Denna artikel om de nya bestämmelserna vid stockflottningen var införd i tidningen Syd-Österbotten den 17 januari 1903:
Bland de nya förordningar, som den 1 mars 1903 träder i gällande kraft, är den om flottning av skogsalster icke den minst viktiga. Den ingår i den nya lagen om vattenrätten, hvilken lag, av ständerna vid senaste landtdag antagen, sistlidne höst å högsta ort blifvit fastställd.
Då det helt säkert ej mindre för strand- än virkesägaren är av vikt att i god tid före förordningens tillämpning blifva underkunnig med särskilda av dess stadganden, har Åbo Tidning i korthet till behandling upptagit densamma. Vi återger här den nämnda tidningen.
Vid en jämförelse mellan för närvarande i ämnet gällande förordning av den 24 mars 1873 och den nya lagstiftning finner vi att den senare med tillgodogörande av den erfarenhet, som på förevarande lagstiftningsområde vunnits sedan utfärdande av 1873 års förordning, sökt i högre grad än för närvarande är fallet tillgodose jordägarens rätt vid de mångfaldiga intressekollisioner, som i följd av flottningen uppstår emellan denna och virkesegaren.
Sålunda stadgas att strandägaren är berättigad att tillägna sig flottat virke, som kvarligger utom flotta eller ringbom, på eller vid strand längre än ett år, såframt inte virkesägaren inom trettio dagar efter uppmaning genom kungörelse i kyrkan, gäldar kostnaden för kungörandet och bortför virket. Likaså får virke, som sjunkit eller i sjunkande tillstånd finns i vattnet och inte ofördröjligen borttages, av vattnets ägare eller annan som lider därav, i vittnens närvaro föras till närbelägen strand och tillfaller honom, såframt icke virkesägares inom ett år efter uppmaning genom kungörelse i kyrkan gäldar kostnaderna för kungörandet och upptagandet, samt bortför virket. Sjunket virke, som icke av ägaren upptages inom ett år, anses såsom övergivet.
Genom de nya stadgandena är jämväl skadeståndsplikten närmare bestämd och skadeersättningens erhållande underlättad. Den sistnämnda skall erläggas vid anfordran, men i händelse sakägarna icke åsämjas om ersättningen, ankommer det å trenne ojäviga skiljemän att under domareansvar pröva, huruvida och till vad belopp ersättning bör ges. Emellertid skall virkesägaren genast ställa av utmätningsmannen i orten godkänd pant eller borgen för vad den andre fordrar. För att dock skydda virkesägaren för oskäliga anspråk, har stadgats rätt för honom att omedelbart hos skiljemännen utvärka sådan minskning i den ställda säkerheten, som förberedelsevis kan finnas påkallad.
I samma syfte samt jämväl till allmänhetens båtnad äro stadgandena om flottningsförman utvecklade därhän, att förmannen i långt högre grad än för närvarande framstår såsom virkesägarens representant, med vilken icke blott envar äger förhandla uti alla av flottningen härflytande angelägenheter, utan hvilken jämväl företräder virkesägaren i fråga om mot denne riktade krav i den omfattning, att stämning å virkesegaren kan med rättsvärkan gentemot denne meddelas förmannen. Av stor betydelse uti förevarande avseende är också grundsatsen att, där flere tillhörigt virke flottas i ett vattendrag, flottningen i regel skall ske för gemensam räkning samt att virkesägarene uti antydda fall bilda en förening, vars angelägenheter handhas at dess styrelse enligt för föreningen särskilt fastställda stadgar och med samma ställning gentemot allmänheten, som vid enskild flottning virkesegaren intager. En sådan flottning för gemensam räkning erbjuder stora fördelar såväl för strand- som virkesägarna. För de förra är det självfallet större utsikt att utan omsorger utfå ersättning för timade skador och olägenheter, ifall de kunna vända sig till en flottningsförening, än om de vore tvungne att göra sina anspråk gällande emot de enskilde virkesägarene. Härtill kommer att de ofta berättigade klagomålen över flottningsmanskapets framfart i vida mindre grad försports från trakter, där gemensam flottning är införd, än från andra delar av landet, och har sådan flottning sålunda även i detta avseende visat sig vara till fördel för strandägarna.
Vad åter virkesägarene beträffar så har erfarenheten ådagalagt att där gemensam flottning införts, ej blott tiden, som åtgår till flottningens verkställande, förkortats, än även kostnaderna för flottningen nedgått. För att inse detta behöver man blott draga i betänkande huru som det ofta kan bero blott på en dag, ja till och med på timmar, om hela det virkesparti, som är avsett att under året framflottas i ett vattendrag, kan fås nedför detsamma under den tid vattendraget kan och får till flottning användas. Stridigheter uppstår i följd härav, där gemensam flottning icke äger rum, lätt emellan flottarna om den ordningsföljd, i vilken flottningen av envars virke skall ske, och då var och en försöker att få sitt virke först fram, hindrar de varandra i flottningen, varigenom tidsutdräkt och kostnader i hög grad förorsakas.
Under det 1873 års förordning tillåter virkets framflottande obarkat, föreskrivs i den nya lagstiftningen att virke, som för flottning utläggs i vattendrag, skall var ordentligt barkat, såframt inte vattendraget är slutet och tillhör virkesägaren ensam. Dock får oklyvet virke av gran- och lövträd samt till brännved, kolning eller husbehov avsett oklyvet virke flottas obarkat, om flottningen slutföres inom ett år efter virkets avvärkande. Även kan eftergift från avvärkningsplikt beviljas där synnerliga skäl äro. För virke som utlägges direkt i saltsjön gäller icke avverkningsplikt, såvitt ej sådant i flottningsstadga förskrives.
Den sålunda stadgade avverkningsplikten kan väl förefalla mången nog sträng såsom medförande förvirkesägaren dryga kostnader. Man bör härvid dock märka, att av de skador och olägenheter, som flottning av skogsalster medför, är de bland de mest betydande, som den från flottgodset lossnande barken tillfogar fisket, om i vattendraget kringflytande bark intränger i fiskredskapen och förorenar därjämte vattnet i den grad, som gör det otjänligt för vissa fiskslag och deras yngel. Den sjunkna barken åter avsätter sig i sådan myckenhet på bottnen av vattendraget, att den icke allenast förstör fiskeställen och fiskarnas lekplatser, utan också förkväver den för fiskens, särskildt de laxartade fisklagenes, fortkomst nödvändiga vattenvegetationen. Och om fiskarna nödgas utlägga sin rom på av bark förorenade ställen, är rommen utsatt för fara att förstöras av en svampart, som bildar sig å barken och därifrån hastigt sprider sig till rommen. Härtill kan ännu läggas den skada, som barken förorsakar genom uppgrundning av vattendragen och dess anhopning a stränderna.
Jämte det den nya lagstiftningen tillerkänner virkesägaren särskilda befogenheter med avseende å nyttjandet av annans fastighet stadgas däri vissa inskränkande bestämningar, hvilka inte återfinns i 1873 års förordning. Sålunda är det förbjudet att med flottgods lägga till vid och för flottningens bedrivande beträda stranden invid tomt, trädgård, parl, badställe och upplagsplats, i fall sådant kan där genom flottningsanstalt förebyggas eller eljest undvikas.
Det kan oftast bli ytterst svårt för virkesägarna att efter flera års förlopp styrka de omständigheter, vilka kunde frikalla honom från av strandägare påbördad ersättningsskyldighet, medan däremot den, som fordrar ersättningen, kunnat samla sitt bevismaterial genast, då skadan inträffat. Det torde därför ofta kunna kända att personer, vilka eljest skulle undgå ansvarighet för skada, få ersätta densamma, om icke en viss kortare tid bestämmes, inom vilken ersättningsanspråk skall väckas. Särskilt är det av vikt, där gemensam flottning bedrives, att flottningsstyrelsen så snart som möjligt kan avgöra, vilka skadeersättningar komma att betunga varje års flottning, på det att desamma vid uträkningen av den avgift, som varje virkesägare bör erlägga, må kunna tagas i betraktande. Den nya lagstiftningen har därför ansett en kortare preskriptionstid än två år i detta fall böra fastställas och funnit densamma lämpligast kunna bestämmas till ett år efter det kalenderår, varunder skadan timat.
Då vid sekvestering (konfiskerande, beslagtagande) av virket i och för ersättnings utfående den största skyndsamhet är av nöden, på det att flottare icke må hinna bortföra flottgodset, har den, som lidit skada, ansetts böra medges rätt att i avseende å virkets sekvesterande, med förbigående av öfverexekutor, direkt vända sig till kronolänsmannen eller magistraten på orten.
Härvid har tillika ett stadgande av stor praktisk betydelse införts, vilket möjliggör att flottningen, också där kvarstad skett, kan utan avbrott fortgå. Däri föreskrives nämligen att kvarstad icke får hindra flottgodsets fortskaffande till närmaste flottningsstation eller annat ställe, där det med minsta kostnad och olägenhet kan hållas, såframt ägaren genast erlägger kostnaden för godsets bevakande under flottningen och, där detsamma skall hållas i förvar inom annat länsmansdistrikt, även för dess emottagande a denne.
Såsom av det ovan anförda synes ha många viktiga stadganden genom den nya lagstiftningen införts och skola vi hoppas att desamma, genom att ordna förhållandena emellan vederbörande strand- och virkesägare, komma att lända transporten av vårt lands numera förnämsta exportartikel till båtnad.