Sammanställt av Lasse Backlund i juni 2019, med uppgifter tagna ur tidningar, skrifter och ur Lappfjärds historia, del I.
Då Lappfjärd år 1607 blev en egen socken och ett eget pastorat, så skulle det givetvis anställas en kyrkoherde. Det är oklart på vilka grunder dess första kyrkoherde valdes och vilken utbildning han hade. I Sverige fanns det universitet där präster kunde utbildas men det fanns också utbildning vid domkyrkorna. Högst troligt hade Lappfjärds första kyrkoherde fått sin utbildning vid en sådan domkyrkoskola, eftersom han kallas ”vällärde” i motsats till de högre utbildade som kunde kallas till exempel ”ärevördige höglärde herr pastor”.
Det var de tre herrarna från Sverige, som kung Karl IX hade skickat ut för att dela de stora församlingarna i Österbotten, som utnämnde den första kyrkoherden i Lappfjärd. De förbigick den kaplan som hade varit präst under den tid, som Lappfjärd hade verkat som kapellförsamling under Närpes socken. De valde inte heller kaplanen i Närpes utan de utsåg en präst, som troligen kom från södra Finland.
1. Petrus Thomasson Korppenius.
Petrus som också kallades ”Her Peder” blev alltså utsedd till kyrkoherde i Lappfjärds nya socken år 1607 och han verkade här till 1611, och han avled troligen året därpå. Hans lön var inte stor och den skulle betalas främst av bönderna i Lappfjärd. Eftersom Sverige så gott som hela tiden var i krig med något grannland, så skulle också kyrkoherden delta i krigskostnaderna. Petrus ansökte då av kungen om att bli befriad från denna utlaga genast första året.
Kungen och hans ståthållare i Österbotten Isak Behm, biföll hans ansökan och skrev till svar: På H.K. M:ts nådiga behag haver ståthållaren Isak Behm förskonat Her Peder i Lapfiell, efter att han nyss kommen till att bliva kyrkoherde i den nya upptagna socken och sitter vid en stor allmän väg för stor gästning. Eljest ock haver intet till att hjälpa sig med. Och löper avdraget efter behållet mantal penningar -12 mark”.
I sina krig behövde Sverige ett visst antal hästar och år 1608 behövde kronan 20 hästar från Österbotten. Av kyrkoherden ”Her Peder i Lapfiell” togs en häst, men han fick en ersättning på 14 mark för den.
Också följande år ansökte han, tillsammans med flera andra kyrkoherdar i Sydösterbotten om skattelindring. Ansökan beviljade och skatten nedsattes med hälften. Som titel använde kyrkoherden: ”Guds heliga ords och den kristliga församlings tjänare och kyrkoherde i Lappefierds Cappelgiel jag Petrus Korppenius”.
Kyrkoherden ansåg också att det så kallade prästbolet var för litet och han ville ha det förstorat. År 1608 fick han myndigheterna, de så kallade jordrevningsherrarna att överföre två små ödehemman till prästbolet, så att det då blev ett helt mantal stort. År 1611 fick han sockenborna att betala ett vederlag åt honom, på grund av att en tredjedel av prästbolets marker fortfarande var ouppodlade.
Det finns inga anteckningar om hans arbete som kyrkoherde och ingenting om hans predikoverksamhet.
2. Mattheus Laurentii.
Den andra kyrkoherden i Lappfjärd var Mattheus Laurentii och han var bekant med lappfjärdsborna från tidigare. Det kan till och med hända att det var lappfjärdborna som ville ha honom tillbaka till församlingen.
Han kallades ”Herr Matts” och det var ju han som hade blivit vald till den första kaplanen då Lappfjärd blev en kapellförsamling under Närpes församling år 1594. Följande år fick han löneförhöjning av Klas Fleming, som var kung Sigismunds man i Finland. Därför var det klart att han tog Klas Flemings parti i maktkampen med hertig Karl i Sverige. På grund av detta ställningstagande gick det dåligt för Herr Matts. Han ägde ett hemman i Dagsmark, som han hade köpt av en Oluf Eriksson och under klubbekriget 1596-1597 så skövlades detta av hertig Karls trupper. Det är oklart var detta hemman låg men år 1598 så sålde han hemmanet åt en Thomas Jönsson för 85 mark. Medan klubbekriget pågick så tvingades Herr Matts att avgå tillfälligt. I hans ställe finns en annan präst omnämnd, som hette Henricus Petri. Efter kriget fick han dock tillbaka sin tjänst.
Efter att Herr Matts hade sålt sitt hemman i Dagsmark, så köpte han ett annat i Lappfjärd av Matts Mattsson och han ägde också ett hemman i Härkmeri. År 1606 köpte han ett hemman också i Påskmark, som han dock efter en tid måste ge tillbaka.
Men då Lappfjärds socken bildades, så blev han inte vald utan han blev fältpräst bland annat i Ryssland.
År 1612 blev han så vald till kyrkoherde i Lappfjärd. Trots att han erhöll det så kallade tiondet av bönderna, så levde han som en fattig man. År 1612 hade han erhållit hela 70 tunnor med spannmål men ändå tvingades han begära om befrielse från skatter och avgifter. Han uppvaktade nya kungen Gustav II Adolf och beklagade sin fattigdom. Kungen befriade honom från alla obetalda skatter och i räkenskapsboken står det: ”Efter K. M:ts brev, daterat den 8 april 1614 är herr Mats i Lapfiärdh förskonad med 1612 och 1613 års restantier för sin fattigdoms skull, efter han länge i Ryssland haver sig bruka låtit”.
I Strandbergs Herdaminne berättas det att Herr Mats år 1615 skulle ha blivit tillfälligt avsatt från sin tjänst på grund av begånget hordomsbrott. Han kom dock tillbaka men avgick som kyrkoherde 1617. Han dog år 1625 och enligt en gammal tradition avled han under en socknebudsresa. Han dog med bibeln under huvudet under ett träd vid en sjö som kallades Varpträsk, som skulle ha funnits mellan Ömossa och Skaftung.
3. Nils Henriksson Remannus.
Nils som också kallades ”Nicolaus Henrici Pastor ” kom från Åbo eller rättare sagt så blev han hämtad därifrån och han blev kyrkoherde från 1617. Detta vet man eftersom vid tinget den 6 december 1622 krävde en Simon Nilsson från Lappfjärd betalning av Eskil Larsson för att denna Eskil hade tagit Simons häst och med denna farit till Åbo för att hämta den nya kyrkoherden. Eskil medgav att han hade tagit hästen men då han inte hade tagit den för eget bruk, så dömde rätten Eskil att uppbära betalning av socknen och sedan betala åt Simon.
Igen är det ganska lite vi vet om prästernas arbete i församlingen och utan tingsprotokoll skulle vi inte veta någonting alls. Att förstora prästbolet var varje kyrkoherdes uppgift och vid tinget i december 1625 klagade en Jöns Persson att ”Suderbyggieboar hava tagit hans brukade åker och lagt under Prästgården och skuttat Jöns inpå obrukade lindor och vilja icke hjälpa honom samma lindor att uppbruka”. Rätten ålade Suderbyborna att hjälpa Jöns med att uppodla lindorna.
År 1620 upptog kyrkoherden ett hemman om ¾ mantal i Lappfjärd, som hade varit öde sedan 1615.
I augusti 1627 så klagade ”herr Nils, kyrkoherde i Lappfierdh” vid tinget att hans åhörare och socknens män inte ville ge honom tiondet av den fisk som de fångade i sina bragder. Rätten dömde sockenborna att en dag fiska enbart åt kyrkoherden, som denne själv fick bestämma. Till och med de som bodde långt från havet ålades att delta i fisket.
Kyrkoherde Nils Remannus dog omkring 1628 men det ser ut som om hans änka skulle ha stannat kvar i många år.
4. Erik Henriksson Ilonius.
Han kallades också ”Ericus Henrici” och troligen kom han till Lappfjärd redan 1625 som kaplan. Han hade då uppgjort ett köpebrev åt bonden Bengt Thomasson i Sideby men det var nog först 1629 då han blev kyrkoherde i Lappfjärd. Också denna kyrkoherde ville förstora prästbolet och i juni 1631 förordade rätten tre nämndemän från Närpes att dessa skulle ”stångfälla prästbolets åker i Lappfjärd och åtskilja den ifrån byssens åker”. Stångfälla var ett gammalt sätt att med en mätstång mäta upp åkrar och hemman, för att få råarna utmärkta i terrängen.
Vid samma ting år 1631 anklagade kyrkoherde Ilonius en Simon Mattsson i Lappfjärd att denne skulle ha hjälpt 3 legohjon att rymma från kyrkoherdens tjänst och ”således skyndat dem sin kos”. Simon fick 9 mark i böter för detta och dessutom skulle han betala 10 mark åt kyrkoherden, som denne hade betalat i mantalspengar för två av legohjonen.
Det här var första gången Ilonius hade problem med denna Simon Mattson. Följande gång de möttes på tinget var i oktober 1633, då Simon dömdes att betala 3 ½ daler ”för de 8 dr, som en dräng, benämnd Jören Thomasson, den bemälte Simon Mattsson hade skyndat ur hans tjänst, hade blivit honom skyldig för en häst han hade tagit på sig att betala för en benämnd Jören Lukasson, och 4 ½ dr uti de bemälte 8 dr efterskänkte herr Erik Simon Mattsson för hans fattigdom och för gode mäns förbön”.
Och inte nog med det. Simon Mattsson dömdes också vid samma ting att betala 4 daler åt kyrkoherden, för en fjärdedel i en häst. Simon skulle ha ridit hästen ”under isen och där stört”.
Simon Mattsson som hade fått så många domar och stora böter och ifrågasatte varför han skulle betala för kyrkoherdens drängars skulder och för olyckshändelser. ”Du haver många rättvisa saker vrängt till orättvisa”, sade Simon till hyrkoherden på tinget. Kyrkoherden krävde genast straff för dessa okvädingsord och Simon dömdes till 3 mark i böter för detta.
Ilonius hade vunnit alla sina mål på tinget. Men på samma ting i oktober 1633 dömdes kyrkoherden till 6 mark i böter för ”hårdrag han hade begått å sin Caplan her Olof”.
Dessutom krävde Ilonius att rätten skulle utse två nämndemän, en från Finby och den andra från Tjöck för att utmäta det tionde och alla andra rättigheter som han hade.
Måttet var nu rågat för Lappfjärdsborna som hade tröttnat på sin kyrkoherde och ville få honom avsatt. Mest missnöjd var det då kyrkoherden hade ofredat kaplanen Olof och de skrev nu en klagoskrift till biskopen. Klagoskriften blev lång, där de tog upp kyrkoherdens synder, de påstod till och med att kyrkoherden skulle ha slagit en hustru i Lappfjärd, så att hon därigenom blivit död.
Klagoskriften till biskopen gjordes i rätt tid, för denne hade just utfärdat strängare direktiv för prästerna. Den präst som inte skötte sig, hotades med avsättning. Dessutom var det landssorg eftersom kungen Gustav II Adolf hade stupat i strid året innan. Då var allt oskickligt leverne, som dans och nöjen förbjudna. Biskopen Isak Rothovius kom nu på besök till Lappfjärd för att undersöka kyrkoherdens förehavanden och han gjorde processen kort. I februari 1634 avsattes kyrkoherden men denne reste på sommaren till Stockholm för att få regeringen där att upphäva avsättningen.
Han sade där, att biskop Rothovius hade fått felaktiga uppgifter och på grund av falska angivelser fått honom avsatt från prästämbetet. Detta ärende ville regeringen i Stockholm inte befatta sig med, så de överlät åt hovrätten i Åbo att avgöra fallet.
Regeringen i Stockholm skickade i augusti 1634 en skrivelse till ståthållaren Ernst Creutz i Österbotten, där de begärde att han skulle biträda den avsatta kyrkoherden för att granska de lagliga bevisen och hur det förhåller sig i socknen.
Nu gick det inte bättre att ståthållaren avled innan ha hann ta i itu med arbetet och detta var illa för den avsatta kyrkoherden som nu var utan lön. I april 1635 krävde han på tinget i Lappfjärd att han skulle få ersättning för den säd han hade sått 1633 men inte fick skörda. Likaså ville ha ersättning för alla gästningar och för det utestående tiondet och påskpenningar och mycket till, och tinget utdömde allting åt honom.
Eftersom landshövdingen i Vasa dröjde med att fordra förklaringar av lappfjärdsborna för den avsatta kyrkoherdens leverne, så klagade Erik Ilonius själv på tinget i oktober 1635 och frågade av sockenmännen i Lappfjärd ”om någon ibland dem var, som visste honom hava bedrivit hor, rån, dråp eller några andra grova saker eller om han sina rättigheter av dem dubbelt uppburit haver och om han icke haver predikat för dem Guds ord rent och klart och katekismisstycken väl lärt och undervisat hade ock sakramenten efter Guds instiftelse och ordning utdelat” och att de skulle ”för rätten framstiga och honom sådant skäligen övertyga”.
Efter kyrkoherdens avsättning, så var tjänsten så att säga ledig att sökas och det var nog genom denna tingsprocess som Erik Ilonius vill få sig rentvådd och kanske få tjänsten och lönen tillbaka. Bland lappfjärdsborna fanns det ingen som vågade vittna om kyrkoherdens övergrepp, tvärtom så tackade de och berömde honom. Genom ett intyg skrev de att inte har någonting att klaga och det ”krakel” som förekommit har berott på några sockenmän i Lappfjärd.
Med detta intyg ville nu Erik Ilonius få tjänsten tillbaka men det lyckades inte. Trots en lång och i många hänseenden oklar rättsprocess med lappfjärdsborna på tinget år 1637 kunde han inte komma igen, utan han led ett totalt nederlag. Han flyttade då till Punkalaidun, där han år 1639 blev kyrkoherde i den nya församlingen och omkring 1644 blev han förflyttad till Urdiala församling eller till Urjala som den finskspråkiga kommunen heter i dag.
5. Johan Ljungsson.
Följande kyrkoherde kunde tillsättas relativt snabbt, för redan i februari 1634 kunde biskopen utse Johan Ljungsson eller Liungonis till kyrkoherde. Han var gift med Anna Sigfridsdotter, som var dotter till kyrkoherden i Laihela. Johan hade tidigare varit kaplan i Uleåborg och han var son till den kända prästen Liungo Tomae (1550-1610) i Kalajoki. Liungo var en av dem som år 1593 undertecknade Uppsalafördraget. Men mest känd är han för att ha översatt två gamla böcker till finska, för han var mån om att medborgarna kunde förstå landets regler. År 1601 översatte han ”Ruodzin waldakunnan maan elj taloin poicain laki, Riotzin kielestä Suomen kielelle” och den andra ”Kaupungin lakj Ruodzin waldakunnanna Suomen kielin” år 1609.
Enligt tingsböckerna var Johan på tinget redan i mars 1634 och följande gång i april 1635. Allting tyder på att han dog redan 1635, för allmogen i Lappfjärd ålades att betala 3 tunnor korn åt änkan Anna. Efter Johans död gifte Anna om sig med kaplanen Grels Bertilsson Raumannus, som under tid verkat som nådårspredikant i Lappfjärd men sedan flyttade till Nykarleby och till Lappo.
6. Anders Kempe.
Anders var född i Värmland och kom som kaplan till Närpes 1620. År 1636 utsågs han av biskopen till kyrkoherde i Lappfjärd och han verkade som sådan i hela 22 år. Nu var det så att då tjänsten blev ledig år 1635, så dök den tidigare avsatte kyrkoherden Erik Ilonius upp på tinget i Närpes, för att skaffa sig ett intyg att han hade skött kyrkoherdesysslan på ett föredömligt sätt. Man samma sak gjorde också kaplanen Anders Kempe och han fick bara goda vitsord av närpesborna. ”Alla samtliga svarade, att de honom för hans uppbörder intet hava att beskylla. Sade ock, att han uti sin predikan, lärdom och leverne ställt sig gudeligen och ärligen, som en ärlig prästman haver ägnat och bort, och honom därföre tackade och berömde”.
Tack vare det här intyget och för att han under 16 års tid verkat som kaplan, så lyckades Anders bli kyrkoherde i Lappfjärd. Med Anders Kempe fick Lappfjärd en kyrkoherde, som genom sin personlighet höjde sig över de andra samtida prästerna i Sydösterbotten. Han blev utsedd till ”landsprost” och var till och med riksdagsman under en tid. Han var den mest kända prästen på 1600-talet. Anders var första gången gift med Anna, som var dotter till kyrkoherden Mårten Warg i Närpes. Genom henne och hennes far kom Anders över ett, stundtals två hemman i Närpes.
Anders Kempe var den som församlingsborna minns bäst som den som förstorade och förbättrade prästbolet. Men hans arbete som själasörjare finns det inga anteckningar om, men desto mera om de världsliga handlingarna.
Då Anders kom till Lappfjärd började han granska de gamla dokumenten i kyrkoarkivet och han hittade då ett dombrev från januari 1611, som lagläsaren Hans Jacobsson hade skrivit. Det handlade om prästbolet och kyrkoherdens avlöning, och det var något som bönderna i Lappfjärd inte hade rättat sig efter.
Där omtalades, att utbysborna i Lappfjärd år 1611 hade lovat att varje år ge spannmål, halm och hö åt prästen som ersättning för den tredjedel av prästbolet som inte var uppodlat. Eller var det kanske så att åkrarna verkligen hade blivit uppodlade, eftersom bönderna inte gett den utlovade säden, halmen och höet? Anders Kempe själv var övertygad om att han hade rätt till ersättningen, som hade utlovats 1611.
Vid tinget i januari 1637, så utverkade Kempe att tre nämndemän från Närpes skulle komma och granska om en tredjedel av prästbolet fortfarande var öde, som den hade varit i herr Peer Korppenius tid 1611. De tre männen såg direkt att tredjedelen fortfarande var ouppodlat och detta meddelade de på tinget i augusti 1637. Domen blev att lappfjärdsborna genast skall utdika och uppodla den tredjedel av prästbolet som målet handlade om.
Nu var det så att lappfjärdsborna på tinget inte kände till den överenskommelse som gjordes 1612, då ett hemman lades till prästbolet och att lappfjärdsborna därigenom uppfyllt domen från 1611. Men domen mot lappfjärdsborna stod fast.
År 1638 förstörde frosten redan i mitten av augusti och i början av september skörden på många ställen i Lappfjärd. Kyrkoherden uppsökte då regeringen i Stockholm och omtalade ”den stora missväxt, som han uti innevarande år haver lidit på säden, i det varken han eller hans åhörare något av deras åkrar hava bekommit. Kempe skulle genom missväxten gå miste om de 16 tunnor säd som han brukade få som vederlag, för den gästning av främmande som han hade på prästgården. Och så ansåg han sig ha för litet prästbol, så han ville att regeringen skulle ge honom säd från annat håll.
I oktober 1638 visade regeringen honom till Melcher Wernstedt, som var landshövding i Österbotten, som fick tillsägelse att ge åt Anders Kempe vad denne fordrade.
Då folket i Lappfjärd på grund av missväxten inte kunde ge honom någon säd som vederlag för den ouppodlade delen av prästbolet, så kunde han 1639 inte fordra detta men halm och hö kunde han nog kräva. Alla kunde inte ge vederlaget, till exempel så måste Anders Kempe på tinget i februari 1639 kräva en Mågns Jönsson i Tiöckå på det utlovade vederlaget på totalt 1 ½ lass hö och 9 kärvar halm.
Prästbolet i Lappfjärd hade ju bildats av flera mindre hemman men Anders Kempe tyckte att det fortfarande var för litet. Till på köpet ansåg han att några mindre täppor som hade hört till prästbolet hade återtagits av bönder på Finngärdet. Den ena täppan fanns på Lillfingierdet och den andra på Storfingierdet.
Medan Anders Kempe satte sig in i prästbolets historia, så kom han underfund med hur han skulle göra för att förstora prästbolet. Han kunde kräva att om något hemman blev öde, så skulle det tillfalla prästbolet. Och detta utnyttjade han också och lyckades i början av 1650-talet förstora prästbolet med några hemman.
Kyrkoherde Kempe gav sig inte så lätt, utan ett par gånger till försökte han på tinget få ut den lön av sockenborna som han enligt avtalet från 1611 borde ha fått. Första gången i mars 1650 och andra gången i februari 1654. Skaftungborna kunde vittna att de nog varit med om att gräfta och uppodla åkern med ”5 stänger uti bredden och 7 uti längden”. Ännu en gång skulle markerna synas, denna gång av två nämndemän. På båda tingena fick han avslag på sina yrkanden och därmed var den saken ur världen.
Men på det senare tinget i februari 1654 så tilltalade herr Anders Kempe fyra bönder i Lappfjärds by om ”en holme benämnd Hupens Holm, som kallas Prästholm”. Nämndemannen Anders Larsson kunde vittna, att hans far hade upplåtit denne holme åt en Lars Mattsson och denne hade i sin tur gett den åt den tidigare kyrkoherden Nils Remannus. Då Nils dog, så tog Lars Mattsson den tillbaka men just före han avled, så hade han gett den tillbaka till prästbolet. Rätten dömde alltså att holmen tillhörde prästbolet.
Den här tiden var det ju så att prästerna inte fick lön i pengar utan fick sin lön av bönderna i form av spannmål, smör, fisk och tjära. För att kunna förvandla dessa varor till pengar, så måste kyrkoherden sälja dessa och det började han göra i Stockholm. På 1640-talet så fanns inte Kristinestad, vilket betydde att varor som skulle utskeppas skulle förtullas i Vasa. Den här förtullningsresan blev ju en rejäl omväg till Stockholm och ibland var det så bråttom att få iväg varorna att Anders Kempe seglade rakt till Stockholm.
Denna handel skötte inte kyrkoherden själv utan han anlitade bonden Lars Månsson Klemets från Dagsmark, som ägde passliga fartyg för transporten. År 1638 då isarna gått så skeppade Kempe 6 tunnor tjära, 1 lispund smör och 4 lispund id direkt till Stockholm och detta fick köpmännen i Vasa reda på. De kontrollerade med tullen i Stockholm och efter det skickade de tullinspektör Ingvald Hansson Hassel till februaritinget 1939 för att åtala Kempe för detta handelsbrott.
Domen för detta brott blev hård. Han dömdes att mista alla varor som han skeppat, ”halva parten under kronan och andra halva parter till Vasa stad”. Den här förlusten ville inte Anders Kempe ta helt på sig själv utan han krävde att kompanjonen Lars Månsson Klemets också skulle delta i förlusten. År 1641 blev det så att måste anlita länsmannen Samuel Persson i Närpes för att få saken utredd ”at räkna emellan bemälta herr Anders och Lars och det dem emellan kan vara om skutan och eljest”.
Denna tvist kunde inte lösas till bådas belåtenhet. Vid tiondesättningen 1648 på årets skörd, klandrade Lars Månsson Klemets kyrkoherden för förrättningen. Kempe anklagade därför honom på tinget, där han påstod att Lars Månsson hade kallat honom tjuv. Lars nekade förstås och han hade vittnen på att så inte hade skett.
Fisket den här tiden var viktig för lappfjärdsborna och kyrkoherden skulle ju ha tiondet av fångsterna. Därför låg det i hans intresse att fångsterna skulle vara möjligast stora och därför krävde han på tinget i februari 1646 att utsätta ”laxnätvärkjon eller bruka lippeställen och stödjande uti Lappfjärds å emellan Mårten Mårtenssons hemman och Ååbroen eller där ovanföre att därigenom hindra fiskens uppgång”. Detta godkände tinget, med hot om böter.
I mars 1649 var Anders Kempe på tinget igen och denna lyckades han få tinget att döma att också Härkmeriborna måste ge sitt tionde av fisket åt honom. Eller som det hette, han skulle få all fisk som fångades den tionde dagen, medan fiskleken pågår.
Anders Kempe var ju landsprost och som sådan deltog han i riksdagen hösten 1644, då den blott 18-åriga drottning Kristina förklarades myndig. Beslutet fattades 7 december 1644 och Anders skrev under det med titeln: ”Andr. Kempe Utriusque Proepositus rectorus in Ostrobot”.
Trots motgångarna med exporten till Stockholm tillsammans med Lars Månsson kunde han inte sluta, utan åtminstone 1654 gjorde han en resa till Stockholm. Eftersom Kristinestad nu var grundad, så ville han att köpmännen där skulle sköta exporten men ingen hade möjlighet till detta. Anders Kempe lät då bygga ett eget fartyg, som han ämnade sälja i Stockholm på samma gång som de övriga varorna. Köpmännen i Kristinestad godkände denna handel med det villkoret att fartyget faktiskt såldes, så att det inte kom tillbaka och ”vid backen här förruttna outnyttjad”.
Anders Kempes hustru Anna dog före 1652 och år 1655 gifte han om sig med Botilla Pedersdotter från Kristinestad. Hennes son Erik Nilsson var borgare i staden och modern började nu frikostigt skicka matvaror åt sonen. Anders Kempe fick igen reda upp sina oklara saker på tinget, där han förhindrade ”att hans egendom förfars och försnillas”.
År 1652 hade en överste, senare general Simon Grundel Helmfelt fått Lappfjärds socken i förläning av drottning Kristina. Det betydde att så länge förläningen var i kraft, så skulle skatter och avgifter betalas åt denne Helmfelt. Helmfelt var en duktig krigare och efter några viktigare segrar nere i Europa, så fick den han denna förläning. Han bodde aldrig i Lappfjärd men han hade flera fogdar och ämbetsmän som skötte om förläningen. Han byggde också en större gård, som torde ha stått där den gamla kommunalgården står i dag.
År 1657 hade det rått svår torka hela sommaren och på hösten kom frosten tidigt, så det blev ingen skörd för varken prästbolet eller för bönderna. Kyrkoherden ville då på tinget få skattelindring genom att ”därmed i all ödmjukhet ansöka sin nådige herre om en höggunstig förskoning av utlagorna”. Detta torde också lyckats, så att slapp betala skatter åt Simon Helmfelt. Annars så kan man tro att Anders Kempe och Simon Helmfelt inte kom så bra överens. En söndag i december 1657, då klockaren redan ringde i kyrkklockorna, så tog Helmfelts fogde, löjtnant Mårten Böökman nycklarna till kyrkan och släppte inte in varken prästen eller åhörarna, så det blev för prästen att stå där ute i kylan och hålla predikan.
Eftersom kyrkan av någon orsak hölls låst, så inredde Anders Kempe ett rum i sockenstugan med altare och en predikstol. Men här gick det inte bättre än att samma fogde Mårten Böökman före gudstjänstens början hade slagit sönder altaret och slagit omkull predikstolen. Vilka följderna blev av dessa tilltag är inte riktigt klara. Böökman var ju fogde åt generalen Simon Helmfelt och Anders Kempe ville nu ha en utredning om det skedda. Förstås skulle saken behandlas på tinget och Böökman förklarade att han hade sockenmännens stöd och det var de som inte kunde godkänna att Anders Kempe hade anlitat en kaplan för att hålla gudstjänst just den där söndagen. Hovrätten fick i uppdrag att döma men hur det gick är oklart.
Denne Mårten kom också ihop sig med Lars Månsson Klemets från Dagsmark och dennes son Lars Larsson Klemets med den påföljd att han senare avskedades. (Om du vill läsa mera om den speciella mannen Lars Månsson Klemets, som bland annat såg till att staden Kristinestad grundades, så skall du klicka HÄR.)
Om du vill läsa om Lars Månsson Klemets släkt, så skall du klicka HÄR, och så skall du rulle ned den sidan till Generation 5.
Anders Kempe fick flera barn, bland annat:
-Axelius, född 1623, död 1682, verkade som professor i Åbo
-Martinus Wargius, student i Åbo 1641, hembygdsforskare som gav ut den första historieboken om Österbotten.
-Lars, som blev följande kyrkoherde i Lappfjärd.
-Samuel, student 1653 blev krigare
-Elias, student 1659
-Walborg, gift med kaplanen Lars Rivelius, som sedan blev kyrkoherde i Malax.
Anders Kempe dog någon gång i slutet av år 1657 i en bastu, möjligtvis i julbastun. Hans hustru Botilla anklagades för att hon skulle ha vållat hans död men efter en tid ändrades det till att hon kunde ha hindrat honom från att bada ihjäl sig.
7. Lars Kempe.
Direkt efter Anders Kempes död så startade en maktkamp av sällan skådat slag. Flera starka grupper ställde sig bakom olika kandidater som kyrkoherde i Lappfjärds socken. Först ut var Anders´ son Lars, som direkt for till biskopen i Åbo för att bli vald till efterträdare. Problemet för honom var att han inte hade den rätta utbildningen, aldrig arbetat inom någon församling och han var förstås inte prästvigd. Men han hade stor hjälp av sin bror Axelius eller Axel som var jurisprofessor i Åbo. Denna kunde påverka domkapitlets medlemmar för att få Lars vald.
De andra kandidaterna till kyrkoherdetjänsten var kaplan Hans el Johannes Wazeus från Närpes, som borgarna i Kristinestad stödde. Den andra starka kandidaten var Lars Wirgulander från Kristinestad, som också hade starka stödpersoner.
Lars Kempe hade innehaft en rektorstjänst i Nykarleby men av någon orsak hade domkapitlet i juli 1657 halvt tvingat Lars att säga upp sin tjänst, för att fara utomlands för att läsa teologi. Åtminstone var han till biskop Eskil Petreus i Åbo, för att stå till svars för något. Biskopen lovade att han under studietiden skulle få pengar från Österbotten och han blev nästan lovad en kyrkoherdetjänst i Lappfjärd efter sin far, när studierna var klara. Kravet var att också general Simon Helmfelt kunde godkänna honom. Det var ju denne Helmfelt som hade fått Lappfjärd i förläning av drottning Kristina år 1652. Lars, som också kallades Laurentius Kämpe var gift med en dotter till kronobefallningsmannen Hans Jönsson Lönn från Vasa och han hade också en dotter Kristina men denna verkade leva ogift.
Den 19 januari 1658, några veckor efter Anders Kempes död, så besökte bonden Filip Sigfridsson domkapitlet i Åbo och han framförde ”församlingens bönskrift och kallelse för magister Lars Kempe, att han måtte bliva pastor i sin käre saliga faders ställe”. Domkapitlet kunde förorda honom att ”hava omsorg om församlingen, medan nådeåret för änkan är, och emellertid inställer sig med församlingen”.
Förr var det ju så, att om en kyrkoherde dog, så kunde änkan under det så kallade ”nådeåret” få bo kvar i prästgården och att det var den nya prästen som skulle stå för änkans och de eventuella barnens uppehälle. I besvärliga fall kunde församlingen bestämma att ”nådeåret” skulle vara i två år, till och med i tre års tid. Den här perioden var extra besvärlig för den kommande prästen, som kanske också hade sin egen familj att försörja. Om nu sonen skulle överta faderns tjänst, blev det mycket enklare att ordna med nådeåret.
Följande dag, den 20 januari 1658 kom Simon Helmfelts fogde, löjtnant Mårten Böökman till domkapitlet med ”socknens kallelse om herr Lars Wirgulander”. Det här visade att lappfjärdsborna var allt annat än eniga. Domkapitlet hade redan bestämt sig för Lars Kempe och därför avslog de direkt Mårten Böökmans anhållan för Wirgulander. Böökman föreslog då att en präst från Åbo kunde utses, men de ”svarade föga” också på denna anhållan.
Senare samma dag anlände Johannes Wazeus till domkapitlet i Åbo, tillsammans med rådman Hans Larsson från Kristinestad. De visade då magistratens brev, där det önskades att Johannes Wazeus skulle väljas. Kristinestad hörde denna tid till Lappfjärds församling och domkapitlet ansåg nog att denne Wazeus var en meriterad man, men nu kunde domkapitlet skylla på att staden och socknen inte var eniga och de därför kunde välja Lars Kempe.
Problemet med Lars Kempe var ju att han inte var prästvigd och han kände nog på sig att hans motståndare skulle göra allt för att utestänga honom. Den 9 mars 1658 infann han sig på domkapitlet i Åbo och anhöll om deras rekommendation, att han kunde åka till biskopen i Härnösand, för att där bli prästvigd av honom.
Lars Kempe hade med sig en skrivelse där det stod att Lappfjärds socken och Kristinestads borgare begärde att få honom vald. Där fanns inga underskrifter i skrivelsen, endast ett socknens sigill. Lars Kempe for direkt till Härnösand och redan den 28 april 1658, kom ett brev därifrån till Åbo, att superintendenten Steuchius hade prästvigt honom.
Den 13 maj 1658 anlände Lars Kempe till domkapitlet i Åbo och där berättade han att Simon Helmfelts fogde, löjtnant Mårten Böökman hade rövat socknens brev och kallelse av hans dräng på den allmänna landsvägen. Då socknens kallelse blivit bortrövad, så tvingades Kempe att själv, tillsammans med länsmannen bege sig till Åbo.
Domkapitlet hade ju saken klar för sig för länge sedan men de ville att Lars Kempe som brukligt var skulle provpredika i domkyrkan i Åbo. Därmed var saken klar och de sex medlemmarna i domkapitlet kunde skriva ut hans fullmakt för tjänsten. Han manades bland annat att föra en hälsosam och oförfalskad lära i sina predikningar och med all flit driva vår kristliga katekismlära, leva sina åhörare till ett gott föredöme, sökande uti allt sitt umgänge allmännelig landsfred. ”hans åhörare skola vara honom lydige och hörsamme på hans ämbetes vägnar”.
Domkapitlet var lite oroliga vad generalen Simon Helmfelt skulle säga om utnämningen, det var ju ändå han som ägde socknen i förläning. Svaret kom i augusti 1658, då Helmfelt meddelade att han ville ha Hans Wazeus till kyrkoherde. I november skrev man på domkapitlet ett ursäktande brev åt Helmfelt, som därigenom lugnade ner sig.
Men det gjorde inte borgarna i Kristinestad. Den 21 december 1658 infann sig rådman Hans Larsson på domkapitlet med borgmästarens och rådets brev, där de begärde att Wazeus skulle väljas. De protesterade mot det förakt mot staden, som domkapitlet hade visat genom att utnämna Lars Kempe. Med sig hade de också beskyllningar mot Kempe.
Enligt stadens borgare hade Lars Kempe i Stockholm vigt en borgare Lucas från Kristinestad, trots att han visste att han hade en trolovad fästmö här i landet. Sällan predikade han i Kristinestad men till Åbo reste han ”förrän hans salig fader var väl kall bliven, utan borgmästarens och rådets vetskap”. Domkapitlet fick nu förklara på vilka grunder de hade valt Kempe.
Trots att Lars Kempe nu hade blivit vald till kyrkoherde, så fortsatte maktkampen och smutskastningen. Den 12 januari infann sig rådman Hans Larsson från Kristinestad på domkapitlet med besvär mot Kempe. De utsåg då två präster till Kristinestad för att verkställa rannsakning.
Den 28 februari 1659 skickade från prosten i Närpes en skrift till domkapitlet, de han och Lappfjärds socknemän krävde att Kempe skulle avhållas från sin tjänst eftersom ”om några död och förbannelser som m:r Lars Kempe i en likpredikan där på orten haver fällt på predikstolen”. Kempe avhölls nu från sin tjänst tills saken har blivit rannsakad av två prästmän vid tinget.
Rannsakningen drog ut på tiden och Kempe begärde då ett par gånger att få bli insatt i ämbetet igen. På grund av oklarheter kunde detta inte göras, till på köpet kom rådman Hans Larsson från Kristinestad igen till Åbo för att klaga på Lars Kempe. Enligt Hans Larsson så skulle Kempe ha gett denne öknamn och kallat både honom och rådet för Anti-Krist.
Nu blev det i alla fall bestämt att Lars Kempe fick återinträda i tjänsten men domkapitlet hade ofta besvär med honom. Den 16 maj 1659 klagades det i domkapitlet, att han inte låter sin styvmor njuta nådeårsinkomsterna i Lappfjärd. Dessutom hade han skrivit ett brev till kungen och försett det med socknens sigill helt utan socknens lov. I brevet ville han ha kungens lov att få prästbolet av änkan, alltså sin styvmor eftersom hon inte brukade det.
Den 12 augusti 1659 blev en dag som Lars Kempe sent skulle glömma. Han blev då kallad till domkapitlet i Åbo. Där läste de upp rannsakningarna mot honom, som hade gjorts av kyrkoherdarna i Malax och i Storkyro. De hade kommit fram till Kempe hade predikat om förbannelser och många andra beskyllningar som inte var så klara. Domkapitlet blev nu tvingad att suspendera honom från tjänsten ”till dess han haver lagligen sig rentvått och sig med sina åhörare förenat”. De förmanade också honom att föra ett annat leverne. De klagade också på honom för att han ”gör domkapitlet så stor möda med sin stridighet”. Han ålades slutligen att före han kan återinträda i tjänsten ”när sakerna är utförda, avbedja församlingen för de gruveliga förbannelserna”.
Underligt nog fick Lars Kempe behålla tjänsten som kyrkoherde men han måste avlöna en tjänst förrättande präst.
Efter två månader försökte Lars Kempe med hjälp av sin bror, jurisprofessorn Axel Kempe få domkapitlets benådning. Dessa beslöt att skicka Storkyros kyrkoherde Isak Brenner till Lappfjärd för att få en försoning mellan parterna. Rådmännen i Kristinestad och kyrkoherdeänkan, Lars Kempes styvmor protesterade mot detta men domkapitlet beslöt att Kempe ”får bruka sitt ämbete i Lappfjärd i julhelgen och tills biskopens ankomst fram efter jul.
Fem dagar senare, den 15 december 1659 skickade general Helmfelt ett brev till domkapitlet, med innehåll att Kempe ”måtte komma dädan” och herr Wazeus från Närpes dit i stället. Domkapitlet svarade att saken får bero till biskopens ankomst. Generalen gav sig inte utan skickade en av sina fogdar till Åbo med en klagan att Kempe ”hade inga i staden som höll med honom och att han hade skickat snöpliga brev till generalen”. Domkapitlet svarade igen att biskopen får avgöra saken i februari följande år.
I februari 1660 kom så biskopen till Lappfjärd och kunde efter långa förhandlingar få till en förlikning mellan Lars Kempe och Kristinestads och Lappfjärds församlingsbor. Men general Helmfelt kunde ingen lugna. Den 20 januari 1661 skrev han till domkapitlet för att få ett skriftligt svar ”om Lars Kempe, om han får behålla pastoratet”. Domkapitlet kunde bara meddela att förlikning hade gjorts mellan Kempe och staden Kristinestad och dess borgmästare Ståhlbom”.
Efter tre års tvister, så verkade det nu som om bråket var avklarat. men nog fanns det också flera andra frågor som hade föranlett bråk, bland annat lönefrågorna. Han till och med skrev ett brev år 1958 till Per Brahe, där han ville att denna skulle stadfästa samma villkor åt honom, som hans far hade fått av drottning Kristina. Något var fick han dock inte.
I maj 1661 klagade Lars Kempe hos domkapitlet att han inte hade fått några ”inledningspengar av kyrkogångshustrurna”. Denna gång fick han ett klokt svar: ”Han behöver inte taga hustrurna in, förrän penningar äro erlagda”.
Lars Kempe ville att Kristinestad skulle avskiljas från Lappfjärds pastorat men sedan då han fick löneförhöjning därifrån, så blev han plötsligt väldigt mån att Kristinestad skulle fortsätta under Lappfjärd. Också i övrigt så var det hans fattigdom som han beklagar sig över i korrespondensen med domkapitlet. År 1666 beklagade han sig flera gånger, alltså under det år som det påstås att Birgitta kyrkan skulle ha blivit byggd. Enligt sägnen skulle det i den kyrkas kor ha funnits en text målad ”Anno 1666” men det finns också uppgifter att den kunde vara byggd betydligt tidigare. Församlingens arkiv försvann under Stora ofreden 1714-1721 och några säkra dokument finns inte.
Lars Kempe dog 1668, samma år som prästgården brann ner. Branden skulle ha berott på vårdslösa drängar och pigor och vid rannsakningen på tinget i februari 1668 nämns inte kyrkoherden överhuvudtaget vid namn, vilket tyder på att han då redan hade avlidit.
8. Hans Waseus, eller Johannes Johannis.
Följande kyrkoherde i Lappfjärd blev Hans Waseus, alltså den som borgarna i Kristinestad hade önskat redan förra gången som det valdes kyrkoherde. Han var född runt 1610, son till en Hans Persson i Vasa, blev student där och inskrevs i Uppsala universitet 1631. År 1636 kom han som kaplan till Närpes, där han tjänstgjorde i 34 år före han år 1670, alltså i 60-års ålder blev vald till kyrkoherde i Lappfjärd. Han var gift med Brita Johannesdotter Broms och fick med henne åtminstone fyra barn. Brita dog 1675 och blev begraven i Närpes.
Inte heller nu var valet helt enhälligt. Då tjänsten blev ledig efter Lars Kempes bortgång, så hölls det i oktober 1669 ett möte i Kristinestad där ”Herr Hans” framfördes till kyrkoherde av en Erik Mattsson från Lappfjärd, av borgarna i staden och av borgmästaren Johan Hansson. Men det fanns också sockenbor och borgare som ville ha Mårten Gallus till kyrkoherde. Mårten var son till kyrkoherden i Närpes och han hade varit nådårspredikant i Lappfjärd efter Lars Kempes död. Han var ju betydligt yngre än Hans Waseus men det fanns starka krafter som ville ha Waseus.
Till exempel domkapitlet gick in för Waseus denna gång, lite som plåster på såret för att de förbigick honom förra gången. Waseus var också till åren kommen, så det fanns de som trodde att hans tid i Lappfjärd skulle bli kort.
Då blev det så att domkapitlet valde honom till kyrkoherde i december 1669. Några djupa spår lämnade han inte efter sig, trots att han verkade som kyrkoherde i hela 15 år. Kanske det var hans höga ålder, som gjorde att han inte orkade ta itu med de stora frågorna som prästbolets förstoring, ökande av läskunnigheten eller att ordna läsförhör med församlingsborna.
På en sockenstämma i mars 1674 frågade kyrkoherde Waseus av sockenmännen ”allvarligen” om de visste någonting om gamla antikviteter i Lappfjärd. Det var regeringen i Stockholm som ville ha reda på dylika, men inga sådana kände de till. ”Men ingen säger sig någon vetskap därom hava. Stenrösen finnas här och där i skogen, men ingen haver hört dessas betydelse”. En gammal husman, Eskil Morthensson, som var född i Bötom men som nu bodde i Dagsmark by, visste berätta att hans salige fader hade berättat något ”om det höga och namnkunniga Böthom Berg”. Kyrkoherden noterade detta.
Bönderna Erich Matson och Thomas Michelsson från Lappfjärds by hade varje år ”trampat ned prästgårdsåkern Håxåkern”, som låg i närheten av deras gårdar. Detta klagade kyrkoherden Hans Vaseus över på tinget i Lappfjärd i augusti 1678.
Samma år hade Hans Vaseus hållit en likpredikan över Elisabeth, som hade varit gift med handelsmannen Elias Gavelius i Kristinestad. Något speciellt måste det ha varit med denna eftersom den trycktes i Stockholm samma år.
På hösten 1685 lyckades Hans Vaseus få kung Karl XI i Stockholm att utse sin egen son Johan el Johannes Beckman till sin efterträdare. Till sin hjälp hade han då biskopen i Åbo och detta gjorde Herr Hans redan vid ”hög ålder och bräcklighet”. Detta lyckades bra och sonen blev då kyrkoherde redan 1685 och den gamla kyrkoherden dog år 1687 och han blev begraven i Närpes.
9. Johannes Beckman.
Den nionde kyrkoherden i Lappfjärd var född år 1644 i Närpes, han blev student i Åbo och han blev adjunkt åt sin far år 1672 och så var han 13 år som kyrkoherde. Redan 1667 bytte han släktnamn från Vasaeus till Beckman, mest på grund av att det från tidigare fanns en annan präst i Gamlakarleby med samma namn.
Johannes var första gången gift med Anna, som var dotter till kaplanen Jacob Holmius i Närpes och med henne fick han 6 barn. Hon dog år 1690 och han gifte då om sig med kyrkoherdeänkan Maria Persdotter från Kalajoki. Han verkade i Lappfjärd i totalt 29 år, alltså under en relativt lång tid.
Han utnämndes till kyrkoherde i september 1685 men det verkar som att han tillträdde tjänsten först efter faderns död. Det finns inte mycket information om denna kyrkoherde heller, främst på grund av att han var en fridens man, i motsats till sina föregångare som ofta processade på tinget. Hen levde för sin församling och han skrev en gång 1695: ”Jag har ärat Gud, levt utan rättegångsprocesser och dagligen funnit Guds välsignelse”.
Vid ett prästmöte 1674, alltså före tiden i Lappfjärd uppträdde Johannes Beckman som opponent, han skulle alltså göra invändningar mot den avhandling som behandlades på mötet. Tydligen skötte han denna uppgift bra, eftersom biskopen i Åbo efteråt gav honom ”ett gott lovord och vittnesbörd både för dess skicklighet, lärdom, gåvor och meriter”.
Johan Beckman författade flera skrifter, där vi kan få information bland annat om prästgården. Han ville nog ha ersättning av sockenborna för de byggnader som han eller hans far hade uppfört. En gång ville han att alla byggnader som han hade uppfört runt prästgården skulle tillfalla arvingar efter hans död. År 1692 omtalar han på tinget att hans far Hans Vasaeus, då denne tillträdde som kyrkoherde, blev tvungen att uppföra flera nödiga byggnader vid den nya prästgården. Virket hade han tagit ur de samfällda skogarna men hade sedan hoppats att sockenborna skulle inlösa dessa. På grund av flera års missväxt hade de inte gjort det. Dessa hade Beckman nu löst ut av sina syskon och dessutom hade han på egen bekostnad uppfört 3 bodar och en fjärde bod, som hade 6 knutar. Han hade byggt 2 väderkvarnar, ett fähus, ett fårhus, en badstuga, 3 hölador. Dessutom hade han också grävt en brunn, som murades med gråsten.
Den nya prästgården, som byggdes efter branden 1668 stod tydligen på ett nyanlagt ställe, eftersom han hade flyttat stallet från ”förra gården” och byggt upp dem i Nygården. Det var troligen vid den här tiden runt 1690 som prästgårdsbolet fick namnet ”Bäckelund” efter sin dåvarande kyrkoherde. Förutom själva huvudbygganden skulle det ha funnits 14 byggnader på det nya stället.
Bräder hade de också bekostat själva, bland annat till taken i tre kamrar. Två glasfönster, tre lås och en båtlast med bränt tegel hade de köpt från Närpes. Åt murmästaren hade de betalat 8 daler kopparmynt och mat. Två fönster till nya bakarestugan, tre nya fönster i källarestugan och låset hade de betalat. Allmogen i Lappfjärd intygade att allt detta stämde men de menade att teglet från Närpes hade sockenborna betalat.
Underhållet av den nya prästgården var också ett hett ämne på församlingens möten. Underhållet delades upp på de olika byarna men staden Kristinestad ville inte vara med, eftersom de hade en egen kapellkyrka att underhålla. Efter långa förhandlingar blev det ändå så att också stadsborna skulle vara med och underhålla prostgården i Lappfjärd.
Johan Beckman dog i Lappfjärd år 1701, medan hans andra hustru Maria dog året innan, också i Lappfjärd. Johan Beckman är begraven i Närpes och på hans gravsten, står på latin: ”Högste minnesvård åt ärevärdige mannen, herr Johannes Joh. Beckman, fordom den mest vaksamme kyrkoherde i Kristinestads och Lappfjärds församlingar, vilken var född i Närpes d. 2 juni 1644, Dog år 1701. Hans första hustru var Anna Jac Holmius, av vilken han erhöll 6 barn. Den andra var Maria Petri Thorvaest. Dog i landsflykt.” Den sista meningen på gravstenen torde vara felaktig, eftersom uppgifter finns på att Maria skulle ha dött redan runt 1700.