Artikel i tidningen Syd-Österbotten skriven av Bente Ingvesback och publicerad 2.8.1990:
Det ligger onekligen ett vemodets skimmer över Lillsjö, den lilla utbyn som pensionerade bysmeden Otto Dahlroos kallar för ”Sista numret i Dagsmark”. Tio bebodda gårdar bildar i dag en byagrupp som ser ut att försvinna. Fjärran är den tid då småtorpen och smågårdarna tätbefolkade byn.
Och Dahlroos Ottos livsverk hör delvis till det förflutna, då sonen som övertagit smedjan ser sig tvungen att så småningom slå sig på förvärvsarbete i stället. Men i hela Dagsmarktrakten rullar otaliga potatiströskor med specialsmåpotatistankar á la Dahlroos.
Det var år 1978 som Dahlroos helt efter egen idé gjorde den första småpotatistanken. Den väckte genast stort intresse bland potatisodlarna, för det var tungt att hålla på med att ta vara på småpotatis i säckar. Dessutom var det i regel kvinnor som stod uppe på tröskan och passade säckarna. Först när Dahlroos redan gjort tankar några år, blev det möjligt att köpa potatiströskor med färdigt inbyggda småpotatistankar.
Ännu år 1988, fyra år efter att ha sjukpensionerats, gjorde Otto med sonen Olof en småpotatistank till en dagsmarktröska. Men inte sedan dess. Tiderna har förändrats och det är inte längre fritt för potatisodlarna att syssla med småpotatis.
I början av 70-talet gjorde Otto lådvändare och flera potatissorterare har han gjort. Maskin- och redskapsreparationer, släpvagnstillverkning, det var till Otto i Lillsjö som jordbrukarna i trakten vände sig, när något gick på tok. Han var känd för att vara snäll och bra, man fick fara dit direkt och inte var han dyr heller.
”Rik på erfarenheter men fattig på pengar”, sammanfattar Otto sitt livsverk. Det var inte alltid så lätt, barnen var många och då smedjan inte var speciellt stor, så kunde det hända att Otto låg på rygg ute på snöbacken och svetsade i timtal. Det är något som han inte vill råda någon annan att ge sig in på.
På sommaren och hösten kunde det stå tre, fyra potatiströskor på en gång hos Dahlroos och då var det bråttom! ”Ofta sov han bara några få timmar per natt och steg upp kl. 4 på morgonen”, berättar hustrun Sylvia och ruskar på huvudet.
Otto som hovslagare.
Otto började egentligen sitt arbete som hovslagare. Året var 1943. Det fanns gott om unghästar och efter kriget ”odlades” det nästan hästar. Varje större gård hade två hästar och Otto hann nästan inte med något annat än att sko.
”Det är som det sägs, att smedens tyngsta arbete är hovslageriet. Jag hade lyckligtvis bra rygg, men höfterna höll inte”, säger Otto. ”Det gällde att se efter så att man inte fick väderkvarnar i ögonen” säger han med glimten i ögat. ”Och se upp så att man inte hamnade i skottlinjen. Nog har jag flugit flera gånger, hästen kunde slita åt sig foten man höll på med och sikta in sig på en präktig bakbensspark. Då gällde det allra första att se om stövlarna var kvar på ens fötter. En gång blev mitt ben avtrampat och det var av en snäll häst”.
Då det var höbärgningstid, 29 grader varmt och eld i smedjan, då rann nog svetten. Otto fick uppleva att arbetshästarna försvann. Och nu är småbruken, ja hela jordbruket med reparationsarbete för smeder i farozonen. Sonen Olof ser ingen ljus framtid som smed.
”Förr levde man inte som nuförtiden” säger Otto. ”Man levde av jordbruket, man hade själv kor. Nog funderar man om den här vällevnaden är något bättre. Allt är inte så nödvändigt. Det är bättre om man lever lite mer jordnära och strävar till att odla giftfritt. De äldre barnen som är i Sverige har börjat ledsna efter hemtrakten. Men det är svårt att få arbete i hemknutarna Dagsmark och Lappfjärd. Alla hamnar väl till Helsingfors till sist…”
Byagruppen Lillsjö.
Lillsjö är en byagrupp som ser ut att försvinna så småningom, om inte tiderna förändras. Det är en del pensionärer här nu i de tio bebodda gårdarna, och andra förvärvsarbetar.
I början av 1770.talet kom den första nybyggaren från Dagsmark till Lillsjö. I slutet av samma sekel bosatte sig också Dahlroos´ släkt i Lillsjö. Men idag har typiskt nog själva släkten Lillsjö, som gett namn åt byn, flyttat bort till centralare bosättningsområde.
”Det lär ha funnits många småtorp och smågårdar där på andra sidan ån” säger Otto och visar genom stugfönstret. Men nu är det inte nog med att den tvåhundratjugoåriga, vackert belägna, men perifera byagruppen visar starka tendenser på att avfolkas. Där sitter Otto och oroar sig för om posten och banken i Dagsmark skall försvinna.
”Vad skall allt bli till? Helsingfors? Men där finns ju inga bostäder.”