Folkmängderna i Sydösterbotten.
I Kristinestad föddes under det gångna året 57 barn varav 5 var född utom äktenskapet. Under året dog 49 personer och den äldsta mannen var 94 år och den äldsta kvinnan 91 år. 24 par gifte sig, 138 personer flyttade till staden medan 93 flyttade bort. Folkmängden i församlingen är 3 370 personer.
I Kristinestads landsförsamling i Tjöck föddes det 38 barn och totala antalet avlidna var 46. I landsförsamlingen fanns det totalt 1 497 personer.
I Sideby hade det fötts 78 barn och 47 personer hade avlidit. 12 par hade gift sig och dessutom 3 par som vistades i Amerika. I församlingen fanns det vid årsskiftet 3 362 personer.
I Kaskö hade det fötts 35 barn medan endast 12 hade avlidit. Totala folkmängden var 1 386.
I Lappfjärd hade det fötts 142 barn och 129 personer hade avlidit och av dessa hade 9 avlidit i Amerika. 27 par har gift sig och 40 äktenskap hade upplösts på grund av ena partens död. Totala folkmängden i församlingen var nu 7 156 personer.
I Övermark bodde det 3 551 personer, i Korsnäs 5 261, i Pörtom 3 516, i Vasa 21 000 och i Teuva 8 168 personer.
Tidskriften ”Samarbete” 1.3.1913:
Lappfjärd Andelshandel m. b. t. startade olyckligt. Förste föreståndaren vanskötte affären till den grad, att hade det fortgått i samma anda ett par år till, så funnes ej mycket kvar av affären nu. Emellertid har medlemmarna gjort allt vad de kunnat och styrelsen övertagit ledningen, varför företaget så småningom allt mera kommer ifrån de skador, vilka ännu i någon mån betungar det och äro minnen från de första verksamhetsåren. Kooperatörerna i Lappfjärd är värda erkännande för det de icke, som å många andra orter, lämnat sin affär då den haft förlust och mera än någonsin varit i behov av understöd.
Medan Lappfjärd Andelshandel trots motgångarna haft årsomsättningar uppgående över 80,000 mk, har Dagsmark Andelshandel under betydligt lyckligare förhållanden ej ett enda år nått fullt 40,000 mks försäljning. Den går dock även framåt, och torde förlidet års omsättning t. o. m. överstiga detta tal.
I februari 1913 skickade ´”Pelas-Viktor”, alltså Viktor Lillkull ett brev till tidningen Syd-Österbotten, som lyder så här:
Brev från Amerika.
Jag vill i korthet sända er tidning några rader från landet i väster, jag har för det mesta varit i staden Seattle (Washington state) där svenskfinska landsmän är till några hundra bosatta och bildat en svensk-finsk luthersk församling med en ny uppförd vacker kyrka av trä. Där har jag arbetat med olika grovarbeten vilka stått att få, ty nykomlingar kan inte tävla med de vana arbetarna här.
Arbetsmetoderna är helt andra än i Finland och man har mycket att se och lära, arbetsdagen är i städerna 8 timmar och i skogs- och järnvägskampen 10.
Tiderna är inte att klaga över, då tillfälle till arbete nog finns i synnerhet sommartid. Här bedrivs arbetena med större kraft och energi än i Finland, enär det finns överflöd på maskin- och människokraft. Skulle arbetsmetoderna på de olika områdena kunna inrättas efter Amerikanskt mönster, så vore vårt land ett gott framtidsland. Jordens uppodling på ett avverkat skogsland drar i Finland dryga odlingskostnader och avskräcker därför mången mindre bemedlad man att börja med nyodling. Här i landet blir stubblandsodling en tredjedel billigare till följd av de goda redskap som här begagnas för stubbarnas uppdragning ur jorden och dessas sammanföring i högar.
Även på andra områden, i synnerhet det merkantila är amerikanen ett formligt geni. Gå blott en afton utefter en med strålande elektriskt ljus belyst affärsgata och man måste förundra sig över att allt, som står till salu, är så väl placerat och så att säga annonserar sig själv för köparen samt sedan lämpligen annonseras i tidningarna.
Jag tror nog att våra landsmän som vistats här någon tid och tagit intryck av förhållandena här, kunde hemföra många goda och nyttiga idéer som skulle bli till nytta för vårt fosterland, samt påskynda dess utveckling förutsatt att de tillämpas på ett rätt sätt. En resa hit till Amerika kan sålunda bli till stor nytta för den enskilda såväl som för samhället.
Jag arbetar nu i en järnvägskamp, där det byggs en bro av stål och kaskrit (alltså betong), vilket begagnas i stor utsträckning här i landet både för hus och broar.
Det skulle noga vara ett och annat ännu att berätta härifrån men brevet blir väl för långt så jag slutar med en vänlig hälsning till ”Syd-Österbottens” läsare och dess redaktion.
Viktor Lillkull
Syd-Österbotten 8.3.1913:
Ett förhastat beslut.
Söndagen den 23 februari hölls av Dagsmark byamän sammanträde ned anledning av ett väckt förslag om delning av den penningsumma på 3,500 mk som hade tillfallit byn vid kommunens inlösning av distriktets gamla folkskola. Genast vid början av sammanträdet framställdes två förslag. Det ena gick ut på att penningsumman skulle fördelas mellan byns medlemmar, och det andra att man skulle bilda en byakassa av summan, därifrån räntor kunde tas till bestridande av allmännyttiga företag, såsom underhåll av distriktets två småskolor i byn och i Korsbäck. En rättvis fördelning av summan kan inte utföras, emedan det inte finns några handlingar som skulle ange, hur mycket var och en tillskjutit till den gamla folkskolbyggnaden.
Då folkskolan för över 30 år sedan byggdes, samlades stock och utfördes dagsverken enligt mantal. Senare ansåg sig en liten skara torpare vara skyldiga att också bidra till skolans byggnad och underhåll, eftersom deras barn, liksom bondens fick gå i skolan. Torparna indelades därför i två klasser, varav de större torparna utförde lika många dagsverken som bonden, medan de mindre hälften av det. På senare tid utfördes allt arbete och underhåll vid skolan enligt skattöre, inte enligt mantal. Att nu verkställa en delning av de på så många sätt ihop samlade medlen, blir i hög grad kvistigt, då ingen kan upplysa om, hur mycket som skall delas enligt mantal eller skattöre, inte heller hur mycket, som kommer på torparnas andel.
Till att utreda en så trasslig härva fordras ett ovanligt snille. Det kommer att ta en lång tid och kommer att kräva ofantligt kostsamma besvär och mycket annat bråk. Hur annorlunda skulle det inte, om av den summan skulle bildas en gemensam kassa, som kunde användas till många nyttiga företag inom byn.
Redan har nämnts småskolorna, varav den ena ännu inte är riktigt färdig och den andra efter något år kräver reparation. Dessutom måste ju småskoleleverna nu bidra med ved till skolans uppvärmning, som kan vara betungande, i synnerhet för fattiga barn. Där skulle räntan av 3,500 mk vara till ofantligt stor nytta. I byn finnas också många fattiga skolelever, som nu lider stor brist och som kunde behöva skolmaterial, beklädnadshjälp och föda.
Ja, varför kunde man inte tänka sig, att alla skolbarn skulle få böcker, häften, pennor och dylikt helt gratis. Skulle summan anslås till ett dylikt ändamål, så skulle de få en sådan stor betydelse, som våra förfäder avsett med densamma. Nu har de med svett och möda skrapat ihop medel till de gamla skolorna, där deras barn skulle få inhämta vetandets första frön, och borde därför det nuvarande släktet inte vara så egennyttigt, att det vill dela denna summa mellan sig.
Emellertid fattades nu genom omröstning de okloka beslutet att dela medlen men det torde vara besvär på kommande. Till slut må såsom ett tydligt bevis av en gemensam kassa för byn meddelas att byamännen strax därpå fattade det löjliga beslutet att uppbära 50 penni per rök för reparation av den så kallade Lillbron. Skulle inte kassan redan där ha behövts?
Syd-Österbotten19.3.1913:
Vasa Navigationsskola till Dagsmark.
I går kunde Navigationsskolan i Vasa fira sitt 100-års jubileum. Det var år 1812 som det bestämdes att skolor för sjömännens högre utbildning skulle inrättas i Åbo, Helsingfors och i Vasa. Den 18 mars 1813 invigdes Kejserliga Navigationsskolan i Vasa.
Då Vasa stad den 2 augusti 1852 förstördes i en brand så flyttades skolan tillfälligt till Kristinestad. Skolarbetet stördes dock av det pågående Krimkriget 1854 – 1855. Detta antar man eftersom inte en enda av de 16 eleverna kunde godkännas vid examenstillfället i maj 1854. Skolans lärare skrev i ett protokoll till direktionen, att han liksom de flesta andra stadsbor på grund av den hotande krigsfaran hade flyttat bort från orten. Han hade då tagit med sig det mesta av skolans värdesaker och begett sig till Dagsmark by på ca 1 ½ mils avstånd från staden.
Då krigsfaran upphörde återupptogs undervisningen i Kristinestad, där Navigationsskolan verkade till 1863 då den kunde återupptas i det nya Vasa.
Syd-Österbotten19.3.1913, skrivet av signaturen ”deltagare”:
Dagsmark lantmannagille
sammanträdde till diskussionsmöte söndagen den 9 mars på ungdomslokalen. Till mötet infann sig ett större antal deltagare än någonsin förut. Första diskussionsfrågan ”Huru få en mönstergård uppställd i omnejden” refererades av bonden Erik Sundblom. Referenten ansåg att ett livligt samarbete med Lappfjärd och närliggande lantmannagillen skulle vara behövligt. Mötet ansåg enhälligt att en ”Mönstergård” skulle vara till stor nytta men varifrån medel till en sådan kunde fås visste man inte. Frågan lämnades öppen åt ordförande Erik Englund, som skulle fråga sig för hos Lantbrukssällskapet.
Sedan togs till diskussion ”Wilken åtgärd bör widtagas för att förbättra bondens ekonomiska ställning?” Trots att ingen referent fanns, uppstod ändå en livlig diskussion om bondens ställning, som med tiden från så många håll undergrävs. De flesta talare ansåg att tiden för länge sedan varit inne, att vi bönder mera än förut sammansluter oss för motarbetande av vår undergång. Mötet beslöt att uppmana beredningsutskottet i Lappfjärd insända frågan till diskussion på kommunaldagarna i Närpes. Den tredje frågan ”Motswarar folkskolan nutidens krav”, bordlades till följande möte.