Många förolyckades för arbetstakten var uppdriven. En man som fungerade som ”först aid” (alltså första hjälp) vid olycksfall arrangerade att den skadade fördes med motorbåt till sjukhuset i Lund, som var närmast intill.
Hela sommaren arbetade jag med stockkrokarna. På hösten 1925 reste Andy in till Vancouver för att vila upp, efter att ha vistats ett år i campen utan avbrott. Jag fick då överta hans jobb som riggslingare under tiden han var borta i två veckor. Sedan då han återvände övertog han sitt gamla jobb igen. Jag flyttade då över till rigupp gänget, med att göra följande sparrträd klart för loggning. Detta var ett något lättare arbete, mera ombytligt.
Riguppgänget arbetade för det mesta varje dag utan avbrott, det var bara brådska överallt. Det kostade att hålla folk i camp, räknade de med. Söndagsarbetet räknades som övertid, så då hade vi bättre betalt.
Så en söndagsmorgon hade jag oturen att få ett slag av gailinan i ansiktet, så att skinnet skrapades sönder i pannan. Jag gick så till första hjälpen i campen och han satte på salva och häftplåster över såret. Nog försökte jag arbeta några dagar med band om pannan, men så sade basen en dag att jag nog borde uppsöka läkare, ifall någon granskare skulle komma upp till campen. Ofta kom sådana ut till camperna från olycksfallsbyrån och såg till att förordningarna efterföljdes.
Jag for så ned till Vancouver med första båt, för att söka upp en riktig läkare. Andy ville följa med till staden han också. Han hade så mycket money, tyckte han, så vi for båda två. Basen skakade hand med oss och önskade oss välkomna tillbaka när vi så ville.
Nedkommen till staden tog vi in på ett hotell, som ägdes av en japan. Hotellrummet var gemensamt för två personer. Det var billigt och snyggt med både bad och telefon. Det första jag måste göra efter att ha sovit en natt, var att söka upp en doktor, som kunde ta hand om mig. Pojkarna som jag träffade rekommenderade en doktor och dit gick jag och blev bra omskött. Han satte fyra stygn på såret för att det skulle växa igen och så en plåsterlapp ovanpå.
Jag var ju inte något kroppsligt sjuk, så jag hade alla möjligheter att festa om och pengar hade jag också. Jag hade ju varit mer än 5 månader i campen utan avbrott och arbetat så gott som varje dag.
Fri läkare och 60 % av dagslönen hade jag, så jag kände mig nöjd. Jag var sjukskriven i ett par veckor innan såret vuxit igen något, så att plåsterlappen kunde tas bort.
Under tiden hade Anselm varit ut på stan och fått jobb i en sågkvarn tillsammans med en Kalle och de staplade virke på en brädgård.
Jag for en dag innan jag blivit utskriven från sjukkassan till New Westminster och sökte arbete, som jag också fick i Fraser Mill, där så många Lappfjärdsbor arbetat. Jag och många andra intogs som extra arbetskraft, då sågverket hade en ovanligt stor virkesorder för Japan. Rum och bord fick jag i en fransk familj och som rumskamrater hade jag bröderna Viktor och Emil Dåhli. Vi hade 50 cent i timmen, för rum och uppehälle betalade vi 1,25 dollar om dagen. Vi trivdes bra i jobbet, så ock i familjen där vi bodde. Familjen hade endast en flicka, som var 12 år och gick i highschool. Hon tränade att spela piano för oss, så vi nästan fick leda. Sedan hade hon en massa flickvänner på kvällarna, som fnittrade på som jäntor gör i den åldern. Vi hade rummet intill deras.
Så en dag efter ett par veckors tid kom en man från officien och gav åt oss en papperslapp, där det stod att vi skulle gå till officien på kvällen. Det gällde slutlikvid för oss och några tiotal extra jobbare. Det blev så att packa för oss och ta bussen in till Vancouver. Jag tog in på samma hotell som sist. Viklund och Kalle bodde där ännu och jobbade fortfarande på sågkvarnen i stan. Jag försökte få arbete där men de hade fullt upp.
Jag gick så arbetslös en liten tid. Det var ju rätt sent på hösten 1925, då det brukade vara hårt att få jobb. Slutligen hyrde jag ut för arbete i Alert Bay. Campen var långt norrut längs kusten. Det tog mig två dygn att med båt komma dit. Det var samma båt, som gick upp till Theodosia arm och på båten så råkade jag på en bekant och han sade att jag skulle stiga av båten där och börja arbeta i Theodosia arm, hellre än att resa ut till Alert Bay. Det stället var känt som dålig arbetsplats.
Framkommen följande dag ångrade jag nog att jag inte lydde hans råd, ty campen var liten och låg i sluttningen av ett brant berg. Maten var visserligen bra, som i de flesta campar men maskinen och vajrarna var slitna och gick ideligen sönder. Så medan de reparerades, så fick vi arbeta på riggen och var mången gång våta och svettiga, sedan stå och frysa i det kalla regnet som kom. Det var ju vinter nu i B.C. men någon snö kom inte ännu, lyckligt nog.
Jag arbetade nu där till campen lades ned för julen, då vi alla reste in till stan. Jag firade så julen 1925 i Vancouver. Vi gick från det ena nöjet till det andra, som erbjöds i Vancouver. Det var nog skönt att få vila från det tunga arbetet ute i de stora skogarna.
I slutet av januari 1926 tog jag skogsjobb men igen på Hicks office ut till en camp ute på Vancouver Island inte långt från British Columbias huvudstad Viktoria. Campen hette för Brauser och en hygglig rikssvensk var campbas. Där trivdes jag bra men en dag fick jag en ny bas från rigg gänget. Det var en man som jag arbetade för en kort tid i Theodosia arm. Hans namn var King och han var skotte. Han kallades allmänt för Bull Shit King och namnet var nog det riktiga och han pratade och skröt om hur duktig han var och om hur mycket han hade varit med om. Han var en typisk logger.
Ibland kunde han sätta sin hatt på stubben som han stod på för att följa med stockarnas gång till sparrträdet och trampade på den och svor och levde till högljutt, så att alla skulle höra honom. Till all lycka så stannade han inte länge, utan måste ned till doktorn. Han sade att han hade fått gonorré sist han var i stan.
När jag en kväll gick in i ett boningshus för att hälsa på min arbetskamrat som var norrlänning och hette Johnson, så låg oväntat gutten som jag arbetade med i Nordic Alberta upp i en säng. Vi hade ju inte sett varandra på ett år, så vi pratade mycket om vart de övriga i vårt gäng hade hamnat. De hade arbetat hela vintern där och så skilts i Rocky Mountain. Nestor Liljedahl och han hade kommit med till Vamcouver.
Efter Bull Shit King fick vi en hygglig och prima karl till bas, som var canadensare. Men då vårsolen började skina, så tog vandringslusten mig, så jag reste in till Vancouver igen. Jag var nu så pass känd i arbetsförmedlingen, så att om det bara fanns något arbete, så skulle jag få det.
Nu sökte jag arbete ut till en camp, som låg nära till Vancouver och som arbetskamrat fick jag en pojke från Tjöck som hette Henry Henrikson. Det var en duktig och glad kamrat. Campen låg några mil norr om Vancouver, det ställe där staden tog sitt vatten. En liten flod rann genom skogen där vi högg stockar. En reningsanläggning var byggt för att samla upp allt vatten i floden, innan det släpptes ut i en stor bassäng. Därifrån ledde en av trä gjord rörledning genom vilket vattnet ovanpå marken leddes ned till Vancouver.
Vi som arbetade i campen måste vara återhållsamma i våra naturbehov. Det fanns WC ute vid vårt arbete och där fanns en vaktman som såg efter att förordningen följdes. Med oss hade vi en rikssvensk som hette Svanson, som var prima särskilt mot oss som pratade svenska. Han pratade alltid svenska med Henry och mig.
En bit nedanför reningsanläggningen fanns några familjehus, där det fanns lösa kvinnor, som förtjänade extra genom kvinnans äldsta yrke. Vidare sålde de öl och brännvin och allt detta var nog olagligt. Buss avgick dagligen till North Vancouver och det var många som bodde i stan.
Vi trivdes bra där men så blev det sommar och torrt i skogen. Campen låg så nära Vancouver, så vi blev tvungna att bara arbeta nattetid på grund av eldfaran. Detta blev otrevligt för oss. Nätterna var nog ganska ljusa, så detta hindrade inte vårt arbete. Men sommaren var ovanligt torr, så de fick order att ”klosa” (alltså stänga) campen tillsvidare.
Henry och jag var så igen utan arbete, som nog fanns att få. Vi bodde nu hos Emil Johnson, en före detta Lappfjärdsbo. Det var han som hade frun från Påskmark i Tjöck och som jag bodde hos då jag först kom till Vancouver. Nu hade de ett tvåvånings hus på Heatly Aveny, som var hotell och det var alltid fyllt av skandinaver, mest Lappfjärdsbor. Där kände vi oss hemma och här fick vi tala vår kära svenska, som nog ända ville bli uppblandat med engelska.
I samma hus bodde också en Erland Hellman från Lappfjärd och han kom ofta in i mitt rum med fiolen under armen. Och vi båda tränade på att spela kända bröllopsdanser från Lappfjärd. Han var en duktig bygdespelman och hade spelat på många bröllop där hemma. Det gick riktigt bra för oss tyckte de som lyssnade när vi spelade. Jag fick nu lära mig gamla polskor och valser. Tiden gick fort för oss sådana kvällar.
En dag gick Emil Johnson, som också kallades ”Stor Hoxell” ned till en lumberfirma, som hyrde ut folk till Rock Bay. Emil hade arbetat där tidigare, så han var väl känd. De behövde två fällare och jag tyckte att jag kunde byta jobb en tid. Kanske det var bra att kunna fällning också. Där arbetades det för dagslön, trots att det i de flesta campar var fällning på kontrakt.
Följande dag for jag så med båt ut från Vancouver norrut till nordspetsen av Vancouver Island. Rock Bay var en liten, idyllisk plats med en grupp villor och ett sjukhus. Järnvägen gick några mil in i djupa skogen till en loggcamp, där skogsavverkningarna skedde.
I campen träffade jag Viktor Hoxell och Emil Häggblom från Lappfjärd, som båda arbetade på riggen. Nu hade jag ju bytt arbete och börjat fälla timmer tillsammans med Johnson och Lappfjärdsbon Selim Gullmes var också med. Arbetet gick bra för oss och tiden gick fort. Arbetet var tungt i sig men det var stillastående och sedan var det att stå under de jättestora träden. Ibland tog det en hel dag att fäll ett träd.
Skogen bestod av Douglas furor, en sort som liknade tall och så fanns det stora cederträd, som hade barr som granens. Veden inuti var röd samt mycket lös. Ur cedern rann det ett vatten, som var som bläck när det torkade på händerna. Ur furorna igen kom det en sorts tjära, som luktade så gott. En del påstod att den var mycket hälsosam att duscha i. Om trädet som skulle fällas stod i en backsluttning, så måste vi använda springbord, för att komma passligt högt upp på trädet, där det skulle sågas av.
Innan det stora trädet fälldes skulle marken vara jämnad, så att det fällda trädet inte fick gå av eller slås sönder. De mindre träden fälldes i ojämnheter i marken, för att fylla ut groparna. När det stora trädet föll, så skalv marken.
En dag när det stormade ganska duktigt, så hände det en tråkig olycka i vårt gäng. Den dagen då det blåste hård vind skulle vi fällare inte behöva såga omkull några träd. Men Emil som var head fällare tycke inte att det var farligt att fälla ett träd, som stod mitt ibland andra trädjättar, så vi tog en ”tjans” (alltså en chans).
Selim Gullmes höll på att arbeta med ett annat träd från föregående dags fällning. Vi planerade att fälla vårt träd åt ett annat håll, så att Selim skulle vara säker. Men så kom en stormby från ett annat håll, just när trädet var fallfärdigt och det blev åt det håll där Selim jobbade. Det föll rakt på honom. Vi ropade ”look aut”, som vi brukade när ett träd fälldes. Men det var för sent för honom att springa undan, när han såg trädet komma. Så han sökte skydd bland kvistar och stockar där han var.
Vi hörde honom oja sig där nere bland kvistarna och vi anade det värsta. Emil sade åt mig att gå du till honom och se hur det är. Jag fann honom vid liv. Han låg och höll upp sin högra arm och var vid full sans. Han svarade på min fråga hur det var, att hans högra arm nog var av.
Emil och jag ledde nu ned honom till följande sparrträd, där full loggning försiggick. Ingenjören på donken (alltså ångmaskinen), blåste nu tre korta visslor i tät följd. Då visste manskapet som körde arbetartåget, att nu var en man skadad.
Loket kopplades ifrån vagnarna och så sattes han på loket och fördes till sjukhuset nere vid hamnen. Där kom han att ligga över 6 månader tills armen vuxit samman. Så sändes han ned till Vancouver för slutsyn och då befanns armen vara krokig. Så han hamnade in på generalhospitalet där. Här fanns det bättre läkare, så efter några månaders vistelse så blev armen bra.
Om du vill läsa kapitel 10 nu genast, så skall du klicka HÄR!