelades rederiet i två delar. Skötseln av barkskeppet HANNA övertogs av bonden Karl Erik Ebb och barkskeppet LINA av nämndeman Henrik Knus m.fl. Men det är tydligen inte så lätt att träda i den avlidna Ebbs ställe. Skeppet HANNA lyckades man sälja under året. LINA däremot fortsatte att segla i Knus regi ännu följande år 1882, men sedan var det definitivt slut. Barkskeppet LINA såldes 1882 till staden Mandal i södra Norge för 19.000 kronor, en alldeles för liten summa för ett så stort skepp.
Nu gällde det för bolagsmännen att reda upp de ekonomiska förlusterna och det blev en tragisk historia för lappfjärdsbönderna. När Ebb dog 1879 häftade bolaget i skuld enbart för skeppet LINA för 75.144 mark, en ofantligt stor summa den tiden då ett hemman kunde värderas till 3-5,000 mk. Avvecklingen av bolaget var så oförmånlig, att fast man fått pengar vid försäljningen av LINA, var bolagets skuld vid slutuppgörelsen den 1 oktober 1883 ännu 60,179 mk. Varje delägare om 1/16 hade då att betala 4,011 mk enbart för barkskeppet LINA. Dessutom hade delägarna gjort betydande förluster på de andra fartygen och framförallt på det förlista skonertskeppet ESEA.
Av bolagsmännen gjorde Johan Ebbs sterbhus först konkurs. Skulderna var då 50,492 mk. Tillgångarna räckte förstås ej till att täcka dem och därför drogs andra med i fördärvet. Efter Ebbs konkurs gick nämndemannen Karl Ivars i konkurs och efterföljdes av Reinhold Mattfolks och Erik Henrik Ahlkullas. Bonden Johan Storfors räddades från samma öde av sin bror Erik Henrik Kaas, som övertog både tillgångar och skulder. De övriga bolagsmännen fick också vidkännas kännbara förluster. De flesta av dem stod alldeles vid konkursens brant och det var med största svårighet de kunde behålla sina hemman. Men även ett stort antal icke-delägare fick vidkännas förluster genom lån och borgensförbindelser åt de intrasslade.
Åren 1881-1884 hade häradsrätten åtskilligt arbeta att utreda alla dessa fordringsmål och genom att studera domböckerna får man en inblick i dessa sorgliga tilldragelser. De flesta vill förstås undandra sig förlusterna av obetänksamma borgensförbindelser och dylikt.
Fartygsförlusterna kom således att beröra nästan hela bygden och denna kris är säkert den största som någonsin gått över lappfjärdsbygden. Den har därför också långtgående följder, för den lamslog bygdens ekonomiska liv för en lång tid framöver. Tilltron till gemensamma företag försvann och ett nytt släkte måste växa upp innan företagsamhetsandan i bygden återvände på nytt.
Om du vill läsa mera om skeppet Linas sista dramatiska färd, så skall du klicka HÄR!
Att rederiet gick i konkurs berodde alltså till en del på att Johan Ebb plötsligt dog 21 januari 1879 och lämnade änkan Kajsa ensam med 6 omyndiga barn. Det yngsta dog just efter Johan död, vilket betyder att 5 barn levde till vuxen ålder. Vid bouppteckningen den 17 maj 1879 framkom att skulderna var 9 995 mark och tillgångarna 11 847, behållningen alltså 1 852 mark. Detta var alltså de tillgångar och skulder som änkan Kajsa anmälde. Bouppteckningen kungjordes från predikstolen och efter det fick övriga, okända fordringsägare anmäla sina fordringar.
Det var tydligen stora skulder som inte Johans änka kände till eftersom skulderna efterhand steg till totalt 50 492 mark då Ebbs sterbhus gjorde konkurs. Detta skall ställas i relation till Ebb-hemmanet som i bouppteckningen värderades till 3 000 mk.
Flera av Ebb rederiets fartyg byggdes på Granöskatan i Svisskäret. Då Åke Backlund på 80-talet muddrade vid sin båtbrygga hittades flera grova stockar som uppenbarligen härstammade från detta ”Granövarv”. Här ovan Åkes villa till höger och bastubyggnad till vänster.
För övrigt så finns det ju många orsaker varför Johan Ebb blev redare. Han var känd och erkänd kommunalman och så var han ju skrivkunnig, vilket ju inte var någon självklarhet på den tiden. De flesta delägarna i Ebbs rederi var ju inte läskunniga och visste kanske inte alla gånger vad de plitade sina bomärken på.
Möjligtvis lockades han med i branschen av Matts Hannus, den mest kända båtbyggaren i Syd-Österbotten. Han levde mellan åren 1831 – 1879 och måste ju på något vis ha varit släkt med Johan Ebbs första hustru Maja Greta Mattsdotter Hannus (12.8 1814 – 23.2 1854). Hon dog barnlös och Johan gifte om sig året därpå med Kajsa Skogslund.
Fartyg tillhörande Ebbs rederi:
1873: Skonertskeppet Sofia, 36 läster
1874: Eko från Sideby. Skonertskeppet Esea, 136 läster. Förliste på Nordsjön 6 februari 1878.
1876: Skonertskeppet Ida, där Johan Ebb var delägare men där C.J Brusk och Karl Johan Dåhli turades om att vara redare. 1882 såldes fartyget åt E.A. Tötterman och Alfred Carlström i Kristinestad.
1877: Barkskeppet Lina, 545 registerton = 260 läster. Detta stora fartyg byggdes alltså på den plats där Åke Backlund hade sin sommarstuga.
1879: Rederiet köper det stora barkskeppet Hanna av rederiet Ivars.
Kommunalmannen Johan Ebb.
Under den tid som Johan Ebb var verksam fanns det inte många skriv- och läskunniga personer i Lappfjärd. Den kommunala skolan var ju inte uppfunnen ännu och då kan man ju fråga sig var Johan lärde sig läsa och skriva. Han hade under sin verksamma tid stor nytta av sina kunskaper och det var nog säkert med dessa meriter som han valdes till kommunalstämman ordförande år 1868. Eftersom han var skrivkunnig skrev han också själv protokollen.
Det var ju år 1865 som den nya reformvänliga senaten beslöt om den kommunala självstyrelsen, där kommunerna själva skulle få, med hjälp av kommunalstämmor och kommunalnämnd, sköta sina egna angelägenheter. Kommunalstämman motsvarar dagens kommunfullmäktige och kommunalnämnden dagens kommunstyrelse. Tidigare var det ju sockenstämmorna med kyrkoherden som självskriven ordförande som skötte de gemensamma angelägenheterna. Förvisso var det kyrkoherden som sammankallade kommunalstämman och säkerligen hade kyrkans män stor makt också i de kommunala frågorna.
Sålunda valdes Johan Ebb till kommunalstämmans första ordförande 1868 och han skötte detta till 1873. Alltså fram till dess han startade rederiet Ebb.
I Lappfjärds historia del 2 omnämns bland annat att Johan Ebb som kommunalstämmans ordförande till och med fyra gånger tog upp ärendet om inrättande av en folkskola i kommunen. Första gången var 1869 men då var stämman så fåtaligt besökt att den inte var beslutsför. Vid stämman i januari 1870 föranledde frågan ”en längre överläggning” men allmogen ansåg att skolan skulle bli för kostsam. Man ansåg att de förmögnare kunde gå i den lägre elementarskolan i Kristinestad. Det blev alltså ingen folkskola trots Johan Ebbs försök.
Angående folkskolan kan här inflikas att kommunalstämman år 1875 bestämde att en skola skall byggas i Lappfjärd nära kyrkan. Material anskaffades och medlen togs från den fonderade brännvinsskatten. Men det gick trögt, för utbyarna Härkmeri, Mörtmark och Dagsmark ville inte delta i bygget, utan de ville bygga sina egna skolor i byarna. Dagsmark by hade de facto redan år 1865 byggt sitt första skolhus men fick inte senatens tillstånd att bedriva skola där. På kommunalstämman 28 maj 1877 beslöts att kommunen skall uppdelas i fyra distrikt, som själva skulle ordna sina skolangelägenheter och också svara för alla kostnader. Nu blev det en tävling mellan byarna vem som skulle hinna först och Dagsmark hade ju ett litet försprång som redan byggt ett litet skolhus. På vintern och våren 1878 satte man i Dagsmark i gång med en tillbyggnad och förstoring av det gamla oanvända skolhuset. Dagsmark vann alltså tävlingen och skolan öppnade 1 oktober 1878. I en handskriven anteckning i en skolhistorik hittar vi en text: ”Enligt läraren Selim Björses berodde det på att de ledande männen i Lappfjärd var invecklade i den så kallade fartygsprocessen”. Skolan i Lappfjärd startade år 1879 och den här förseningen berodde delvis på redaren och kommunalmannen Johan Ebb.
Bättre lyckades Johan Ebb med att starta ett lånebibliotek i Lappfjärd. Den 31 januari 1870 tog han upp ärendet på stämman och i protokollet skrev han: ”Föredrogs frågan om huru och på vad vis församlingen skulle komma i åtnjutande av ett lånebibliotek. Efter en längre överläggning beslöts att av de medel, som uppbäres efter förmögenhet, vilket sker efter skattören, tages till bibliotekets grundfond etthundra mark finskt mynt” .
Följande år inköptes religiösa skrifter som skolläraren Svedberg föreslagit, nämligen Fjellstedts biblar, Johan Arndts Sanna Kristendom och De trogna själars andeliga skattkammare. Kommunalnämndens ordförande Johan Henrik Båsk fick i uppdrag att inköpa böckerna. Bokbeståndet var dock mycket litet de första åren, i mitten av 70-talet fanns endast 25 böcker förutlåning. Biblioteket var så litet att inte ens länsman David Strang visste om att det fanns till, för 1880 skrev han i sin årsberättelse: ”Folkbibliotek finnes icke”.