Sammanställt av Lasse Backlund 2016, med hjälp av Max Klockars och Paul Englund.
Den här gården som stod på Sebasbackan på adressen Dagsmarkvägen 383 var mycket gammalt och innehöll både butikslokal och bostad. Den byggdes av handelsmannen Josef Viktor Ulfves, som redan 1889 bedrev handel tillsammans med sin hustru Vilhelmina. Själva bodtomten, som då kallades ”västra delen av Tomthagen” arrenderade han av dåvarande hemmansägaren ”Eljasas Viktor”, alltså av Viktor Valentin Johansson Rosenback på 50 års tid med ett årligt arrende om 130 mark.
Viktor Ulfves var född i Lappfjärd och han begav sig till sjöss i unga år tills han emigrerade till Amerika. Han återvände därifrån 1887, då han blev handelsman. Viktor dog i unga år redan 1899 men änkan ”Bod-Mina” fortsatte verksamheten i några år.
I huset fanns inte endast butik och bostad för mellan åren 1899-1905 så skötte ”Bod-Mina” byns telefoncentral. Riktigt mycket arbete kunde inte Mina ha med telefoncentralen, för det fanns mindre än 10 anslutningar. År 1903 skrevs det i tidningen Päivälehti att Dagsmarks telefoncentral hade skötts dåligt och att det hade förekommit klagomål.
Vill du läsa mera om telefoncentralen i Dagsmark, klicka HÄR!
Då ”Bod-Mina” överlät affären åt det nybildade Dagsmark Andelshandel, så flyttade centralen till ”Mattas-Maj”, alltså Maja Grans på andra sidan landsvägen.
Övertagare av ”gården jämte landthandel” blev Dagsmark Andelshandel, som Lantmannagillet hade bildat i mars 1908. Lantmannagillet i Dagsmark som bildades i september 1904 på initiativ av ”Pelas Viktor” Lillkull, hade ju som sin främsta uppgift att göra gemensamma inköp åt bönderna och på det viset göra det enklare och billigare för dem att köpa jordbruksprodukter. Det var det nybildade Pellervosällskapet som drev på detta och ville att det skulle bildas handelslag, där kunderna var delägare. En naturlig fortsättning på detta blev att det skulle bildas handelslag, som kunde saluföra mat och förnödenheter åt delägarna. Privata affärer hade det funnits sedan slutet av 1800-talet men den här nya formen lanserades i början på 1900-talet. Det var först i april 1908 som Dagsmark Andelshandel köpte gården och alla inventarier av Mina Ulfves för 3 500 mark. Vid storskiftet 1900-1912 hade denna arrendetomt övertagits av bonden Henrik och Vilhelmina Agnäs och dessa förnyade arrendekontraktet med den nybildade andelshandeln.
Vill du läsa historiken om Dagsmark Andelshandel, så klicka HÄR! Dagsmarkborna var ju medlemmar i denna andelshandel och i medlemsboken fanns det 118 medlemmar antecknade. Vill du se vilka dessa var, så klicka HÄR!
I Lappfjärd var det svårt att få bönderna med i handelslaget, för den vanliga inställningen bland de äldre var att det inte lyckas med något sådant i Lappfjärd. Det var många som hade i färskt minne hur det gick med de fartygsbyggare och rederier, som hade bildats i Lappfjärd på 1860-talet. Rederierna som i början gick lysande gick sedan i konkurs ett efter ett, vilket gjorde att många delägare måste gå från hem och hus och ändå blev de kvar med otroliga skulder. Några dagsmarkbor var inte inblandade i de här fartygs-konkurserna, så därför hade de en mera positiv syn på de samägda handelslagen.
År 1916 då Lappfjärds Andelshandel blev medlem i Centrallaget S.O.K. så ville S.O.K. att en fusion skulle ske mellan andelshandlarna i Lappfjärd och Dagsmark. Av någon orsak blev det ingenting av detta förslag och Dagsmark Andelshandel sålde då sin rörelse åt bonden Erland och Fina Norén. Wasaposten den 23 december 1916 skriver så här om affären:
Försåld andelshandel.
Genom senaste söndag träffat köpeavtal försåldes Dagsmarks Andelshandel med varor och inventarier, åt förre bonden Erland Norén. Köpesumman utgjorde 21,100 mk och skedde tillträdet genast.
Den nya innehavaren, bonden Erland (1877-1965) var son till Josef ”Koll-Josip” Storkull (1842-1916) och Anna Greta ”Anagret” (f. Båsk 1844-1936). År 1899, alltså under den värsta förryskningsperioden for Erland till Amerika och han stannade där ungefär till 1904, då han återvände och han gifte sig då med Josefina Teir (1885-1964) från Härkmeri och de tog sedan namnet Norén.
(Vill du läsa mera om Erland Noréns släkt Storkull, klicka HÄR och rulla sedan ner till tabell 86)
Erland som efter amerikavistelsen var bonde på en del av moderns hemman på Båsk, hade i samband med storskiftet fått sitt hemman flyttat upp till Åbackan. Han till och med flyttade en gård som stod bakom Strömbergs gård i Kiaskroken till sitt nya ställe i Myron på Åbackan. Han flyttade aldrig själv till det nya stället utan han sålde det vidare och det hamnade sedan i familjen Hällbacks ägo. (Vill du läsa mera om Noréns gård och hemmanet på Åbackan, klicka HÄR)
Erland Norén bedrev handel här i Bodas endast från julen 1916 till juni 1923 då han gjorde konkurs. I september 1923 emigrerade han tillsammans med sin äldsta dotter Anni till Canada. Det var ju nog konkursen som fick honom att bryta upp så snabbt, de hade ju ändå många barn som stannade kvar i Dagsmark. Yngsta sonen Rurik var bara ett år gammal då fadern reste iväg och till på köpet så var Fina gravid med Eskil, som föddes i mars 1924. Erland och Fina fick totalt 12 barn men flera av dem dog unga, men då Erland med dottern Anni reste iväg så stannade hustrun Fina hemma med 6 barn.
Bodas-Fina var dotter till Carl Henrik Teir (1856-1885) och Maria Carolina (f. Björses 1849-1931) från Härkmeri. Carl Henrik dog ung och enligt Axel Byholm så sålde änkan Maria gården i Härkmeri åt en Järvinen. Köpebrevet gjordes på finska och det gick därför så olyckligt att Maria blev utan sytning. Maria bodde på äldre dar hos sin dotter Fina och hon dog också i Dagsmark.
Tidningen Syd-Österbotten publicerade den 7 november 1923 en hälsning från Port-Artur i Canada, som var daterad 16.10.1923:
Till Syd-Österbottens redaktion, dess läsekrets, våra släktingar och bekanta sändes genom den vår gamla hembygdsbudbärare hälsningar.
Erland Norén, Evert Storkull, Johannes Liljedahl, Urho Riihiluoma, Emil Storkull, Anselm Lillsjö, Anni Norén och Uno Birger Lillträsk.
Under sin första vistelse i Amerika, så arbetade Erland i gruvor. Under den andra vistelsen i Canada på 1920-talet så arbetade han mycket i skogen men han hade mycket liten kontakt med familjen i Dagsmark. Han dog där så sent som 1965 vilket betydde att han levde i Canada i över 40 år. Han skickade inga brev eller kort och hade nästan ingen kontakt alls med släkten i den gamla hembyn. På julaftonen 1923 skrev han dock ett brev åt Alfred Nordberg, där han beklagade att han kommit till Canada på hösten då det fanns mycket litet arbete där. Hans avsikt var att stanna i Vancouver i Canada ett år och sedan kunde han resa över till U.S.A. Han hade gott sällskap av Emil och Evert Storkull, Anselm Lillsjö och flera andra Lappfjärdsbor. Eftersom han var utan arbete och då det bara regnade, så hade han svårt att få tiden att gå. Efter julen skulle han gå upp till någon Camp för att söka efter skogsarbete.
Under långa tider hade Erland Norén kontakt med sin kusin Arthur Gröndahl, som hade kommit till Canada år 1924. Arthur skrev utförliga dagböcker om denna tid, och vill du läsa dessa, så skall du klicka HÄR!
De döttrar som också flyttade till Canada skickade nog hem både brev och paket. Efter hand reste tre av barnen också till Canada: Ellen, (f. 1905) reste år 1926 och Julia (f. 1907) for år 1928 tillsammans med sin bror Arvid (f. 1911). Julia Norén gifte sig i Canada med Edvard Helsing från Munsala och de fick en dotter Anita.
Arvid Norén som tydligen hade socialistiska ideal reste i augusti 1932 från Toronto via Halifax i Canada till ”arbetarparadiset Sovjetunionen” tillsammans med 250 andra likasinnade. Den 28 september 1932 skickade han ett brev åt pappa Erland att han kommit fram till ”Soviet Karelen”. Han verkade vara vid gott mod och hela brevet andas ett positivt socialistisk tänkande. I november 1933 skickade Arvid ett brev hem till sin mor Fina i Dagsmark, där han berättar att han har hårt arbete i en skogskamp. Han hälsade åt alla och skrev att han tänkte komma hem och hälsa på. Efter detta brev hördes det ingenting av Arvid och det antogs allmänt att han hade försvunnit eller avrättats i Stalins arbetsläger. I släktboken ”Söka i rötterna” skriver Axel Byholm att Arvid försökte återvända till Finland men blev fasttagen och sänd till Sibirien.
År 1920 flyttade telefoncentralen tillbaka till Bodas eller till Noréns gård. Ett par år tidigare hade Dagsmarkborna köpt ledningarna och centralen av Storåborna, som hade byggt dessa i tiderna.
Högst troligt så fortsatte inte Fina med butiken efter att Erland hade rest iväg till Canada. Däremot så skötte ”Central-Fina” byns telefoncentral ända till 1952 då den flyttades till den nybyggda ungdomsföreningslokalen.
Runt år 1940 öppnade affärsmannen Axel Nelson en lanthandel i Noréns gård. Axel var en stor affärsman med flera butiker i Lappfjärd, Sideby, Skaftung och huvudaffären i Kristinestad. Han bodde ju då i Dagsmark och hade övertagit en del av Frans Luomas hemman och han byggde år 1945 den gård i Palon där Ohlgrens bor i dag.
År 1945 i april övertogs Axel Nelsons affär där Bodas av hans brorson Nils Nelson, som han tänkte driva under namnet ”Dagsmarkboden”.
År 1949 så ville Erik Andersson sälja sitt affärshus, det som kallades för Koll-Boden. Lappfjärds Andelshandel som hade varit hyresgäst där sedan år 1946, gav inte tillräckligt bra bud för den stora gården utan det var Nils Nelson som köpte den. Nils Nelson som då handlade i Noréns hus flyttade genast sin rörelse till ”Koll-Boden” och Lappfjärds Andelshandels filial flyttade till Noréns hus.
Från år 1949 till 1955 så verkade alltså Lappfjärds Andelshandels filial i Noréns hus. Birger Björklund var hela tiden föreståndare för filialen i Dagsmark. Andra som arbetat här var Anna Björklund och Göta Lindell. År 1955 flyttade Lappfjärds Andelshandel sin filial från Noréns till ett nybyggt hus mittemot Nelsons affär och efter det var det slut med handlandet där Bodas eller Noréns som det hette på riktigt.
”Bodas-Fina eller Central-Fina” bodde här till sin död år 1964 och efter det stod huset tomt i flera år tills Vilho Toivonen rev ner det i början av 1970-talet. Vilho sålde en stor av stockarna åt Karl Hammarberg, som lät hyvla dem och sedan år 1974 byggde sin gård på Storåvägen 7.
När landsvägen byggdes om 1984-85 så togs stenfoten bort och i dag går vägen rätt över det ställe där Noréns gamla gård stod. På tomten finns i dag endast den nyare gård som Rurik Norén byggde i tiderna, trots att han inte bodde där själv. Det huset har renoverats och byggts i av de nuvarande ägarna.
Gamla foton:
