Uppgjord av Lasse Backlund år 2013, med hjälp av Stig Björs. Uppdaterat i november 2016.
År 1890, i juli köpte 10 företagsamma bönder från Lappfjärd ett område om 3 tunnland och 2 kappland för att där anlägga en sågkvarn. Enligt ett uppgjort köpebrev var köpare ett bolag som kallades Ragnarsvik Sågbolag och tomten skulle också få namnet Ragnarsvik. Området fanns inom Dagsmark by precis på gränsen till Lappfjärds by. Delägare i bolaget var Johan Starcke, Johan Henrik Andersson Lillgäls, Johan Viktor Lillgäls, Karl Johansson Björses, Josef Henriksson Mangs, Johan Henrik Lillgäls, Henrik Pärus, Oskar Bengtilä, Karl Josefsson Hinders och Erik Viktor Klåvus. Köpeskillingen var 1 000 mark och säljare var Josef Johan Henriksson Båsk, Johan Viktor Johan Henriksson Båsk och Malakias Båsk.
Samtliga köpare bodde i Lappfjärd utom Oskar Bengtilä som var hemma från Storå, under åren 1890-91 hade han enligt elevmatrikeln en son som hette Frans Artur som besökte Dagsmark Folkskola.
Enligt Wasa Tidning den 19.10.1890 hade lanthushållaren J. Starcke ansökt om fastställelse av stadgar för ”Ragnarvik sågaktiebolag” i Lappfjärds socken. Bolagets grundkapital utgjorde 10 000 mark, fördelat på 100 aktier á 100 mark. Samma tidning skrev senare att ägarna höll på att bygga en enramig såg och möjligtvis en mjölkvarn år 1890 men inom något år hade Ragnarsvikbolaget sålts till konsul Ludwig Wilhelm Wendelin från Christinestad.
Ludvig Wilhelm Wendelin tar över
Enligt vad grannen Stig Björs minns så skulle Ragnarsvik såg och kvarn ha byggts ca 1891 av konsuln Ludvig Wilhelm Wendelin som var affärsman i Kristinestad. Ludwig Wilhelm var född 1834 och han var brorson åt Simon Wendelin. Han hade en tid en minutaffär i Kristinestad men år 1870 slog han sig på exportaffärer, han var känd som en man som arbetade hela tiden. Han var gift 2 gånger och han dog 1913. Men före det så byggde Wendelin och skaffade flera sågar och kvarnar runtom i bygden, så det var en naturlig investering för honom. Hans dotter Fanny (1863-1921) var gift med Kasimir Kraepelin, så det var han som bodde i huvudbyggnaden uppe vid landsvägen. Stig Björs mamma Amanda som var född år 1895 var barnpiga åt Kasimirs dotter Lisa 1906-07, alltså då Amanda var ca 10 år.
Wendelin förstorade området och i november år 1899 godkände och stadfäste guvernören i Vasa län den parcell som Wendelin hade utbrutit från Båsk hemman och som fick namnet Liselund.
1.8.1895 skrev Vasabladet: Avklippta fingrar på ena handen fick en arbetare vid Ragnarsvik såg i Lappfjärd natten mot i söndags, då han sysslade med att kantskära en planka. En av kamraterna svimmade vid den sorgliga åsynen. Den förolyckade fördes genast till läkare. Beklagligt nog lär han ej vara olycksfallsförsäkrad.
I januari 1896 skrev tidningen Svenska Österbotten som utkom i Gamlakarleby att nu är det full fart på sågarna i Ragnarsvik och i Storfors.
Finlands Handelskalender från 1903 skriver att Ragnarsvik ägs av firman E. A. Tötterman från Kristinestad. I juni 1906 sålde Tötterman hela Ragnarsvik med alla byggnader på auktion åt Kasimir Kraepelin. Denne Kraepelin ägde inte sågen alltför länge före han sålde alltsammans åt Josef Josefsson Bjors eller Bjårs, åtminstone år 1908 stod Josef som ägare. Denne Josef hade farit till Amerika 1884 och han återvände därifrån först på 1900-talet och bodde efter det en tid i Storfors, på Dagsmarkvägen 110, på samma tomt där Emil Gullmes sedan byggde sitt hus. Vill du läsa mera om detta ställe i Storfors, klicka då här!
Området delades på tvären.
I början på 1910-talet delades tomterna på tvären så att huvudbyggnaden stod på en lägenhet 2:3 i norra ändan nära landsvägen och såganordningen på de två andra nära ån.
I en artikel i Kaskö Tidning den 10 november 1920 så står det att en ny kvarn har kört igång i Kalaks i Närpes, vilket betyder att närpesborna hädanefter inte behöver åka med hästarna i långa karavaner till kvarnarna i Dagsmark för att mala.
Bostadsbyggnaden nära landsvägen.
Josef Bjors fortsatte att bo i huvudbyggnaden nära landsvägen efter att de hade sålt kvarnen och sågen. Josef dog år 1933 och efter det fortsatte hans hustru Anna Josefina Velander-Bjors att bo där. Hon kallades hela tiden för ”fruen Anna”. Efter Josefs död står också sonen Herbert Raimond Josefsson Velander-Bjors (född 1907) som delägare. I juli 1933 bjuder fru Bjårs ut boningshuset i lokaltidningen. Huset består av 4 rum med tambur, kök och två vindsrum, samt nödiga uthus.
24 juli 1938 köpte Hilding och Inga Rosenstedt huvudbyggnaden på lägenheten Ragnarsvik 2:3 för priset 48 000 mark. I oktober samma år sålde Anna lösegendomen på auktion och efter detta så flyttade Anna ner till Bagar-Linas stuga i Lappfjärd, där hon bodde tills hon dog år 1950. När Hilding och Inga skilde sig år 1959 blev Inga ensam ägare till hela lägenheten. År 2000 blev familjen Rahka ägare och de grundrenoverade byggnaden. De sålde sedan gården åt de nuvarande ägarna, som för närvarande bor på annan ort och de har hyrt ut gården.
Sågen och kvarnen närmare Lappfjärds å.
År 1912 sålde Josef Bjors sågen och kvarnen åt bönderna Svante Huhtamäki och Emil Ohriluoma för priset 8 000 mark.
År 1915 finns namnet Frans Koskela nämnt som ägare till Ragnarsvik såg och kvarn då det byggdes en ny damm, i stället för den gamla som också hade byggts av Frans Koskela år 1891. I mantalslängden från 1917 är Josef Koskinen, Johan Valter Korpi (f.1885) och Edla ägare.
Det är oklart hur länge Frans Koskela var innehavare till sågkvarnen i Ragnarsvik men han blev sedan mjölnare på en kvarn i Blominas i Träskvik. Själv bodde han i en bondgård i Härkmeri och han dog där 1933.
Omkring år 1927 övertogs sågen av Erik Anders Broberg (1878 – 1954) från Dagsmark. Denne hade i början på 1900-talet varit ägare till kvarnen som fanns nära Stora bron i Dagsmark. Han ägde denna ännu 1912 då han i en tidningsannons försökte sälja den.
Broberg var känd som en rastlös man, som varit flera gånger i Amerika. Han var en stor humorist och berättade otroliga Amerika-historier med föga sanningshalt. Han var gift hela 4 gånger och med Maja Sofia Klemets hade han två döttrar, Hulda flyttade till Amerika och dog där medan Hilma gifte sig med Josef Hanses och flyttade till Lålby. Stig Björs har hört av ”Kionas” Ivar Söderholm att en gång var Broberg så pass irriterad på sin andra hustru Maja Greta, så att han bjöd ut henne åt en granne mot en årsersättning om hela 10 000 mark. Detta en gång då vattenledningen till huset i Nystad var frusen och Maja Greta gick i väg på ärenden och lämnade kranen öppen. Just då tinade ledningen upp och vattnet flödade över golven. Då Broberg kom hem senare på dagen så kom källarluckan flytande emot honom i dörröppningen.
I Syd-Österbotten i april 1932 förbjöd Broberg allt fiske i ån vid Ragnarsvik. Broberg var ägare till Ragnarsvik åtminstone till 1933, eftersom han annonserade i Syd-Österbotten. Följande ägare torde ha varit Impi, Ahti och Ritva Maijala samt John Gustav Staudinger.
År 1935 sålde ägarna Maijala och Staudinger sågen och kvarnen på Liselund 2:4 med alla byggnader åt smeden Eelis Koskenkorva och hustrun Hilda Sofia Nestorintytär. Paret Koskenkorva bodde inte i Ragnarsvik utan i det lilla huset mittemot Mitts Torstens verkstad och Eelis arbetade som kvarnmästare på Pärus-Fors kvarn.
År 1940 avled Eelis Koskenkorva och verksamheten sköttes en tid av hustrun Hilda och sonen Veikko.
År 1940, den 21 september sålde änkan Hilda Koskenkorva och barnen Veikko, Tauno, Lahja och Raakel tomten Liselund 2:4 med sågen och kvarnen med alla maskiner åt Usko Kuivasmäki & K. V Ristiluoma. I köpet ingick ett bostadshus och ett uthus. Köpeskillingen på 195 000 betalades så att Kuivamäki & Co övertog ett ett lån om 84 000 mark i Isojoen Säästöpankki och resten betalades kontant.
Eelis Koskenkorva hade 2 pojkar, Tauno stupade under de sista dagarna av fortsättningskriget år 1944. Den andra sonen Veikko f. 1920 flyttade till Sverige och omkom tillsammans med sin hustru Salme då passagerarfartyget Estonia sjönk 28 september 1994 i svår storm på Ålands hav.
Branden på Ragnarsvik.
En dag år 1944 då det blåste hård nordlig vind utbröt en brand i bostaden på sågområdet. Tillsammans med sin far Artur Sigfrid (1892-1947) begav Stig Björs sig till brandplatsen där han noterade att släckningsarbetet gick trögt. Bostadshuset och en hölada med fähus brann ner till grunden men själva sågen nere vid kanalen klarade sig.
Fiskodlare Helge Rönnholm som var hemma från Porkala och var gift med Aarne Talas dotter hade nyligen etablerat sig som fiskodlare i Villamo i Storå. Året var 1947 då han blev intresserad av området vid Ragnarsvik och hade planer på en fiskodlingsanläggning där. Stig Björs, som då arbetade som linjeman på Pärusfors fick erbjudande om ett bättre jobb på fiskodlingen och tänkte just tacka ja då det framkom att Rönnholm inte skulle få tillstånd till anläggningen, eftersom man inte hittade något gällande tillstånd för dammen. Stig Björs fortsatte därför att jobba på Pärus Fors och det gjorde han fram till pensioneringen.
År 1959, den 15 oktober sålde ägarna Usko Kuivasmäki (f.1909) och Kaarlo Vilho Ristiluoma (f.1901) parcallen Liselund 2:4 på nästan ett hektar åt Lappfjärds kommun för 150 000 mark. Köpebrevet undertecknade för kommunens del av kommunalstyrlseordförande Åke Ålgars och kommunalsekreteraren Eric Lönnqvist. Av någon orsak glömde Lappfjärds kommun att söka lagfart för denna parcell. År 1975 kom det fram att staden Kristinestad var ägare och de sökte då och fick lagfart på Liselund och staden är ägare ännu i dag.
Rahka står än i dag som ägare till den nedre delen av lägenheten Ragnarvik.
År 1972 försökte Rönnholm igen anlägga en fiskodling vid Ragnarsvik. Den här gången stupade projektet på att Per Rosenstedt som ägde den västra delen av holmen på andra sidan kanalen under inga omständigheter skulle godkänna att returvattnet från odlingen skulle ledas förbi hans område.
I samband med detta rev diversearbetarna Emil Sandbacka och ”Lilltmoss”- Emil Klemets samtliga byggnader på såg och kvarntomten. Ingenting blev kvar utom fundamentet där kvarnen och hyveln stod nere vid kanalen.
Karl Storfors och järnhyveln.
När Wendelinska villan skulle byggas anlitades Karl Storfors (1865-1942) som timmerman för att hyvla och sätta in golvplankorna. Karl använde en hemmagjord trähyvel och Ludvig Wilhelm Wendelin såg detta. Han hämtade då en riktig järnhyvel från staden åt Karl och sade att med den här skulle arbetet gå snabbare och med bättre resultat, ”he je noo donin som arbitar”!
Efter ett par veckor kom Wendelin till Ragnarsvik för att granska arbetet men golvet var precis så halvfärdigt som det var när han lämnade det. Han letade rätt på Karl Storfors och frågade förstås varför golvet inte var färdigt. Varpå Karl svarar: ”ha it donin arbita naa?” Efter detta fick Karl fortsätta att jobba med den gamla trähyveln.
Namnet Ragnarsvik.
Ingen vet med säkerhet varifrån namnet Ragnarsvik kommer men vi kan nog anta att Karl Erik och Josefina Klemets tog sitt nya namn Ragnas efter området Ragnarsvik. De bodde i tiderna i en bondgård som stod på det ställe där Erkki Mäkitalo bor i dag. De kallades i dagligt tal för ”Klemes Kalle och Fina” och vill du läsa mera om dem, så klicka här så kommer du till deras historik.