Kapten G. Skrifvars skrev en lång historik om Kristinestads skyddskårsdistrikts roll i frihetskriget 1918. Den publicerades i tidningen Syd-Österbotten den 28 januari 1937:
Inledning.
Vid ett i Helsingby i Korsholm anordant möte av ortens lantmannagille den 19 maj 1917 väckte gillets ordförande, pastor A. R. Hedberg tanken på bildandet av kamporganisationer för landets frigörelse från den gamla arvfienden och för återinförande av ordnade förhållanden. Denna tanke hade visserligen redan tidigare uppstått hos den s.k. aktiva kommittén, en sammanslutning av studentledare, som arbetat för jägarrörelsen, samt äldre aktivister, men kommitténs ansträngningar i detta avseende hade dock lett till ringa resultat. Efter det den i Helsingfors väckta frågan utvecklats vidare vid ett i Smedsby i samma socken hållet möte den 28 maj 1917, till vilket möte kallats och infunnit sig ombud från alla svenska socknar i Österbotten, tog rörelsen form i detta landskap.
Kamporganisationer, vilka till en början gick under namn av brandkårer men senare öppet benämndes skyddskårer, bildades överallt i det svenska Österbotten och senare även i den finska landsdelen. Nu ingrep även aktiva kommittén och indelade landet i distrikt samt utsåg för de olika distrikten ombud, vilka med råd och dåd skulle stöda skyddskårerna. Ett sådant distrikt bildades av skyddskårerna i Vasa och omnejd redan i juni och i spetsen för detsamma ställdes en kommitté bestående av fyra personer.
I södra Österbotten hade följande elva kommuner av aktiva kommittén sammanförts till ett distrikt med Kristinestad som centralort, nämligen Sideby, Lappfjärd, Storå, Bötom, Östermark, Kauhajoki, Kristinestad, Tjöck, Närpes, Kaskö och Övermark. Den första brandkåren på detta område bildades redan i maj i Lappfjärd men i de övriga socknarna förverkligades tanken på åstadkommandet av kamporganisationer långsamt. På grund av den av de röda organiserade novemberstrejken 1917 tog dock frågan därefter fart och vid ett i Kristinestad den 5 december på grund av denna strejk anordnat medborgarmöte beslöts det, att skyddskårer skulle bildas inom alla de nämnda kommunerna. För varje kommun valdes två personer, vilka ålades att vidtaga skyndsamma åtgärder för organiserandet av skyddskårer i respektive kommuner.
För Kristinestads skyddskår, som organiserats i augusti, valdes bl.a. borgmästaren Gustaf Aminoff, som vid mötet ifråga även utsågs att sammankalla de valda ombuden till ett gemensamt möte. Detta hölls på tingshuset i Närpes 8 – 9 december 1917. Deltagarna konstaterade, att det allmänna sakläget i landet var så tillspetsat, att ingenting annat återstod än aktiva kampmedel och påyrkade att skyddskårer med det snaraste skulle organiseras i alla kommuner. Skyddskårerna i ovannämnda elva kommuner skulle därefter sammanföras till ett distrikt med distriktstab i Kristinestad.
Till medlemmar i denna stab valde mötet borgmästaren Gustaf Aminoff, affärsmannen Alex. Slotte och rektor U. U. Seppä. Tidigare på hösten hade tre liknande distrikt åstadkommits i andra delar av Österbotten med Gamlakarleby, Jakobstad och Lappo som centralorter. För åstadkommande av en nödig koncentrering av arbetet inom dessa kamporganisationer ansågs det nödvändigt att sammanföra alla de förut omnämnda distrikten Vasa, Gamlakarleby, Jakobstad, Lappo och Kristinestad till ett större distrikt med Vasa som centralort. Denna koncentration beslöts vid ett i Vasa hållet gemensamt möte den 11 december och en interimistisk distriktstab valdes. Härefter benämndes de förutvarande distrikten kretsar och deras staber blev kretsstaber.
Kretsstaben i Kristinestad organiseras.
Den 18 december 1917 anbefallde den interimistiska distriktstaben i Vasa sina underlydande kretsstaber att organisera sig på sju olika avdelningar, utfärdande direktiv för dessas verksamhet samt ålade kretscheferna att bestämma samlingsplatser och att förbereda uppmarschen av kretsens skyddskårer. På grund av denna order organiserades kretsstaben i Kristinestad som följer:
-Kretschef: borgmästaren Gustaf Aminoff.
-Ställföreträdande kretschef: affärsmannen Alex. Slotte.
-Frontavdelningen: affärmannen Alex. Slotte, fil.mag. J. O. Ikola och bankdirektör Oiva Nordlund.
-Intendenturavdelningen: handelsföreståndaren J. Suomalainen och kontorist F. Carlström.
-Etappavdelningen: affärsmännen A. Lerbacka och K. L. Saari.
-Tekniska avdelningen: fabrikör F. L. Vihuri och fil.mag Arne Jalas.
-Rekognoseringsavdelningen: konsul Eskil Carlström och fil.mag. L. Söderlund.
-Organisationsavdelningen: fil.mag. F. V. Lindström och rektor U. U. Seppä.
-Sjukvårdsavdelningen: dr G. M. Von Essen och tandläkaren F. Norrback.
Som sekreterare i staben tjänstgjorde under hela krigstiden ingenjör K. A. Johansson och som registrator kontorist Ossian Aro.
Den sålunda organiserade kretsstaben vidtog omedelbart med ett energiskt arbete. Gemensamma möten hölls så gott som varje dag, varvid den kommande frihetskampen förbereddes. Ansatser gjordes för att anskaffa vapen för kretsens skyddskårer, ehuru med klent resultat. Bland annat anträdde konsul E. Carlström en resa till Vasa den 11 januari 1918 på kvällen för att his distriktstyrelsen anhålla om vapen. Denna resa måste företagas med häst i trettio graders köld och medförde inget annat resultat än att endast ett gevär och fem handgranater kunde uppbringas för Kristinestad.
Kretsstaben arbetade inte länge i den anförda sammansättningen. Kretschefen , borgmästaren G. Aminoff utnämndes av överbefälhavaren till chef för undersökningsväsendet den 2 mars och till hans efterträdare utnämndes affärsmannen Alex. Slotte, medan fil.mag. J. O. Ikola utnämndes till vicechef. Magister Ikola avgick dock den 28 mars till fronten med den i Kristinestad organiserade Mellersta Österbottens jägarbataljon. Före honom hade till fronten avrest konsul Eskil Carlström och magister L. Söderlund den 13 februari, magister Arne Jalas den 28 februari samt rektor U. U. Seppä den 20 mars och slutligen inträdde bankdirektör Oiva Nordlund i Vasa ersättningsbataljon den 17 april.
I staben tjänstgjorde någon kortare tid även ingenjör Jarl Olin och fil.mag. M. Öhrnberg, men den senare avgick redan den 16 februari som frivillig till fronten och den förre inträdde den 22 februari i artilleriskolan i Jakobstad. Under Alex. Slottes energiska ledning kunde kretsstaben dessa åderlåtningar till trots dock fullgöra den på densamma ankommande uppgifterna.
Oaktat kretsstabens alla ansträngningar var beväpningen synnerligen bristfällig i kretsens skyddskårer, när frihetskriget bröt ut. Detta läge ingav så mycket mera bekymmer, som starka ryska bevakningsavdelningar var förlagda på kretsens område, speciellt i Kristinestad och Kaskö men även i Närpes, ehuru här spridda i olika byar.
Befrielseverket börjar.
Emedan alla telegraf- och telefonförbindelser var avbrutna till Kristinestad, erhöll kretsstaben därstädes först den 28 januari kl. 22 kännedom om den av överbefälhavaren, general Mannerheim utfärdade ordern om avväpning av ryssarna i Österbotten. Av en händelse hade skyddskåren i Närpes före kretsstaben erhållit meddelande om att frihetskriget utbrutit. Vid ett av skyddskårsledningen hållet möte nämnda dag kl. 14 i Näsby inrapporterades till staben, att skyddskåren i Pörtom redan för två dagar sedan eller den 26 januari på kvällen alarmerats och avtågat till Vasa. Emedan ingen förbindelse kunde nås med kretsstaben, beslöt skyddskårens ledning att på eget bevåg vidta med befrielseverket. Samma var förhållandet även med Sideby skyddskår. Den 28 januari kl. 17 anlände nämligen till Sideby järnvägstjänstemannen Robert Thomé och bröderna Vanhakartano på väg från Björneborg till Österbotten för att där inträda i den vita armén. De hade redan kännedom om general Mannerheims order och förmådde ledningen i Sideby att alarmera skyddskåren för att avväpna ryssarna i kommunen.
Avväpningarna.
Avväpningen av ryssarna inom kretsens område försiggick i de olika kommunerna i följande ordning och i densamma deltog nedan omnämnt antal skyddskårister:
I Närpes vidtog underhandlingarna om avväpningen den 28 januari omkring kl.18 och slutfördes denna den 29 januari kl.10, då de ryska förläggningarna i Finby, Nämpnäs, Norrnäs, Rangsby och Böle överlämnat sina vapen åt skyddskåristerna. I rensningsarbetet hade medverkat omkring 150 man från Närpes och i slutskedet i Rangsby även ett hundratal skyddskårister från Övermark.
I Sideby vidtog avväpningen av ryssarna den 28 januari omkring kl. 19 och slutfördes följande dag i daggryningen, då de från Skaftung flyende ryssarna infångades av Härkmeriskyddskårister på isen utanför denna by. I avväpningen, som skedde genom överrumpling av alla de fem ryska förläggningarna i kommunen, deltog omkring 30 skyddskårister från Sideby och ett 20-tal från Lappfjärd, vilka dock anlände först i slutskedet i Skaftung. Avväpningen leddes av R. Thomé, som härvid dödligt sårades i Skaftung.
I Kaskö hade de aktiva skyddskåristerna önskat företa en våldsam avväpning av ryssarna redan den 28 januari. Emedan erforderlig hjälp icke kunde erhållas från Närpes, var Kasköborna tvungna att den 29 januari inleda förhandlingar med den starka ryska garnisionen för att få denna att godvilligt utlämna sina vapen. Först efter det skyddskårsstaben i Närpes tagit hand om underhandlingarna den 30 januari och dessa överflyttats till Närpes, var ryssarna böjda för att låta avväpna sig. Denna lyckliga omständighet får säkert tillskrivas den stora allmogehär, bestående av omkring 250 beväpnade och omkring 750 obeväpnade Närpes- och Övermarkbor, vilka av skyddskårsledningen uppbådats för att ge eftertryck åt underhandlingarna. Den 30 januari kl. 23 hade segrarna insamlat ryssarnas vapen.
För befrielseverket i Kristinestad utfärdade kretsstaben därstädes den 28 januari marschorder till kretsens skyddskårer. I Lappfjärd samlades den 29 januari 200 skyddskårister från Lappfjärd, 40 från Bötom, 35 från Storå och 30 från Sideby. Hit överfördes den 30 januari även ett 60-tal Pjelax- och Böleskyddskårister, vilka tidigare samlats i Tjöck. Den i Lappfjärd samlade styrkan steg då till omkring 400 man. I Tjöck samlades den 29 januari 20 skyddskårister från Tjöck och följande dag anlände de omnämnda skyddskåristerna från Pjelax och Böle byar. Sedan även andra Närpesbor samt Övermarkbor till ett antal av omkring 250 man anlänt hit den 31 januari kl. 4, steg den här samlade styrkan av kretsens skyddskårister till omkring 200. Samma dag anlände även Vörå krigsskola sam skyddskårister från Vasa- och Lappokretsarna till undsättning, varfter Kristinestad kunde intagas denna dag.
Det krigsbyte, som erhölls vid avväpningen på Kristinestadskretsens område var betydande och steg i de omnämnda kommunerna till närmare 1 000 gevär jämte ett stort antal patroner, 12 fältkanoner, 1 belägringskanon, artilleriammunition, sprängämnen, hästar och sadlar. Den under bildning varande vita armén erhöll ett efterlängtat tillskott i sin svaga beväpning och utrustning.
Hembygdens frigörelse i Kristinestadskretsen avlöpte inte utan förluster för de vita. I Sideby sårades dödligt, som ovan nämnts järnvägstjänsteman R. Thomé den 29 januari och han avled två dagar senare i Kristinestad. Vid intagningen av denna stad stupade bland annat Tjöckskyddskåristerna Viktor Grannas och Alfred Erlands.
Flygande avdelningar och värvade bataljoner.
Efter det hembygden befriats uppställdes i alla skyddskårer i kretsen så kallade flygande avdelningar, vilka i början på februari frivilligt avgick till fronten i Satakunda . Från Övermark avgick dessutom en mindre avdelning till Filppula och införlivades där med en så kallade Smedsbykolonnen.
Före avfärden till fronten organiserades de flygande avdelningarna från Sideby, Lappfjärd, Kaskö, Övermark och Kristinestad i denna stad till ett kompani, och efter den 23 februari bildades av detta kompani samt av ett av skyddskårister från Jalasjärvi sammansatt finskspråkigt kompani Björneborgs regementes II bataljon.
Emedan landets frigörelse inte kunde fullbordas med de frivilliga som anmälde sig under fanorna, anbefallde överbefälhavaren den 14 februari distriktcheferna att vidta med uppsättandet av värvade bataljoner. En sådan skulle uppsättas i Vasa av svenska österbottningar. Denna plan rönte dock mycket motstånd, varför rekryteringen av den vita hären inte heller på detta sätt fortskred i önskad riktning. Nu beslöts det att allmän värnplikt skulle införas och den 18 februari förordnade landets senat, att det för krigets förande erforderliga manskapet skulle uttagas genom uppbåd, samt kallade alla lagtrogna medborgare i åldern 21-40 år under vapen.
Den 2 februari 1918 bestämde Distriktstaben i Vasa, att så kallade ”flygande kårer” skall bildas inom kommunernas skyddskårer.
Krigsdeltagandet i statistikens belysning.
Såsom frivilliga eller värvade och på grund av värnplikt inställde sig till krigstjänst följande antal i de svenskspråkiga kommunerna i kretsen:
Kommun Frivilliga Värvade Uppbådade Totalt antal
Kristinestad 57 12 54 134
Sideby 83 13 44 140
Lappfjärd 125 13 171 309
Tjöck 31 13 14 58
Kaskö 3 0 29 32
Närpes 225 7 268 500
Övermark 33 24 100 157
Totalt: 557 82 697 1 331
De i krigstjänst varande utgjorde följande procenttal av den år mantalsskrivna befolkningen och de frivilliga bildade nedan angivna procent av alla de i krigstjänst varande:
Kristinestad, i krigstjänst 3,8 % av befolkningen och de frivilliga 42,6 % av alla i krigstjänst varande. För Sideby motsvarande siffror 3,9 % och 59,3 %, för Lappfjärd 4,2 % och 40,4 %, för Tjöck 3,8 % och 53,4 %, för Kaskö 2,4 % och 9,4 %, för Närpes 4,2 % och 44,4 % och för Övermark 4,4 % och 2,0 %.
Av befolkningen i kretsen finska kommuner befann sig följande antal längre eller kortare tid i krigstjänst: i Storå 235 varav omkring 100 frivilliga, i Östermark 419 varav 150 frivilliga och lika många värvade, i Kauhajoki 777, varav omkring 200 frivilliga och ungefär lika många värvade och i Bötom 74 personer.
Björneborgs regementes II bataljon.
Som redan omnämnts bildade de flygande avdelningarna avdelningarna från kretsens svenskspråkiga kommuner Björneborgs regementes II bataljon. I bataljonen, som i början kallades Kristineatds flygande bataljon och som kommenderades av jägarlöjtnant P. Strömsten eller Talvela, ingick dessutom ett finskt kompani. Båda kompanierna förfogade tillsammans över fem maskingevär. Det svenska kompaniet fördes av jägarfänrik M. Lindblom. Bataljinen hade till en början defensiv uppgift på linjen Hamnholm – Pirttijärvi i Vittisbofjärd under striderna om Lavia och Suodenniemi. Truppen utkämpade under denna tid många heta strider för att avvärja de rödas försök att bryta sig igenom den vita frontlinjen.
I början på april avancerade bataljonen söderut, tog Norrmark den 11 april och Björneborg den 13 april. Efter intagningen av denna stad förföljde bataljonen de flyende röda styrkorna över Nakkila, Eura, Alastaro, Loimaa och Humppila samt ankom den 6 maj till Kuurila station. Härifrån avgick bataljonen den 13 maj till Helsingfors, där den tillsammans med de övriga bataljonerna av Björneborgs regemente deltog i den stora paraden den 16 maj. Under denna parad uttalade överbefälhavaren, general Mannerheim, sin stora tillfredsställelse med Björneborgs regemente, vilket han förklarade var det bästa i armén.
Närpesborna vid artilleriet.
Största delen av de frivilliga krigarna från Närpes eller sammanlagt 200 personer tjänstgjorde vid artilleriet, där huvudkontingenten ingick i följande batterier:
2 fältkanonbatteriet 37 man
4 fältkanonbatteriet 50 man
2 jägarbatteriet 100 man
De båda förstnämnda batterierna, som kommenderades, det förra av rikssvenska kaptenen O. Palme och det senare av hans landsman, kapten N. Palme var beväpnade med 2 st. 87 mm:s kanoner. Jägarbatteriet, som kommenderades av jägarkapten Wegelius, var beväpnat med 4 st. 122 mm:s haubitsar. För offensiven mot Tammerfors transporterades alla tre batterierna i frihetskrigets början till Jämsä och ställdes där till överste Wilkmans disposition. När offensiven vidtog gick batteriernas väg över Länkipohja, Orivesi, Kangasala och Lempäälä. Här kvarstannade fjärde batteriet, medan den två övriga batterierna deltog i slutstriderna om Tammerfors. Under offensiven deltog batterierna i heta strider och av artilleristerna från Närpes stupade Birger Roth från Pjelax och Johan Isidor Berg från Rangsby.
Nylands dragonregemente.
Som frivilliga i Nylands dragonregemente deltog i frihetskriget 11 tjöckynglingar samt enstaka Lappfjärds- och Sidebybor. Regementet härleder sitt ursprung ur den på Saksaniemi i närheten av Borgå hösten 1917 inrättade polisskolan. Denna skingrades av de röda den 17 november samma år och deltagarna sökte sig därefter i olika grupper upp till Lappajärvi i Österbotten. Här fortsatte skolan, som härefter benämndes ”Ordningsfanan”, sin verksamhet, men flyttades efter det Seinäjoki befriats från ryssarna till denna ort. Här ombildades fanan enligt överbefälhavarens dagorder den 28 februari till Nylands dragonregemente. I ddenna trupp hade de nämnda sydösterbottningarna inträtt den 17 februari i dess andra skvadron och avgick med regementet till Jämsä, där detta inträffade 9 mars. ”Dödsskvadronen” som den nämnda skvadronen benämndes, deltog på ett hedrande sätt i striderna om Tammerfors, bland annat i Länkipohja, Kuhmois och Lempäälä men led stor manspillan. Av de 11 Tjöckborna stupade 3 och av dem föll Axel Henriksson Äppel sida vid sida med sin plutonchef, jägarkornett H. af Forselles i Kuhmois redan den 10 mars. Efter Tammerfors fall framryckte regementet till Tavastehus och deltog den 16 maj i paraden i Helsingfors.
Vasa grenadjärbataljon avgör striden i Länkipohja.
Vasa grenadjärbataljon, i vilken ett 80-tal värvade ynglingar från Kristinestadskretsens kommuner tjänstgjorde under frihetskriget, hade rikssvensakt befäl och delvis även underbefäl. Bataljonen uppställdes i Vasa i slutet av februari och transporterades även denna bataljon i början på mars till Jämsä och deltog i överste Wilkmans detachement i offensiven mot Tammerfors. Bataljonen erhöll sitt elddop i Länkipohja den 16 mars. Om dess insats i denna strid rapporterade överste Wilkman följande:
”Jag har varit med i över hundra strider, men aldrig har jag upplevt ett sådant tillfälle. Oförgätlig står för mig den framryckning till strid som Vasa grenadjärbataljon anträdde, sjungande sin krigsmarsch och därmed rent av räddade ett kritiskt tillfälle. Trötta krigare livades upp på nytt och förtrollades, när de hörde sången brusande närma sig. Den av trötthet stycnade foten kunder åter taga nya steg och snart var alla inbegripna i nya stormanlopp mot fienden. Tron på seger växte sig till en övertygande känsla i varje krigares bröst och den känslan förde oss till seger.”
Bataljonen deltog därefter i blodiga strider vid Pitkäjärvi, Orivesi, Kangasala, Lempäälä och Hatanpää samt gjorde en hedrande insats i frihetskriget men led stora förluster. Bataljonen deltog i den stora paraden i Helsingfors den 16 Maj.
Uppbåden i februari 1918.
Vid uppbåden, som förrättades i slutet av februari, hade kommunernas uppbådsnämnder order att indela de till krigstjänst godkända i tre grupper, nämligen:
-21 – 30 åringar, som kallades A-gruppen, vilka skulle uttas genast för uppställandet av elittrupper, jägarbataljonerna, i och för den slutliga striden om Tammerfors.
-30 – 40-åringar, B-gruppen, vilka skulle uttas något senare och bilda reserv för de aktiva trupperna.
-till krigstjänst mindre lämpliga, av vilka skulle uppställas ersättningsbataljoner för att deras manskap fylla uppståndna luckor i jägar- och reservbataljoner.
2 jägarregementets II bataljon och kompani Melin.
I Kristinestadskretsens kommuner uttogs för A-gruppen sammanlagt 372 värnpliktiga men av dem bildade sådana, som frivilligt anmält sig vi uppbådet, en betydande kontingent. Efter uppbådet samlades de i svenska Österbotten uttagna A-grupperna i Vasa, varvid största delen av de i Kristinestadskretsen uttagna ynglingarna placerades i 2 jägarregementets II bataljon. En stor del av Sideby- och Lappfjärdsborna samt Kasköborna placerades härvid i bataljonens 1 kompani, det sedermera så ryktbara kompani Melin, medan största delen av Närpesborna placerades i bataljonens 2 kompani, där jägarkapten Sundman tjänstgjorde som kompanichef. När slutstriderna stod om Tammerfors insattes jägarregementena och speciellt 2 jägarregementets II bataljon gjorde härvidlag den mest hedrade insats.
Här må blott omnämnas den marsch, som kompaniet Melin ensamt gjorde genom det röda Tammerfors den 3 april på morgonen, då de övriga anfallskolonnerna hejdats utanför staden. Kompaniet tog sitt anbefallda mål, Näsilinna men måste bryta sig ut därifrån natten mot den 4 april, ensamt som det var i den röda staden.
Övriga Närpesbor samt Övermarksborna i A-gruppen tjänstgjorde i 5 jägarregementets XIV och XV bataljoner, vilka deltog i striderna i Karelen.
Efter Tammerfors fall transporterades även II jägarbataljonen till Karelen samt deltog där i striderna och kvarstod efter krigets slut en tid som gränsvakt i öster.
Sedan A-grupperna inkallats, erhöll kretsstaberna snart order om att inkalla även B-grupperna. Under senare hälften av mars sammandrogs dessa reservmän från Kristinestadskretsen till Filppula och bildades av dem här ett kompani, som ehöll rikssvenskt befäl och övades några dagar. Efter det Tammerforsoffensiven igångsatts, transporterades kompaniet till Jämsä, samt följde därefter som reserv åt de stridande trupperna över Länkipohja, Orivesi, Kangasala, Lempäälä och Tammerfors. Här insattes kompaniet i III bataljonen av Norra Tavastlands regemente, samt deltog med detta i striderna om Tammerfors den 27 mars och 3 april. Kompaniet deltog senare även i striderna om Viborg.
I Vasa ersättningsbataljon tjänstgjorde sist och slutligen 96 man från kusten. Under frihetskriget stupade av kretsens krigare följande antal: Kristinestad 1, Sideby 11, Lappfjärd 18, Tjöck 7, Närpes 18 och Övermark 9 eller sammanlagt 64 och sårades ett hundratal.
Skjutsarna från Lappfjärd och Sideby sammanlagt 48 821 km.
Medan frontmännen kämpade för landets frihet i stridslinjerna, fullgjorde de hemmavarande sina skyldigheter för att möjliggöra verksamheten vid fronten. Hästägarna i Tjöck, Lappfjärd och Sideby fick fullgöra otaliga transporter till orter i närheten av fronten. För Lappfjärd kommun steg sålunda den skjutsande vägens sammanlagda längd till 26 171 km och för Sidebyborna till 22 650 km. Kretsstaben var en förmedlande länk mellan huvudkvarteret och befolkningen och gjorde ett oavlåtligt arbete för hemortens säkerhet och för kretsens krigares välbefinnande ute vid fronterna. Under ledning av doktorinnan Martha von Essen insamlade kristinestadslottorna medel för uppställandet av ett krigssjukhus på orten och överallt i hemmen arbetades för detta sjukhus. Livsmedel insamlades på landet och även de fattigaste hem var berett att avstå av sitt knappa livsmedelsförråd åt krigarna.