Sammanställt av Lasse Backlund i september 2019. Om du vill läsa om Lasses farfarsfar Josefs begravning, så skall du klicka HÄR, men du läser på egen risk. Om du vill läsa om likvagnshuset i Korsbäck, så skall du klicka HÄR!
I slutet av 1920-talet byggdes denna byggnad på skifteslagets mark mittemot folkskolan i centrala Dagsmark. Som brukligt var så byggdes det nog på talko av medlemmarna i Likvagnsföreningen och efter det så kallas det här området för Likvagnsjäälon. I denna byggnad förvarades byns brandspruta och den likvagn som Viktor Nylund byggde på 1920-talet.
Före storskiftet 1900-1912 stod i en rad på det här området tre större bondgårdar, som alla flyttades till Åbackan. De tillhörde bröderna Viktor, Valentin och Erland Rosenback, som kallades ”Åsinas”. På samma område stod också brödernas pappas ”Åsinas-Hindrikas” sytningsstuga, som efter storskiftet flyttades till Åbackvägen 14, där den fortfarande står. Sönernas gårdar däremot är alla rivna.
Vid storskiftet blev det här området mittemot folkskolan samfälld mark, alltså tillhörande skifteslaget. Det var därför ett centralt och passande område att bygga likvagnshuset på. Sågägaren Viktor Nylund hade på egen hand tillverkat en stilig likvagn, som skulle förvaras i huset.
I varje by fanns det en egen likvagn, så den här i Likvagnsjäälon användes endast av dagsmarkborna. Den här vagnen är både första och sista likvagnen i byn, för tidigare så kördes de avlidna på vanliga hästkärror till begravningsplatsen. Men på 1920-talet blev det vanligt att de avlidna skulle köras till den sista vilan lite mera anständigt och då byggdes det likvagnar i flera byar.
Det bildades en förening kring vagnen i Dagsmark, som skötte om och underhöll vagnen. Sommartid var vagnen försedd med hjul men vintertid försågs den med medar. Att byta medarna till hjul gick på några minuter.
Vid ett dödsfall så var det de anhöriga som hämtade vagnen, för att köra den avlidna till begravningsplatsen i Lappfjärd. Det krävdes en lugn häst för att dra vagnen, det gick inte att använda någon ”sprakafåla”. Den kunde ju i värsta fall bli skrämd av vagnen och sätta av i galopp, vilket betydde att det skulle vara den makligaste hästen framför vagnen.
Den här vagnen användes ända till början av 1950-talet och den sista som kördes med denna torde han varit ”Friivelas” Frans Holmudd från Mellanå, som dog i mars 1951. Efter det blev det vanligt att köra de avlidna på flaken till en lastbil. Ab Pärus-Fors hade tidigt en lastbil och med den kördes många lik, men också andra lastbilar i Dagsmark kunde användas. Lastbilarna försågs med bänkar där anhöriga kunde sitta under färden till begravningsplatsen.
Långt tillbaka i tiderna då någon avliden skulle begravas, så samlades de anhöriga och andra begravningsgäster i den avlidnes hem tidigt på morgonen. Samlingen kunde ske redan vid 7-tiden och där bjöds det på kaffe och liket skulle både skådas och sjungas ut. Sedan sattes kistan på likvagnen och sedan fördes liket till Lappfjärd och begravningsföljet bildade en lång likrad. Det skulle visas vördnad för en sådan likrad, folk stod bugande vid vägkanten med mössan i hand. Då bilar började användas så skulle alla andra trafikanter stanna bilen vid vägkanten och åtminstone chauffören skulle höja handen som en hälsning. Trots att likraden rörde sig sakta, så var det totalt förbjudet att köra om den. Efter jordfästningen i Lappfjärd så blev det ofta kappkörning tillbaka till Dagsmark till den avlidnes hem, där det igen bjöds på kaffe, mat och kanske brännvin. Den här trakteringen, som kallades ”gravöl”, var ofta en glad tillställning som många såg fram emot.
Om det i den avlidnes hem fanns en flaggstång, så skulle flaggan hissas till halv stång på morgonen och där skulle den hållas under hela jordfästningen. Men vid hemkomsten skulle den hissas till toppen och där skulle den hållas till solnedgången.
I långa tider stod alltså likvagnen i likvagnshuset, utan att användas. Folk hade stor respekt för likvagnshuset och till och med byns ungdomar lät det vara ifred. Trots att dörrarna gick att öppna, så gick inte många in dit. Grannpojken Tore har berättat att han en gång gick in och han blev förskräckt då någon hade placerat en död fågel inne i vagnen.
Då huset blev i dåligt skick, så beslöts det att likvagnshuset skall rivas och Runar Grans gav lov åt grannen Asmo Rintamäki att sköta om saken. Före huset revs i slutet av 1970-talet, så flyttades likvagnen till folkskolans uthus, där det i den södra ändan fanns ett passligt utrymme. Den drogs dit på medar och de fyra hjulen förvarades inne i själva vagnen.
Eftersom vagnen inte användes mera, så föll den mer eller mindre i glömska men skolans elever visste nog var den fanns. Men det fanns fortfarande en viss rädsla för den, för skrönorna och berättelserna avskräckte. Den fick alltså vara i fred också i det nya förvaringsstället.
År 2019 kontaktade stadens fastighetschef byborna och berättade att eftersom uthuset är i dåligt skick och inte längre används, så skall det rivas. Problemet var ju likvagnen, som borde flyttas till något bättre ställe. Trots förfrågningar hit och dit hittades inget passligt utrymme och risken var stor att vagnen skulle förstöras eller brännas upp.
Allting löste sig hösten 2019 då grannen Tore Agnäs erbjöd byborna att utan ersättning uppbevara likvagnen i familjens uthus. Familjen Agnäs flyttade till Sverige år 1963 och uthusen har inte varit i användning sedan dess och genom att städa ur ett rum fick likvagnen en värdig plats. Avståndet mellan det gamla och det nya förrådet är under 70 meter och avståndet till det gamla likvagnshuset i Likvagnsjäälon är under 100 meter, så under sin 100-åriga tillvaro har likvagnen uppbevarats på ett litet område.
Den 17 september 2019 flyttades vagnen till sitt nya ställe. En restaurering av den kommer att ske och trots att vagnen verkar motbjudande så kommer den nog att ställas ut vid någon passlig publiktillställning.
