Artikel i Syd-Österbotten 7.2.1920, skriven av signaturen S som antagligen är läraren Selim Klockars.
Brev från Dagsmark. Det torde vara länge sedan man hört någonting i nyhetsväg från Dagsmark. För mången framstår därför kanhända byn som en ort, belägen bortom all ära och redbarhet. Detta vill emellertid icke jag fastställa. Visserligen har den myckna snön förorsakat rätt stort avbräck i förbindelsen med yttre världen, men vid sådana malörer fäster man sig i allmänhet icke. Stundom har också röken från de hemlighetsfulla eldarna i skogsdungarna lagt sig tät och kvävande över byn och omtöcknat mången Adams sons och dotters ögon (i lekamligt avseende naturligtvis) men dessemellan skiner ju solen huldrikt.
Ortens kulturföreningar har under det rådande mörkret haft svårt att existera och såvida ändring icke inträder, så kommer snart all ädel sådd att förtyna. Emellertid tycks vi även här gå mot ljusare och lyckligare tider. Framtiden varslar gott.
Senaste söndag firade nämligen Dagsmark nykterhetsförening sitt årsmöte och kan det genast sägas att det var skäligen talrikt besökt. På programmet förekom bl.a. tal, föredrag, och berättelse. Under mötesförhandlingarna uppkom en mycket livlig diskussion. Det syntes tydligt, att man önskade en förbättring i läget. I synnerhet väckte saken anklang bland de församlade ungdomsföreningsmedlemmarna, vilket är helt naturligt på grund av den ödeläggande inverkan, som dryckenskapen haft på föreningslivet. Den har hotat samt delvis allaredan förstört deras givna mål: arbetandet för hyfsning och god sed.
Det beslöts därför, att ungdomsföreningsmedlemmarna skulle sammanträda och dryfta saken vidare omedelbart efter nykterhetsmötet. Allmänna meningen också här var, att ”roten till allt ont” var flaskan. Första steget till höjande av föreningens ståndpunkt ansågs vara avgivandet av nykterhetslöfte. Man beslöt därför bilda en nykterhetsavdelning inom ungdomsföreningen. Nitton föreningsmedlemmar anmälde sig genast villiga att tillhöra en sådan avdelning, bland dem var flertalet manliga, nämligen tolv. Läraren S. Klockars valdes sedan att föra saken vidare. Ungdomsföreningens medlemmar sammanträda nämligen ånyo långt talrikare söndagen den 15 februari, då nykterhetsavdelningens konstituerande möte även hålles.
Som synes ämnar nu medlemmarna inom Dagsmark UF taga tyglarna i egna händer. Som värdiga söner och döttrar av vår så krävande nutid, ämnar de med blicken klar och oskymd kämpa för höga och värdiga mål: ”mot mörker och andelig förvildning”. Det gäller för dem att stiga uppåt, ständigt uppåt mot bergskammen. Kanhända de då sist och slutligen får överskåda fria, härliga vidder. Kanske det lyckas dem, om de försaka och arbeta ivrigt. Måtte detta vara vårt hopp!
Vasabladet 21.2.1920:
Januari månads kalla och ruskiga väderlek har äntligen i början av februari följts av ett strålande härligt solsken, som lockar allt vad liv och anda har ut i det fria. Man har en angenäm njutning av att med en yster fåle ila över slätten. Väl kittlar det en i magtrakten, då släden från branthögan berg stupar ned i en djupan dal, som formats av de nyckfulla drivorna, men då vägen går slät och jämn genom skogen blir färden desto trevligare. Nog är det många gånger bra svårt att slippa förbi alla mötande och väl vippar släden betänkligt på medarna, då man kör åt sidan, men vad gör det, om den också skulle stjälpa ett tag. Den mjuka snön tar så ömt emot en vid alla kullerbyttor.
Mycket värre vore det då, om det gick som då en gubbe skjutsade en gammal herreman, då han lät hästen springa sin väg, sedan resenärerna kastats ur släden. Där stod de då bägge mitt i mörker och yrväder. Lyckligtvis var det i en by, så att kunde skaffa ny häst och släde för att åka fast fin egen, men om dylikt skulle inträffa i en obebodd trakt var det otrevligt.
Ute på Lappfjärds slättmarker har yrsnön hopat drivorna höga. Särskilt är detta fallet i de smala tågen, som är fyllda jäms med gärdesgårdarna. Flerstädes finns höga drivor också på landsvägen, där vinden passat riktigt bra.
Lappfjärds kyrkoby är vidsträckt och tätt befolkad och ligger huvudsakligast norr och öster om kyrkan. Kyrkan står på en kulle och synes därför vitt omkring. Den är byggd av tegel och mycket stor, så att det ekar svårligen då någon talar inne i den. Det är därför mycket svårt att höra vad prästerna säga, i synnerhet om man sitter mitt i kyrkan. Annars är den vacker invändigt. Den är målad i en behaglig ljus färg med ljusblåa ränder här och var, och färgsammansättningen är väl avvägd. Man får det intrycket, att allt är just som det skall vara. Orgeln är gammal och mindre väl stämd.
En bit norr om kyrkan är apoteket inrättat och litet längre bort bor kommunalläkaren. Sjukhus saknas tillsvidare, så att de, som behöver opereras, måste resa in till Kristinestad. I kyrkbyn finns 2 dubbla folkskolor och en enkel. I hela socknen finns 3 dubbla och 7 enkla folkskolor. Småskolorna har alla examinerade lärarinnor.
Under denna tid av året bråkas det mycket med deklarering och taxering och alla försöker lura kommunen så mycket som möjligt. Huruvida taxeringsnämnden sedan skall förmå ställa allt till rätta, så att alla blir skyldiga att erlägga skatt i förhållande till sin inkomst, återstår att se. Föga hopp finns dock därom, då nämnden är ganska ensidigt sammansatt. Troligen får löntagarna nu, som förr, betala lejonparten av utskylderna. Alla vet ju så väl deras inkomster och de har naturligtvis inga utgifter.
Ett rysligt festande har det varit på orten sedan jul. Det har knappast funnits en söndag, på vilken en fest, skulle ha saknats. Än har ungdomen roat sig, än har skyddskåren festat, och än har det varit scouterna, marthorna eller sportarna, som haft någon tillställning i det rymliga samlingshuset.
Av notiser, som varit synliga i tidningarna, kan utomstående ha fått den uppfattningen, att Lappfjärd bebos blott av brännvinsbrännare och fyllhundar. Detta är emellertid icke fallet. Där är den överväldigande delen av befolkningen ändå nykter och laglydig och anser bränningen och superiet för en skam och ett brott. Denna åsikt har inte ännu kommit till synes i tidningarna såsom oftast är fallet: det onda ropas ut, medan det goda ligger tyst och gror. Väl brännes det ganska mycket, särskilt i Dagsmark och Träskvik, men nog supes det betydligt mindre även på dessa orter än före kriget, och vad bättre är, det anses som en skarn att uppträda berusad nu.
Syd-Österbotten 7.4.1920:
Protest.
Talrikt församlade vid ett möte i Dagsmark den 26 mars 1920 inlägga härmed deltagarne en skarp protest mot alla de svenska tidningar, vilka föra förbudsfientlig politik, även som mot alla de myndigheter, som genom slapphänthet eller genom aktivt arbete i laglöshetens tecken befordrat uppkomsten av den nu rådande lönnbränningen och smyghandeln av rusdrycker och sålunda bidragit till det rusdryckselände och den därmed åtföljande laglöshet, som för närvarande behärska vårt land.
Mötet fordrar därför att landets tidningspress ofördröjligen ändrar politik och börjar bekämpa laglöshet. I motsatt fall ser den nykterhetsälskande allmänheten sig nödsakad att börja motarbeta dylika tidningars spridning.
Mötesdeltagarna fordra dessutom, att kommunens styresmän skyndsammast vidtaga nödiga åtgärder för att stävja lönnbränningen och det självsvåld, som därmed är förenat. Ytterligare fordra mötet, att polismyndigheterna med största stränghet gripa in mot lagöverträdare och utan förbarmande befordra dem till laga näpst, samt att domstolarna sedan med lagens skärpa döma sådana personer, som förbrutit sig mot förbudslagen och sålunda trotsa lag och ordning, till de högsta straff lagen medgiver.
På mötets vägnar: Viktor Nylund, Selim Klockars och J. V. Båsk.
Syd-Österbotten 14.4.1920:
29 mars 1920 hade Lappfjärds och Kristinestads landskommuns (alltså Tjöck) brandstodsförening ordinarie stämma och i styrelsen invaldes Johan Björmans, Frans Förnäs, Emil Ekman, Josef Backlund, Karl Storås. Viktor Hinds. Till ordförande valdes J. W. Lillgäls. Till distriktsombudsman i Dagsmark valdes Viktor Långkvist.
Syd-Österbotten 24.4.1920:
De kommunala skatterna skulle betalas kontant och i de olika kommundelarna fanns det flera ställen att betala på. Skatten för 1919 skulle betalas år 1920 i två rater och i Korsbäck skulle den betalas hemma hos bonden Viktor Stenlund, i Dagsmark hos Erland Fagerroos och åbyggändarna hos handlanden Erik Anders Båsk i Perus. I samma tidning annonserade Lappfjärd och Kristinestad landsförsamlings brandstodsbolag att brandstoden skulle betalas vid samma tidpunkt och på samma ställen.
Syd-Österbotten 15.5.1920:
Brev från Dagsmark. Under vinterns lopp har inte något nämnvärt inträffat. För ideella strävanden på orten har folkskolans lärare arbetat, särskilt har läraren Selim Klockars verkat bland ungdomen, bygdens hopp, ett arbete som långt efter det herr Klockars avflyttat från vår ort kommer att kvarlämna ett gott minne.
Vinterns väldiga drivor har nu försvunnit och marken börjar åter skifta i grönt. Bönderna ställer i ordning sina sommar- och åkerbruksredskap. Nu börjar snart det idoga arbetet för landsbon. Snart börjar det rassla i redskapen. Ingen får gå fåfäng och driva, utan från arla morgon till sena kvällen i arbete för eget och det helas väl. Det är lösen. Ingen timräkning får nu komma i fråga, allt skall nu lagas och ordnas för den kommande högtiden i naturen, den härliga sommaren. Vandrar du en vacker vårmorgon ut efter landsvägen genom bygden, då skall du finna att idoghet och arbetslust ännu finns kvar, trots den moraliska tillbakagången i mänsklighetens liv. Detta en följd av kriget, som inte står lätt att bota, om det alls kan fördrivas.
(Selim Klockars (1896-1961) från Lappfjärd var lärare i Dagsmark Folkskola 1919-1920. Han blev sedan lärare i Pörtom och under en lång tid var han lärare i Vasa)
Notis i Syd-Österbotten 2.6.1920: Bagaren J.H. Lillsjös anhållan att få inköpa en del av den skoljord i Dagsmark, som är belägen på andra sidan landsvägen, avslogs. Men ansåg fullmäktige att ifrågavarande skolmark bör inhägnas och utarrenderas årligen av Dagsmark folkskoledirektion.
Syd-Österbotten 14.8.1920:
Minneshögtid i Lappfjärd.
Såsom vi i senaste numret annonserade avtäckes i Lappfjärd i morgon den 15 augusti kl. ½3 e.m. det monument, som hembygden rest över sina i frihetskriget stupade hjältar.
De sova här, de fallna, uppe på kyrkbacken i hägnet av kyrkan, men deras namn och dåd leva i vår hågkomst. De får heller aldrig glömmas. Minnesstoden skall, för släkten som komma, vittna om att också här reste vi oss, när ofärd hotade vintern 1918. Män med hjärtan i bröstet gingo ut för att värna det de kärast ägde, många frivilligt och många av dem gåvo sitt liv.
Vi, som skörda frukterna och fått återgå till fredlig strävan, vi ägna nu dessa fallna kämpar med varmt hjärta en tacksamhetens offergärd och vi tro och vilja att högtidsdagen i morgon söndag skall bli en stor och upphöjd minneshögtid.
Vill du läsa mera om invigningen av gravmonumentet i Lappfjärd, så klicka HÄR!
Syd-Österbotten 18.8.1920:
Brev från Dagsmark.
Höbärgningen, som här pågått med fart, är redan länge sedan slutförd. Alla utförde med stor brådska arbetet under det gynnsamma vädret i början av bärgningstiden. Nättera blev inte långa. Trött eller utvilad gällde det att skyndsamt gå an. Tungt är det nog att i 30 graders värme kämpa med att slå, räfsa och föra in höet. Höbärgningen är dock ett av jordbrukets trevligaste arbeten. Likväl är det inte så hjärtans roligt, som de påstår, vilka blott någon dag provat på det bara för nöjes skull. Lättast är det i alla fall i dennes ögon, som aldrig försökt.
Höet, som inbärgats i år har blivit gott men betydligt mindre än i fjol. På grund av den tidiga och gynnsamma våren väntade man en god skörd, men den långvariga torkan före midsommar vållade ett stort bakslag i synnerhet för äldre vallar.
Man har velat påstå här i Dagsmark, liksom på andra orter att bönder under de senast gångna åren samlat penningar, betalt bort gamla skulder och insatt på banken det ena tusendet efter det andra. Då man så har talat, har man kanske vad större jordbrukare beträffar haft i många fall rätt men i Dagsmark har inga enorma besparingar erhållits.
Hemmanen här är små, alltför små rättare sagt, varför dess innehavare inte har varit i tillfälle att avyttra något nämnvärt av den årliga avkastningen. Många har heller icke gjort det. Det har varit nätt och jämt att de själva haft sin bärgning från det ena året till det andra. Vill man således vara rättvis, måste man medge, att en småbonde inte på långt när haft de goda dagar, som man på en del håll vill göra troligt. Det verkar därför pinsamt att höra alla möjliga oförståndiga yttranden om böndernas himmelrike, om sedelbuntar och dylikt. Nej tvärtom. De får inte det pris för varorna, som ”tidsförhållandena” betinga. Vad kostar ej redskap, maskiner m.m. nu mot förr. Utskylder är även omöjliga, men de drabbar ju även andra hårt.
”Rättvisa åt alla” är vår lösen. Vill vi vara rättvisa, skall vi hos vår nästa ej se blott avundsvärda förmåner utan även ta reda på dennes svårigheter. Jordbruksarbetet står öppet för alla. I allmänhet traktas det dock efter lättare sysselsättning.
Wasa-Posten 31.8.1920:
Staden Hibbing i Minnesota är en gruvstad dit många Dagsmarkbor flyttade runt 1900 då Amerikaemigrationen var som störst. I dag har staden ca 17 000 invånare och den mest kända Hibbingbon är musikern Bob Dylan, som växte upp där.
I Wasa-Posten den 31.8.1920 publicerades en artikel, där en person som kallar sig Chas. Jeppe, vandrade runt i Hibbing och han träffade där många Österbottningar. Bland annat så här står det:
Nästa hus var mr Emil Styris. Jag träffade mr Styris på gården, ty han höll på och reparerade en gammal automobil. Han hade även en nästan splitterny en i vagnslidret, men mr Styris har litet mekaniska anlag, så att han kan göra gamla automobiler till nya, så vad tror ni om människan? Detta underbarn är hemma ifrån Runsor, Mustasari, och hans fru är hemma ifrån Dagsmark, Lappfjärd och »va i gambäl lande tän opp i Dagsmartjen så kallades hon Amanda Klemets. Ja vill ju int tal om å byri beskriv precis huru gålin såg ut, fö he angar int er helder».
Amanda Klemets, gift Styris (1886-1956) var dotter till ”Klemes-Hindrik” (1854-1916) och Anna Kajsa (1854-1936). Hon var syster bland annat till Emil Långfors, Selma Andersson och Norrgårdas-Ida.
4.9. 1920 skriver Syd-Österbotten om en verkligt stor händelse, då det första flygskeppet någonsin flög över nejden. Det var arméns plan som hade startat i Helsingfors på färd till Åbo. Följande dag fortsatte färden längs med kusten och på väg till Vasa passerades både Kaskö och Kristinestad. Ombord fanns föraren reservfänriken Saukkonen och stabschefen för luftstridskrafterna, jägarkapten och fotograf Könni som tog foton, som ”inte alls påminde om orterna”. Från Vasa skulle planet flyga vidare till Uleåborg, Kuopio och Sordavala för att sista dagen återvända till Sandhamn i Helsingfors.
Tidningens redaktör lovordade flygplanet, som han kallade ”människosnillets underverk”. Flygplanet var av fransk tillverkning och var försett med en Renaultmotor på 300 hästkrafter. Folk i staden rusade ut på gatorna och de allra flesta fick en syn av flygskeppet där det sakta men säkert flög från söder mot norr. (Vill du läsa mera om detta så klicka HÄR!)
I ett par notiser skrev Syd-Österbotten den 22.9.1920 att Lappfjärds folkhögskola hade fått en donation på 50 000 mark av avlidne handlanden Oscar Strandell i Tammerfors. Skolan hade till ny föreståndare valt Johannes Nyquist, som under 6 års tid tjänstgjort som andra lärare vid folkhögskolan Breidablick.
Folkhögskolan får ny föreståndare i höst då Johannes Nyquist tillträder. Herr Nyquist är en ung man och står därigenom ungdomen nära. Han har brukat sin ungdomstid väl. Gick först ett par år i Vasa samskola och sedan i Nykarleby seminarium. Därmed var han dock inte fullärd. Han har därefter så gott som oavbrutet fortsatt att idka studier: tre somrar vid Åbo Akademi och hela senaste läsår vid universitetet i Helsingfors. Han har universitetsvitsord i pedagogik, hälsolära, svenska språket, och tyska och har även studerat jordbrukslära både i Åbo och i Helsingfors.
Det är en sak att äga kunskapen men det är annan att lära ut den. I detta avseende har herr Nyquist naturen för sig. Han talar klart och lättfattligt och har därför blivit värderad av eleverna. Och som folkhögskoleman och ungdomsledare har han redan vana och erfarenhet, då han flera år varit lärare i folkhögskolan Breidablick och två år varit sekreterare i Österbottens ungdomsförbund.
I Dagsmark har det under gångna tider funnits flera betydelsefulla kvarnar längs med ån. Långväga bönder kunde mala sin säd i Dagsmark och den 10.11.1920 skrev Kaskö Tidning att nu har det byggts en ny kvarn i Kalax i Närpes. Så här avslutar tidningen artikeln:
Närpes socken, en av de största i Österbotten, har länge saknat en modärn kvarninrättning, som gått året om. Vattenkvarnarna, vilka mest lida av torka och vattenbrist, synnerligen i höst, kunna icke närmelsevis betjäna allmänhetens behov. Man ser också därför dagligen långa karavaner röra sig söderut i malningsärende till Dagsmark och omnejd, och om man därtill beräknar häst och karl med två å tre dagars bortvaro, kärrors slitande m m. kommer man nog till en dyr malningsfrakt. En länge närd önskan är sålunda uppfylld. Kalaks nya kvarn malar och skräder bäst och billigast efter kundernas önskningar.
Den 13.11. 1920 skrev tidningen att folkhögskolan har startat med 31 elever, knappt över det behövliga 30. Det största antalet kom från Lappfjärds by, från Dagsmark började Frans Storkull och Valdemar Rosengren.
Syd-Österbotten 8.12.1920:
Det hade varit kommunalval den 4 december 1920 och valda i Lappfjärd blev Karl Henrik Ivars, Johan Lillkull, K. H. Isuls, Johannes Stenlund. J.J. Wadström, Erik Rosengren och J. V. Storhannus. Anmärkningsvärt var det att kommunalrådet och agronomen Johan Starcke inte blev återvald utan föll ut. I januari följande år valdes Johan Lillkull till ordförande för kommunfullmäktige och Emil Båsk valdes till sekreterare. Trots att Josef Backlund inte satt i fullmäktige så valdes han till viceordförande.
Fullmäktige valde också skoldirektioner och för Dagsmark folkskola valdes Johan Lillkull, Emil Båsk, Josef Backlund, Josef Nygård, Erland Båsk och Erik Englund. Fullmäktige valde med slutna sedlar ett ekonomiutskott och från Dagsmark valdes Josef Backlund.