Renskrivet av Lasse Backlund i maj 2020:
Ännu efter första världskriget 1914 – 1918 rådde stor arbetslöshet i vår världsdel. Ett fyraårigt världskrig hade just rasat ut. Europa låg sönderskjutet. Miljoner människor hade fått sätta livet till, särskilt i Mellaneuropa (centralmakterna) som förlorade kriget. De blev efter fredsslutet dömda att betala stor krigsersättning till segrarmakterna.
I Amerika gick produktionen för fullt, för detta land hade skonats från kriget. De ingrep i kriget då segern var viss. Vårt land Finland hade nyss erhållit självständighet och ännu inte funnit vägen till industriell verksamhet. Österbottningar som alltid varit ett vandringsfolk, sökte sig i stora skaror till Amerika, där arbete fanns.
Strömmen till Amerika fick fortgå ända tills arbetarna i U.S.A. insåg vart det bar hän, alltså att de själva skulle bli utan arbete om arbetsströmmen skulle få fortgå. De grenomdrev en lag att en viss kvot i året skulle få komma till landet. Finland fick nu på sin lott några hundra emigranter årligen. Denna kvot fylldes snabbt, så att en person kunde få vänta flera år till att få inträdevisum.
På hösten 1923 kom jag ifrån en tiomånaders tjänstgörning i Gardes Jägarbataljon i Vasa. Jag var en av de sista som fick 2 månaders avdrag, alltså civilpermission, för deltagande i frihetskriget. Som de flesta tonårspojkar var jag utav nyfikenhet och äventyrslust med om Kristinestads intagning den 31 januari 1918. Staden var besatt av ryssar och röda och jag fick en försmak om hur kriget var.
Snön vid batteriställningarna, vid nuvarande hamnen, var täckta av blod och av stupade soldater, av röda och döda kosackhästar. Där på batteribacken var det som hetast under hela drabbningen. Jag var då så ung, att jag inte fick någon bössa, utan fick komma med som reserv. Men nog hann jag ändå bli rädd, som de flesta är i krig. Nu fick jag som tack för krigstjänsten två månaders avdrag på militärtjänsten, där man annars räknade dagarna.
Jag kom så hem till det lugna Dagsmark och till bondelivet, som var lugnt och fridfullt. Vi ungdomar hade ju våra danser om söndagskvällarna, bara vi fick tag på någon spelman att spela. Brev kom från mina kamrater som hade rest över till Canada och de skröt med hur bra de hade det och hur mycket de förtjänade, räknat i finska mark. Dessutom hade mina två äldre syskon nyss kommit hem från Amerika och de hade ju mycket att berätta, om hur det var i stora världen.
Min bror Hannes berättade bl.a. om hur han rymde undan ryssarna en höstnatt 1916 ifrån Pjelax Rörgrund i en öppen segelbåt, hur de efter en äventyrlig och farofylld färd slutligen, efter två dygn på havet kom till Ulföarna på svenska sidan och därifrån vidare till Amerika.
Allt detta gjorde att min äventyrslust stärktes så, att jag beslöt att också resa över till Canada, för att få vara med om äventyr. Så jag skrev till min kusin Erland Norén och hörde mig för hur det vara i Canada. Han skrev svar att han nog kunde skaffa mig jobb om jag ville komma över. Jag samrådde med de övriga i hemmet. Far menade att jag borde vara torr bakom öronen, innan jag gav mig ut på en så äventyrlig färd. Men febern hade gripit mig, så ingenting kunde stoppa mig längre.
Tog så en dag i januari fars häst och släde och reste ned till kyrkbyn. Som sällskap fick jag byns skräddare Oskar Kaskimäki, som hade samma ärende. Vi for in till handlande Charles Ulfves, som var agent för ett par ångbåtslinjer med trafik på Amerika. Han gav oss instruktioner hur vi skulle få pass och beställa båtbiljetter på Skandinavien Amerika Linjen åt oss. Vi for så upp till länsman Dahlström, som bodde uppe på Stenvägen och beställde utrikes pass. Därtill fordrades foto, så vi for nu till fotografen på Kladdbackan och han knäppte vår bild, som vi skulle få följande dag.
Så gjorde vi en avstickare till bonden Valter Kivimäki som bodde på Brännor och av honom begärde vi ett skriftligt intyg att vi tillhörde arbetarföreningen i Lappfjärd. Detta skulle vi behöva i Canada, då vi kom i kontakt med därboende finnar, som var före detta rödgardister från inbördeskrigets Finland. Jag som reste till B.C. behövde det inte men Oskar som skulle stanna i östra delen av landet, där mycket finnar fanns, skulle nog behöva ett intyg, för att få vara i fred.
Våra pass blev klara till den 2 mars, och den 9 mars hade ungdomsföreningen avskedsdans på föreningshuset. Detta var allmänt brukligt då någon föreningsmedlem rest till Amerika. Avskedet blev nog lite tungt, att skiljas på obestämd tid från ungdomen. Ungdomen brukade också ha så kallade avskedsdanser när pojkarna rest in i militärtjänsten.
Avskedet blev inte på något sätt dramatiskt för Oskar och mig. Vi hade ju ingen jänta, som vi gick med. Vi lovade våra kamrater att skriva och berätta om resan vid framkomsten.
Den 13 mars 1924 kom min bror Hannes och skjutsade oss till Kristinestad. Dagen var solig och vacker. Snön låg över byn. Det var rikligt utav snö den vintern och gärdgårdsstörarna stack upp lite ur snön längs vägen ned till byn. Tankarna gick nog över hur det nu skulle se ut när jag kommer hem igen. Inte skall jag stanna länge borta, om lyckan står mig bi. Jag hade ju nyss tagit farväl av mor och far, samt syskonen. Mor och far var då redan gamla, över 60 år båda. Mina hemmavarande syskon Selma och Evert önskade mig lycka på färden.
Min lillebror Gunnar vistades i skolan i Kristinestad. Han kom ned till järnvägsstationen och tog farväl utav oss. Han sade att han önskade få följa med på resan, så jag lovade att snart komma hem igen.
Tåget lämnade stationen kl. 5 då det var mörkt i Kristinestad. Och så började en lång och äventyrlig färd västerut mot okända öden. Efter en sömnlös natt på ett skrangligt tredjeklass tåg anlände vi följande dag till Toijala, där vi fick vänta i två timmar på tåget, som gick ned till Åbo, dit vi anlände vid 2-tiden på dagen. I Åbo låg vi över natten på ett resandehem.
Följande dag gick vi ut på stan och hungern gjorde sig gällande, så vi styrde våra steg in på närmaste matservering och fick oss något att äta. Det hade inte blivit något egentligt ätit sedan vi lämnade Dagsmark. Efteråt gick vi över till Åbo slott, som då redan var ett museum med många gamla föremål at se. Vi hade gott om tid för båten skulle avgå först kl. 7.30 på kvällen.
Vi gick in på resebyrån och köpte tredje klass biljett till Vancouver, British Columbia i Canada. Den kostade 5 300 finska mark. Dagen och tiden gick fort, så att vi snart fick ta hyrbil ned till hamnen, där lilla ångaren Heimdal väntade på att avgå.
Ångvisslan ljöd med hest ljud och det gällde att söka sig ombord. Propellrarna begynte gå, så att vattnet sköt bak båten. Båten backade ut och vände i hamnen, så sköt den fart ut genom det smala inloppet till Åbo och förbi holmar och skär västerut. Issörja hindrade båten hela vägen. Mörkret tog bort vår utsikt där vi stod på däck, en stor hop med folk, mest karlfolk. Någon frågade sjömännen om vi inte skulle få någonstans att sova och vi fick till svar att ni kan söka er ned till lastrummet. Slutligen hittade vi en sittplats, där vi kunde sitta på kappsäckarna.
Jag hade en riktig amerikakappsäck, som min bror Hannes gav mig vid avresan. Men de flesta hade en så kallad fanérkappsäck, alltså en fyrkantig fanérlåda med lock. Ishinder hade vi hela resan förutom på Ålands hav, där havet svallade fritt.
På morgonen följande dag satt båten slutligen fast i ismassorna. Sjömännen försökte att med isspett få loss båten men utan resultat. Slutligen sent på dagen kom isbrytare till vår hjälp, så att båten kunde fortsätta in mot Stockholm. Två andra båtar följde oss i kölvattnet. Hungriga blev vi då vi inte fått något sedan föregående dag i Åbo. Två besättningsmän kom slutligen med en korg full med vetebröd. De flesta utav passagerarna var finnar från inlandet, som inte haft så ymnigt av vetebröd. De tog för sig och ropade ”perkele nisoja” Korgen blev snart tom med fylldes på nytt, så att den värsta hungern blev stillad. Dricksvatten fanns att tillgå i kran.
Vädret var vackert och rätt så vackert med dimma över havet. De vackra villorna på holmarna och stränderna längs inloppet till Stockholm var nu insnöade. Full vinter rådde. Först kl. 8.30 på kvällen anlände vi till kajen i storstaden Stockholm, som var mycket vacker att beskåda då belysningen var tänd överallt.
En buss tog oss från hamnen till en matservering inne i stan. Men vi hann just sätta oss till bords, då en man kom in och sade att tåget till Malmö avgår inom kort, så vi hann inte börja äta ens, som vi gärna skulle ha gjort. Vi fick bryta och gå en kort bit till centralen där tåget till Malmö stod färdigt att avgå.
Jag hade hunnit stoppa på mig något bröd ifrån det fyllda matbordet på restaurangen, så jag tuggade på den då jag gick in på tåget. Precis kl. 9.30 avgick tåget söderöver. Järnvägsvagnarna var annorlunda än våra i Finland. Glasdörrar och alkover på sidorna att sitta i, avskilda med en ridå, som man kunde dra för om man så ville. Vi märkte att vi var i ett rikare land, ett land som skonats från krig på lång tid. Tågpersonalen var vänlig och ville gärna språka med oss som kunde svenska, om förhållandena i Finland.
Tågresan gick snabbt genom natten, Vi såg ingenting av landskapet då det var mörkt natt. Så jag slumrade in där jag satt och vaknade först när jag märkte att tåget stannade och vi var framme i Malmö på morgonen.
Där fick vi sätta oss vid riktiga matbord och äta oss riktigt mätta i en stor restaurang. Så togs vi om hand av en ciceron, som tog oss ned till hamnen, där Köpenhamnsfärjan låg förtöjd. Resan över Öresund tog några timmar, här fanns inga ishinder, så vi anlände till hamnen i Köpenhamn kl.4 svensk tid och hela hopen av finnarna promenerade upp till hotell Atlantika, där vi installerades flera i ett rum.
Oskar och jag fick ett sådant rum och det blev trång av folk, som kom ideligen. Folk av många nationer och främmande språk surrade i luften. Ryska, polska, tjeckiska och så de flesta danskar, som också blev våra bäddkamrater. Danskarna var bäst klädda utav oss, de hade till och med nattdräkter, så kallade pyjamas.
Tiden blev långsam, så följande dag beslöt vi, Oskar och jag och två Vasabor att gå ut på stan efter måltiden, som vi fick genast efter ankomsten till hotellet, En av Vasaborna hade vistats förr i Amerika, så när vi gick förbi en restaurang, så sa han: ”Nu går vi in och får oss riktigt öl”! Jag tog så det första beerglaset och det smakade illa, tyckte jag.
Den före detta amerikanaren lämnade kvar för att få flera glas, medan vi andra gick ut och längre bort. Vi såg bland annat Kristianborg. Här i Köpenhamn rådde vårväder och det fanns ingen snö. Belysningen tändes och staden fick nu ett helt annat utseende för oss, så vi visste snart inte var vårt hotell fanns.
Vi gick in en fruktbod och köpte äppel och vi måste fråga var hotell Atlantika ligger. Expediten förstod svenska bra men kände inte något sådant hotell. Jag gick nu in på en polisstation och där språkade polismannen svenska och han visade hur vi skulle går för att komma fram till hotellet Atlantika. Så vi gick efter anvisningarna men var ändå oroliga när vi tyckte att det så lång väg. Sedan frågade vi av en herreman på gatan och han svarade på engelska och visade att vi skulle fortsätta framåt.
Där stod en polisman och jag frågade honom och han visade rakt över gatan. Vi hade bara att gå tvärs över gatan och in på vårt hotell. Så kunde belysningen ändra sikten i en stor och främmande stad för landsbor som vi var.
Vi tillbringade 4 dagar i Köpenhamn och gick inte vilse någon fler gång, fast vi var ut på stan varenda dag. En dag började det snöa duktigt, men följande dag var den borta igen, för det var varma vindar som smälte den. För övrigt mådde vi bra på hotellet och bra mat hade vi. På kvällarna dansades det både vals och polka. Ryssarna och polackerna dansade slaviska danser efter dragspelsmusik.
Den 20 mars 1924 skulle Fredrik VIII lämna Köpenhamn, så vi ställdes upp på gården med våra väskor och våra namn ropades upp. Då detta var klart gick vi alla ned till hamnen, som inte var långt ifrån. Där låg MS Fredrik, en vitmålad gammal lastångare, som via Norge skulle ta oss över Atlanten till Canada.
Klicka HÄR för att läsa del 2, som handlar om resan som fortsatte från Köpenhamn till Vancouver!