Följande berättelse var införd i tidningen ”Österbotten” 19.4.1873, som en del av en längre serie som hette ”Föreläsningar öfver Finlands historia”. Texten har moderniserats.
Kriget emellan svenskarna och ryssarna hade redan fortgått med växlande lycka i flera år, då slutligen 1714 Österbotten blev skådeplatsen för de blodiga fejderna. Nämnda år uppbröt furst Galitzin, själva huvudanföraren för den ryska armén i Finland, med hela armén från Åbo till Björneborg, därifrån till Tavastkyro och Ikalis, där förstärkning tillstötte, och sedan, tillfölje av Tsarens befallning att uppsöka den svensk-finska armén i Österbotten. Den svensk-finska armén stod nu i Storkyro. Vid underrättelsen om Galitzins antågande hölls ett krigsråd. Armfelt, arméns överbefälhavare, yrkade på att ett slag nu borde levereras. Flera av det övriga befälet var dock emot och den ovilja en del av befälet hade emot företaget, anses som en huvudorsak till slagets olyckliga utgång.
Armfelts åsikt blev segrande och han valde Napo bys ägor i Storkyro till stridsplats. Infanteriet, alltså fotfolket uppställdes i två linjer med hälften kavalleri, alltså hästfolk på vardera flygeln, på bägge sidor om Kyro älv, som var tillfrusen. Napo by, som låg på en kulle, ungefär mitt för Iinjen, befästes med bröstvärn av nedrivna trähus, och besattes med 2 kanoner, 200 man infanteri och 300 bönder. Den 16 Februari 1714 anlände den finska armén till detta ställe.
Ryssarna var emellertid i antågande. Den 17 gick de igenom en skog av 2 ½ mils längd, och det hade kunnat vara tillfälle att här uppehålla deras marsch genom mothugg och anfall, men detta försummades. Följande dag kom ryssarna fram till Storkyro men först den 19 blev den avgörande dagen. Emot middagen den 19 såg man Ryssarna i full slaktordning rycka emot den finska armen. Slaget började med kanoner, därpå ryckte det finska infanteriet fram, och det med den framgång, att det ryska fotfolket två gånger trängdes tillbaka och förlorade 6 kanoner. Hade nu anföraren för Armfelts kavalleri, generalmajor De la Barre tillika ryckt fram med kavalleriet och från sidorna huggit in i fiendens kavalleri, så hade troligen slaget fått en annan utgång.
Men detta skedde ej och furst Galitzin, då han såg fiendens kavalleri stå stilla och inte oroa hans, lät med hastig beslutsamhet 4 regementer dragoner, som således nu var lediga, och ej behövdes mot det svenska kavalleriet, sitta av från sina hästar och falla det finska infanteriet i ryggen. Armfelt måste då vända sig om och ta emot dragonerna, dem han efter en god salva mötte med bajonetten, inte utan förhoppning om framgång. Men medan han sålunda var sysselsatt, samlade sig åter det slingrade ryska fotfolket från andra sidan, anföll åter Armfelt, och denna, från två sidor anfallen och inte understödd av kavalleriet, blev fullkomligen slagen. Slaget var så häftigt att vid infanteriet största delen av de finska officerarna stupade, men av kavalleriet på högra flygeln kom inte en enda man i bataljen, ej heller på vänstra flygeln mer än hälften av Åbo läns rytteri. Slaget pågick vid pass 3 timmar.
Svenska armén uppges till omkring 6,000 man, den ryska uppges av svenskarna till 18,000. Också enligt ryska underrättelser var den i antal överlägsen den svenska. Svenskarna förlorade över 2,000 man, däribland 92 officerare. Då slaget för Armfelt tycktes ta en olycklig vändning, skyndade De la Barre med rytteriet undan åt Vörå, och resten av svenska infanteriet flydde efter. Under vägen möttes de av Nykarleby uppbådsmanskap, som nu kom för sent, för att delta i striden, men i stället bildade de en eftertrupp, som avvisade de förföljande kosackerna. I allmänhet deltog i slaget vid Storkyro, utom det manskap Armfelt från södra landet fört med sig, endast uppbådsmanskapet från södra delen av det nuvarande Wasa län, nämligen manskapet från Stor- och Lillkyro, Laihela, Närpes, Wasa stads borgerskap, Mustasaari, Vörå och Malax. Manskapet från Nykarleby var på marsch, men kom, som sagt för sent. I Pedersöre, Kronoby och Gamlakarleby hade manskapet inte ens hunnit samlas, då flyktingarna redan fick underrättelse om slagets olyckliga utgång. Armfelt drog sig åt norr till Pedersöre och Gamlakarleby, där han samlade de svaga kvarlevorna av sin armé. Ryssarna däremot tog efter slaget sitt ståndkvarter i Wasa, därifrån de skickade partier åt Nykarleby och Jakobstad. I början av mars började Ryssarna dra sig tillbaka från Österbotten, infanteriet gick strandvägen förbi Kristinestad, Björneborg och Raumo till Nystad, kavalleriet gick genom Lappo och Ruovesi till Tavastehus.
Emedan allmogen i södra Österbotten gjort gemensam sak med svenska militären, var det nu också allmogen där som mest träffades av krigets olyckor. Allt dugligt manskap och i synnerhet ungt folk, som ryssarna stötte på bortfördes. Äldre och vanförda miste ofta livet. Landet blev därför öde och endast de räddades, som i god tid hade sökt sin tillflykt i tjocka och otillgängliga skogar eller flytt från landet.
Våren och en del av sommaren 1714 förflöt i allmänhet lugnt i Österbotten men i augusti återkom ett parti ryska dragoner och kosacker till landsorten. Armfelt synes haft i sinnet att om möjligt ännu göra dem motstånd. Han erhöll i september senatens i Stockholm befallning, att helt utrymma Finland och med armén komma över till Sverige, eftersom det inkommit underrättelser, att ryssarna åter tänkte ta sig från Åbo till Österbotten. Därför inskeppades en del av manskapet och fördes till Umeå, medan en annan del marscherade landvägen norrom Bottniska viken.
Den avdelning av finska armén, som tågade landvägen, följdes av en stor del av Österbottens befolkning, som vid underrättelsen om arméns avtåg råkat i största bestörtning och inte heller ville stanna kvar. Ett ögonvittne, som antecknat dessa händelser säger: ”Hvad brådska häraf påkom inbyggarene, kan man lätt finna; här war icke tid att vänta efter dag, den som hade kärra satte sina barn derpå och sedan litet vägkost till, deruti bestod nu allt, hvad man ifrån sitt hemvist föra kunde. Om en annan hade 2 eller flere kärror, så hade han ock flere att föda, det var således ej tillfälle att föra mera än vägkosten för några veckor med sig; laget fick ej heller blifva stort, ty brådskan lag uppå ; den ock mera tog med sig än han löpande kunde föra med, måste kasta det vid vägen.”
Hur stor fruktan och förskräckelsen varit bland folket, synes av samma ögonvittnes berättelse: ”Ett enda påkörande rop av den efterkommande kunde förskräcka väl 100 framför åkande att kasta ifrån sig mat och kläder, ja att ock lemna kärran med allt stående och rida bort. Sådan händelser kunde ske flera resor om dagen eller natten, så att när jag skräckslagen betänker och ämnar teckna, reser sig håren ännu. Gick någon kärra sönder eller någon annan olägenhet hände, så fick han ingen, som hade tid att hjälpa. Voro mannen eller barnen borta hemifrån på sina värf, så var här ej tid att vänta på deras hemkomst, förskräckelsen var stor, hvar och en sökte rädda sig; hvarföre ock mannen kom efteråt och frågade på vägen efter sin hustru och sina barn, hustrun efter mannen, barnen efter sina föräldrar”.
Den ryska armén följde omedelbart efter, därför gav man sig ingen tid att stanna. Överstelöjtnant Rehbinder var förordnad att täcka svenskarnas avtåg. Han kunde dock ej hindra, att inte flera av flyktingarna blev upphunna och sålunda förlorade det ringa de kunnat bärga. Den svenska armén fortsatte sin marsch oavbrutet till Torneå och Kalix, där den slutligen, inte mera förföljd, vågade stanna för någon tid.
Med den som flydde sjövägen, säger ytterligare vår sagesman, ”var det icke heller bättre utan sämre, att förtiga de ganska få, som hade större fartyg, och satte straxt öfver till svenska sidan, hvilka blefvo bergade; men de båtar som ankommo till Umeå plundrades och uppbrändes jemte staden. En del mötte ock ryska galärer i sjön och blefvo fångne. Af dessa båtar och seglare var en sådan myckenhet, att ingen det kan tro.” Sådana var dessa, av ett ögonvittne tecknade olyckans och sorgens dagar. Att de varit bland de olyckligaste, vår på missöden så rika historia, har att uppvisa, lär inte kunna betvivlas. Samma sagesman, som redan nämndes, säger, sedan han omtalt de förödelser och härjningar landet fick vdkännas, vdare härom: ”Detta framfarande lät ock generalitetet ske för den orsaken, att ej någon af landets inbyggare ville underkasta sig tsarens nåd, utan skötos vid vägarne ihjäl af kringridande kosacker.”
Såväl medan armén fanns i landet som ock efter arméns avgång bildade sig nämligen strövpartier av bönder, som anförda av någon partigängare, smög omkring i landet och oförmodat överföllo underlägsna fientliga partier, samt sålunda förorsakade fienden stor skada. Dessa partigängare nämnas i allmänhet kivekkäät.
— En bland de djärvaste hette Daniel Luukkoinen, som av svenska regeringen erhöll majors rang samt en kapten Peter Longström, att förtiga andra. De hade sina frikompanier, alla goda skyttar, välberidna och kunniga om varje den minsta väg och stig över berg och dalar, skogar och kärr. Dessa hade väl kunnat vara till nytta, om någon armé ännu, som kärna för motståndet, varit i landet, men under de rådande förhållanden retade de endast fienden. Ryssarnas lätta trupper strövade omkring ända upp till Uleåborg. Senare på hösten lämnade ryska huvudstyrkan Österbotten, men våren 1815 drog de åter tillbaka till Wasa och Wörå, därifrån partier utsändes för att skingra de finska partigängare, som fortfarande strövade omkring.
Sedan Kajana år 1716, efter hårdnackat motstånd, kapitulerat var Finland helt och hållet under ryskt välde. Kriget i Finland hade varit slut, om inte partigängarna gjort det nödvändigt, att en obetydlig styrka stannade kvar och den därigenom underhållna fientligheten förorsakade många våldsamheter från ryssarnas sida.
Det var först den 30 Augusti 1721 som freden i Nystad avslutades och det långvariga kriget upphörde. Småningom återvände flyktingarna till sina ödelagda boningsställen, och genom en beundransvärd ihärdighet och flit lyckades det våra förfäder att åter avtvinga marken någon avkastning till sin nödiga bärgning, att öka boskapsskötseln, att åter befolka de många ödeshemmanen. Inom kort var det åter ymnighet i landet.