Sammanställt av Lasse Backlund i juni 2017.
En del tidningsartiklar från den här tiden finns samlade på en skild sida. De är klippta ur våra lokala tidningar Syd-Österbotten och dess föregångare Kristinestads Tidning och du kan läsa dem genom att klicka HÄR!
Från och med 1809 var området Finland och landskapet Österbotten, som bildade ”Storfurstendömet Finland” en del av det ryska riket men hade trots det en mycket stor frihet. I själva verket var förhållandena i Storfurstendömet Finland nu mycket bättre än under den svenska tiden. Enkelt sagt så fick Finland under ryska tiden ha kvar alla rättigheter men slapp skyldigheterna. Finland utropades till ett storfurstendöme med egen beslutanderätt om landets angelägenheter, vi fick behålla vårt språk som den tiden var svenska och vi fick ha kvar vår egen religion. Lagarna fick vi också behålla och det bästa av allt, vi slapp de ideliga krigen.
Det kan verka litet förvånande att den ryska kejsaren gav Finland dylika friheter, för i normala fall brukar segrarlandet i ett krig plundra de erövrade områdena på alla egendomar. Folk i ledande ställning skulle dödas eller landsförvisas och gränserna skulle suddas ut. Men tsaren Alexander I var dock en klok man, som förstod att om han behandlade finländarna väl, så slapp han ett revanschkrig mot ärkefienden Sverige. Och det gick precis som tsaren önskade, han fick behålla Finland och några fler krig mot Sverige blev det inte.
Om du vill läsa mera om lantdagen i Borgå år 1809, så skall du klicka HÄR!
Från och med 1809 var finländarna helt befriade från militär- och krigstjänst, trots att moderlandet Ryssland deltog i flera krig. Situationen var unik i Europa, för i normala fall så uttogs en stor del av soldaterna just från de erövrade områdena.
År 1874 infördes allmän värnplikt i moderlandet Ryssland. I Storfurstendömet Finland hade vi då bara ett arméförband och det var det Finska Gardet, som hade bildats långt tidigare. De deltog i riktigt krig endast en gång och det var mellan åren 1877-78 i det rysk-turkiska kriget. Finska Gardet bestod av ungefär 500 man och de var närvarande också i krig i Polen, Ungern och på Krim men inte i några egentliga strider.
År 1878 stiftades i Finland en lag om allmän värnplikt och den skulle träda i kraft från början på 1881. Enligt värnpliktslagen skulle armén skydda och försvara fosterlandet och enligt finländsk tolkning betydde det Finland. Detta godkändes underligt nog av den ryska tsaren och det kan verka märkligt att Finland fick ha en egen armé, då vi bara hade en fiende – det egna moderlandet Ryssland.
I Finland inrättades nu 8 skarpskyttebataljoner, en i varje län. Något artilleri förekom inte i Finland den tiden och konstigt nog var det endast finska medborgare i den finländska armén och det var inte ens möjligt för ryssar eller andra utlänningar att ta värvning. Däremot gick det nog bra för finländare att ta värvning i den ryska armén, såsom Gustaf Mannerheim gjorde, han som sedan blev överbefälhavare för den nya finska militären år 1918.
Det var alltså år 1881 som Vasa Skarpskyttebataljon bildades och det var då som garnisionsbyggnaderna uppfördes i Sandviken, de som fortfarande står kvar.
År 1889 bildades Finska dragonregementet i Villmanstrand. En dragon är en soldat som rör sig med häst men som slåss på marken. Johan Viktor Nyroos från Dagsmark var en av dem som tjänstgjorde 3 år i dragonregementet medan de flesta övriga tjänstgjorde i Vasa skarpskyttebataljon. Till exempel bonden Erik Anders Rosengren och handlanden Josef Storkull tjänstgjorde i Vasa.
En som hade tur var Johan Viktor Solfvin från Kristinestad, han som sedan blev mjölnare på Klemets kvarn i Dagsmark. På uppbådet i Kristinestad blev han lottad till 3 års tjänst i Vasa och den började 1 november 1900. Men redan efter 1,5 år slapp han civil, då tsaren Nikolaj upplöste den finländska armén. Vill du läsa mera om Solfvin, så klicka HÄR!
Enligt värnpliktslagen från 1878 skulle männen kallas till uppbåd, där hälsogranskning skulle ske. Uppbådsnämnder bildades i alla län och i Vasa län bildades till och med två uppbådsområden, ett i Vasa och ett annat i Jyväskylä. Tjänstetiden bestämdes till 3 år och soldaterna skulle väljas genom lottning, som skedde vid uppbåden. Trots att värnplikten var allmän så gällde den långt ifrån alla, för det var endast var tionde man som valdes till militärtjänst. Varje man deltog i uppbådet endast en gång och lyckades man undvika att dra nitlotten, så var man befriad från militärtjänst för alltid. Men man kan förstå frustrationen för de som råkade dra nitlotten och som så gott som direkt tvingades till militärtjänst.
Tjänstgöringen skedde endast i Finland. Under tjänstgöringstiden skulle varje soldat dock delta i en stor manöver som försiggick i Krasnoje-Selo utanför St. Petersburg. Manövern som kunde räcka i 5-8 veckor var den hårdaste prövningen under hela tjänstgöringstiden och den gjordes tillsammans med ryska soldater. Tsaren själv övervakade manövrarna och varje gång öste han beröm över de finska soldaterna.
Ofta hör vi uttrycket att den och den varit med i ”ryssmilitären” och det stämmer inte riktigt. Militären var ju finsk men samtliga hade nog varit en tid på den gemensamma manövern, så kanske det är den perioden som avses som ”ryssmilitären”? Vill du läsa mera om ”Jossas Kaal” från Dagsmark, så klicka HÄR!
Förryskningen börjar.
Den finska värnpliktslagen fungerade bra, de 8 skarpskyttebataljonerna byggdes upp och några krig behövde soldaterna inte delta i. I moderlandet Ryssland fanns det dock starka krafter som inte såg med blida ögon på det fria Finland. De här nationalisterna ansåg att Finland helt skulle införlivas med Ryssland och att vi skulle ha samma lagar och samma militär och förstås så skulle gränsen mellan länderna tas bort. De här starka grupperna övertygade tsaren om att detta missförhållande borde avlägsnas.
År 1898 utnämnde tsaren en ny generalguvernör i Finland och valde en hög militär som hette Nikolaj Bobrikov, född 1839 i Sankt Petersburg. Hans främsta uppgift i Finland var att få slut på separatismen och helt införliva Finland med Ryssland.
Tsaren hade bestämt att ständerna skulle sammankallas till en urtima lantdag för att bestämma om förändringar i värnpliktslagen. Tsarens brev lyder så här:
Urtima landtdagen.
Hans Majestät Kejsaren och Storfurstens Öppna bref och Påbud till Finlands Ständer om urtima landtdags öppnande i Helsingfors stad den 19 januari 1899 är gifvet i Peterhof den 19 juli 1989 och lyder som följer:
Vi Nikolai den Andre, med Guds Nåde, Kejsare och Själfherskare öfver hela Ryssland, Tsar af Polen, Storfurste till Finland etc.,etc., etc. tillbjude Eder, Oss älskelige, Våra trogna undersåtar, Storfurstendömet Finlands Ständer Vår synnerliga ynnest, Nådiga bevågenhet och gunstiga vilja, med Guds Allsmäktig.
Anseende nödvändigt att bringa Värnepliktslagen för Storfurstendömet Finland i öfverensstämmelse med de i detta afseende i Kejsadömet gällande grunder, vele Vi, i stöd af Landtdagsordningen den 15 april 1869, i Nåder anbefalla att urtima landtdag skall öppnas i Helsingfors den 19 januari nästkommande år 1899.
Till följd häraf ega Storfurstendömet Finlands samteliga Ständer att sistnämnda dag i Helsingfors infinna under iakttagande af hvad Landtdagsordningen äfvensom Riddarhusordningen af den 21 april 1869 i sådant afseende stadga.
Hvilket I alle i gemen och hvar i sin stad hafven Eder hörsammeligen att efterrätta; och Vi förblifve Eder samtelige med all Kejserlig ynnest välbevågne.
Peterhof, den 19 juli 1898.
Nikolai.
Efter Nikolais brev började rykten florera om vad den nya värnpliktslagen kommer att innehålla. Vasabladets specielle korrespondent i Helsingfors telegraferade på detta vis:
Förslaget innehåller ryktesvis följande bestämningar:
-för aktiven fem års tjänstgöring.
-finska militärdistriktet indrages och finska befälhafvarestyrelsen upphäfves.
-övning af de aktiva trupperna.
-minskning av reservens numerär.
-ryska officerare beviljas rätt att tjänstgöra vid finska militären m.m.
Nya rapporter kom hela tiden om vad den nya värnpliktslagen kunde innebära för Finland. Kristinestads Tidning skrev den 5 oktober 1898 ”att hufvudpunkterna och principerna i detta förslag äro tidigare anförda: där ingå bland annat förändringar rörande tjänstetidens förlängning till 5 år vid aktiven och skyldighet äfven för finska medborgare att eventuellt tjänstgöra utom Finlands gränser, då värnepliktsskyldigheten gäller kejserliga tronens och hela det ryska fädernelandets försvar, hvilken skyldighet bör vara lika för den manliga befolkningen i Finlands län likasom i Rysslands guvernement.”
I ett senare nummer skrev samma tidning att antalet värnpliktiga i Finland skulle stå i proportion till antalet värnpliktiga i moderlandet Ryssland. ”Beträffande kostnaderna skall kommitténs flertal ha föreslagit, att Finland skulle skyldigkännas att utöfver utgifterna för den finska militären erlägga till ryska statsvärket ett årligt belopp som det första året skulle utgöra 1 miljon mark och årligen växa med 1 miljon, tils detsamma uppginge till 10 miljoner, hvilken summa blefve bestående.”
Tsaren tar tillbaka värnpliktslagen från 1901.
En vändning i förryskningen skedde den 16 juni 1904 då Bobrikov mördades i ett attentat i Helsingfors. Den 28 juli mördades ministersekreteraren för Finland von Plehve i Sankt Petersburg och dessa mord ledde till att tsaren blev tvungen att ändra förryskningspolitiken i Finland. I februari 1904 utbröt det rysk-japanska kriget med stora motgångar för de ryska trupperna. Den 6 februari 1905 blev prokuratorn Eliel Johnsson, eller Eliel Soisalon-Soininen som han hade ändrat sitt namn till mördad i sitt hem i Helsingfors. Mördaren hette Lennart Hohenthal och hans far hade under tiden 1885-1898 varit kyrkoherde i Sideby församling. Denne Lennart var förre kyrkoherden Kim Hohenthals farfars bror.
Alla de här motgångarna fick tsaren att backa och han ”inställde tills vidare tillämpningen av värnpliktslagen från 1901”. Detta skedde 29 mars 1905 och värnpliktslagen existerade inte längre. Eftersom alla skarpskyttebataljoner hade upplösts för flera år tillbaka så var Finland nu helt utan militär, inga uppbåd och ingen värnplikt.
Så gott som alla kasernområden, som skarpskyttebataljonerna hade förfogat över, togs över av det finska statsverket i juni 1905, dit hörde också kasernområdet i Vasa. Om inte förr så kan man nog säga att efter det var Finland utan militär. Ryska trupper fanns nog stationerade i landet, bland annat i Vasa på garnisionsområdet och ryssarna betalade hyra för detta. Under den andra förryskningsvågen bestämde dock den ryska regeringen att hyran inte skall betalas efter år 1913.
Finska gardesbataljonens upplösning.
Finska gardet upplöstes hösten 1905 och så här skrev tidningen Syd-Österbotten om det, den 2 september 1905:
Som yttre orsak till upplösningen angives, att då värnpliktsförfattningen suspenderats och uppbåden inställts, endast utvägen att genom värvning eller med frivilligt manskap komplettera bataljonen återstår. Denna utväg har dock icke vunnit allerhögsta godkännande, utan har i stället bataljonens upplösning anbefallts.
Upplösningen skall genomföras med sådan snabbhet att inom innevarande vecka samtliga åldersklasser av bataljoner är föravskedade. Vad den bataljonen tillhöriga egendomen beträffar kommer den antagligen att försäljas.
I avseende av officerarna vid bataljonen skola självfallet vederbörande författningsbestämmelser om deras uppförande på indragningsstat tillämpas. Tillfälle att inträda i gardestrupper i kejsardömet torde ha lämnats dem öppet men anlitas icke.
I anledning av bataljonens upplösning har även det tidigare omtalade krigskommandot från densamma återvänt till Helsingfors.
Som bekant inkvarterades för några dagar sedan i gardesmanegen tvenne kompanier rysk militär. Det torde vara avsikten att låta denna trupp inrycka i gardeskasernen efter det bataljonen upplösts. Redan i somras togs för övrigt kasernen i förberedande syfte i skärskådande från ryskt militärt håll.
Militärmiljonerna.
Trots att värnplikten upphörde måste Finland ändå bidra med pengar till den ryska armén. De här så kallade militärmiljonerna skulle betalas årligen och det var inga småpengar precis, eftersom de utgjorde nästan en tiondedel av Finlands budget.
Det var redan den urtima lantdagen 1899 som i april beslöt att kostnaderna för militären i Finland skall korrigeras för att motsvara desamma i Ryssland. Finland skulle betala stora summor till Ryssland och så här lyder förslaget till den ”Finansiella värnepliktstungan”:
”Med anledning av en uppkommen fråga om utjämnande av den finansiella värnepliktstungan i Finland och i kejsardömet, har en vid huvudstaben nådigast tillsatt kommitté uppgjort förslag till bestämmelser i ämnet. Och då denna sak äger oskiljaktigt samband med frågan om värnepliktslag för storfurstendömet Finland, vilken för närvarande av ständerna vid urtima lantdagen behandlas, har Hans Kejserliga Majestät behagat i nåder anbefalla den ordning, som finns fastställd i februarimanifestet: ”Grundstadga angående utarbetande, granskning och promulgerande av lagar, som utfärdas för kejsardömet, inbegripet storfurstendömet Finland”. Till ständerna överlämnas följande förslag för utlåtande:
-jämte det de direkta kostnaderna för den finska truppernas och deras styrelseverks underhåll fortfarande skall täckas av det finska statsverket. Därför skall det finska statsverket erlägga ett årligt bidrag till riksskattkammaren i kejsardömet för att täcka de militära kostnaderna.
Det här bidraget skall inom nio år uppgå till 10 091 664 mark, på följande progressiva sätt: första året 1,1 miljoner, andra året 2,2 miljoner, tredje året 4,4 miljoner, femte året 5,6 miljoner, sjätte året 6,7 miljoner, 7 året 7,8 miljoner, åttonde året 8,9 miljoner och det nionde året skulle summan vara 10 miljoner. Efter dessa första 9 år skall bidraget till ryska riksskattkammaren prövas på nytt.
Vid lantdagen 1907 så behandlades frågan om dessa militärmiljoner ingående, eftersom kejsaren för åren 1906 och 1907 nu krävde att Finland skall betala hela 20 miljoner för de två åren som kompensation för den uteblivna värnplikten. Vid behandlingen i lantdagen förekom ett stort motstånd men då alternativet var att de finländska männen skulle inkallas i den ryska militären, så beslöt lantdagen att summan skall utbetalas. Pengarna skulle inte betalas till det ryska krigsministeriet såsom tidigare, utan till finansministeriet, som i sin tur skulle fördela pengarna till de ryska trupper som bland annat uppehöll sig i Finland.
Så här skrev tidningen Syd-Österbotten i en artikel 15.10.1910:
Utbetalandet påskyndas.
Med anledning av en förfrågan av ryska finansministeriet har generalguvernören uppmanat senaten vidtaga åtgärd därhän, att den ännu obetalade delen av den militärkontribution, som detta år bör erläggas till ryska riksskattkammaren, ofördröjligen må ur finska statsmedel utbetalas till riksskattkammaren.
Som bekant har förordnats att av militärmiljonerna detta år bör erläggas 11 miljoner mk, varav redan 2 miljoner utbetalats. Återstående 9 miljoner erläggas ur militiefonden, till vilken det å högsta ort fastställda statsförslaget för detta år bör för ändamålet överföras 9 miljoner ur statsfonden.
Artikel i tidningen Syd-Österbotten 3.12.1910.
Miljonerna rullar.
Den olagliga utbetalningen av 9 miljoner mk i militärkontributionen för 1910 verkställdes i måndags. Sedan statskontoret hos Finlands bank lyft beloppet, överfördes detta under manstark polisbevakning till ryska riksränteriet.
Storleken på de här ”militärmiljonerna” steg för varje år. Lantdagen motsatte sig konsekvent denna utlaga medan regeringen däremot bestämde att dessa skulle betalas till ryska staten. Vid den årliga budgetbehandlingen var detta ett stort stridsämne mellan partierna. Det fanns förslag att det vore billigare för Finland att återupprätta en armé än att betala denna ersättning, som till exempel år 1913 bestämdes till 15 miljoner mark.
De här militärmiljonerna utbetalades ända tills första världskriget bröt ut 1914. Finlands unika situation utan armé och värnplikt skulle pågå ända till februari 1918, då allmän värnplikt infördes på nytt av den finska senaten och arméns nya överbefälhavare Gustaf Mannerheim. Finland hade ju då varit självständigt i ett par månaders tid och socialisterna med de röda gardena tog makten i Helsingfors och hela södra Finland, vilket ledde till att senaten flydde till Vasa. Senaten utsåg de vita skyddskårerna till Finlands nya armé och införde den allmänna värnplikten på nytt i februari 1918 och sedan dess har den tillämpats i alla tider.
