Sammanställt av Lasse Backlund i januari 2022 med hjälp av gamla dokument och tidningar. De mesta uppgifterna är dock tagna ur Wilhelm Janssons (1923-1985) nedtecknade minnesbilder. Wilhelm, som kallades ”Järvela Ville” bodde i det aktuella området och hade ett stort intresse för lokalhistorien.
Det var en Frans Välö från Härkmeri som fick Salomon Lipasti att år 1929 grunda en finsk skola i Korsbäck, eller i Merijärvi som det heter på finska. Lipasti (1870-1949) var född i Kurikka och han fungerade som lärare. Han var gift med en Fanny från Jalasjärvi. Men hur det kom sig att grunda en finskspråkig skola i Norrviken i Korsbäck i en helsvensk bygd är fortfarande svårt att förstå.
Antalet barn i Korsbäck som hade finska som modersmål, var så lågt att det var under 10. Det betydde att barn också från grannbyarna skulle börja gå här och de inkvarterades då i gårdarna runt Mäkelä, Järvelä och Nöjd.
Skolan som kallades ”Merijärvi skola” erhöll statligt stöd trots att elevantalet var lågt. I augusti 1929 bildades en understödsförening för den finska folkskolan, som fick namnet ”Lapväärtin Merijärven yksityinen suomalaisen kansakoulun kannatusyhdistys r.y.” År 1932 påpekade kommunfullmäktige i Lappfjärd att denna skola, som tillkommit i agitatoriskt syfte inte fyllde något behov och kommunen skulle be myndigheterna att granska verksamheten. Antalet elever var som sagt få, så efter något år flyttades den finska folkskolan till Dagsmark, där det fanns ett större antal elever.
Wilhelm berättar.
Wilhelm Jansson (1923-1985) som växte upp i närheten av den finska skolan har tydliga minnen av den här ”Finnskolan” och ungefär så här berättade han om den:
Strax i början av 1930-talet startades den så kallade finnskolan i Träskändan på Norrviksidan. Denna skola blev upphovet till en språkstrid och mycket prat. Det är lite oklart varför skolan placerades här men enligt Johannes Myllyniemi i Dagsmark berodde alltsammans på ett missförstånd.
Johannes själv satt i den privata skolans direktion, som under en tid erhöll lite statligt stöd. Om skolan hade varit kommunal, så skulle den aldrig ha placerats i Träskändan.
Alltsammans började då en Lipasti från Seinäjokitrakten uppenbarade sig i Träskändan och började gå husesyn i gårdarna. Han var låghalt och såg bister ut och jag tyckte inte alls om honom. I mitt barnsliga enfald trodde jag att han ville gifte sig med min mamma som hade blivit änka helt nyligen. Han var speciellt intresserad av våran ”aaronstugo”, eftersom den stod tom och skulle ha passat till skollokal.
Lipastis sonderingar i skolfrågan fick de mera ansedda bönderna i byn på krigsfot, eftersom de i denna finska skola såg ett hot mot byns svenskhet. Bland annat Evert Lindqvist på ”Sneckarbackan” men också flera andra uppvaktade min mor och de förbjöd henne att hyra ut ”aaronstugon” till skollokal.
Troligtvis var min morbror Viktor Järvelä i Lappfjärd av samma åsikt. Jag tror förresten att min mor inte hade några planer alls på att hyra någonting för en skollokal.
Skollokalfrågan löstes genom att ”Ruffa Isak”, alltså Isak Hemberg hade sålt sin gård (Nr 1 på kartan) på ”Isakas” vid Norrvikvägen åt ”Mäkelä Joss”, alltså Johannes Mäkelä. Isak själv hade köpt en annan gård (Nr 2 på kartan) lite längre bort mot Korsbäck vid ”Filinas” av Fili Tilda. Den lilla skolgården var omålad och försedd med en liten farstukvist. På gården fanns ett uthus med fähus och ett annat med vedlider och ett förråd. Där fanns också ett häbber och en bastu som stod nära skogsbrynet. Mellan uthusraden och träsket fanns också en ria.
Mäkelä Joss sålde nu hela ”Isakas” åt den finska garantiföreningen och så var den frågan löst. Runt det nya skolhuset fanns också lite mark, som Isak hade odlat upp och i närheten låg ju hans svärfars ”Ruffa” Viktor Långstrands gård.
Isaks gård var inte stor, den bestod endast av ett rum och ett kök och det var rummet som blev inrett till skolsal. I köket fick änkan Tekla Nöjd bo med sina många barn. Hon var hemma från Storå och hade varit gift med Johannes Nöjd (1878-1920), som kallades för ”Nöjd Blindin” eftersom han hade mist synen i en olycka i Amerika. Tekla fungerade som städerska i gården och förutom sina egna 7 barn, så inkvarterade hon också sin systerson Paavo Niemi från Storå.
Teklas barn var finskspråkiga och förutom dem så var det endast Frans Renfors (f.1893) barn som pratade finska. Frans var född i Påmark och han hade år 1914 gift sig med Aina Nöjd (1897-1935) och de hade en handfull barn.
För att få igång skolan, så skulle barn värvas också från grannbyarna. Från Dagsmark kom bland annat Aino Frigård, som var dotter till Mauritz och Ida, och hon bodde hos sin moster Elin Nöjd (1871-1962). Från Dagsmark kom också Lempi och Aili Luoma från Jämike, Esko och Elli Nurmi som bodde i Mäkeläs lillstuga och Helmi Myllyniemi som bodde tillsammans med lärarinnan. Från Perus kom Reino Vataja och han bodde med ”Nöjd Frans” Renfors. Reino for sedan till Canada med sin mor. Från Kärjenkoski gick Einar, Anni och Arne Kiviharju. Alla de här eleverna fick någon typ av ersättning för att de gick i finnskolan.
Redan den här tiden så skulle skolan också han en köksa. Utrymmet ordnades i Erland Mäkeläs lillstuga (Nr 4 på kartan) och till skolköksa anställdes Hulda Nurmi från Dagsmark och hon fick också bo där. Hennes man var då innehavare av Klemets såg nere i Dagsmark och han bodde där vid sågen.
Skolans första lärarinna, som hette Tossavainen kom från Kerava eller var det Kouvola och hon var dotter till en bankdirektör. Hon var vacker som en vårdag men blev säkert skrämd då hon hade hamnat i en sådan avkrok av världen. Därför tog hon med sig en kamrat, som hette Elna Summanen.
De här damerna fick en bostad i farstukammaren hemma hos ”Nöjd Johannes”, alltså där Johan Viktor Blomstedts. Den här tiden söp folket mycket och de här båda flickorna var både unga och vackra.
En natt kom ”Jåhanas” Hemming Nyholm och ”Emmaas” Evert Hammarberg i fyllan och villan upp till ”Nöjd Johannesas” för att ”beis in”. Det här skrämde de unga damerna och dagen efter så beklagade de sig hos städerskan Tekla Nöjd.
Nu var det så att ”Nöjd Frans” Renfors i granngården hade byggt en bastu på gården och eftersom den inte var helt färdig, så byggde han om den till bostad åt damerna, och i stället byggde han en ny bastu en bit bort i ”Janneas jäälon”.
Då en av lärarinnorna, antingen den första som hette Tossavainen eller den andra som hette Jokinen var i den nya bastun och badade, så blev den lilla pojken Martti Renfors nyfiken. Han var bara några år gammal, då han ställde sig vid bastufönstret och tittade in. Lärarinnan undrade då att vad det var som Martti tittade på, så svarade han henne på finska: ”Jag vill bara se om fröken har någon pipp”.
Den här fröken Tossavainen tjänstgjorde inte länge i finnskolan och efter henne kom fröken Jokinen, som var av betydligt hårdare virke. När skolan sedan flyttade ner till Dagsmark, så flyttade hon med och hon stannade där tills hon gick i pension.
En slöjdsal inrättades i Frans Renfors nya bastu och Frans själv blev dess lärare. Frans var också kassör i skolan och han fick i uppdrag att göra att göra smärre förbättringar i skolan.
En särskild ingång skulle göras till skolsalen och spantret slogs upp men något mera blev det inte. Sedan då skolan såldes så stod spantret fortfarande kvar. Vi barn klättrade på det och en gång ramlade jag ner på rygg i en tegelhög men jag skadade mig inte det minsta.
Det var liv och rörelse i Träskändan på Norrviksidan vid den här tiden. Nöjd Tekla med alla barn bodde i det lilla köket, och så hade de ju också skolbarn inkvarterade. Från skolan tågade hela unghopen med skolelever 600-700 meter till Mäkeläs lillstuga för mat.
Teklas son Tauno, som var född 1916 var en mästare på att göra ofog. En gång ändrade han pulpeterna på något sätt att locket gick att lyfta bort. En annan gång blev han utkörd från skolan och då spikade han ihop en lave uppe i en gran och där höll vi barn till i långa tider. En gång narrade han lärarinnan att springa ner till träsket, då han påstod att min styvfar med häst och allt hade gått ner i en vak och behövde hjälp att komma upp. Det här hände den första april och det blev därför förlåtet.
En gång högg samme Tauno upp en vak mitt på körvägen som gick över träsket. Det här tilltaget ledde till att då Norrvik Johan och Skräddarin sent på kvällen återvände från ett besök hos Evert på Sneckarbackan, så hamnade Johan i den förrädiska vaken.
Frigård Mauritzas Aino slogs som den värsta karl och de andra var inte ett dugg bättre. Lärarinna hade för övrigt en radioapparat med hörlurar och det var nymodigt för mig, som bara hade sett en likadan hos Niklasas Hilda i Uttermossa.
Finnskolan verkade inte länge i Träskändan men den hann ändå bli en nagel i ögat på många bybor. Föräldrarna i Träskändan varnades från att placera barnen i den finska skolan. Barnen hos Långstrands och jag kunde finska någorlunda och Ture Mäkelä som började närma sig skolåldern hade lång väg till den svenska skolan i byn.
Det var en stor lättnad för de svenska byborna då finnskolan flyttade till Myllyniemis i Dagsmark och gården såldes då åt ”Jåhanas Kaal” Karl Nyholm (1900-1967). Nöjd Tekla var besviken och sade att hon nog ville köpa den men kanske Karl hade bättre förbindelser med herrarna.
Den här Karl Nyholm var för övrigt gift med ”Skomakas” Hulda Rosenlund (1900-1960) från Dagsmark och de fick bland annat dottern Gunhild, som gifte sig med ”Rebeck” Nils Lillkull.
Namnet ”Isakas” har glömts bort och nya ägaren Karl fick i långa tider heta ”Skol Kaal”. Så glömdes också detta och då blev det att kallas ”Kaalas”. År 1971 sålde Karls arvingar stället åt Elgot Norrvik, som efter det rev ner gården och nu används ”Isakas” för odling av potatis.
Kanske Teklas förtjänst att den finska skolan grundades i Norrviken.
År 1920 då Johannes Nöjd avled, så lämnades änkan Tekla ensam med 7 barn i åldern 0 till 9 år. Då Reino år 1923 var 12 år gammal började han gå i den svenska folkskolan i Dagsmark och de bodde då i kommunens stuga, som skulle ha legat 1,5 km från skolan. Tre år senare, alltså 1926 inskrevs barnen Martha (f.1914), Tauno (f.1916) och Vera (f.1917) i samma skola i Dagsmark men ganska snart avslutade barnen sin skolgång och flyttade över till den finska skolan i Lappfjärd. Skolvägen blev nu alldeles för lång och Tekla ville att kommunen skulle skaffa en nya bostad åt dem.
På ett eller annat vis så misslyckades kommunen med att hitta en bostad åt dem just då.. Det här ledde till att Tekla då tog barnen från skolan, trots att skolplikten just hade införts. Hur det blev med skolgången är lite oklart men i slutet av år 1929 började Teklas barn gå i den nya finska skolan i Norrviken. Det ser ut som att Reino alla 4 år skulle ha gått i den svenska skolan i Dagsmark.
Tidningsartiklar angående den finska skolan i Norrviken.
