För 100 år sedan fanns det nog inte så många bilar på våra vägar men ändå så mycket att det skulle klagas över huliganernas framfart. År 1913 beslöts på en kommunalstämma i Lappfjärd att till guvernören i Vasa län skulle göras en skrivelse angående den livliga trafiken på vägarna. Skrivelsen löd så här:
Till Guvernören i Vasa län.
Sedan vägafriden inom vår kommun under de senaste åren blivit i betänklig grad störd genom den massa automobiler och motorvelocipeder, som nu trafikera landsvägarna, nödgas vi hos Herr Guvernören anhålla om sådan åtgärd att kommunens medlemmar bliva vid sina resor tryggade till liv och lem. Automobilfararna använda en alldeles för hög hastighet, visa övermod och ringaktning för fredliga vägafarares rätt att färdas med häst, varav blir en följd att mången allmogeman fått förstörda fordon och sönderbrutna leder. Man kan icke längre sända kvinnor och växande personer uti nödiga körslor längs vägarna, ehuru dessa vägar av jordegarna byggas och underhålles med dryga kostnader. Vägunderhållet kostar jordegarna i vårt land årligen miljoner mark, varföre vi med rätta anse landsvägarna vara anlagda för de fortskaffningsmedel vi begagna. Uti städerna vakar man mycket omsorgsfullt för att störing å gata icke får försiggå och med stor skyndsamhet utfärdar man polisförordningar, som inskränka den enskilda medborgarens handlingsfrihet, men landsorten, den får störas huru mycket som helst blott njutning ernås för överklassen.
Till Herr Guvernörens kännedom vill stämman bringa, att ortsbefolkningen lidit mycket av automobilernas härjning, att den blivit förbittrad och ruvar på hämnd, därest icke ofoget stävjes. Vi veta att hästarna kunna vänjas vid automobilerna om de, som mest trafikera orten, ville göra något härför. Så t.ex. skulle uppställning av de rädda djuren å lämpligt ställe, där automobilerna ginge av och an en timme nu och då, tämja de flesta hästar, men härtill anse automobilegarna sig icke vara skyldiga, ett talande bevis på den rätt de tro sig ega till allmän landsväg, inrättad för hästtrafik. På grund härav hålla vi för att som absolut villkor för färdande på landsväg borde automobilegare åläggas att utom chaufför skulle medfölja en person som ålåge hjälpa vägafarare vid passerandet av automobilerna; nu äro vi springpojkar för dessa. Bland automobilerna äro de hänsynslösaste firman Ahlströms från Björneborg och Carl Finniläs från Vasa samt Frans Henriksons från Kristinestad.
Tidningen Syd-Österbotten fortsätter på samma tema på ledarplats den 30 juni 1915:
Automobilerna som landsortens plågoris.
Nu, då landsvägarna i våra bygder upptorkat och automobilsäsongen vidtagit höjas åter klagomål över dessa modärna fortskaffningsmedels vilda framfart på landsbygden. Det är synnerligast den snabba farten och kanske lika ofta förarenas hänsynslöshet vid möte av åkande med bilskygga hästar, som ge anledning till dessa klagomål. Oftaast är ju missnöjet berättigat och i trakter där automobiler äro sällsynta har det varit rent av livsfarligt att färdas med häst. Synnerligast under den mörka tiden då billyktornas bländande sken gör den lugnaste häst orolig har ett sådant möte sällan avlupt utan missöden för de åkande.
Då nu automobiltrafiken är något, som ej kan i lag förbjudas, återstår för bygdernas invånare ej annat än att vänja sig och sina hästar vid dessa numera ej ovanliga fortskaffningsmedel och genom försiktighetsmått vid möte med automobiler minska den eventuella fara som kan drabba den åkandes person, dragare eller fordon.
För automobiltrafikens ordnande på landsbygden förefinnes av guvernören utfärdade ordningsregler. I dessa stadgas angående hastigheten för automobiler och vid möte med åkande i § 8 följande:
”Vid framdrivande av automobil bör nödig hänsyn tagas till andra färdande ävensom fotgängare. Automobil får ej framdrivas i bebodda trakter med större hastighet än 35 kilometer i timmen vid dagsljus, men i mörker eller dimma högst 20 kilometer i timmen. Vid möte och förbifart samt vid förgreningar och i tätt bebyggda byar får farhastigheten ej vara större än att automobilen med lätthet kan omedelbart stoppas dock att i händelse vid möte med åkande eller ridande hästen visar sig orolig eller den åkande eller ridande giver tecken att stanna automobilen bör genast stoppas till dess hästen blivit ledd förbi eller vänts i automobilens farriktning. Fotgängare, åkande och ridande, böra varnas genom signal från apparat, likväl ej i deras omedelbara närhet. Vid möte bör automobilen hålla åt höger samt vid förbifart åt vänster. På yrkan av polis bör automobilen ovillkorligen stanna.”
Beklagligt nog visa körsvennerna vid möte med automobil en onödig nervositet, som lätt smittar deras dragare. Då en häst skall ledas förbi en automobil eller en automobil i egen färdriktning köra förbi ett med skygg häst förspänt fordon bör körsvennen fatta ett gott tag om betslet med den ena handen och, ifall hästen är mycket nervös, med den andra klämma om djurets näsborrar och leda detsamma så förbi automobilen att körsvennen själv är mellan bilen och hästen. Sålunda kan, om körsvennen visar nödig beslutsamhet och herravälde över sitt djur, den ostyrigaste häst utan malörer ledas förbi en automobil. Är man ej säker på sig själv eller sin dragare är det bäst att vid möte med en bil, när chauffören signalerar, vända hästen i bilens farriktning och köra förut för att taga av vid första lämpliga tillfälle eller låta bilen passera förbi. Få hästar skygga nämligen för en bakifrån kommande bil.
Farhastigheten stadgas i ovannämnda förordning till 35 km i timmen vid dagsljus, men i mörker och dimma till högst 20 km i timmen. Vid färd genom byar och bebodda trakter borde farhastigheten vara så ringa att bilen vid behov ögonblickligen kunde stannas. Det händer nämligen ofta att bybarnen företaga sig att hoppa och springa framför bilen. Det var just en sådan anledning som nyss i Björneborg kostade ett barn livet. Att felet vid olycksfall av denna art ej är bilförarens är självklart. Vid färd genom obebodda trakter och där vägen i längre sträckning kan överskådas må automobil färdas med högsta tillåtna hastighet, vilken på sådana sträckor mången gång säkerligen överskrides.
En annan olägenhet, som automobiltrafiken har med sig och som kanske ej funnit nödigt beaktande, är dess ruinerande inverkan på landsvägarna. I huru hög grad personautomobilern fördärva landsvägarna därom har utredning ännu ej vunnits. Visserligen har det påståtts att autobilhjulen tillföljd av den snabba farten skulle uppsuga och slunga åt sidan en del landsvägsgrus och i skarpa svängningar söndersmula detsamma till stoft, men några bevis härför ha ej frambrakts. En jämn landsväg torde personautomobilerna ej fördärva i högre grad än vanliga fordon. Å en ojämn och gropig landsväg däremot åstadkomma de tyngre automobilerna dock vid nedslaget nya gropar. Detta kan med lätthet undvikas genom att med bilen uppgå ett nytt spår så mycket hellre då spårvidden för automobiler är större än för vanliga fordon.
Annat är förhållandet med lastautomobiler. Trafiken med sådana utom städernas råmärken är ju hos oss ännu obetydlig, men det är troligt att densamma i framtiden kommer att tillväxa. Där sådan nu förekommit på landsbygden ha redan klagomål försports om dessa trafikmedels förstörande inverkan på vägar, broar och dikestrummor.
En vällastad tvåhjulig kärra väger c:a 800-900 kg, en fyrhjulig ända till 2,000 kg, en lastad personautomobil kanske 3,000 kg men en vällastad större lastautomobil ända till 10,000 kg brutto. Att en sådan jättes framfart å våra för lättare fordon byggda landsvägar hos de med landsvägsunderhållsskyldighet betungande skall uppväcka vissa bekymmer är ju ej att undra över.
Då denna trafik en gång blir mera allmän kommer väl nog åtgärder i syfte att minska dennas fördärvliga å landsvägarna att vidtagas. Närmast till hands låge ju bestämmandet av den maximilast sådana automobiler finge transportera (högsta tillåtna lasten är i t.ex. Tyskland 4,000 kg) och automobilegarens skyldigkännande att deltaga i omkostnaderna för de av lastautomobilerna demolerade vägars, broars och trummors försättande i farbart skick.
Som av det ovan sagda torde framgå kunna såväl person- som lastautomobiler bli till ett landsbygdens veritabla plågoris i den händelse i ämnet numera givna förordningen ej efterlevas, utan åt godtycke och hänsynslöshet lämnas fria tyglar. Förmedelst den i hela landet genomförda inregistreringen av bilar har en hämsko lagts på deras våldsamma framfart i bygderna och likaså ha de strängaste bestämmelserna angående automobilpassagerarena gjort sitt till att omöjliggöra det ofta huliganmässiga uppträdande dessa, synnerligast i landsbygden kring större städer, tilläto sig.
Att hoppas är därför att, då automobiltrafiken hos oss småningom blivit reglerad och kommit i rätta gängor och samtidigt ansvaret hos de åkande för den skadegörelse automobilerna kunna åstadkomma under sina färder i bygderna blivit mera levande, klagomålen skola som obefogade upphöra.
Foton.
