Sammanställt av Lasse Backlund 2014,med hjälp av Lena Mannila och av kapten Nelsons memoarer. Uppdaterats i februari 2017. Mot slutet hittar du intressanta stycken ur kapten Nelsons memoarer och vill du läsa om hans äventyr ute i stora världen, så skall du klicka HÄR!
Det här speciella huset på Åbackvägen byggdes år 1930 av sjökapten Nils A. Nelson (1881-1961) och hans hustru Amanda (f. Gröndahl 1885-1944). Själva huset uppfördes av bröderna Pullola från Storå. Bröderna bodde under byggnadstiden i lillstugan hos grannen Forslin, och det var där som Ellen Grönroos träffade Yrjö Pullola, som hon sedan gifte sig med och fick flera barn.
I februari 1960 sålde sjökapten Nils Nelson och hustrun Elvira den vackra gården och lägenheten Åback på 2,5 ha åt Gunnar och Sylvia Gröndahl. Köpeskillingen var 700 000 mark och de 3 barnen i Milwaukee gav fullmakt åt pappa Nils att underteckna och godkänna försäljningen. Gunnar var lantmätare, naturvårdare, politiker och mycket mer. Vill du läsa om honom och hans familj, kan du klicka HÄR!
Kapten Nelson.
Sjökapten Nils Albin Nilsson eller Nelson föddes i Röke i Skåne i en fattig familj som bodde i kommunens lilla stuga med endast ett rum o kök. Han hade sex syskon och hans far var svårt sjuk och de äldsta syskonen såldes på auktion till lägst bjudande. Redan som 9-åring fick han sitt första arbete som dräng hos en bonde. När han var 13 år tog han värvning som trumslagare vid Norra Skånska Infanteriregementet och var där i 3 år. En kort tid arbetade han i en kolgruva i Bjuv men på våren 1898 tog han hyra på en galeas som kock på en resa från Höganäs till Oslo, eller Kristiania som staden hette den tiden.
Det här var början på en karriär som sjöman som slutade år 1928 då han av hälsoskäl gick i land för gott. Han hade då seglat på världens alla hav med ett otal olika fartyg och via studier och hårt arbete avancerat till sjökapten. År 1916 träffade han Amanda Gröndahl som tillsammans med sin syster Selma bodde i New York och de förlovade sig just före år 1917 då han blev inkallad till den amerikanska flottan under det första världskriget.
I maj 1918 gifte sig Nils Nelson med sin Amanda i New York och de bodde där i en tvårummare. Eller rättare sagt Manda och unge sonen Ragnvald, som föddes år 1921 bodde där för efter första världskriget fick Nils Nelson anställning på ett rederi i Savannah i Georgia. Eftersom det var lång väg för Nils att hälsa på familjen i New York så ville Nils att de andra kunde flytta till Savannah. Det gjorde dom också men Amanda trivdes inte där så år 1923 reste Nils med sin familj från New York till Dagsmark, via Göteborg och Helsingfors. Från Helsingfors åkte de tåg till Kristinestad via Seinäjoki . Det här var Nils första besök i Finland och när han tittade ut genom tågfönstret så tyckte han att finnarna bodde i små hus utkastade här och där på åkrarna. Amanda måste då berätta att det inte var några boningshus utan hölador. Amandas kusin Viktor Nylund hämtade dom med bil från stationen i Kristinestad och förde familjen till Åbackan i Dagsmark. Sågägare Nylund var den första bilägaren i Dagsmark och Nils och Amanda blev väl emot tagna i hennes gamla hemby.
Efter 7 dagar i Dagsmark åkte kapten Nelson ensam tillbaka till Amerika. Amanda födde i september 1923 en dotter som fick namnet Margit Maria. Men en kort tid därefter ville Amanda följa Nils till Amerika efter men inte heller nu trivdes hon där. Så i oktober 1925 blev det igen att resa tillbaka till Finland med familjen och nu stannade Nils ända till april 1926. I början på juni 1926 födde Amanda sitt tredje barn, en dotter som fick namnet Daisy Viola.
Fram till augusti 1928 var Nils kapten på flera fartyg, då han av hälsoskäl lämnade sjömansyrket. Han flyttade nu för gott till sin familj i Dagsmark och byggde ett hus på Åbackvägen 193 dit de flyttade hösten 1930. År 1938 ansökte han om att få bli finsk medborgare och kommunfullmäktige i Lappfjärd förordade ansökan på sitt novembermöte.
Här levde kapten Nelson med sin Amanda ett lugnt liv som småbrukare med några husdjur. Men Amanda var sjuklig och var hela tiden rädd för att anlita någon doktor. Hon klagade aldrig och hon talade aldrig illa om andra och hon trivdes bäst med sina handarbeten och sin trädgård. Hon dog i augusti 1944 och kapten Nelson blev änkling med sina 2 döttrar. Sonen Ragnvald hade varit ute både i vinterkriget och i fortsättningskriget så han var inte hemma.
Döttrarna var ju vuxna och år 1946 skickade kapten Nelson sin äldre dotter Margit till USA och följande år den yngre dottern Daisy. Ragnvald for ju också till USA och så var kapten Nelson ensam tills han började sällskapa med Elvira Eklund.
Elvira var född på Åland och hennes mor dog då Elvira var ett par år gammal. Hennes far for då till Amerika och då Elvira var 10 år så flyttade också hon till Amerika. Där träffade hon sedan Frans Eklund från Dagsmark, de gifte sig och fick dottern Lilli. År 1925 flyttade de till Dagsmark för att ta över hemmanet på Brobackan. Elvira var inte riktigt förtjust eftersom hon aldrig tidigare varit i Dagsmark men det ryktas att hon nog blev lovad att de skulle flytta tillbaka till Amerika om hon inte trivdes i Dagsmark.
Bonden och nämndemannen Viktor Eklund överlät så hemmanet åt Frans och Elvira, som blev bönder på hemmanet Eklund. De stannade sedan i Dagsmark så länge de levde.
År 1946 dog Frans och på hösten två senare år gifte sig enda dottern Lilli med Åke Lindblad och de övertog då hela hemmanet. Det var då som Elvira tyckte det var dags att flytta så år 1948 gifte hon sig med kapten Nelson och flyttade till Åbackvägen 193. Kapten Nelson kunde inte förstå hur den betydligt yngre Elvira ville gifte sig med honom. Han var fattig och sjuklig och han skrev i sina memoarer hur glad han var åt detta äktenskap och hur han gjorde allt för att visa henne det.
Gunnar Gröndahl tar över gården.
Elvira och kapten Nelson bodde på Åbackan till år 1957 då de flyttade till Brobackan till det hus som Åke och Lilli just hade byggt. År 1960 sålde de gården på Åbackan åt Amandas yngre bror lantmätaren Gunnar och Sylvia Gröndahl. Kapten Nelson dog på Brobackan år 1961 och Elvira levde till år 1990.
Sjökapten Nelsons memoarer.
Kapten Nelson ombads av sina döttrar att skriva ner sina memoarer och det gjorde han i slutet på 1950-talet. De är väldigt välskrivna med tanke på den ringa skolgången och skriven med en vacker och lättläst handstil. Tack vare dessa memoarer så har det nu varit möjligt att teckna ner historiken om kapten Nelson på Åbackvägen 193.
I sina memoarer skrev Nils om sitt liv som fattig pojke i Skåne och det mesta handlar om hans tid på sjön och hur han avancerade från kock på en liten galeas till kapten på flera stora fartyg i Amerika. Vill du läsa kapten Nelsons memoarer om tiden före Dagsmark, så skall du klicka HÄR!
Men han skrev också några intressanta historier från Dagsmark, här nedan kan du läsa några:
”Första gången jag var i Finland 1923 när jag på sommaren marschera ner för vägen så såg jag en man och en kvinna – Axel Forslin med hustru – som dikade nära vägen. Jag var ej förvånad över att kvinnorna dikade lika som mannen, för jag hade hört att kvinnorna i Finland utför grovarbete. Min förvåning var att mannen hade sko på endast en fot, kvinnan hade skor på båda fötterna. När jag kom hem så omtala jag händelsen för min svärfar. Han sade att om sommaren är här många som går barfotade, men när de dikar måste de ha sko på den ena foten för att trampa spaden så de går ner i jorden. Det går ej att göra det utan sko när man dikar.”
Han skrev också om språkproblem, som tycks vara aktuella ännu i dag. Men så här skrev kapten Nelson i sina memoarer i slutet på 1950-talet:
”När jag bosatte mig i Finland efter att ha seglat till sjöss i mer än 30 år och sett många olika länder, seder och bruk var det likväl mycket att förvåna sig över här också. Först är det språket. Finland är ju ett tvåspråkigt land men endast 10 % svenskspråkiga.
Finnarna vill på inga villkor lära sig svenska – ej gärna något annat språk heller och svenskarna ogärna lära sig finska. Att det ej allena är finnarnas fel med språkstriden det har jag personligen sett. Vi bodde endast några hundra meter från en finsk småskola och när mina barn skulle börja skolan framkastade jag förslaget att de kunde börja i denna skola. Som jag då var i USA blev detta förslag aldrig antaget utan de måste marschera 2 kilometer till närmsta svenska skola i alla sorters väder och dåliga vägar. Om vintern kunde det ju hända att de var oframkomliga för kortare perioder men med skidor gick det långsidan av vägen att ta sig fram till skolan.”
Han skrev också en episod som han kallar för:
”Nästa lördag.
Ett av de första åren jag bodde i Dagsmark blev Manda och jag inbjudna av ett ungt par till deras bröllop, nästa lördag. Jag tror denna inbjudning skedde på en onsdag.
På fredagen frågade jag Amanda om hon hade skaffat någon bröllopspresent. Hon sade vi har en hel vecka på oss för att köpa den. Jag sa: -Hörde jag fel, de sa ju att bröllopet är på lördagen. Amanda sade: -De sade nästa lördag. Jamen det är ju i morgon, sade jag. Nej, sade Amanda, det är inte förrän om en vecka.
Ni menar således i detta fall med ordet nästa icke påföljande? Men när ni säger nästa vecka, då menar ni påföljande? Jag diskuterade det med henne då och med flera andra Dagsmarbor sedan, men alla menade att jag har fel.”
Ett annat språkexempel hade han också, då det gällde orden:
”Låna eller frakta.
En dag gick jag till min granne Axel Forslin och bad om att få låna en häst för några timmars arbete. Axel sade nej. Låna får du inte men du får frakta den, det får du. Jag blev förvånad och frågade vad mannen menar med att jag får frakta hästen men inte låna den. Axel sade: – När du säger låna så menar du ej betala men när du säger frakta då menar du att betala. Jag sade att min mening är och var att betala om jag fick hästen och så var diskussionen i gång. Vi även telefonera till skolläraren i byn men han ville inte uttala sig i saken. Men jag framhöll att låna och frakta, som jag förstår dem, skall erläggas arvode i pengar i båda fallen men det är en betydlig skillnad i de två orden. Frakta är när man per järnväg eller fartyg eller annat transportmedel flyttar varor från en plats till en annan plats. För det får eller erlägger man arvode, pengar i de flesta fall. Låna är när man från bank erhåller pengar för en viss tid och man betalar när tiden är ute ett överenskommet pris, pengar i de flesta fall. Efteråt fråga jag flera personer om detta, men alla sade att jag har fel.”
En händelse som utspelade sig 1930 kunde ha slutat riktigt illa, han kallar den:
”Nära att drunkna i Dagsmark å.
Våren 1930, det andra året jag bodde i Dagsmark var jag till posten som innehades av Mrs Alvina Klemets. Den var belägen 2 kilometer från vårt hem. Jag hade också ett ärende åt Viktor Nylund som bodde andra sidan ån från posten och jag tog vägen dit över isen som de brukade göra för att göra färden till Nylunds mycket kortare. När jag tillryggalagt omkring ¾ av vägen över isen då den brast under mig och jag hamnade i det iskalla vattnet. Jag var väl tjockt klädd med långa stövlar på som brukligt var här om vintern. Vattnet här är djupt och med stark ström. Jag sjönk ej med hela kroppen igenom isen utan fick armarna ovanpå tjocka isstycken. De brast vid varje försök jag gjorde att komma upp på isen men som väl var blev jag ej rädd. Men jag tänkte att skall jag drunkna i denna lilla å efter att ha färdats över så mycket vatten. Jag försökte få stövlarna av mig men nej. Det hade nog gått illa för mig om jag inte fått fast i en i isen fastfrusen trädgren och med hjälp av denna kunde jag sakta, sakta draga mig upp på isen där den höll. Där låg jag raklång några minuter förutan att kunna röra mig och hörde hur isen brakade, sedan började jag så sakta och stilla åla mig fram till stranden och upp på fast mark. Det var en vacker solskensdag. Jag satte mig på en stubbe, drog av stövlarna och en del kläder, vred ur vattnet, satte dom på mig igen och marschera upp till vägen vid Lillbron.
Där var Axel Forslin och Erik Anders Klemets och arbetade med ett planklass som de hade kört omkull och när jag för dem talade om mitt äventyr sade Axel att inte hade de hört några nödrop – besynnerligt nog hade jag inte ropat på hjälp – och Axel sade att är du så dum att inte skrika på hjälp när den är nära, då kan du gärna drunkna och jag hade intet att svara på det, utan jag traskade iväg till Åbacken. Visiten till Viktor Nylund måste vänta till en annan gång.
Men också genom detta äventyr lärde jag mig något, nämligen att på våren undvika att färdas över isar.”
En annan historia av samma slag skrev kapten Nelson om så här:
”Barnen på isen.
Jag såg aldrig att min hustru Amanda hade riktigt bråttom mer än en enda gång.
En vinterdag var jag och Amanda på väg till fähuset bärande ämbar och andra kärl med mat till djuren. Jag gick före Amanda då jag hörde något skrammel bakom mig, så jag vände och då såg jag kärlen på marken och Amanda var i full språng ner mot ån och när jag såg dit var Ragnvald och Margit som då var 7 och 9 år, ute på de stora ismassorna. Då satte jag handen som en trumpet för munnen och ropa, om ni inte kommer i land fort så får ni något av mig som ni inte skall tycka om. Barnen var i land före Amanda kom dit.
Omkring 100 meter nedanför vår bostad sammanflyter 2 åar och det är om våren och i synnerhet vid islossningen strid ström så att ismassor tornar upp sig med buller och bång och det är som ett stort skådespel att se på det och det var där barnen vore.”
Så här gick det till när de var bortvillade i skogen:
Bortvillade på Bötomberget.
År 1954.Bötom berget är det högsta berget i Syd-Österbotten, 130 meter högt. Det är beläget omkring 5 kilometer från vårt hem, och är beryktat att om hösten vara väl berikat med många sorters vilda bär. Blåbär, lingon, o.s.v. En vacker solskens morgon beslöt Elvira och jag att gå dit och plocka lingon. Vi hittade dit och hade plockat en del när det börja mulna. Solen försvann bakom svarta moln och vi blev oroliga för regn och beslöt att återvända hem. Men det var lättare sagt än gjort. Vi hade nog varit på Bötomberget förr men alltid i sällskap med sådana som kände till omgivningen. Om vintern hade jag varit där med häst och släde helt alena, och om vintern är ju marken snötäckt och helt annorlunda, därför fick vi mycket svårt att hitta hem.
Vi hittade en liten stig och den följde vi en halvtimmes tid, men när det bar uppför hela tiden trodde vi att det gick upp för berget så vi vände och följde stigen nedåt. Efter en längre tid hörde vi billjud och då blev vi glada. Vi hörde ljudet 2 gånger och som det hördes i en 45 graders vinkel från stigens riktning beslöt vi att lämna stigen och gå åt det håll från där ljudet hördes. Efter ¾ timme kom vi ner i en sådan eländig terräng, småskog och sumpmark, så det var omöjligt att fortsätta. Vi vände om och efter ett längre sökande hittade vi en stig, men om det var den samma som vi lämnat det visste vi inte. Men vi beslöt att ej lämna denna stig förrän vi kommit till någon väg eller körplats. Vi var nu riktigt oroliga, trötta, och duktigt förargade på oss själva för vår dumhet, men vi hade ingen annan utväg än att traska på för att komma någonstans.
Efter en tid skingrades molnen så pass mycket att vi kunde se där solen borde vara, och igen en besvikelse, för vi såg då att vi gick med solen – eller vad vi tog för solen – på ryggen, och jag visste att komma till Dagsmark från Bötom berget denna tid på dagen måste vi ha solen på vår högra sida. Så igen vände vi om och gick åt andra hållet. Vi hade väl gått som vi tyckte flera timmar då Elvira ropade se där: -är det inte en liten bäck? och om det är den som jag tror då skall där också finnas i närheten en liten dålig bro. Vi hittade den lilla bron och då blev Elvira så glad att hon satte sig att vila för hon var mäkta trött. Sedan gick det lättare fast ibland försvann vägen – stigen – över någon mosse, men som det hade ljusnat så kunde vi alltid rätta oss efter solen. Och till sist fann vi skogsvägen som går från Dagsmark till Storliden, och då först var vi säkra på att hitta hem. Men innan hemmet så än en gång mera motgångar. När vi var omkring ½ kilometer från hemmet och vi såg det, så snavade jag och de få bär jag burit på i 8 timmars tid flög ut på marken till fåglarna. Det var sista gången undertecknad plockat lingon. N. A. Nelson.
Den söndrade sågen.
Jag måste berätta om en man som en morgon gick till sin granne för att låna ett såg. Grannen sade att gå in i vedlidret och hämta sågen som hänger där på en spik. På kvällen kom mannen in till grannen och sade: ”Du råkade ut för en olycka i dag. Sågen har gått sönder, men jag hängde upp den på samma spik i vedlidret där jag tog den i morse”. Och sen gick han ut och tillbaka hem.
Att inte begära hjälp.
En dag när jag var på väg utefter Åbackvägen ner till byn så såg jag att bonde kört omkull med sitt vedlass. Veden låg utspridd på vägen och i diket. Där fanns också två andra bönder som pratade med den olycksdrabbade men de gjorde ingenting för att hjälpa honom. Det kliade i mina fingrar men jag vågade inte heller hjälpa till.
Igen frågade jag min svärfar Viktor vad detta betydde. ”Om en bonde är så stolt att han inte begär hjälp, så skall du inte blanda dig i”, svarade han.
Betala för skjuts?
När jag för första gången kom till Dagsmark så kunde jag inte cykla, trots att det var det vanligaste fortskaffningsmedlet. Och också det billigaste! När jag sedan lärde mig och kunde köra riktigt bra, så tog jag en tur till Kristinestad, 22 km bort.
När jag var på väg tillbaka så såg jag en bonde med häst som var på väg till Dagsmark. Eftersom hästkärran var tom så frågade jag bonden om jag fick följa med, eftersom jag var aningen trött av cyklandet. Förstås fick jag det och vi hade en trevlig konversation på hemvägen, för bonden ville veta om andra länder och om vilka hav jag seglat på. När vi kom till Dagsmark och skildes åt, tackade jag för skjutsen och tog min cykel av kärran och åkte sista biten hem.
Jag berättade för Amanda om min cykelfärd och hästskjutsen och hon frågade då hur mycket jag hade betalat för skjutsen. ”Menar du att jag borde ha betalat för skjutsen och skulle bonden ha tagit emot några pengar?” frågade jag. Det skulle aldrig ha fallit mig in. ”Var du säker” sade Amanda ”att han skulle ha tagit dom. Jag kan slå vad om att dom nere i byn just nu pratar om hur snål kapten Nelson är som inte betalade någonting för skjutsen”.
Efteråt hörde jag nog hur rätt Amanda hade.
Nygrens underliga katt Pyret.
Min granne Elis Nygren är gift och har tre barn. Elis var född i Lappfjärd, en by cirka 12 kilometer från Dagsmark. Hans föräldrar som fortfarande bor i Lappfjärd äger en vacker frass som kan göra olika trick. En dag satte Elis´ mamma Pyret i en korg och tog den med till Dagsmark för att kunna visa åt barnbarnen vilka trick som katten kunde göra. Barnen skulle få hålla katten några dagar att leka med.
Efter ett par dagar i sitt nya hem, försvann Pyret spårlöst. Barnen och också alla andra var så ledsna för att de inte kunde hitta katten någonstans. Mest ledsen var Elis´ mamma som varit så dum att hon gett bort katten. Stackars Pyret ensam där ute i vinterkylan!
När det gått ungefär en vecka efter försvinnandet hörde Elis´ föräldrar ett underligt ljud där de satt där hemma i sitt hus i Lappfjärd. Ljudet lät som ett spinnande precis som Pyret gjorde under sina underliga trick. Elis´ mamma måste gå och öppna dörren och hon kunde knappt tro sina ögon, för där satt frassen på trappan.
Den omtyckta katten fick ett varmt välkomnande och alla förundrade sig hur Pyret hade kunnat hitta den 12 kilometer långa vägen hem till Lappfjärd. Trots att det var vinter och kallt så var ån ej ännu islagd och trafiken över bron var ganska livlig. Bra gjort, Pyret!
Sjuk i Seinäjoki. Hämtad av Elis Nygren.
År 1955. I början av Juli fick jag ett svårt anfall av vad jag trodde vara andnöd. Hade haft känningar av sådant en tid. På natten den 18/7 måste de köra mig till Doktorn. Efter undersökningar förklarade Dr att jag led av svårt hjärtfel men detta ville jag ej tro och sade, jag har blivit opererad 3 gånger för magsår och blivit behandlad av många läkare och alla har sagt att jag har ett ovanligt starkt hjärta. Dr sade att tag denna lilla tablett och lägg den under tungan och om Edra plågor äro icke försvunna om cirka 4 minuter, ja, då har ni inte hjärtfel. Plågorna försvann och jag måste tro Docktorn. Men han sade bäst att intagas på sjukhus för en tid. 20/7. Jag blev intagen på Länssjukhuset i Seinäjoki och där undersökt av Dr A Jasanen som språka dålig Svenska. Efteråt blev jag förd till ensamt rum, ingen av sjuksköterskorna som kom till mig de 3 första dagarna kunde språka svenska, ej heller Tyska eller Engelska. Nog var det bra att jag hade med mig 100 tabletter Nitroglycerin som jag tog vid behov. Dr Jasanen och sköterskorna kom nog på sin dagliga rond och jag fick nog flera sorters mediciner men ej ett ord från någon av dem fast jag tilltalade Dr flera gånger. Efter andra dagen tog de blodprov varje morgon.
Jag visste att en Dr Appel var anställd här så jag fråga Dr Jasanen en dag om han vore vänlig att framföra min hälsning till honom och säga att jag skulle gärna vilja träffa honom. Denne Dr Appel var en studie kamrat till min son Ragnvald och jag hade träffat honom förr. Dr Jasanen lovade att framföra mitt budskap. Efter 2 dagar och ingen Appel kom frågade jag Dr Jasanen i saken, han slog ut med handen och sade ungefär ”han glömt.” Den 5th dagen kom där en ny sköterska som språka god Svenska och av henne fick jag veta en hel del som förut varit blankt.
En dag fick jag ett svårt anfall och ringde på sköterskan. När hon kom sade jag att jag behövde Dr genast. Hon gick och kom snart tillbaka med ett glas antagligen vatten och i detta tog hon från mitt bord tuben med Nitroglycerin och hällde flera av dessa tabletter i glaset och blandade det till mig. (Märk, jag hade av Dr i Lappfjärd blivit tillsagd att ej ta mer än en varannan timme.) Jag drack det inte, men beslöt att lämna sjukhuset och när den Svenska sköterskan kom på kvällen så omtalade jag för henne vad jag ämnade göra. Hon sade ni är upptagen i dagboken att Ni skall bli röntgen fotograferad i morgon kl 11 så bättre stanna till det är gjort. Jag telefonerad till min Fru i Dagsmark att sända en bil rfter mig i morgon efter kl 3.
Nästa dag tog de blodprov som vanligt, Dr och sjukskötarna kom på deras dagliga rond, såg på kort som är på säng gaveln och avlägsnade sig utan ett ord till mig som jag kunde förstå. Vid 3-tiden kom min granne Elis Nygren från Dagsmark med bilen och som han är mäktig Finska, språkade han först till avdelningssköterskan och hon sände för Dr Jasanen, och då han förstod att jag ämnade lämna sade han, men ni skulle ju fotograferas. Jag skall sända bud till avdelningen att göra det genast. Budet kom tillbaka med beskedet att hon – den som var chef för Röntgen avdelningen – är ute i parken på någon sorts uppvisning men är tillbaka om en halv timme. Där stod nu Elis Nygren (min granne) och språkade med Dr Jasanen och avdelningssköterskan mer än en halv timme. Då lämna Dr Jasanen, men Elis språkade ännu en halv timme med sköterskan. Men så lämna vi för Dagsmark. På vägen talade Elis om att sköterskan sagt att Dr Jasanen var en utbildad tandläkare och endast där när den riktiga doktorn hade semester.
En annan historia med humoristiska inslag är berättelsen som kallas för:
”Kalvloppet.
Sommaren 1952 då Margit med sin man Reidar och son, jämte Reidars Papa och Mama var på besök i Dagsmark var det en stor glädje för mig och Elvira och vi gjorde vårt bästa för att de skulle trivas här och få endast glada minnen med sig härifrån.
Det är lättare sagt än gjort men det såg ut som de trivdes här både med oss, höns, kor, kalvar, höbärgning, trädgård osv, men ett som Reidars Papa var besviken på var fisket. Finland är beskrivet som de 1 000 sjöarnas land och Olaf som är en ivrig sportfiskare trodde säkert att han skulle få rika tillfällen att fiska. Han hade med sig många nya fiskeredskap men de blev icke utnyttjade här. Omkring 100 nedanför vårt boningshus sammankommer 2 småa åar, omkring 40 meter bred. Förr var det gott om flera sorters fisk, gäddor upp till 13 kilo har fångats här nedanför, men med senaste års torrläggningar och uthuggna skogar har gjort att vattenmängden och fisken minskar för varje år.
Olaf strövade nog upp och ner för denna å och nog fick han någon fisk nu och då men nog var han besviken. En dag reste han och jag till en större sjö men också där hade han ingen större fiskelycka så inte skryter Olaf av fisket i de 1 000 sjöars land.
Reidar hade med sig en filmkamera och han strövade omkring och upptog olika bilder här och där. Han var upp på det beryktade Bötomberget och tog väl några bilder där också och han fick några från det vad jag kallar ”kalvloppet”, det tror jag också.
Vi hade två stycken kalvar omkring 4-5 månader gamla men som inte ännu varit därute och Reidar ville gärna ta några bilder av dom där ute. Men Elvira hade förbjudit mig att släppa ut dom när främmande personer var närvarande eller dåligt väder. Kalvar som ej förr varit ute i det fria kan ej se när de först kommer ut och är mycket rädda av sig.
En dag när Elvira var borta och det var vackert väder kom Margit och Reidar och bad mig så bevekande att jag skulle släppa ut dem och jag kunde inte motstå deras böner. Men om jag då hade vetat vad som skulle hända skulle nog kalvarna fått vara där inne, för det gick som Elvira hade förutspått.
Reidar stod färdig med sin kamera och alla andra personer, stora som små voro där för att se på de rara kalvarna. Jag kom ut med båda kalvarna i varsin kätting. När de först kom ut genom dörren stod de alldeles stilla men endast för en halv minut, sedan satte de off, en åt ett håll den andra den andra vägen. Jag fick kättingarna om benen och föll omkull, när jag kom upp så såg jag kalvarna med rompan högt i vädret springa mot taggtråd och andra föremål och allt folk som var närvarande sprang efter kalvarna och gjorde dom mera rädda. Jag skrek allt jag förmådde att de skulle gå därifrån men ingen lyssna på mig. Då gick jag och satte mig på trappan och såg på spektaklet.
En av kalvarna hade sprungit omkull Olaf, både han och kalven var intrasslad i taggtråden, så jag måste gå dit och hjälpa dom loss. Kalven kom först loss, blödande och bölande och satte igen fart mot okända öden. Det tog tid att få Olaf loss från taggtråden och då var hans kläder bara trasor.
Den andra kalven hade fallit ner i ett djupt dike men vi fick upp honom också med livet i behåll och då kom Elvira hem. Hon sade ingenting alls men tack vara henne så fick kalvarna in i deras spiltor. Då gick hon fram till Reidar och sade: -Är du nöjd nu?”
SKÅNINGEN, dikt av Nils Albin Nelson.
Alla som kommer från Skåneland, Och mötas i öster och väster, Snutar de har som ingen an, Och magar har de som präster.
Näsan den pekar uppåt i skyn, Den väg som är kortast och renast. Sätt dem gott folk till kungar i byn. Ja… eller häng dem genast.
Sätt dem gott folk där ödet vill, Där de skånska näsorna peka. Mota dem å ljud inte till, Där är ni alla för veka.
Skåningen nöja sig ej att gå fram, En smula för mer än de främsta. De kommer från jordens bästa land, Och de villa vara de främsta.
Skåningar veta och skåningar tro, Att ej under sol och måne, Det finnas en plats där mäniskor bo, Så härlig och ljuv som Skåne.
Vart de slungas av ödets vind, Biltoga konungar lika, Då färgas rött däras runda kind, När de minnas sitt konunga rike.
Alla som kommer från Skånes land, Tala med Skånska tungor. Skratta ni, ett skratt gör gott ibland, I gropars torra lungor.
Skratta åt ropen från slättens jord. Slätten känner ej svedan. Skratta åt våra Skånska ord, Bara ni lyder dem sedan.
Alla som kommer från Skåneland, Breda i ryggen och näven, Skorra och skryta som ingen an, Men… skryta i gärningar även.
Bland mäniskor vika vi ej en tum, Varken för bön eller dunder. Vi är ej bara en böljas skum, Vi är böljan därunder.
Vi äro ej mera en kuvad provins, I Mälar herrarnas lydo. Vi äro ej mera en förvandlad Prins, Men Prinsen i sin prydom.
Skåningar alla från Skåneland, När jag minns den Skånska våren Hur nyckfull, trolsk, hur yppig Då blöda de dolda såren,
Då blöda de efter dig mitt lamm, Mitt land av mjölk och honung. Väl glädes jag att heta svensk ibland, Man jag yves för att vara Skåning.
DIKT av Nils Albin Nelson.
Hur ljust det är när sorgen bränner, Att åt en vän sig anförtro. En vän som känner det jag känner, Och anar vad som stör min ro, Långt innan jag det väl förklarat, Ja, kanske förr än jag själv det vet. En vän som inom sig bevarar, Förtroendet i evighet.
Foton.
Gunnar Gröndahl var lantmätaren, som är mera känd som miljövårdare. Han startade flera föreningar och var med överallt där det handlade om naturen. Vill du läsa historiken om den intressanta personen, så skall du klicka HÄR!