Uppgjort av Lasse Backlund år 2016. Vissa uppgifter är tagna ur Herbert Lindahls bok om torpare i Österbotten. Herbert som är från Jungsund i Korsholm har också gjort listorna på alla torpare i Dagsmark och dessa listor finns arkiverade på Landsarkivet i Vasa. Inga-Lill Sandström från Vasa har hjälpt till med utredningen, främst med Häggas och Stoas torp.
Nu när det snart är 100 år sedan torparlagen stiftades som gjorde slut på torpen, så är det kanske på sin plats att redogöra för vad en torpare var och hur läget var i Dagsmark. Torpare hade funnits i Finland redan på 1600-talet men det var först i den senare hälften på 1700-talet som de blev vanliga.
Församlingarna som var stora markägare, var de första som började bjuda ut små områden åt sådana som inte ägde någon mark. De här områdena som bjöds ut var för det mesta avlägsna och var svårskötta och det gjordes främst för att församlingarna behövde gratis arbetskraft för att sköta de stora ägorna. Till exempel prästgården Bäckelund i Lappfjärd hade torpare redan på 1700-talet och de hade mer än 25 torpare och de sista avtalen gjordes i början på 1900-talet.
Genom att bjuda ut små områden och i gengäld kräva att torparna skulle arbeta gratis åt församlingarna slogs det så att säga två flugor i en smäll. Tänkbara torpare fanns det gott om eftersom de jordägande bönderna ofta hade stora familjer, som på inget sätt kunde försörjas på det i flera fall lilla hemmanet. Till på köpet så var det en regel att ett hemman gick i arv till den äldsta sonen, vilket betydde att syskonen blev utan eller kanske fick nöja sig med ett litet utlösen.
I Dagsmark fanns det inte många torpare på 1700-talet men desto fler på 1800-talet. Alla större bönder gav små områden i utkanterna av hemmanet åt torparfamiljer och torparna skulle vanligtvis betala för detta genom att göra dagsverken åt hemmansägare. Antal dagsverken som torparen skulle göra åt hemmansägaren varierade kraftigt, det kunde vara från en dag i året till ett par dagar i veckan. Storleken på torpet och släktskapet mellan parterna var förstås två faktorer som bestämde antalet dagsverken.
Många torpare i Dagsmark var nära släkt med hemmansägaren. I flera fall var det fadern som gav ett torp åt något av sina barn eller så gjordes torparavtal mellan syskonen. Själva området som torparen fick att bo på och sköta om var i regel ganska litet men det fanns utrymme för en torpstuga och något tunnland med mark att odla upp. Hemmansägaren och torparen bestämde alltid hur länge ett torparkontrakt gällde, i de flesta fall gällde de bara under torparparets livstid. Efter att båda makarna avlidit så skulle torpet ges tillbaka till hemmans-ägaren, vilket betydde att deras barn måste försörja sig på annat sätt. Flera kontrakt gjordes dock på längre tid, till och med i ”värdliga tider, barn efter barn” som gav torparen större trygghet.
En torpare ägde alltså ingenting utan man kan säga att torparen bara arrenderade marken och betalade arrendet genom att göra dagsverken. Han betalade ingen skatt utan det var hemmansägaren som betalade skatt för hemmanet enligt hur stort mantalet var.
De flesta torparavtalen gjordes skriftligt men de kunde också göras muntligt, vilket medförde tolkningsproblem med vad som avtalats. Själva avtalet skrevs av sockenskrivaren eller en skrivkunnig byaskrivare för läskunnigheten var obefintlig hos de flesta hemmansägare och torparna. Efter att avtalet var skrivet, så upplästes det av skrivaren och sedan undertecknades det med parternas bomärken och sedan skulle det finnas vittnen som med sina bomärken intygade att avtalet var riktigt gjort.
Landbonde.
I Dagsmark var de flesta torpare så kallades dagsverkstorpare men det fanns också andra liknade torpare. En landbonde var en person som på en viss tid tog över eller arrenderade ett helt hemman, innehållande både gården och marken.
(Vill du läsa mera om vad en landbonde är och se ett exempel på ett landbokontrakt, klicka då här).
Backstugusittare.
Backstugusittaren var också en typ av torpare men denne arrenderade bara själva tomten där den lilla stugan stod. En backstugusittare var ofta hantverkare, skomakare, skräddare, slaktare eller något annat. Sedan fanns det rikligt med inhysingar som inte ägde någonting, utan de fick bo i någon liten koja eller lillstuga. På 1800-talet var det med andra ord en verklig klasskillnad mellan dessa obesuttna och de jordägande bönderna. En torpare var denna tid inte mycket värd och han hade inte ens rösträtt i lantdagsvalen eller på kommunalstämman, som ju var den instans som bestämde över kommunens skötsel.
Torpare på de olika hemmanen i Dagsmark.
I Dagsmark har det funnits relativt många torpare, över 250 stycken. Genom att klicka på hemmansnamnet så hittar du en förteckning av torparna:
Klemets hemman 50 st, klicka här!
Båsk hemman 25 st, klicka här!
Finne eller Rosenback hemman 26 st, klicka här!
Lång hemman 25 st, klicka här!
Lillkull hemman 30 st, klicka här!
Storkull hemman 29 st, klicka här!
Korsbäck hemman 24 st, klicka här!
Riarbäck hemman 16 st, klicka här!
Lillsjö hemman 25 st, klicka här!
Dessutom fanns det 2 oklara torpare, nämligen Erik Andersson och Margareta Persdotter, som var skrivna som torpare år 1787 och Johan och Maria Schröder , torpare 1811.
Torparkontrakten.
Vill du se några exempel på olika torparkontrakt från Dagsmark, så finns det några renskrivna exempel här:
– Pelas-Josipas kontrakt med Mokkelin, klicka här!
– anna Hansdåtter klemets avtal med Drängen Johan Gustaf Häggblom, klicka här!
– Pelas-Viktors avtal med torparedottern Anna Kajsa Eriksdotter Lillkull, klicka här!
– Carl Carlsson Långs avtal med sin äldste son Karl Carlsson och dennes hustru Britta Rebecka, alltså den Rebecka som gav namn åt släkten ”Bäckas”, klicka här!
– Johan Johansson Långs kontrakt med sin yngsta dotter Cajsa Johansdotter och hennes Blefvande man, klicka här!
-eric ericssons kontrakt med torparen Korsbäck, klicka här!
Två torp i Lillsjö på Bergåssidan.
På storskifteskartan från början på 1900-talet så finns flera torp utmärkta. På kartan här ovan så syns Lillsjö på högra sidan om Lillån och på den andra sidan syns både Häggas och Stoas torp, på de områden som i dag kallas för Kalax eller Kionas. Båda torpen låg på Lillsjö hemman nr 9 som inte delades vid storskiftet.
Vill du läsa mera om Häggas torp och vilka som bodde där, så klicka här!
Vill du läsa mera om Stoas torp och vilka som bodde där, så klicka här!
Slutet på torpartiden.
I början på 1900-talet så blev det klart för de flesta att systemet med jordägare och torpare inte fungerade och det var många tvister och bråk. En del torpar-kontrakt var muntligt uppgjorda och jordägarna försökte genom hot om vräkning ändra och försämra legovillkoren. Till och med strejker förekom runt om i landet och redan år 1909 så stiftades en lag som skulle ge drägligare möjligheter åt torparna. Alla kommuner måste tillsätta en legonämnd men trots att det stiftades lagar om inlösen av legoområden, så hände inte riktigt mycket.
Legonämndens uppgift blev närmast att kontrollera att torparkontrakten var lagliga och skäliga. Första världskriget som bröt ut 1914 stoppade inlösningsprocessen tillfälligt, då de styrande i Finland och i moderlandet Ryssland hade annat att tänka på.
Alla dessa motsättningar mellan jordägarna och de obesuttna ledde sedan fram till inbördeskriget i början på år 1918. Finland hade ju lösgjort sig från moderlandet Ryssland i december 1917 och en av orsakerna till inbördeskriget var just dessa oklara torparfrågor. En kort tid efter inbördeskrigets slut, i juli 1918 stiftades så den nya torparlagen som gav alla torpare och backstugusittare rätt att inlösa sina områden. Följande år utvidgades lagen så att också landbotorparna kunde köpa sig sitt hemman och i början på 1920-talet så bestämdes att också torpare på präst- och klockarbolen kunde inlösa torpen.
Under de kommande åren var det hela 46 000 torpare och 45 000 backstugusittare i landet som fick egna hemman och tomter.
Riktigt enkelt var det nog inte för torparna att lösa in sina torp. I de flesta fall hade torparen gjort förbättringar på torpen, som han då ville ha ersättning för. Så gott som alla hade brutit upp mark och odlad upp åkrar genom att dika ut dessa. Flera byggnader kunde också finnas på torpen som denne också ville ha ersättning för. Regeringen var aktivt med och stödde denna inlösningsprocess och såg till att kommunerna bildade legonämnder bestående av 3 personer: en ordförande, en representant för legotagarna och en för legogivarna.
Legonämnderna som bildades av kommunerna år 1918 ombildades sedan till kolonisationsnämnder och Johan ”Pelas-Jåhan” Lillkull från A-sidon i Dagsmark var aktivt med i båda. Han var en tid både ordförande och sekreterare i kolonisationsnämnden. De sista torpen i Finland avvecklades på 30-talet men i Dagsmark avvecklades de flesta torp redan i början på 1900-talet i och med storskiftesprocessen 1900-1912. De senaste inlösningarna i Dagsmark gjordes runt 1920.
Kolonisationsnämnderna fortsatte med sin verksamhet genom att ge förmånliga lån åt invånarna för att förbättra och utveckla hemmanen.