Sammanställt av Lasse Backlund 2014. Uppdaterats i november 2016 och 2018.
Högmans och Estlanders kvarn på 1700-talet
Redan på 1600-talet fanns det någon typ av kvarn i Storfors på den södra sidan av Lappfjärds å men det är först i slutet på 1700-talet, som det går att följa ägarna. Kommissionslantmätaren Jonas Högman erhöll den 22 februari 1781 tillstånd av landshövdingen att anlägga en skattlagd mjöl- och kvarnsåg vid Storforsen. I något skede kom kyrkoherden Rudolf Josef Estlander med som delägare. Rudolf Josef Estlander var kyrkoherde i Lappfjärd från år 1785 till 1807.
Erik Rosenstedt tar över år 1814
Den 31 januari år 1814 köpte Erik Rosenstedt från Norrmark sågkvarnen av Estlanders och Högmans arvingar. Han gav den sedan vidare åt sin son Johan som i sin tur gav den åt sonen Karl Gustav, som kallades ”Mjölnar Kalle”. Om du vill läsa mera om denna Erik Rosenstedt, som också hade en sågkvarn i Korsbäck, så skall du klicka HÄR!
”Storfåssin”, alltså Johan Josef Kaas tar över år 1875
Den 17 april 1875 blev Johan Josef, Johan Henriksson Kaas eller Storfors ägare till sågkvarnen. Denne Johan Josef, som kallades ”Storfåssin” var född i Påskmark år 1841 men flyttade 1869 till Dagsmark. Han hade stora planer för området och anhöll om en kvarn med två stenar till förmalning av främmandes spannmål emot tull och därtill ville han ändra det oändamålsenliga sågverket till en såg med två ramar och åtta sågblad i varje ram. Därtill en cirkelsåg för kantning af bräder och plankor, att drifvas med vatten.
Denne Kaas eller Storfors fick efter distriktsingenjörernas syner och undersökningar på platsen av Guvernören i Vasa i april 1880 tillstånd att bygga om sågen. Han fick också tillstånd att höja den befintliga dammen med 0,85 fot (ca 25 cm) över den vid dammen inhuggna fixpunkten. Dammen måste byggas med en rörlig lucka som under flodtiden kunde öppnas för fiskens uppstigande och i fall någon skulle flotta stockar nedför ån.
Den 4 november 1880 upphävde dock den Kejserliga senaten för Finland som prövat detta ärende. Senaten ansåg att det inte var nödvändigt att utsträcka dammen över hela ån och att verksamheten kunde drivas utan att inkräkta på åns kungsådra.
J. V. Malmberg tar över Storfors
Inom kort fick kvarnen en ny ägare då ”Storfåssinas” dotter Amanda Sofia Storfors och hennes man Josef Vilhelm Malmberg tog över verksamheten. Sågkvarnen i Storfors förstördes i en brand år 1883 och så här skrevs det om branden i Finlands Allmänna Tidning 30.10.1883:
Sågbrand. Storfors vattensåg i Lappfjärd, tillhörig bonden Josef Vilhelm Malmberg och försäkrad i bolaget Sverige för 6,000 mk, nedbrann den 22 dennes. Om eldens uppkomst, som förefaller besynnerlig, enär sågen sedan par månader tillbaka stått overksam och någon rimlig anledning till handterande af eld i densamma icke förefinnes, torde kanske genom den skeende polisundersökningen någon utredning vinnas.
Den 23.12.1883 skrev Helsingfors Dagblad att nu är klart att branden var anlagd men någon misstänkt gärningsman hittas inte. Den 25.11.1883 annonserade ägaren Malmberg i Helsingfors Dagblad, då han bjöd ut Storfors till försäljning. I annonsen beskrivs det bra var de olika byggnaderna låg:
Egendomsförsäljning.
För 15,000 Fmk försäljes nu genast Storfors hemman i Lappfjerd socken. Inom hemmanet, genom vilket Lappfjerds å flyter och hvilket genom sina såg- och mjölqvarn- inrättningar hör till de bästa inom Wasa län, finnas tvenne qvarnställen, på ena sidan är en såg och på den andra sidan en mjölqvarn. Sågen är nyligen nedbrunnen, men mjölqvarnen är alldeles ny, 50 fot lång, 22 fot bred. Karaktärsbyggnaden innehåller 11 rum. Dessutom finnas å lägenheten fähus, tre stall, tvenne vagns- och körlider, tvenne visthus, bak- och badstugor samt ria med två lador. Åkrarna avkasta årligen omkring 30 tunnor spannmål. Närmare upplysningar lämnas intill den 5:te december af J. V. Malmberg. Adress: Kristinestad, Lappfjerd socken, Storfors.
Paret Malmberg emigrerade sedan till Australien och om du vill läsa mera om det, så skall du klicka HÄR!
Axel Dahl tar över år 1884
Den 22 april 1884 blev handlanden Axel Dahl ägare till området och en ny sågkvarn byggdes upp men nu på norra sidan av ån. Dahl fick köpa detta Storfors hemman med därtill hörande sågkvarn för 9 500 mark och det beräknades att det var den största sågen på ett stort område och forsens kraft beräknades motsvara 70 hästkrafter. I april 1884 ansökte denne Dahl om tillstånd att få bygga sågen med endast en cirkelsåg och en kvarn med ett par stenar. Den 30 juli gjorde distriktsingenjörerna en ny syn på platsen och konstaterar att ”Lappfjerd eller som den även kallas, Dagsmark å, som upprinner inom Kankaanpää socken ungefär fyratio verst ofvanom anläggningsstället och utfaller i Lappfjärd fjärd av saltsjön tolf verst nedanom berörda ställe, under sitt lopp bildar flera forsar, af vilka Högnäs fors med omkring tre fots fall är belägen en och en half verst ofvanom anläggningsstället och nedanför detsamma på en verts avstånd förekommer Håkoski fors, att uti Högfors finns en och i Håkoski fors tre qvarnar; att å den nedbrunna sågens plats uppförts ett hus, afsedt att inrymma ifrågavarande inrättningar”. Enligt Lappfjärds Historia, del 2, sid 155 var denna Dahls sågkvarn förhållandevis stor med 3 par stenar och grynverk. Denna sågkvarn betalade 100 mk avgift för vägbyggnad då andra sågar behövde betala endast 3 – 18 mk.
Det var den tiden den enda sågen i kommunen. Som disponent fungerade Johan Edvard Hjulman (1839-1896) och han var född i Bötom men hade rötterna i Nykarlebynejden. Han var i yngre år både styrman och kapten på flera stora segelfartyg men efter 1883 vistades han på land. Han var för övrigt bror till den berömda sjökaptenen Anders Herman Hjulman i Kristinestad.
Den 28.2.1890 skrev Wasa Tidning att i Dagsmarks och en del af Storå skogar hafva omkring 15,000 stockar i vinter blifvit fälda. Dessa släpas till en del med häst till Storfors såg i Dagsmarksby, där de sågas till plankor och bräder. En annan del kommer att vid sommarens ankomst nedflottas längs bäckar och ån till nämnda såg.
Wasa Tidnings skribent från Lappfjärd skrev så här vackert om Storfors ägare den 22.7.1890:
Å Storfors såg, som eges af handl. Axel Dahl i Kristinestad, skall under sommaren försågas inemot trettiotusen stockar. Sågen, som varje dygn sysselsätter omkring 20 arbetare, bereder dessutom allmänheten ofta en välbehöflig förtjänst såväl vid stockames forslande till sågen som äfven vid det försågade virkets transportering till närmaste hamnplats, Kristinestad. Vid sågen finnes äfven stävsåg, som förädlar de mest oformliga vrakbräder till vackert virke. Genom ifrågavarande såginrättning, där man lyckats tillgodogöra sig de mest lämpliga anordningar på sågindustrins område och en rättvis fördelning av arbetet, utdelas tiotals tusen mark årligen bland ortens allmoge. Och länder det sågägaren till all heder, att han aldrig till ytterlighet och njugghet sökt nedpruta aflöningen för arbetarna, utan alltid gifvit en rättvis och skälig dagspenning.
Å Ragnarsvik sågplats, i närheten av Storfors, ärnar Ragnarsvik sågbolag uppföra en enramig såg och möjligen äfven mjölkvarn. Arbetet har delvis begynts.
År 1893 gick Axel Dahl i konkurs och Storfors såldes då på auktion.
Den 1.5.1894 skrev Vasabladet att en mycket stor mängd stockar har flottats till Storfors och kanske ännu mera direkt ner till havet. Risken för skogsskövling var stor, antog Vbl.
I januari 1896 skrev tidningen Svenska Österbotten som utkom i Gamlakarleby att nu är det full fart på sågarna i Ragnarsvik och i Storfors. Wasa Nyheter skrev i mars samma år att vintern hade varit mild och vacker, men trots det hade stora mängder virke kunnat utköras i Lappfjärdsnejden. På en sträcka av endast en kilometer finns det hela 3 sågar, nämligen Storfors, Ragnarsvik och Perus såg.
År 1900 drogs telefonledningar både till Ragnarsvik och till Storfors. Den här tiden hade Storfors Såg flera ägare, bland annat Tötterman från Kristinestad och denne skulle 1902 ha köpt hälften av sågen av en H. Backman. Den 7.11.1899 annonserade H. A. Backman efter en sågställare till Storfors. Den 17.4.1902 försökte H. A. Backman enligt tidningen Satakunta sälja Storfors på auktion. Den 11.7.1903 bjöd ägarna ut Storfors Såg bland annat i tidningen Syd-Österbotten och i Hufvudstadsbladet 19.7.1903. Den 20.1.1900 skrev Kristinestads Tidning att cirka 50 000 stockar under vintern kommer att forslas till Storfors för att sågas till plankor och bräder. Ragnarsvik och Broback såg kommer mera att sköta om fraktsågning.
Karl och Wilhelmina Storfors tar över år 1904
Den 1.7.1904 blev det affär då Karl Johan Knus eller Storfors köpte sågkvarnen för 11 000 mark och då han registrerade firmanamnet så använde han själv släktnamnet Knus, som alltså var hustruns släktnamn.
Enligt Lappfjärds Historia fanns det år 1908 följande vattendrivna sågar i Dagsmark:
-Kläppfors Såg och Mjölkvarn, innehavare Oskari Penttinen, var beläget på södra sidan av ån mittemot Koivurantas nybyggda och bebodda hus i Kläppan.
-K.V. Långs (Kårk Viktor Eklund) såg vid Brobackforsen eller Verkforsen invid åbron i Dagsmark centrum.
-Viktor Nylunds såg och snickeri i Gamlaforsen på A-sidon.
-Karl Storfors såg i Storfors.
-Ragnarsvik Såg, som ägdes av Josef Bjors.
Nylunds såg var den största och efter den kom Storfors Kalles såg. Storfors såg var belägen nere vid ån där det lilla kraftverket står än i dag. Det var förhållandevis stort, se på bilderna:
I februari 1914 försökte Karl Storfors sälja Storfors, som enligt honom var i gott skick, innehållande en sågbyggnad, hyvelmaskin, kvarn med 2 stenpar och ett grynverk. Men någon affär ser det inte ut att ha blivit.
År 1915 fick Karl Storfors tillstånd till en vattendriven elgenerator och han byggde ett elnät enligt nedanstående karta.
Axel och Alvina Klockars tar över år 1916
Enligt ett köpebrev den 13 oktober 1916 sålde Karl och Wilhelmina Storfors parcellen Storfors med därå befintliga Såg och Kvarn och elektricitetsstation åt dottern Alvina (1892-1987) och hennes man före detta bonden Axel Henriksson Klockars (1889-1969) och köpesumman var 35 000 mark. Axel Klockars var känd som en klok och bildad man, som gått i både folkhögskolan och i jordbruksskolan. Han kom sedan att vara medlem i kommunalfullmäktige och han var ordförande i flera nämnder.
År 1917 var Axel en av grundarna till den brandkår som sedan ombildades till Finlands första skyddskår och han var med om intagningen i Kristinestad i januari 1918. Sedan fortsatte han striderna i Melins kompani i Tammerfors och han sårades i striderna vid Näsilinna. Efter inbördeskriget fick Axel flera medaljer. År 1936 skrev Axel om striderna ”den blodiga skärtorsdagen” i tidningen Syd-Österbotten. Vill du läsa om vilka lappfjärdsbor som stupade och på vilket vis, så klicka HÄR!
Storfors Aktiebolag tar över år 1918
I september 1918 annonserade Axel Klockars i de stora tidningarna att han vill sälja Storfors Såg och Kvarn. Det blev affär för den 18 december 1918 sålde Axel och Alvina Klockars hela Storfors Såg vidare till ett under bildning varande bolag med god förtjänst, nu var köpesumman hela 150 000 mark. Köparna var Otto Pärus, Viktor Storhannus, Emil Ekman, Erland Ingves, E. J. Björses, Karl Knus, Johan Starcke och Erland Mattfolk, samtliga stora bönder i Lappfjärds by.
En herr Boström annonserade i Hufvudstadsbladet den 9.8.1919 för Storfors sågs räkning, där han sökte en disponent för den nya sågen.
Bolaget Storfors Aktiebolag registrerades i Handelsregistret 3.11.1919 och de skulle idka såg-, skogs- och kvarnrörelse, samt leverans av elektrisk kraft. Till VD valdes Thure Granfors, och i styrelsen invaldes Johan Starcke, Axel Lillträsk, Josef Björs och en Boström från Malax. Delägarna som bildade det nya sågbolaget annonserade på våren 1919 och bjöd in nya aktieägare.
Tidningen Syd-Österbotten tyckte om att det var svenskar som stod bakom Storfors Såg och 19.3.1919 skrev de så här:
Glöm ej att teckna aktier i Storfors aktiebolag, ty då placeras pengarna i ett gott företag. Storfors ligger som bekant mellan Lappfjärd och Dagsmark byar och kan sålunda betjäna dem vardera. Det torde ej heller vara någon svårighet för nämnda orter att ”skramla ihop” 150 000 mk, så att Storfors kan hållas i svenska händer. Enighet ger styrka, här gäller även enighet för allmänt väl. Håller här allmänheten ihop, är det för delägarna likgiltigt, om ägarena av privata industriella inrättningar bilda ringar och höja avgifter huru högt som helst, ty vid Storfors fås de olika arbetena utförda till priser, som delägarna själva bestämmer.
Det var alltså på hösten 1919 som Storfors Aktiebolag bildades, och bolaget utvidgade sågrörelsen ytterligare och bedrev under en kort tid den största trävarurörelsen på orten. Till exempel år 1922 var rörelsen så pass stor att en skatt till vägbyggen bestämdes till 500 mk, då Nylunds såg betalade endast 200 och Ragnarsvik 125 mk.
I februari 1920 råkade ”Motta Kalle” ut för en olycka då han sågade sig illa i handen. I en artikel i Kaskö Tidning den 10 november 1920 så står det att en ny kvarn har kört igång i Kalaks i Närpes, vilket betyder att närpesborna hädanefter inte behöver åka med hästarna i långa karavaner till kvarnarna i Dagsmark för att mala. Den 24.7.1920 sökte Storfors efter en kunnig mjölnare i Wasa-Posten. År 1922 var exporten från Storfors såg stor och i flera tidningsartiklar går det att läsa med vilka fartyg som sågvarorna skeppades ut.
I en artikel i Wasa-Posten 24.2.1921 skriver Labor om hur viktigt det är att sågar och kvarnar skall utrustas med moderna turbiner:
Vi börja då med A. B. Storfors’ turbinanläggning i Lappfjärd. Sagda anläggning, bestående av en mindre kvarn och såg, drevs med mycket gammalmodiga turbiner, vilka utmönstrades. Vattenmängden i Lappfjärds å är mycket varierande såsom i de flesta av Österbottens älvar. Det gäller således att speciellt under den torra perioden hava turbiner med högsta möjliga, effekt. Turbintillverkningen har liksom all annan industri gått kolossalt framåt under de senaste decennierna. De turbiner, som nu insättas i Storfors, hava mycket högre verkningsgrad än de utmönstrade. Följden är naturligtvis den, att mera kraft erhålles, anläggningen producerar mera och giver betydligt större vinst.
Från tidigare fanns det 2 turbiner i Storfors och dessa bjöds ut till försäljning i Hbl 25.4.1920. Den ena på 70 hkr med vattenmängden 2,5 kubik och den andra på 130 hkr med vattenmängd 4,5 kubik, båda gjorda för en fallhöjd på 3 meter. Knappast blev det någon försäljning av turbinerna, efter Ab Pörusfors följande år gjorde ett avtal med Storfors om att få börja producera elektricitet där. Behovet av jämn ström i staden var stor, eftersom elnätet där just hade byggts ut från likström till 3-fas kraftström. Alla stora industrier i staden hade kopplat in kraftström i sina fabriker.
12.3.1921 skrev Syd-Österbotten en kort artikel om Storfors: Storfors A B. hade ordinarie bolagsstämma den 27 febr. Sedan årsberättelsen och revisorernas berättelse föredragits skreds till val av styrelse. Till verkställande direktör återvaldes herr Thure Granfors. Övriga styrelsemedlemmar blevo hrr Axel Klockars. Karl Knus, J. V Storhanuns, E. J. Björses, J. Starcke och Otto Pärus. Till revisorer valdes hrr Frans Teir och E. A. Båsk med Selim Porander som suppleant. I dividend beslöt man att utdela 10 procent på gamla aktier och 5 procent på de nya.
Det här aktiebolaget blev inte den lysande framgång som delägarna hade hoppats. Bolaget var dåligt skött och ledningen gjorde flera dåliga affärer. Missnöjet med disponent Granfors var stort och droppen som fick bägaren att rinna över var det lån på 350 000 mark som denne hade upptagit i Teuvan Säästöpankki i december 1922. Visserligen hade han själv också gått i borgen för detta lån men delägarna tvingades också att göra det. Den 18 december 1922 mottog borgmästare Granfelt på rådhuset en protest, som löd:
Denna dag hava sågställaren Karl Johan Storfors, handlanden Erik Anders Båsk, bönderne Josef Ingves, Karl Knus, Johan Viktor Storhannus, Selim Porander, Erland Mattfolk, Frans Viktor Ingves, Karl Erik Nyholm, Viktor Rosenstedt, Karl Björmans, Otto Pärus, Axel Klockars, Nicklas Pärus, alla från Lappfjärd by och socken, hos Rådstuvurätten anmält sådan protest, som omförmäles uti 2: 15 U.L emot att disponenten Thure Granfors utan laga rätt såsom säkerhet för ett bolaget av Östermark Sparbank beviljat lån, ställt en såtillvida halvfärdig borgensförbindelse att den ej enligt beslutet underskrivits av alla aktionärerna, utan endast av de ovannämnda, samt att förbindelsen torde förändrats till solidarisk.
Just före julen 1922 sammankallades ägarna till en stämma för att välja en ny verkställande direktör. I mars 1923 valdes en ny styrelse med J. Björses som ny VD. Medlemmar i styrelsen blev Josef Björs, Karl Knus, J.V. Storhannus och Josef Ingves. Viktor Rosenstedt och Erland Mattfolk valdes till suppleanter.
Den 9 januari 1923 skrev Kristiinan Sanomat:
Miljoonavararikko tulossa.
Viime perjantaina pidetyssä Ab Storfors Oy:n yhtiökokouksessa päätettiin yhtiön liike luovuttaa vararikkoon. Päätöksen aiheutti yhtiön vakava taloudellinen tilanne.
Yhtiön velat lähentelevär paria miljoonaa. Omaisuus käsittää lähes miljoonan markan maksavan vesivoimalla käyvän sahalaitoksen Lapväärtissä sekä metsiä ja jonkun määrän valmista puutavaraa, joiden kuitenkin arvellaan osapuilleen peittävän yhtiön velat.
År 1923 i februari, på en extra bolagsstämma valde aktieägarna en ny VD och styrelse. Till VD valdes kyrkvärden E. J. Björses och i styrelsen invaldes Karl Knus, Johan Viktor Storhannus, Josef Ingves och Josef Bjors, samtliga från Lappfjärds kyrkby.
Storfors Såg i konkurs år 1923
Trots alla försök till räddning gjorde Storfors Aktiebolag konkurs år 1923 och så gott som alla delägare hamnade i ekonomiska svårigheter. För alla stora investeringar hade upptagits banklån som delägarna gått i borgen för. Den här konkursen var så stor och förödande för Perus- och Lappfjärdsborna att det dämpade intresset för industriell företagsamhet för lång tid framöver. Många delägare hade ännu i färskt minne redaren Johan Ebbs konkurs i slutet på 1880-talet, som drabbade bönderna i Lappfjärd mycket hårt.
Ab Svenska Småbruk som hade bildats 1919 och som hade till uppgift att köpa upp svenska gårdar, så att de inte hamnade i ”påträngande finska händer” var nu oroliga att flera hemman i Lappfjärd skulle gå förlorade. I en artikel i Vasabladet 7.2.1924 berättas det om den förra stora konkursen i Lappfjärd då Ebbs skeppsrederi gick omkull och flera stora gårdar gick under klubban. Nu då Storfors Såg hade inställt betalningarna så fanns det igen en risk att hemman skulle gå svenskarna ur händerna.
Ab Pärus-Fors köper anläggningarna år 1924
Den 9 augusti 1924 så slöt direktör Viktor Nylund på Ab Pärus-Fors ett avtal med sysslomännen i Storfors konkursbo att han skulle köpa hela Storfors för 250 000 mark. Problemet var att Viktor inte skulle överta de inteckningar på 310 000 som fanns och därför skrev inte alla parter under avtalet, som Viktor tog hand om.
Branden på Storfors såg år 1924
Följande dag, den 10 augusti 1924 förstördes samtliga byggnader i en eldsvåda som enligt många byssbor ansågs var anlagd. Många personer var på plats för att störa släckningsarbetet, bland annat motades Flackåsborna på dammen när de närmade sig brandplatsen. Dammen var så pass bred att det gick att köra över den till och med med häst. Tillrusande grannar försökte rädda plankor och bräder ur lagren men någon ropade att de skulle sluta och genast sköt de in dom tillbaka i de brinnande lagren. I tidningarna skrevs det att det skulle ha varit en 12-års pojke som varit oförsiktig med tändstickorna, som skulle ha varit den som förorsakade branden. Om du vill läsa vad tidningarna skrev, så klicka HÄR!
Såganläggningen var försäkrad för mer än 600 000 mark och nu ville delägarna i Storfors häva det köp som de hade gjort dagen innan med Pärus-Fors. Orsaken var förstås försäkringspengarna som skulle rädda dem från den hotande katastrofen. Eftersom Pärus-Fors vägrade att häva köpet, så blev det tinget i Lappfjärd som fick avgöra tvisten. Utslaget som kom i juni 1924 visade att Storfors hade rätt att häva köpet. Pärus-Fors förde ärendet vidare till hovrätten, som ändrade på domslutet och gav Pärus-Fors rätt till Storfors. Högsta domstolen fastställde sedan hovrättens dom i september 1927 och om inte förr så då blev det klart att Pärus-Fors var ägare den dag som sågen brann.
Eftersom det allmänt antogs att branden var anlagd, ville försäkringsbolaget inte betala ut ersättningen. Den ersättning som försäkringsbolaget eventuellt betalade ut, tillföll ju Viktor Nylunds Pärus-Fors. Det här förvärrade ytterligare delägarnas dilemma och några hamnade att gå från hus och hem. Några måste emigrera till Amerika eller Kanada för att där arbeta ihop pengar till de lån de borgat för.
I Erik Storhannus bok beskrivs situationen ingående hur delägaren Viktor Storhannus måste resa till Kanada för att där arbeta i gruvor. Hans skulder från Storfors var så stora att fast han skulle ha sålt hemmanet skulle han ändå lämnat med en stor skuld. Under flera år arbetade han där och skickade hem pengar till räntor och amorteringar. Han brevväxlade med sin hustru som stannade hemma med de många barnen och de här breven finns återgivna i boken. Där finns välskrivna brev där läsaren kan känna på den bitterhet och besvikelse som fanns och hur Viktor ångerfullt och ursäktande beklagar den olycka han ställt till med.
Den 19.12.1923 skrev Kaskö Tidning om den tilltagande emigrationen till Kanada. Som en orsak nämnde tidningen Storfors Sågs konkurs som ledde till att en stor del av delägarna emigrerade för att försöka tjäna ihop till den stora skulden.
En annan Viktor som säkert ångrade vad han gjort var bonden Viktor Rosenstedt. Han var tillsammans med många andra i borgen för lån och vid vintertinget 1924 i Lappfjärd framförde han sina fordringar på bolaget tillsammans med många andra Lappfjärdsbor. Dagsmarkbon Erik Anders Båsk var också i borgen för två lån på tillsammans över 40 000 mark, som var upptagna i Unionsbanken och i Teuvan Säästöpankki. Han blev efter det tvungen att sälja affärshuset i centrala Perus och han flyttade sedan till Helsingfors.
Pärus-Fors Ab bygger nytt kraftverk i Storfors
Sågägaren och kraftverksägaren Viktor Nylund från Dagsmark som i augusti 1918 bildat Pärusfors Ab köpte ju hösten 1924 hela Storfors anläggning eller det som var kvar av den efter branden. Turbinen som drivit sågen fanns kvar i ån och Pärus-Fors Ab byggde samma höst ett nytt elektricitetsverk på platsen. Enligt Viktor Nylund var det här endast en temporär lösning och byggnaden gjordes därför slarvigt och av dåligt virke och dit anskaffades en Asea generator. I tidningen Syd-Österbotten skrevs 7.8.1926 om dålig elektricitet, men förklarade problemet så här:
Det elektriska ljuset har varit mycket dåligt eller helt avstängt nu och då under senaste vecka. Vi ha lidit avsevärt omak därav, då vi icke erhållit nödig elektrisk energi till vara motorer. A.B. Pärusfors gör dock vad göras kan. Man är nämligen i färd med att ombygga dammen och måste därför ha vattenkraften avstängd. Under tiden tages kraft från Storfors och en traktor, som bolaget för någon tid sedan inköpt. Denna traktor har likväl, i likhet med andra sådana, odygden att emellanåt „strejka”. Vid sådana tillfällen blir ljuset alltför svagt. Storfors orkar nämligen icke ensamt giva nödig kraft. Arbetet med dammen torde icke mera taga så lång tid. Sedan dammen är färdig, blir strömmen åter jämn och god.
Trots att den här kraftverksbyggnaden var tänkt som tillfällig så är det enda byggnaden som i dag 2014 finns kvar på Storfors området.
Ännu långt senare fanns det delar av sågen och kvarnen som konkursboet kunde sälja ut. Den 5.11.1927 bjöd sysslomännen ut kvarnstenar och annat järnskrot.
Axeln i mitten drev generatorn medan man startade och styrde turbinen med axeln till vänster.
Storfors Lax AB tar över
Pärus-Fors Ab ägde detta kraftverk ända till slutet av 60-talet då området på 5,6 hektar med byggnader och allt såldes åt affärsmännen Thure Nygren och Herbert Evars, som hade bildat bolaget Storfors Lax AB. År 1969 påbörjade de bygget av odlingsbassänger där odling av lax skulle ske. I slutet av året planterade de ut 2 000 laxöringar, som de hade köpt i Villamo i Storå. Vartefter fisken växte skulle de sedan utvidga bassängerna. De bedömde att anläggningen skulle behöva ha 10 personer anställda för denna hantering. Tanken var också att de skulle gräva en bassäng med en 2 meter hög damm, där sportfiskare skulle kunna pröva fiskelyckan.
Rörelsen blev inte så lönsam, så i maj 1975 sålde bolaget åt Eero Kairisto och Juhani Rönnholm. I köpet ingick över 20 000 foreller, närmare 5 ha mark och dammrättigheterna.
