Henrik Rosenback som var född i Kvarnå, verkade som lärare vid Lappfjärds östra folkskola i Perus. Han var mycket aktiv inom ungdomsrörelsen, och inom musiklivet i Perus var han en ledare av sällan skådat slag. Han ledde Åbygg Sångkör och Åbygg Stråkorkester och han både grundade och ledde Dagsmark Ungdomsförenings Sångkör och också i övrigt var han aktiv inom Dagsmark Ungdomsförening. Till 30-års jubiléet den 7 november 1926 skrev han en historik, som han själv läste upp på festen. I början gick han igenom vad som hade hänt i föreningen under de 5 senaste åren, vilka fester som hade ordnats och vilket program som hade framförts. I den andra delen av historiken, skrev han mera allmänt, så här:
30 år är en lång tid och knappast trodde väl de, som var med vid ungdomsföreningens tillkomst, att den skulle bli så långlivad och av så stor betydelse för orten, som den ändå har blivit. Stiftarna ansåg att de unga liv behövde förädlas och förbättras, och detta var även av behovet den tiden, då superi och slagsmål hörde till ordningen och då de ungas uppträdanden även i övrigt var mindre tillfredsställande.
Granskar man utan förutfattad mening ungdomslivet i vår tid och jämför det med för 30 år tillbaka, så måste man nog ändå medge, att det gått framåt. Den tiden var det ju vanligt, att ungdomarna varje söndagskväll skulle ha dans i någon bondgård och därvid gick det sannerligen inte mycket fint och städat till. Jag undrar just vad de gamla, som nu blivit så allvarliga och förståndiga, skulle säga om de en vacker söndagseftermiddag fick en hel ungdomsskara till gården för att tigga om dans, en skara som var riktigt efterhängsna och inte gick ut förrän den fått ja på sin begäran. Då kunde nog de gamla även snart få höra sådana ord som ”ni har ju dansat själv också, då ni vara unga” och många andra sanningar dessutom.
Helt säkert skulle inte så många vara villiga att upplåta sin stuga för byns ungdom i vår tid. Därför är det gott och bra, att de unga har ett eget ställe att gå till.
På senaste tid har ett skarpt klander gått ut över ungdomsrörelsen och många har frågat, om denna rörelse alls har något berättigande. Vi måste väl medge att klandret, i viss mån haft fog för sig, ty det kan inte bestridas att inte dansen och nöjet i många fall fått alldeles för stort rum på festprogrammet. Likaså kan det inte heller vara hälsosamt för de unga att låta dansyran fortgå till långt in på morgonen, varigenom följande dags arbete blir lidande och de unga känner sig tunga och dåsiga. Detta är dock brister, som de unga med litet självtukt och omdömesförmåga kan bortarbeta, om det blott blir en allmän uppryckning och god vilja finnas.
Och god vilja och hänförelse för en sak bör väl om något finnas hos de unga. Detta visas också av den iver och ihärdighet varmed föreningsmedlemmarna tar itu med arbetet på iordningsställande av programmets olika nummer. Med vilken drift försöker inte var och en som åtagit sig en sak, att trots oförmåga och svaghet utför vad som blivit ålagt honom. Denna ungdomens nitälskan och arbetslust bör man ta vara på, ty den kunde annars bryta ut åt ett annat håll, som vore mindre lyckligt. De unga börjar ju tidigt lära sig att samarbeta för det gemensammas bästa. Samvaron med de andra gör de unga säkrare och många olater försvinner.
Vi behöver blott se på alla dessa ungdomshem, som uppstått i varje by för att bli övertygade om att det är ett hängivet uppoffrande arbete, som ligger bakom alltsammans. Alla dessa ståtliga byggnader har ett värde, som uppgår till miljoner i våra svenskbygder. Så att har det varit dans, så nog har det varit arbete också. Läggs därtill det arbete på medlemmarnas förädling genom idrott, läsning, teaterövning, sång och spelning, som bedrivits i viss mån av krafter och tillgångar inom varje förening, så måste väl varje människa med oförvillad blick medge att rörelsen även fört mycket gott med sig.
Det har även i mån av krafter och trots brist på skolade ledare, arbetat på sina medlemmars upplysning och förädling. Föreningen behöver inte skämmas över sitt verk. Ännu återstår dock mycket att utföra och svåra tider för stunden för föreningen, men om blott hänförelse, iver och vilja finns för arbetet på medlemmarnas självuppfostran och väckelse, så skall ”trots mörka tider dock ljus omsider med sol gå fram”. Vi skall komma ihåg att svårigheterna är till för att övervinnas. Må var och en därför gripa verket an och arbeta på sin egen och sina kamraters förädling, så skall klandret mot de unga snart tystna!
(om du vill läsa om det digra programmet som Dagsmark Ungdomsförening genomförde under åren 1922 till 1927, så skall du klicka HÄR!)
