Sammanställt av Lasse Backlund i februari 2022, med hjälp av Nils Grönlund och hans dotter Eva.
Nils Grönlund (f.1925-d.14.5.2021), som kallades ”Dal Nils”, föddes och växte upp på den andra sidan Sunnantillvägen, där hans barndomshem fortfarande står kvar. Nils var son till bonden Frans Grönlund (1890-1969) och Wilhelmina (f. Hoxell i Lappfjärd 1891-1970).
Trots sin unga ålder deltog Nils i slutskedet av kriget mot ryssarna och efter freden 1944 måste han fortsätta sin militärtjänstgöring fram till sommaren 1945. År 1948 började han egenhändigt bygga en gård på andra sidan av Sunnantillvägen. Någon hjälp behövde han inte, det var endast då takåsarna skulle lyftas på plats som ”Erikas” Gunnar Vestergård var med och hjälpte till. Johannes Myllyniemi, som var snickare på Åbackan tillverkade fönstren.
I april 1946 delades hemmanet Sundblom 1:6, så att fadern Frans behöll halva hemmanet och den andra halvan delades mellan de tre sönerna Eskil, Nils och Sigvald. Då hemmanet, som var lite mer än 30 ha stort delades, så betydde det att de tre sönerna fick ungefär 5 ha var.
Eftersom faderns hemman delades i för små delar mellan sönerna, så gick det inte att livnära sig endast på det. Därför flyttade Nils till Sverige år 1950, där han började arbeta på fabrik. Bygget av gården lämnades därför på hälft i obeboeligt skick. Nils besökte hemgården sommartid och på hösten under skördetiden men han återvände alltid till Sverige efter att skörden var bärgad. Vissa arbeten gjordes dock på huset, till exempel Eskil Hällfors murade skorstenen och Lennart Porander i Perus tillverkade dörrarna.
De 5 sista åren på 1950-talet stannade Nils i Sverige hela tiden och då var nog tanken den att han skulle stanna där för gott. I Sverige träffade han sin blivande hustru Elna Karlsson från Solf (1923- 2015) och de gifte sig 1956 och där föddes också de två äldsta barnen. Elna var dotter till Edvin Karlsson (1899-1945) och Ida (född Fiskar i Malax 1898-1984).
När barnen kom i skolåldern beslöt Nils och Elna år 1962 att de skall flytta tillbaka till Finland till den halvfärdiga gården, så att barnen kunde gå i skola i Dagsmark. Efter hemkomsten fick de ännu en son.
Efter hemkomsten blev Nils och Elna bönder på en del av Sundblom hemmanet. Nils arbetade också mycket på byggen, både som timmerman och som murare.
Redan på 1960-talet kom Nils med i kommunalpolitiken och under flera år var han ordförande i SFP:s Dagsmarkavdelning. Mellan åren 1984 och 1992 satt han med i stadsfullmäktige i Kristinestad och han var också ledamot i stadsstyrelsen. Förutom de politiska uppdragen har Nils suttit med också i styrelsen för Kristinestadsnejdens krigsinvalider och i Sydbottens Natur och Miljö. Naturen var viktig för Nils och främst då skyddandet av Lappfjärds å. På 1970- och 80-talet var Nils aktivt med i Dagsmark Ungdomsförenings verksamhet.
Efter pensioneringen övertogs hemmanet av följande generation och är således fortfarande i släktens ägo.
Nils Grönlunds dotter Eva, som bor i Vasa har tecknat dessa minnesbilder om livet ”åp Dalin åp Sånan”:
Äventyrligt i Axels affär i staden.
Nils Grönlunds far Frans hade deltagit i frihetskriget 1918 och deltog i striderna i Lempäälä – Lahtis. I samma kompani som Frans fanns handlanden Axel Nelson från Lappfjärd, Erland Rosenback (Lena-Erland) och E-A Sjöholm från Lillsjö.
Då Nils växte upp brukade han tillsammans med Frans hälsa på Axel Nelson i hans butik i Kristinestad. Nils var med och fick höra på berättelser om krigsminnen från Tammerfors. En gång i början av år 1939 blev det flygalarm och Nelsons butik måste utrymmas. Frans som just hade provat stövlar fick springa ut med en stövel.
Vad som odlades i barndomshemmet.
I barndomen odlades råg, men också korn, vete och havre. Potatis odlades ner mot ån bakom huset. Potatislandet gräftades upp men senare köptes en ”päronsprätt” som drogs av 2 hästar. Uppe i Bymossen odlades tidvis rovor. De var gula och goda.
Brandtillbud hos ”Dal Frans”.
Det höll på att gå illa då det började brinna på taket i hemgården på Dalen i början på 1930-talet. Hjälp med släckning av branden kom från andra sidan ån då bl.a. männen från Nyströmas kom över med öjkstock och hjälpte till. Niklas Nyström beundrades då han med ett ämbar med vatten i var hand gick upp för stegen för att släcka branden. Släckningsarbetet lyckades. Säkert blev det en del reparationsarbete och ännu finns märken av sotigt trävirke under taket invid muren.
”Morgonstund har guld i mun”.
Frans brukade stiga upp tidigt på sommarmorgnarna, redan kl. 4. Han slamrade då i dörrarna så att de andra skulle stiga upp. I höbärgningstider for han och började slå hö med slåttermaskinen den tiden. Då Nils kom några timmar senare för att räfsa dikesrenarna hörde han i bland Frans sitta och sjunga på slåttermaskinen. Han sjöng ”hur härligt sången klingar”, men slutade strax sjunga då han märkte att Nils kommit.
Goda bullar från stadin.
Frans for till staden tillsammans med Halt-Erik Asplund som skulle ha en ”lillvelt” att ploga med. Sonen Nils var med på resan. Frans fick bära den till Halt-Eriks hästkärra eftersom Halt-Erik inte kunde bära själv. Båda karlarna hade tagit någon sup och Halt-Erik hade dessutom köpt 2 påsar med bullar. Nils fick äta ena påsen med bullar, men den andra skulle Erik ha till kaffet. I Lappfjärd gick Erik och Frans in på Radiokafeét och var där så länge, så att Nils åt upp också den andra bullapåsen medan han vaktade hästarna.
Nils sparkad av trilskande häst.
På somrarna for man med häst och linjalskärran till Lappfjärds kyrka. Någon av flickorna tog en gång häst och kärra för att hämta en syster som kom med buss till Lappfjärd. Hästen var ung och började skena i Lappfjärd och då de fått den att stanna skickade de bud till Dagsmark att de inte vågade köra hem den. Nils for ner till Lappfjärd och då han började köra hästen for skalmarna upp. Han lutade sig fram för att få ner skalmarna och då sparkade hästen honom på vänstra ansiktshalvan så att han skadades och blev medvetslös. Han fördes till sjukhus och fick stanna där flera dagar. Hästen sprang hem till Dagsmark med en skalm i behållning och delar av linjalskärran hittades på Kolängen. Nils kom i håg att då han vaknade på sjukhuset var allt blodigt. När han fick fara hem skedde det med en buss som till hälften fraktade varor och till hälften folk. Han var i svagt tillstånd efter blodförlusten och fick vila flera gånger på vägen hem via Långas bron.
Präst på villovägar.
Nils yngsta syster Signhild föddes 1936, (d. 2021). Dopet skulle ske ganska snart efter det. Man kontaktade prästgården och prästen Stjernberg, som då var ny i tjänsten skulle komma upp till Dagsmarks bönehus till en förklaring samma dag som dopet skulle hållas. Han skulle komma med cykel från Lappfjärd och storabror Sigvald skulle möta honom vid andra sidan ån vid Långasbron, så att han skulle veta var han skulle ta sig över till andra sidan. Stjernberg hade dock sett att det gick att ta sig över på två breda plankor redan vid Storfors och gått över där. Turligt nog såg Sigvald en svartklädd person komma cyklande över Kolängen och Sigvald fick fara över tillbaka och visa prästen till Grönlunds.
Dopet hölls hemma i ”framastugon”. Prästen satt kvar efter dopet och berättade hur tröskningen med lie hade gått till i Borgåtrakten därifrån han kom. Han hade upplevt det tunga arbetet med att tröska.
Grönlunds krigsveteraner.
Sigvald, Eskil och Nils deltog alla i kriget. Sigvald som var äldst sårades svårt i ansiktet. Budet om att han sårats kom via telefoncentralen uppe i byn. Sigvald kom hem, han hade mist ett öga och ansiktet var skadat. Han fick möjlighet att fara till Stockholm, för att få vård för sina skador. Han bosatte sig också i Stockholm där han gifte sig och där han arbetade bl.a. som bilmålare. Han byggde också sig en sommarstuga i Dagsmark.
Brodern Eskil skadades också i kriget och vistades på krigssjukhus i Vasa. Hans skador var dock lindrigare. Han vistades en tid i Åland och bosatte sig sedan på Köpmansgatan i Gamla Vasa. Han arbetade som torghandlare i Vasa. På äldre dar flyttade han med sin hustru till hennes hemby Terjärv och han bodde där så länge hustrun Nanny levde. Efter det flyttade han tillbaka till Skolhusgatan i Vasa.
Foton.
