Prästsonen Carl Gustaf Estlander (1834-1910) , som föddes på prostgården i Lappfjärd skrev ner sina ungdomsminnen och dessa publicerades efter hans död i tidskriften ”Finsk Tidskrift”. År 1918 sammanställde hans släktingar dessa skrifter och de gav då ut en bok som heter ”Ungdomsminnen”. Denna berättelse behandlar tiden då hans egna föräldrar dog, kyrkan i Lappfjärd var nybyggd och moderlandet Ryssland var i krig med både Frankrike och England, alltså det så kallade Krim-kriget. Språket i texten här under har moderniserats, för att bättre passa dagens läsare.
Innan min släkt, som nu i mer än hundra år bebott samma prostgård, skulle lämna den och hela hemtrakten för alltid, tog min äldre bror Jakob (1831-1881) sig för att låta uppföra en familjegrav i Lappfjärd, vilken murades av sprängsten, dränerades sorgfälligt och täcktes med en tung gjutjärnsplatta. Den tomma Gamla Birgitta kyrkan, i vilken man för tillfället insatt föräldrarnas helgade kvarlevor, stod ännu kvar, tills den om något år nedtogs och såldes på auktion. Även det hemska benhuset stod kvar med sina rader av målade träbeläten, bland benen från uppkastade gravar. En liten rödmålad gravkammare, fyrkantig, med en svart knopp på de sammansluttande täckbräderna, befann sig invid familjegraven; den hade uppförts av församlingen över kyrkoherde Isak Erik Estlanders (1768-1820) grav av erkänsla för det legat av 100 tunnor spannmål, han vid sitt frånfälle skänkt till ett länemagasin. Däremot var klockstapeln, genom vilken man hade tillträde till den av en stenmur omgivna kyrkogården, bortflyttad till Magnsbacken och uppförd i ståtligare skepnad gentemot Nya kyrkan.
Så blev gravvården över den gamla kyrkoherdefamiljen liggande på den övergivna, snart nog av alnshögt ogräs övervuxna kyrkogården, och det dröjde inte länge innan minnet av densamma var likaså förgätet. I familjegraven jordades äldsta syster och några medlemmar av hennes familj, men för övrigt ingen av släkten. Min bror Jakob som var gravens anläggare fick sin vilostad i Siciliens varma solbelysta jord, där den beskuggas av acasior.
Professor Jacob Estlander dog såsom bekant, under en resa, som han företagit för vårdande av sin hälsa i Messina den 4 mars 1881 och begravdes där. Tilläggas må, att vid den ohyggliga jordbävningen år 1908, då bl. a. kyrkogårdarna i Messina var utsatta för ödeläggelse, Estlanders grav förblev i det närmaste oskadad.
När jag fyrtio år senare besökte familjegraven i Lappfjärd, syntes att gjutjärnshällen varit nyligen rubbad. Man sade mig att det blivit en sed bland skriftskolungdomen, att gå dit och anställa kraftprov, därvid pojkarna tävlade om att lyfta upp gravens järnlock.
Våra angenämaste dagar denna sommar tillbringade vi med kapellansfamiljen på Juth, ofta på utfärder, dels i skären, dels på Bötombergen. Den dåvarande kapellanen var en hänförd, om också icke så synnerligt klyftig religionslärare: han hade varit i delo med domkapitlet för sina trosmeningar, men vad hjärtelaget vidkommer hade väl ingen annat än gott att säga om honom. Av hans tre flickor var de två äldre de älskvärda deltagarinnorna i våra utflykter. En svår sorg hade familjen med ende sonen, vilken jag tidigare sett en gång som en den allra vackraste lilla parvel i en avundsvärt skön dräkt, och nu återfanns som en hjälplös krympling oförmögen att gå till följd av benens förlamning. Han hade icke desto mindre tagit studentexamen, på egen hand skaffat sig de erforderliga kunskaperna och burits upp till examen. Han hade ett gott hufvud, men jag beundrade ändå mera hans moraliska mod att vilja arbeta sig fram genom livet.
Mången afton under vintern som jag åter tillbragte i det nu så tomma hemmet, kom han på besök, och minnet av hans umgänge är sammanvävt med mina sista erinringar från källarkamrarna. Ofta när det sedan hände mig att i drömmen förlägga skådeplatsen dit framträdde hans vemodiga, vanföra, av lidandets allvar präglade skepnad.
Under våra samspråk var det stundom fråga om vilka levnadsbanor han med sina så förkrympta möjligheter skulle kunna inslå; små stillasittande befattningar på kontor hos enskilde eller i kronans tjänst gick väl an, men tilltalade honom icke. Bland ifrågasatta planer var ett lånebibliotek den, som mest tycktes tillfredsställa hans varma litterära intressen. Han satte sedan upp ett sådant i Kristinestad och bedrev sitt företag inte utan framgång den tid han hade att dväljas här i sin förfallna kroppshydda. Av hans boksamling, då den förskingrades, kom jag i besittning av »Göthes Werke, vollständige Ausgabe letzter Hand», ett exemplar av Cottas, under Göthes egen tillsyn 1828 påbörjade upplaga, bestående av 60 små, på dåligt papper illa tryckta volymer i enklaste landsortsband.
Sommaren 1851 upplevde vi på vår ort en tilldragelse av allmän och rätt betydande bärvidd, återupprättandet av indelta militären. Mina hågkomster av det burspråk, som därvid ägde rum, har jag återgivit i ett bidrag till österbottningarnas tidskrift »Joukahainen», som kan här få plats:
Ett minne från krigssommarn 1854.
Den sommarn uppehöll jag mig i det gamla hemmet, sista gången innan det upplöstes. På prostgården hade inträffat stora förändringar. Magasinerna var upplåtna åt stadsbor, som förde dit salt och andra varor i säkerhet, undan engelsmännen. Husbondeväldet innehades av min äldre bror, »magister Jakob», somi, par och tjuguårig, förde spiran oförskräckt. Gammalt folk tänkte hur underligt det var att nu, när krig åter utbröt, skulle det vara som 1808, då familjen på Lappfjärds prostgård ävenledes utgjordes av barn, utan far och mor. Också nu var ryska trupper förlagda i byn, och på prostgården var en kapten med sin fru inkvarterad.
Ställningen var ju likväl inte alldeles den samma som då Orlof-Denisof huserade där, men begreppen var inte så riktigt klara i fråga om vän eller fiende.
Längre fram på sommarn började yngre allmogemän med bekymrad uppsyn besöka oss för att rådpläga. I kyrkan hade upplästs ett kejserligt manifest om att indelta militären igen skulle uppsättas, en bataljon för Åbo- och Björneborgs län, och en annan för Österbotten. Det hade sagts att två höga herrar skulle komma från Helsingfors och tala om saken med bönderna, och första sammankomsten skulle hållas här i Kristinestad med Närpes och Lappfjärdsborna. Folket här ville veta hur det rätteligen förhöll sig med de femtio frihetsåren, som gammalt folk talade om. Det sades att i Borgå hade Kejsaren lovat att inte något indelt krigsfolk skulle uttagas förrän åtminstone femtio år gått om. Hade Kejsaren en gång lovat det, så ville de inte ge efter för herrarna i Helsingfors.
Saken föreföll just icke mycket trolig, då manifestet uttryckligen uppgav att Kejsar Alexander beviljat rotehållarna denna förmån »så länge omständigheterna det medgåfve och intill dess landets återvunna välstånd kunnat utplåna spåren af det föregående krigets förödelser». Vilken grund sägnen om de femtio frihetsåren hade, var mer än vi den gången kunde utreda för dem.
Något bestämt motstånd hade man inte i sinnet. Lappfjärdsbon var i allmänhet av en mera betänksam natur, han utmärkte sig inte för den handlingskraft, som Närpesbon gjort sig känd för. Man hade tänkt att några skulle resa till Närpes och Ilmola för att höra åt vad där funderades. Den känslan hade man, att sammanträdet i Kristinestad, såsom det första, var av synnerlig vikt, ty såsom det gick här, skulle det också gå i de andra socknarna, och någon orätt var det väl inte, att man höll på det som var ens rätt.
Då den utsatta dagen kom, begav jag mig den sju verst (ca 8 km) långa vägen till staden. Det var en solig söndag i Augusti, värmen var tryckande och vägen stod full av damm efter kärrorna. Kvinnor syntes inte till, ej heller ungdom, och männen var tysta och allvarsamma.
Vid ankomsten till staden såg det öde och tomt ut. Plankstaplarna och tjärtunnorna på östra sidan var bortförda, gömda i skogarna, och i hamnen syntes inte ett skepp, stadens stora handelsflotta var försåld eller kapad, av 5,113 läster återstod blott 1,894, 21 fartyg hade förstörts, 9 låg i neutrala hamnar och 5 hemmaliggande voro avtacklade och dolda i vikarna; främmande fartyg hade av blockaden hindrats att inlöpa. Sorgligast av allt var varvet, där 12 fartyg, mer eller mindre färdiga, hölls övertäckta med lövruskor och granris. Staden själv låg tyst och stilla i solbadet, som om innevånarna skulle ansett anständigheten fordra att de inte låtsade om den märkvärdiga sammankomsten.
Endast få stadsbor hade kommit tillstädes, när efter gudstjänstens slut allmogen samlades på den öppna platsen nedanför Ulrika Eleonora kyrkan. Bönderna stod i en hop, men på dräkten var det lätt att skilja Närpesborna i blågråa vadmalskläder från Lappfjärdsborna i bruna. Man väntade i tystnad, och knappast sågs någon byta ett ord med sin granne. Om en stund anlände två generalspersoner, följd av guvernören, kronofogden, länsmännen, stadens borgmästare och några av borgerskapets främsta. De höga herrar, som skulle hålla burspråk med Österbottens rotehållare, var generallöjtnanten greve G. M. Armfelt och generalmajoren baron Casimir von Kothen, vid denna tid chef för Ecklesiastikexpeditionen. Den förre, Gustaf Mauritz’ äldste son, utnämnd till inspektör för den nya militären, var en undersätsig, fetlagd herre med vackra, välvilliga Armfeltska drag. Han sade aldrig ett ord, som jag kunde höra, det var v. Kothen som talade.
Denne var en spänstig gestalt med livliga åtbörder. Hans tal flöt lätt och bra, men för fort för att allmogen, som var van vid sina funktionärers betänksamma talesätt, skulle kunnat rätt följa med. Han uppehöll sig först vid frågan om frihetstiden och utlade omständligt hur man på lantdagen i Borgå begärt att landet i åtminstone femtio år skulle vara befriat från uppställande av indelt militär, men att Kejsarn inte fastställt någon tid, utan endast förklarat att så länge omständigheterna medgav det och landet ännu kände av det sista krigets ödeläggelser, skulle roteringen efterskänkas, alldeles som det stod i kungörelsen. Berättelsen om de femtio frihetsåren skulle de inte lita sig till, det var blott gammalt folks prat, på vilket man inte kunde stå med rätta.
Det var tydligt att baronen hade fått höra om böndernas funderingar och ville gendriva dem. Därpå dröjde han vid de många frihetsåren landet hade åtnjutit under ryska Kejsarns mäktiga spira, flera än våra förfäder visste av, sedan århundraden tillbaka. Också hade landet under dessa 45 år så tilltagit i välmåga och folkmängd, att denna nära på fördubblats. Det skulle inte kännas mycket besvärligt, när Kejsaren nu från hela det folkrika Österbotten begärde endast 600 man, blott en man för två rotar, eller hälften av det regemente, som kontrakten medgav, och ändock ville Hans Majestät själv bekosta utrustning och underhåll så länge kriget varade. Varken mundering eller kost behövde de sörja för.
Han slöt med en fanfar, avsedd att verka krigiska känslor hos gubbarna. De skulle ju, tyckte han, med lust och fröjd dra svärdet för att hjälpa vår nådige Kejsare att slå tillbaka fienden, som så oförskylt överfallit oss och härjade i våra hamnar. I Gamlakarleby hade Österbottningarna visat att de kunde reda sig själva, och om de blott inövades och fick dugliga vapen, skulle de stå sig gott utan inkvartering av främmande trupper.
Något gensvar förspordes icke till denna appell, och ovisst är om icke gubbarna i sina stilla sinnen tänkte att saken inte kom dem mycket vid, att stadsborna kunde just hjälpa sig själva.
Efter talet blev det moltyst, tills en stämma förnams bland de bakomstående. Av målföret kunde man höra att det var en Närpesbo. »De voro inte villiga, sade han tvärt, att låta sina gossar behandlas med hugg och slag av officerarna, såsom det nu tillgick dagligdags i byarna, där militären låg inkvarterad.»
Någon vidare vältalighet utvecklade icke Närpesbon, men det lilla han sade lät positivt. Kothen var dock inte den, som blev svarslös, snarare tycktes han bli helt kry av motsägelsen. Han utlade vitt och brett hur det är olika med olika folk, ryssarna blir bra soldater på ett sätt, finnarna på ett annat, och om här ännu fanns några gamla soldater från sista kriget, så kunde de intyga att aldrig en bra roteringskarl, som inte söp eller var oregerlig, blev här hårt behandlad av befälet. »Och här står den man, sade han med en gest emot Armfelt, som Hans Majestät Kejsaren utsett till de nya bataljonernas befälhavare, och ingen kan säga att han eller hans släkt gjort sig känd för obarmhärtighet eller elakhet mot folket.» Den gode greven såg också minsann ut som en bild av själva välviljan.
Knappt hade v. Kothen tystnat, då åter en röst hördes i hopen, denna gång på Lappfjärdsmålet. De hade inga soldattorp av gammalt, i dessa trakter, var skulle de nu taga jord åt manskapet? Små hemman hade de från förut, bara åttondelar, sextondelar och ännu mindre, så att det inte fanns råd på att ge bort något. I Lappfjärd var de också betryckta av den nya kyrkobyggnaden, som bragt folket i ett stort armod.
I allmänhet hade Lappfjärdsborna en viss benägenhet för att beskärma sig, och ovisst är hur snart denne slutat, då han nu en gång kom på att tala om kyrkobyggnaden, eller hur många invändningar ännu funnits i beredskap, när man äntligen kom i farten, om inte en person framträtt och tagit dem målet ur munnen. En väldig gestalt, större likväl till omfång än längd, iklädd en grå, något åtgången sommarpaletå, hade ställt sig i spetsen för bönderna. I det duktiga, välformade ansiktet hade den stora välmågan avsatt sig i kinderna, den pärlade fram från den kala hjässan, på vilken solen baddade obehindrat, medan han höll framför sig med båda händerna ett slags uniformsmössa. Det var kronofogden Rosenberg, den myndige förvaltaren av landets folkrikaste härad.
Han avbröt den börjande klagovisan. Deras höggunstige nåder, yttrade han med grov, hård stämma och den mest oförfalskade österbottniska brytning, skulle icke taga illa upp de invändningar allmogen gör efter sitt enkla förstånd. Han kände den österbottniska allmogen och visste att det inte är så illa ment, fast de har till vana att säga rent ut sina tankar. Det är ett modigt folk, och ungdomen här har ingenting mot att slåss, när det så faller sig. Sant nog att prygel tål man inte, men när nu herr baron och generalen står här och säger att sådant inte kommer i fråga, så kommer det inte i fråga; det vet nog bönderna. Och ett trognare eller villigare folk har inte vår nådige Kejsare i alla sina många riken. Behöver han en handräckning, så står här män, som är redo att ge den. De vet nog också att vår Kejsare vill att allt skall gå efter rättvisa och billighet, så att de grunder, som av gammalt funnits för roteringen i Österbotten, skall bibehållas, att de inte skall tvingas till att uppsätta några torp, där deras förfäder inte anskaffat sådana, ej heller nödgas till någon passé volans, eftersom den inte ingick i deras knektkontrakt. Härom var rotehållarna här så mycket mer förvissade, som Kejsarn varit så nådig, att han icke uttagit ens det som de varit skyldiga till och som aldrig förr i krigstiden efterskänkts. Bara en man för två rotar och ingen utrustning eller kost, för så billigt hade man minsann icke sluppit förr, när det var krig i landet. Deras Nåder kunde tro honom och förtälja för Hans Majestät att bönderna i Korsholms södra härad villigt skulle göra allt det som hans nådiga manifest av den 23 juni påbjöd.
Så ungefär gick gubben på, utdelande frikostigt löften å den ena och å den andra sidan. Vad v. Kothen kunde tycka om kronofogdens sätt att bemedla, vet jag inte, men visst är att för bönderna gjorde han slag i saken. Allt vad de vidare haft på hjärtat att andraga stannade i halsgropen. Ingen protest förnams mot kronofogdens försäkringar.
Assessor Rosenberg, eller »assessorn» som han kallades utan vidare, såsom om det funnits blott en i hela världen, åtnjöt ett odelat förtroende hos allmogen, med vilken han handlade redbart och talade ett språk som den begrep. Han redde ut för dem och fördelade deras vägbyggnads- och skjutshållningsskyldigheter, även vid större kommunala företag var det han, som uppgjorde repartitionen. Långa bron vid Kristinestad, varigenom man slapp den hinderliga och livsfarliga färjan mellan östra sidan och staden, skulle väl icke så snart kommit till stånd, om inte Rosenberg så skickligt fördelat tungan mellan staden och häradets södra socknar. Han hade häradets allmänna och enskilda drätsel på sina fem tjocka fingrar. De flesta män och även kvinnor kände han personligen; så länge hade de hängt omkring honom vid uppbörden. För sin arbetsamhet och sakkunskap åtnjöt han, grovkornig som han var i uttryckssätt och plump i väsen, lika förtroende hos länets styresmän som hos allmogen.
Efter hans uppträdande var ingenting vidare att förhandla på kyrkvallen. Men den gången hade han dock icke klarerat saken helt och hållet. Hos rotehållarna ville ännu deras funderingar sitta i.
Då jag på eftermiddagen begav mig på hemväg, sågs en hop bönder samlade på torget utanför kommerserådets, där herrarna spisat middag. I ett öppet fönster stod v. Kothen och bemötte deras tvivelsmål. Man skingrade sig i det samma. Det lär ha gällt den s. k. nya roteringen, som infördes 1804 i Österbotten och som man var angelägen om att få bibehålla. Baronen hade lovat det obetingat, eftersom roteringen var rättvisare och bättre ordnad här än i de andra landsdelarna, som inte hunnit få sin rotering jämkad, innan finska kriget bröt ut.
Kothen, som var företagets upphovsman och ordförande i kommittén för dess verkställande, var mån om att allt skulle gå bra. Han hade upptagit Gustaf Mauritz Armfelts tanke att den indelta militären var av stor vikt för landet. Intet slags militär ägnade sig bättre för landets egendomliga ställning; territorial och besutten som den var, var den lämpad till själv försvar och till intet annat, oanvändbar för äventyr av varje slag; varför det gynnsamma tillfället nu borde begagnas att få den återupprättad. Det är också möjligt att om den fått fortbestå, skulle kraven på vidare värnplikt inte blivit så oundgängliga. Men tyvärr bidrog v. Kothen själv sedermera genom sin hänsynslöshet att bringa institutionen i misskredit, och lätt var det ju också för vedersakarna att uppvisa dess både ekonomiska och militära svagheter. Så kom ett annat, icke mindre lämpligt tillfälle, hungersåren, när dess indragande måste uppfattas av jordägarna som ett nådevedermäle.
Sammankomsten i Kristinestad var den första tilldragelse av politisk art jag minnes mig ha upplevt. Kanske därför präglade den sig så djupt i minnet, och vid hemkomsten tycktes den mig förtjäna att det märkligaste därav antecknades.