Denna artikel handlar om den unga konstnären Herman Adrian Barkman (1825-1855) från Lappfjärd. Artikeln är skriven av prästsonen Carl Gustaf Estlander, den berömda prästsonen från Lappfjärd, som under sin tid i Helsingfors grundade Svenska litteratursällskapet. Artikeln publicerades i Valan, en publikation utgiven av Vasa nation år 1881.
Nyss bliven student, tillbringade jag hösten 1850 i hemmet i Lappfjärd. Det var en så lycklig tid, att jag just inte minns så mycket av den. Min dag förflöt, ensam ungdom som jag var, under ströverier ute på de höstliga fälten eller tillfälliga utflykter i vetandets riken. Den märkligaste tilldragelse, jag erinrar mig från denna höst, var att en målare, en riktig konstmålare från Helsingfors, anlände till orten.
Man levde i djupaste ro i den stora prostgården, där sällan en främmande eller ens en nyhet vek in från landsvägen. På kvällskvistarna var de båda gamla inne i sina minnen från Franzéns och Porthans tid, bland österbottniska släkthistorier eller blodiga tilldragelser från 1808, till vilka sägner jag var en tyst och trägen lyssnare. Min far tillhörde det förflutna och satt mestadelen fördjupad i historisk läsning eller av den gustavianska tidens skalder; några dagens frågor visste vi inte av. En gång i veckan hämtades postväskan från gästgivargården och med den Åbo Underrättelser samt stiftsnyheterna, som gav ett och annat att tänka på, och en gång i månaden kom en packe Aftonblad, som med osynliga postbud fördes norra vägen emellan prästgårdarna i Österbotten.
Om Helsingfors visste man stort ingenting annat än att det var ett vådligt tillhåll för studenter, som avsatte dryga pengar på studier, som det just inte kunde vara mycket bevänt med, då det ju inte vid universitetet fanns någon Franzén eller Porthan att studera för. Åbo, plundrat som det var, utgjorde ännu det andliga centrum, kring vilket tankarna rörde sig i prostgården, och vad det politiska vidkommer, kan jag inte med visshet påstå att man just mycket bekymrade sig om någon högre pamp än ”landshöfdingen” i Vasa.
Jag var verkligen så grön den tiden, att jag inte ens kände till att det fanns en Finsk konstförening. En gång hade jag hört min far nämna att guvernör Federley frågat sig för om en målargesäll från Lappfjärd, som man i Helsingfors ville göra till konstmålare, men han hade låtit ämnet falla med en knyck på huvudet, och det hade inte mera varit fråga om den saken. Kanske trodde han inte rätt på möjligheten att bringa någon högre målarkonst till stånd hos oss, kanske höll kan denne, nästan okänd som han var i gamla Åbo, för en världslig lyx, vilken man skäligen bra kunde vara förutan, åtminstone på landet.
Emellertid hade nu en makt, vilken ifrån den närbelägna staden övade ett stort inflytande på prostgården, beslutit att sagde f.d. målargesäll skulle göra min fars alltså prostens porträtt. Det tjänade till ingenting att framhålla den stora sannolikheten att porträttet skulle misslyckas och med tiden komma att skräpa på någon vind. Målaren var sockenbo, och han måste som sådan hjälpas, och så skedde det. Porträttet blev vint och snett nog, men ändå inte alldeles misslyckat, och hänger nu i Lappfjärds nya kyrkas sakristia.
Jag hade en dunkel föreställning om konstnären som någonting ovanligt, olikt andra människor, men verkligen blev också denna föreställning besannad, då Adrian Barkman, så hette målaren, gjorde sitt inträde på prostgården. Han var klädd i en svart uniformsrock, med något för långa ärmar och igenknäppt ända under hakan. Ett tunt brunt hår föll åt båda sidor ned på axlarna, blicken var mild och frånvarande, och hela den undersätsiga figuren, med sin slokhatt och en låda under ena och en stor rulle under den andra armen, hade något högst besynnerligt och melankoliskt.
Sittningarna, som försiggick i min kammare, förflöt under djup tystnad, men däremellan, då vi var på tumanhand, var han något mera pratsam. Jag fick en utförlig beskrivning på hur det gick till att spatla dukar, ty det kunde han göra själv, det hade han lärt sig som målargesäll. Nu hörde jag första gången namnen Godenhjelm och von Wright, som för honom var inbegreppet av konstnärlig förmåga och berömmelse, i synnerhet den senare, som stod omtalad till och med i Boyes Målarlexikon, det hade han sett med egna ögon. De var två, Asplund och han, som hade slagit sig på den stora konsten, och jag kunde ungefär förstå att det var de, som skulle komma att göra den här i landet. Åt en professor i Helsingfors hade han målat en Murillos madonna i nästan naturlig storlek, och den skulle jag se, det var något himmelskt, som aldrig kunde med ord uttryckas. Denna tavla ansåg han som sitt mästerverk, och de menlösa ögonen fick ett visst uttryck av svärmeri vid tanken på den härliga företeelsen. Hon stod i en fotsid dräkt, med håret utslaget och armarna över bröstet, så här och därvid ställde han sig i posityr, för att ge mig en klar föreställning om det sköna verket och så trampar hon i någonting gult, som de säger att skall föreställa en halvmåne. I alla fall var det visst att en vackrare tavla kunde inte finnas än denna madonna. Det bragte mig i inte ringa förundran att vår Barkman målat en så berömd tavla. Från Beckers världshistoria hade jag så tämligen reda på att Murillo var en spansk målare, men vad det ville säga att måla en av hans madonnor, föreföll mig som en av konstens hemligheter. Jag fick då veta att professorn gett åt Barkman ett kopparstick, efter vilket han satt upp figuren, och sagt honom att kjorteln borde vara vit och slöjan grå. Detta syntes honom som själva vikten i hans konst, medan porträttmålningen var något simpelt, som man måste ta sig till för att leva, då det var så få, som satte värde på riktiga konstverk.
Om jag förstod honom rätt, var det egentligen under hans värdighet att måla levande människor, som ofta nog hade mycket besynnerligt och ingenting vackert i ansiktet och satt i stolar, utan att göra någonting alls. Före vi började porträtteringen, frågade han om det inte gick an att han historierade porträttet. Det skulle bli mycket vackrare, om han satte en ängel i bakgrunden med två nycklar i hand, eller ändå bättre, om han fick måla efter en utmärkt skön och berömd bild, som han tagit med sig för ändamålet. Ur fickan tog han upp ett träsnitt, förmodligen ur någon bilderbibel. Det var profeten Jesajas med en skriftrulle i händerna, ena benet bart och två änglar hållande en blomsterkrans ovanför. Man kunde nu ändra anletsdragen, sätta en bok i stället för rullen och dra manteln över det bara benet.
Min far var en allvarsam man, som sällan tillät sig ett skämt, men förslaget måste ha förefallit honom övermåttan löjligt.
”Min kära Barkman”, sade han skrattande, ”måla gärna två änglar, men sätt dem på baksidan, och försök, om det går, att låta mig sitta i kaftan, som jag är klädd.”
Med dräkten och sittandet blev det nu si och så, men anletet utföll inte så illa, om man undantar en felteckning i huvudkonturen.
Om kvällarna efter slutat arbete följde jag honom stundom på väg över ån, där han bodde hos sin mor i en liten stuga på Magnsbacken. Isen hade redan lagt sig, och en afton, då månen strålade klar bland tusen stjärnor, som likt dunkla prickar återglänste i istäcket, satte vi oss att fundera på åbrädden. I fjärran på Magnsbacken reste sig den mörka massan av nya kyrkan, som gick sin fullbordan till mötes. När den om något år blev färdig, skulle den också få sig altartavla, och Barkman såg sig i tankarna kallad till verket. Han hade på förslag åtskilliga stycken ur bilder-bibeln, som kunde lämpa sig med hänsyn till format och ämne.
Att han som konstnär borde skapa själv tror jag alls inte ingick i hans föreställning om konstnärskapet, och antagligen skulle aldrig hans krafter, även om han levat längre, hunnit till för något sådant. Hans bildning var av torftigaste slag, och hans artistiska ingivelser var därefter. Man tycks inte heller ha ställt sådana anspråk på honom; i största oskuld såg han sig redan i besittning av alla konstens hemligheter. Det emotsedda altarverket beredde honom inte några andra bekymmer än var han skulle få rum att måla det.
Ett sådant verk borde dock inte betalas med så alldeles liten summa, kanske en femhundra rubel, och vem vet så kunde han åt sin mor bygga en större stuga, den gamla var ju ganska förfallen och på vinden kunde han inreda åt sig en atelier. Ty det var han ense med sig själv om att här hemma skulle tavlan målas. I sex år hade han nu bott i Åbo eller Helsingfors, där som målargesäll, här som elev av konstföreningen, och det gladde honom att tänka sig det han i hembygden skulle kunna uppträda som en riktig konstnär. I Helsingfors var det inte så bra, för han visste påtagligen inte rätt var han var hemma där, sedan han lämnat målarverkstaden. Där fanns nu dessutom helt nya stora altartavlor, av en rysse i den nya Nikolaikyrkan, och Ekmans Kristus låter barnen komma till sig, som skulle få plats i gamla kyrkan. På sitt oviga sätt sökte han göra det klart för mig att Magnsbacken var honom kärare än alla härligheter i Helsingfors.
Det skulle verkligen vara ens barndoms lekplats, för att den kala sandiga backen, glest beströdd med enrisbuskar och mellan dem några förfallna kojor, skulle kunna inge en människa något behag. Det var en fantastisk tanke att en målare kunde slå sig ned på ett sådant ställe, och hos mig ville den inte rätt stämma med det jag visste om konstnärens natur, vilket i det närmaste sammanfattades i ett citat från Oehleuschlägers Correggio. Ur denna dikt hade lektor Kames i Vasa gymnasium, vi kallade honom så efter bokstaven i hebreiska alfabetet en gång till vårt stora bryderi gett oss att som ämne behandlar satsen att en konstnär och en rövare är två alnar av ett stycke, i det att båda lika sky livets breda väg och söker sig lövskjul vid skuggrika stigar; och detta, som då gav oss anledning att hopskriva de vildaste rövarhistorier, passade föga nog på Magnsbacken. Ty utom att det inte fanns ett enda löv på hela backen, strök just allmänna landsvägen över den som en bred mjölrand över en limpa.
Men allt detta hindrade inte Barkman att där skåda en skimrande framtidsbild, medan vi satt i månskenet på åbrädden! För honom, som inte behövde inspirationer utifrån, eftersom han hade dem färdiga i bilderbibeln, var tvärtom landsvägen det, som rätt förgyllde hans framtidsutsikt. Där reste mycket folk, och många av dem skulle gå in i kyrkan och se på hans altarbild. Hans rykte skulle sprida sig, och beställningar skulle strömma till från andra kyrkor, han skulle bli förmögen, hans mor skulle få det bra, det skulle möbleras och målas och ätas rundeligen, och sedan kunde bondlymlarna komma med sina otäcka lik för att få dem tvättade och svepta, de skulle få dra så långt vägen räckte.
Detta sista var en sjuk punkt, som han annars aldrig berörde, och hur han nu mitt inne i den rosenfärgade framtiden kom att tänka på det vet jag inte, om det inte skedde genom den fatala knycken, som är bekant i alla luftslott. Han steg därför upp på stockhögen, där vi satt, och stod så mellan månen och mig, en högst besynnerlig figur. Kalabreserhatten på det långa håret, och de snäva ärmarna instuckna i byxfickorna bildade tillsammans någonting, som verkligen kunde sägas vara av ett stycke med en rövare, men vilket blott bevisar hur månskenet ger sakerna ett oriktigt utseende. Han ville säga att det egentligen var förnedrande av bönderna att hans mor skulle göra något sådant åt deras kadaver, då de borde veta att hon var av bättre folk. Men de skulle få se ännu en dag, när han fått sin atelier i ordning och kommit i ropet.
Vi var båda utan överplagg, jag emedan jag intet behövde och han förmodligen emedan han intet ägde. Det blev tid att bryta upp, den isiga nattluften började tränga genom hans rock; han talade med sammanbitna tänder.
Det var kanske otacksamt av honom att tala så om liken, ty en god del av sitt livsuppehälle hade familjen genom dem. En annan del förvärvade de genom att klä brudar, vilket visserligen var mycket gladare; i båda fallen hade de sina platser vid kalaset, utom annan gottgörelse in natura och penningar. Dessutom hade de höns, som inte kostade dem mera än grannarna, och i vilken skötsel fru Barkman sades ha en sådan förfarenhet, att hon alldeles kunde bespara sig kostnaden att hålla tupp. Fru Barkman och hennes döttrar hörde till sockenherrskapet, som en gång om året samlades i prostgården på julkalas. Hennes man hade varit blott en avsigkommen sockenmålare, vars anspråk inte sträckte sig längre än till att dricka i hop med fänrik Smitt, blesserad veteran och avsatt länsman. Men med henne själv var det annat, hon tillhörde en av ortens gamla aktade prästsläkter och hade vuxit upp på kapellansbolet Juth. Där hade denna släkt hållit sig i hundra år, liksom på andra sidan ån i prostgården en annan prästsläkt bodde i flera mansåldrar, led efter led.
Hennes far, Daniel Danielsson Roos, hade emellertid inte varit kapellan, så långt bragte han det visst inte i detta livet. Jag hörde ofta de gamla där hemma tala om Daniel Roos med förundran och löje, men alltid med välvilja. Daniel hade varit en inhysing av det slag, som numera, då det för idel arbetande inte unnas människan lugn och ro, torde vara ganska sällsynt. När han på den mödosamma lärdomsvägen hunnit bli student, tyckte han att det kunde vara nog studerat, och så stannade han mitt i backen. Men man kunde inte säga att det gick utför med honom, som för så mången annan i dylikt fall, utan där stod han sedan fullkomligt tillfredsställd med både rangen och lärdomen. Varken fadern, Daniel d.ä., eller fränden Johan Roos, som gifte sig med Daniels dotter och övertog lägenheten efter svärfadern, kunde förmå honom att dra sitt pund upp till prästexamens utsiktsrika höjd. Han började hos fadern med att föra uppbördsboken, predika smått och se efter drängarna, och när Johan Roos fick kapellansbolet med den sköna lägenheten och dottern, tyckte Daniel att han kunde ta honom med.
Om Johan sades det att han var en omsorgsfull man, som inte talade vid något slarv, snarare tvärtom, men om han menade att Daniel kunde ta sig till något annat än röka pipa i hans gårdskammare, så ingick detta inte i Daniels levnadsplan. Det enda ordentliga, denne kom sig till, var att han gifte sig, och som hans äktenskap blev rikligen välsignat, så uppväxte på Juth, Johan må protestera bäst han ville, sju muntra och välskapade barn, för vilka Daniel att börja med lät vår Herre dra försorg, på sätt som han brukarmed liljorna på marken och fåglarna under himmeln.
Och bland dessa barn fanns även Maria, vår målare Adrians moder, om vilken denne således med allt skäl kunde säga att hon hörde till sockenherrskapet i Lappfjärd. Vad nu hennes levnad vidkommer från den tid hon själv öfvertog försorgen om den, skulle hon haft det ganska bra i sin lilla stuga, sedan hennes man sockenmålaren nedlagt sin sudd och gått att följa vännen Smitt på den sista färden, därest det inte nu gällt att skrapa i hop åt sonen, som skulle fortsätta måleriet i högre skala. Som lärling och gesäll hade sonen Adrian rett sig bra nog själv, men efter det han lämnat verkstaden och börjat att gå på konstföreningen, hade förtjänsten varit liten, och det kostade att leva i Helsingfors. Men det var också någonting att arbeta för, om Adrian kunde bli artist och umgås med förnäma herrar i huvudstaden. Medan de hjälpte honom att måla den nämnda framtidsbilden på Magnsbacken, helt visst också det vackraste av Adrians arbeten, flög nålarna med fördubblad fart i systrarnas händer. De sydde skjortor och näsdukar åt bönderna, utstickade med turkiskt rött, och utstyr en, då förmögnare gårdsdöttrar bortgiftes.
Men det var svårt att få lös några penningar för all denna möda, och därför var ändå brudklädseln den bästa inkomstkällan. Fru Barkman hade två klädningar, en av svart taft och en av svart bombasäng, och huvudskrudar både med och utan krona, efter skilda taxor. Det var en undran att se och det fick jag som helt liten gosse genom dörren på glänt till detta hemlighetsfulla rum. Där i rummet såg jag hur ett glänsande torn reste sig kring kronan i den utkorades hår, konstigt sammanfogat av skravelmässing och små speglar samt skönt buktande sig uppåt och, när bruden rörde hufvudet, framkallande ett sus likt silverpoppelns. I den mån kronan steg mot höjden, steg rodnaden i brudens uppåt spända ansikte, och när halsen blivit prydd med flera varv vackra vaxpärlor och livet med ett rött skärp och fingrarna sirats med oändligt många ringar, kan man visserligen säga att hon var pengar värd, mycket mera än fru Barkman vanligen fick för sitt konstverk.
Säkert är att ett hedersammare förvärv och en stillsammare familj än hon och hennes döttrar fanns inte i Lappfjärd, och det väckte därför allmän uppståndelse, då länsman oförmodat kom och berättade för dem, att de borde såsom lösdriverskor göra sig beredda att träda i häkte. Jag minns det så mycket bättre, som jag hjälpte till på sockenstämmorna, då det gällde att överenskomma om ordnandet av fattigvården efter 1852 års förordning.
En dag kom den äldsta av döttrarna Barkman, förgråten och uppriven, för att söka hjälp i prostgården. Med henne följde länsmannen, som var som bäst i farten med att driva i hop alla de personer, som blivit försvarslösa och borde sättas in enligt legohjons- och lösdrivarförfattningen av samma år, och därför hade fallit över dem också. Fru Barkman, sade länsmannen, kunde väl i sig själv vara av herrskapsfolk, men då hennes man varit blott hantverkare, så var hon inte att anse lika med ståndspersonsänka, som enligt författningen hade undantagsrätt. Inte heller drev hon något av de i författningen godkända näringsfången, då hönsodling med eller utan tupp inte mer än lik- och brudklädsel fanns bland de uppräknade yrkena och inte heller, om länsmannen dömde riktigt, kunde hänföras till de fria konsterna och studierna, och då hon och hennes döttrar inte hade åtlytt Hans Kejserliga Majestäts nådiga vilja och sett sig om efter legotjänst, så kunde de skylla sig själva. Han såg inte hur de skulle hjälpas, då de nu varken hörde till dem av Finlands inbyggare, som omförmäldes i författningens 1:sta §:s tolv rubriker, inte heller kunde räknas till något av den 2:dra §:ns tretton moment. Jo, för fru Barkman kunde det ändock, noga betänkt, gå an att göra ett undantag enligt 2:dra §:ns mom. 3, eftersom hon just nu fyllde sextio år, men åtminstone borde döttrarna bereda sig på att sitta in, då de alla var över sexton år och utan tjänst.
Vid denna länsmannens konstaterande, brast den stackars flickan i nya tårar, då hon tänkte på att de skulle drivas ur det lilla hem, där de vuxit upp och bott i så många år. De kunde ju inte lämna modern där helt ensam, och Adrian sedan, som behövde pengar nu mer än någonsin. Hade de väl haft tid och tanke för att höra åt om det stod i länsmans momenter och paragrafer, då varje stund gick åt att få utstyret färdigt åt Björmans nämndeman? Och kunde de väl tro att de skulle behöva försvar- emot en nådig överhet, som aldrig haft någonting att tala på dem, eftersom de alltid betalat mantalspengarna och levt i frid med hela världen. Aldrig hade de heller begärt eller fått något av höga kronan eller någon annan, men i sitt anletes svett hade modern försörjt även den orkeslöse fadern, så att fattigvården inte behövt kosta på dem en styver. Hur kunde det vara möjligt att de nu med ens skulle bli hållna som lösdriverskor, då de bodde i år som de bodde i fjol och så många år före det, i eget hus, och försörjde sig som förr?
Min far sökte lugna henne, medan han med fingret bland författningens momenter och letade efter något hål, där de skrämda människorna kunde krypa in och dölja sin anspråkslösa tillvaro undan överhetens stränga anlete. I 1:sta §:en fanns efter de utvalda rum, där landets bofasta och självbestående inbyggare stod sorterade, ett vidsträckt gärde för backstuguhjon, och där trodde han att också herrskapet Barkman kunde få vara i fred för sin nådiga överhet. Om de lät skattskriva sig på Magnshemmanet och betalade dit någon årlig gärd, så skulle nog Magnsen försvara dem, och församlingen skulle helt säkert ge sitt bifall därtill enligt § 3.
Men länsmannen log – det gjorde han för det mesta – och trodde inte att detta gick för sig, för då det heter i åberopade punkt: ”dock, der någon eljes på visst ställe å landet, efter aftal med jordegaren eller lägenhetsinnehafvaren, sig bosatt samt under dennes husbondevälde och ansvarighet för hans kronoutskylder och öfriga allmänna utlagor sig till arbete derstädes förbundit samt sig ärligen försörjer”, så ville det säga att han bosatt sig på lägenhetsinnehavarens mark, och momentet kunde alltså inte passa in på herrskapet Barkman, som hade sin backstuga på en allmänning. Men eftersom de var arbetsamma och aktningsvärda personer, så ville han göra det möjligaste för dem och lämna fru Barkman i ro på grund av hennes ålder samt åt döttrarna medge en månads tid, under vilken de fick söka sig tjänst; längre kunde han omöjligen dröja med författningens tillämpande. För resten bad han högvördige herr prosten och doktorn om ödmjukaste förlåtelse, men det var inte emot en huld överhet som människorna behövde försvar, då ju överheten vill endast det, som rätt är, och vars och ens bästa.
Ja, emot vem annan det var som dåförtiden så många jäktade familjer, bland dem herrskapet Barkman, skulle skaffa sig försvar, det kunde visserligen inte heller länsman upplysa om. Troligen kom även den vise lagstiftaren att göra sig denna fråga, eller om häktena befanns för trånga att inrymma alla dem, som han genom ett penndrag gjort försvarslösa, alltnog, under den månad av dödlig ångest, som länsman av barmhärtighet skänkt döttrarna Barkman, utkom ett brev av generalguvernören, som ädelmodigt tillät hundratals familjer, bland dem även de stackars fruntimren på Magnsbacken, att bo kvar i sina backstugor och försörja sig bäst de gitte.
Nålarna kom åter i gång bakom levkojorna och resedorna i den maskstungna stugans fönster, och där rör de sig kanske än i dag, men under tiden arbetade en mask på att störta luftslottet, som de uppfört där i stugans ställe, och detta inträffade snart nog.
Sommarn av det nämnda året träffade jag Adrian Barkman i Kristinestad, där han var sysselsatt med att kopiera Sandbergs Kristus på korset för någon kyrka in i landet, jag minns inte vilken.
I skumrasket på ställningarna utlade han för mig verkets härlighet, som han kände sig mycket livad för att återge. För övrigt var han blek, vid hela hans person var någonting förfallet, och han såg inte rätt frisk ut. Med den stora beställningen till Lappfjärd, där nya kyrkan på våren blivit invigd, skulle det komma att dröja länge nog. Församlingen hade förbyggt sig på det övermåttan stora templet och ägde knappt medel för den nödigaste inredningen. Först efter ett årtionde uppsatts där Leonardo da Vincis Nattvard, målad av Löfgren, som var en annan av adepterna från fyratiotalet och visserligen helt annorlunda begåvad.
Ty jag befarar att Adrian Barkman, med all sin lust för att måla sköna och berömda konstverk, hade ingenting av den konstnärliga ingivelse, som, trots nöd och även brist på god bildning, kan bära en människa uppåt. Han var nu så gammal, han var född den 28 juli 1825 att, om där fanns någon fläkt hos honom, den borde ha visat sig. Hans målarkonst reducerade sig mest till den yttre hanteringen, och med denna begåvning hade han väl gjort bäst i att hålla sig vid yrket. Nu drev han en tid som en rotlös planta omkring på livets träsk, lösryckt från kållanden och utan att få fäste vid lustgårdens strand, tills han sjönk och förlorades ur sikte. Varken kunskaper eller seder var sådana, att han kunnat göra sig hemmastadd i en högre bildningskrets, och då han inte ägde den konstnärskraft, som stundom öppnar vägen dit oaktat bristen på bildning, så hade han ju inte villkoren för att hålla sig uppe, när en inre mak drog honom nedåt.
Ty det värsta var att en böjelse, inplantad kanske redan då han lärde sig måleriet i faderns skola, utvecklade sig desto säkrare ju ohållbarare hans ställning blivit. Det kom icke några beställningar på altartavlor eller ens på porträtt, handräckningen från konstföreningen upphörde, och över bristen på det nödvändigaste tröstade han sig på det vanliga sättet. Från 1849 nämns han med lovord i några av konstföreningens årsberättelser, man inköper en svartkritsteckning och utlottar en gubbe, båda kopierade, och till 1853 uppbär han ett understöd av10 rubel i månaden. Det kan tas för avgjort att föreningen nog höll ut med honom så länge det fanns något hopp. Några studenter, som tänkte högt om konsten och föga på dess villkor, hade deltagit med honom i målandet av hans framtidsbilder och delade med honom i det yttersta vad de för ögonblicket kunde avstå till livets uppehälle.
I sådant syfte besökte han mig några gånger hösten 1855, och så mycket hade jag då lärt mig läsa i livets bok, att jag förstod vittnesbördet, som fanns skrivet i hans utseende. Det var visst inte mera fråga om att hans mor och systrar en dag genom honom skulle få det bra och slippa att träla hos bönderna. Jag hörde ingen ton av den ömhet, med vilken han i tiden byggde sina luftslott för dem. Snarare drog han på en sträng, som brukar spännas starkast av låga lidelser. Han tyckte att de var nog tröga vid att skicka honom av sina besparingar, liksom han tycktes mena att hans bekanta kunde gärna ge oljan till hans usla låga.
Måhända gör jag honom orätt med att tillskriva honom en sådan själviskhet; kanske var det just för att inte ligga de sina till last, som han drevs att göra ett slut på eländet. Kanske också att han äntligen funnit att målet, till vilket han känt sig dragen, var för stort och oupphinneligt för hans krafter, och att han ville avsluta en missräkning, som hotade att bli större dag för dag. En morgon fann man honom i en källare blödande ur sår, dem han tillfogat sig själv. Vad han själv påbörjat fullbordades den 20:de december 1855 av den barmhärtiga koleran, som medlidsamt tog honom ur villfarelsen. Han fick alltså en kristlig begravning, och det var ändå en tröst för hans gamla mor, som för allt vad han i tiden funderat på att skaffa henne något bättre, tvättade och svepte liken i bondgårdarna efteråt som förut, utan att ens veta om den sista tjänsten blivit ordentligt bevisad hennes son.
