Tidningen Syd-Österbotten publicerade 19.8.1905 en insändare som var undertecknad ”En gammal resande”:
Tillsammans med tvenne bröder begav jag mig den 26 mars på väg till Amerika. I Hyvinge, dit vi sent en eftermiddag anlände med tåg från Björneborg, började vedervärdigheterna. Vi blev hämtade till ett härbärge, som var fullt av resande, men det oaktat fick vi order att inta bäddar, som redan var upptagna.
Följande morgon fortsattes resan till Hangö där samma obehag upprepades. I sängar, som var avsedda för en person, instuvades nu två. Den 29 kördes vi ned till stranden, där vi fick en avskedspredikan till livs och sedan ombord på Finska ångbåtsbolagets ångare Arcturus.
Där mötte mig en syn vars like jag aldrig skådat. Rummet som var för dåligt till lastrum var nu reserverat för levande människor. Gråt och jämmer uppfyllde rummet. Efter det båten lagt ut blev det skrik och larm. Vi var hopfösta män och kvinnor. Intet vatten fanns och ingen hade förmåga att anskaffa sådant. Måltiderna serverades vid ett litet bord kring vilket omkr. 360 personer trängdes. De som var främst fick mat, de längre bort stående blev utan, barn och mödrar trampades ned och knuffades omkull under det hjärtskärande skrik uppfyllde luften. Det var som om man levt bland en hop vettskrämda kreatur.
Jag har skrivit detta blott för att varna alla unga landsmän som beger sig ut till den fjärran västern. Jag vill råda dem att ta hyra på ett utländskt fartyg över till England och därifrån köpa biljett till Amerika. Då har man utsikt att bli behandlad som människa. Fruntimmer och familjer bevare gud för amerikafärder.