Att tillverka tjära var i tiderna en verkligt lönsam binäring till jordbruket. Tjära användes för husbehov som medicin men de stora mängderna användes för att skydda trä och rep från att angripas av röta. Tjäran trängde in i träet och fyllde ihåligheter vilket gjorde att fukten undanträngdes. Tjäran exporterades i mycket stora mängder från Tjärhovet på östra sidan i Kristinestad, mest till Stockholm men också till hamnar nere på kontinenten.
Så här skrev Helga Englund år 1936 om tjärbränningen i Dagsmark:
Tjärbränningen är en annan binäring, som numera är bortglömd. De träd som i skogen utsågs till tjärved barkades där de växte, så att det skulle kådas. Följande år barkades det litet högre upp på stammen. En smal remsa lämnades obarkad, så att trädet ej vissnade ut. Efter 3 år höggs träden ner, kördes till brännplatsen, där de barkades fullständigt och höggs till ved.
Veden radades stående i en grop, som i bottnen hade en ränna av stock. Stockrännan utmynnade utanför tjärdalen och kolmilan övertäcktes med jord och antändes. Den skulle brinna långsamt utan luft. Den som skötte om bränningen skulle noga se till att det ej fick brinna för mycket. Då skulle det täckas över med jord.
Tjäran samlades i rännan i bottnen av dalen och fylldes i tunnor, som sattes under rännan. Utom tjäran fick man av den brända tjärveden kol. Kända platser där man brukade bränna tjära är Dalbackan på Byåsen, Dalen vid Frans Grönlund (Dal-Frans) och Kårk-dalin i närheten av Storgropen vid Viktor Lövgård. Bönderna på Storkull brukade bränna tjära på Rävåsen. Tjäran såldes i Kristinestad vid Tjärhovet åt handelsmännen. Tjärtunnorna, som innehöll 150 liter, gjordes hemma och kostade en tunna tjära omkring 15-20 mk. Kol kostade 70-80 p tunnan.