Sammanställt av Lasse Backlund i juli 2017.
Det så kallade februarimanifestet den 15 februari väckte stor bestörtning och oro i Finland. Visserligen borde det inte ha kommit som någon överraskning, för andra grannländer hade tidigare råkat ut för samma påtryckningar. Trots allt så slog manifestet ned som en bomb i Finland. Emigrationen till Amerika som varit stor sedan en längre tid tillbaka, ökade nu med oroväckande hastighet och flera finländare formligen flydde i panik. De mer sansade finländarna insåg dock att protester och ett hårt, samlat motstånd mot den nu tilltagande förryskningen var nödvändig.
Eftersom den urtima, alltså extra lantdagen just då pågick i Helsingfors så beslöt lantmarskalken och talmännen för de olika stånden att i månadsskiftet februari-mars resa till St.Petersburg för att träffa kejsaren och för honom berätta om den oro som sprider sig i Finland i dessa tider. Kejsaren Nikolaj II beslöt då att inte alls ta emot gästerna från Finland, som alltså fick åka tillbaka med oförrättat ärende.
Söndagen den 5 mars samlades lantdagsmännen från Finlands alla kommuner och städer till rådplägning. På det mötet beslöt de att de skall göra som man tidigare brukade göra, nämligen ”att gå till kungs”. Eftersom den ryska kejsaren inte mottog de högsta styrande i Finland så skulle man skicka folket i stället och på en gång bestämdes det att man skulle göra precis som i våra dagar. Det beslöts att en namninsamling snabbt skulle göras, som skulle överräckas åt kejsare Nikolaj för att denne skulle dra manifestet tillbaka. Unga studenter bildade grupper som skulle genomföra namninsamlingen och den skulle ske i största hemlighet. Den hårda censuren omöjliggjorde tidningsartiklar om denna insamling, till på köpet var alla tryckerier hårt granskade av de ryska myndigheterna. Det här betydde att allt material skulle skrivas för hand, namninsamlingslistor i stora mängder skulle skaffas fram och insamlare av namnunderskrifter skulle vidtalas i all tysthet.
Hur var detta stora projekt möjligt under dåtida förhållanden? Det finns inget enkelt svar på den frågan men faktum är att under 11 dagars tid samlades hela 522 931 underskrifter in. Den tiden bodde i Finland ungefär 2,5 miljoner människor, vilket betyder att mer än var femte finländare undertecknade massadressen.
Texten i själva adressen skrevs av senator Leo Mechelin och den lyder så här:
Eders Kejserliga Majestäts Manifest av den 3/15 sistlidne Februari har öfverallt i Finlands bygder väckt bestörtning och sorg.
Det finska folkets urgamla rätt att genom sina Representanter, Ständerna deltaga i lagstiftningen blef för evärdelig tid stadfästad af Kejsar Alexander I, hvars minne vi välsigna. Denna rätt har under Högtsaliga Kejsare Alexander II och Alexander III blifvit utvecklad och närmare ordnad.
Men enligt de grundstadganden, som jämte Manifestet utfärdats, skulle Ständerna i de ärenden, som förklaras beröra äfven Kejsardömets intressen, icke mera få deltaga i lagstiftningen med sådan beslutanderätt, som den enligt Finlands grundlagar tillkommer.
Det är hörnstenen i vår samhällsbyggnad, som sålunda genom Manifestet rubbas. Underskrivna finska medborgare af alla samhällsklasser anhålla underdånigast att Eders Kejserliga Majestät täcktes lyssna till våra ord, då vi nu inför Tronen uttala vårt djupa bekymmer öfver det öde som hotar vårt fäderneland, om beståndet af dess grundlagar undergräfvas.
Allernådigaste Kejsare!
Under högsinta Härskares spira och hägnadta f sina lagar, har Finland oafbrutet framskridit i välstånd och andlig odling. Folket har trofast sökt fylla sin plikt mot sina Monarker och det Ryska riket. Vi veta att vårt land på senaste tider haft ovänner inom Ryssland, hvilka genom smädelser sökt framkalla misstro till det finska folkets trohet och redbarhet. Men vi veta också, att dessa smädelser blott äro foster af osanning. Det finnes intet land, där aktning för öfverhet och lag vore djupare rotfäst än i Finland. Under de nittio åren af dess förening ned det mäktiga Ryssland har ordningen i det finska samhället aldrig sviktat. Omstörtande läror hafva icke här funnit någon näring. Känslan af trygghet och lycka har alltmera befästat de band, som gjort Finland till en oskiljaktig del av det Ryska riket och hvilka likväl tillåtit dess folk att bevara och utveckla sitt eget nationella skaplynne, som är gifvet detta folk af Gud och icke kan genom något tvång förändras.
Vi kunna ej tro, att Eders Kejserliga Majestäts höga afsikt varit att genom Manifestet skapa ett hot för Finlands rättsordning och inre lagar. Vi tro fastmer, att Eders Majestät i nåder vill behjärta det intryck Manifestet väckt och förordna att dess stadganden skola bringas i öfverenskommelse med Finlands grundlagar. Vi kunna ej inrymma i våra hjärtan något tvivel på Kejsarordets orygglighet. Vi veta ju alla, att vår Nådige Monark är den, som inför hela mänskligheten förkunnat att makt bör vörda rätt. Och ett litet folks rätt är lika helig som den största nations, dess fosterlandskärlek är inför allsmäktig Gud en dygd från hvilka det aldrig bör vika.
Med djupaste vördnad och trohet framhärda Stormäktigaste, allernådigaste Kejsare och Storfurste!
Eders Kejserliga Majestäts underdånigaste och tropliktigaste undersåtar.
Det finns inga uppgifter om att någon skulle ha vägrat att skriva på listorna. Däremot finns det uppgifter om flera besvikna personer som inte kunde skriva sitt eget namn. Inga bomärken godkändes men högst troligt så var det nog flera som fick hjälp med att skriva sitt namn.
Listorna med namnunderskrifter gjordes kommunvis och här under kan du läsa listorna från Lappfjärd:
Första undertecknare var bondesonen Gustaf Ådjers, bondesonen Otto Emil Knus, Karl Henrik Ålgars och Josef Henrik Ingves. I Lappfjärd insamlades totalt 570 underskrifter, vilket utgjorde 8,9 % av befolkningen. Resultatet var det sämsta i hela Sydösterbotten, t.ex. i Närpes var procenten 23.
Underskrifterna finns på 10 sidor och handstilarna är vackra och lättlästa.
När namnlistorna var klara så skulle de skickas till Helsingfors för att därifrån föras till Sankt Petersburg, för att överräckas åt kejsaren Nikolaj. Varje kommun i landet skulle skicka en representant med på uppvaktningen och från Lappfjärd skickades kommunens starka man ”Bränn-Kalle”, alltså bonden Karl Henrik Nissander (f.1853), från Tjöck handlanden Erlands, från Sideby bonden Teir och från Kristinestad konsul Wendelin. I mitten på mars 1899 reste dessa och mer än 500 andra representanter till Ryssland och de torde han kommit fram den 16 mars 1899. Nog måste det ju ha varit en upplevelse för dessa representanter att i detta sällskap få åka tåg ända till Sankt Petersburg.
Det är också svårt att förstå att allt detta hade kunnat ske i all tysthet. Ett par timmar efter att tåget avgått från Helsingfors, fick generalguvernören Bobrikoff vetskap om den och han försökte då stoppa den men utan att lyckas.
När deputationen med över 500 man anlände till Sankt Petersburg fick de snart det beskedet att kejsaren inte kommer att ta emot dem. Han meddelade att dylika namnlistor borde ha getts åt guvernörerna i länen och att dessa borde ha gett dem vidare åt generalguvernör Bobrikoff i Helsingfors. Efter det skulle Bobrikoff ha vidtagit nödvändiga åtgärder efter eget förgottfinnande.
Den 19 mars 1899 kl. halv tre skickade general Procopé ett telegram att kejsaren ”icke emottager deputationen, utan hänvisar densamma att genom Guvernörerne hos Generalguvernören anhållan om förmedling”.
Senare samma dag skickade kejsaren själv ett telegram till Finland, som lyder ungefär så här: ”Tillkännage för medlemmarna av denna femhundrademanna deputation, att jag naturligtvis inte kommer att ta emot dem, trots att jag inte är ledsen på dem. De måste återvända till sina hem och kan därefter sända in sina önskemål till guvernörerna i länen, Dessa sänder dem sedan till generalguvernören, som skickar listorna åt mig om han finner det nödigt. Förklara för den hit sända deputationen betydelsen av februarimanifestet och må den sedan i frid återvända”.
Den 21 mars skickade deputationen ett meddelande till hemlandet, att de i går beslutat att följa den anvisning som kejsaren hade gett dem.
Detta var givetvis ett svårt bakslag för deputationen men alla var överens om att kejsaren genom denna massadress och den stora deputationen nog blivit informerad om att finländarna inte godkände februarimanifestet utan protester. De 500 representanterna fick alltså återvända till Finland med oförrättat ärende. Enigheten mellan de olika stånden i Finland var stor, vilket betydde att kampen mot förryskningen kunde fortsätta.
I början på april 1899 överlämnades massadressen med underskrifterna från Vasa län åt guvernören, helt enligt kejsarens anvisningar. Listorna överlämnades av bankdirektör Labbart och en bonde Lipponen.
Kristinestads Tidnings skrev 29.4.1899 om deputationers avsändande till Hans Kejserliga majestät:
Av förekommen anledning har civilexpeditionen i kejserliga senaten anmodat guvernören att erinra allmänheten om behörigt iakttagande om deputationer. I stadgandet i nådiga kungörelsen från den 30 juni 1826 så heter det att deputationer som inte blivit inbjudna av kejsaren själv, inte får tillträde till kejsaren. Anmälan skall göras först till länets guvernör, som sedan måste meddela generalguvernören i Helsingfors och denne besluter sedan huruvida en dylik deputation kan avgå och på vilket vis den skall emottas.
Hur namnen samlades in.
Generalguvernören Bobrikov som fördömde massadressen till kejsaren, ville veta hur det gick till när över 500 000 namn i hemlighet samlades in på så kort tid.
Gruppen bakom massadressen bestod av 8 personer: bankdirektör Olof Nykopp, litteratör Vilho Soini, fil.doktor Santeri Ingman, arkitekt Harald Neovius, läraren Brofeldt, friherre Albert de la Capelle, professor Setälä och professor Homén. Dessa sammanställde en skrivelse som Nykopp överräckte åt guvernören i Nylands län, som skulle ge den vidare till generalguvernören. Den lydde så här:
”Enär till vår kännedom kommit att Hans Excellens Generalguvernören över Finland av herr Guvernören anhållit om upplysningar beträffande tillkomsten av underdåniga adress med 522 931 finska medborgare och medborgarinnor i anledning av det nådiga manifestet av 15 februari 1898 ingivit att till Hans Kejserliga Majestät frambefordras, anser vi oss, plikt och god ordning likmätigt, till Herr Guvernören vördsamt böra inberätta följande:
Omedelbart efter det att februarimanifestet blivit bekant i landet, uppstod samtidigt på särskilda orter tanken därpå, att de känslor av oro och bekymmer som manifestet framkallat bland allmänheten, borde söka sig uttryck i en finske medborgares direkta vädjan till landets Monark.
Talrika uppmaningar i sådant syfte kom från landsorten till privatpersoner och i Helsingfors dryftades frågan i mindre enskilda kretsar, som sedan den 20 februari kom samman till ett möte av privat natur. Där beslöts enhälligt att allmänheten skulle beredas tillfälle att inför kejsaren uttala sig i den fråga, som upptog allas sinnen. För att realisera detta beslut tillsattes 12 personer, förutom de undertecknade denna skrivelse också jurisdoktor Chydenius, skriftställaren Zilliacus och Westzyntius.
De här utsedda personerna skred genast till verket med förslag till adress. Efter att enskilda personer lovat att stå för alla kostnader, som kunde uppstå med detta företag, så sändes detta förslag till landsorten med den bestämmelsen att adressen fick undertecknas endast av fullvuxna och skrivkunniga personer. efter att först ha läst den eller fått den uppläst.
Möten för adressens granskande och eventuella undertecknande borde lämpligen försiggå söndagen den 5 mars, där de närvarande kunde utse en person, som antingen själv eller någon annan i hans ställe skulle bringa adressen till kejsarens kännedom. Dessa delegerade skulle sedan teckningen skett, sammanträda i Helsingfors den 13 mars för att besluta om sättet för överlämnande av adressen. Förslaget godkändes i alla kommuner med största anslutning och företaget omhändertogs överallt av befolkningen själv.
I Helsingfors stad skedde undertecknandet på så sätt, att avskriften av adressen och själva teckningslistan tillhandahölls av intresserade personer i allmänhetens hem. Till allra största delen var det damer som erbjöd sig sina tjänster.
Möten på landsorterna skedde på utsatt dag då 483 delegater utsågs. Inom 7 dagar hade adressen undertecknats av 522 931 personer, länsvis så här:
Nylands län 77 115 namn
Åbo och Björneborgs län 92 310 namn
St. Michels län 40 732 namn
Uleåborgs län, utom Lappmarken 44 282 namn
Viborgs län 74 587 namn
Tavastehus län 49 023 namn
Vasa län 86 970 namn
och finnar i Sverige 45 namn
Under vistelsen i Helsingfors var de flesta delegater boende i privata hem och kostnaderna täcktes för det mesta av adressens undertecknare och delvis av delegaterna själva. Utöver resekostnaderna har delegaterna inte fått något annat stöd.
Delegaterna anlände till Helsingfors den 10 – 13 mars och sammanträdde den 14 mars på morgonen i Brandkårshuset. Mötet öppnades av de äldsta delegaten, den förra lantdagsmannen och hemmansägaren Heikura.
Vårt uppdrag var med slutfört och delegaterna tog efter detta över ledningen av företaget.
Några åtgärder mot finsk lag har inte företagits eller förordats. Vi undertecknade har efter den 13 mars endast sammankommit för att sammanställa denna redogörelse.
Helsingfors den 4 maj 1899.”
Kristinestads Tidning kunde 28.6.1899 i en notis meddela att:
I juni 1899 vid en skriftlig föredragning kunde finska folkets adress med 522 931 namn framläggas för Hans Majestät Kejsaren –Storfursten i St. Petersburg. Med sin egenhändiga namnteckning på adressen tillkännagav han att han inte kan fästa sig vid den, eftersom det inte är på sin plats att finländarna föreslår ändringar i ett manifest, som angår rikslagstiftningen men inte den lokala.