Artikel införd i tidningen Österbottens Dagblad 8.7.1933. Artikeln var undertecknad med signaturen ”N-.”, högst troligt Viktor Nylund.
På 1820-talet påbörjade man på allvar en uttorkning av Lillsjön och Storsjön i Dagsmark. Detta i avsikt att lättare bärga det gräs som bottengyttjan kunde ge näring åt. Markägarna vid Lillsjön hade länge iakttagit den rikliga gräsväxten längs stränderna, där vattnet hade sjunkit undan, och initiativet till uttorkning togs av dem. Dock satte sig ett par av dem emot detta företag, då de menade att fiskevattnet skulle bli förstört.
Rättighet till uttorkning erhölls dock, och syn av Lillsjön förrättades år 1820, varefter man upprensade och fördjupade ån som leder vattnet från det ovanom belägna Storsjö-träsket via Lillsjö ut till Lappfjärds å.
Härigenom fick man idén till ett större, liknande företag med Storsjöns uttorkning och syn av detta träsk förrättades år 1826. Arealen uppmättes då till 614 tunnland (ca 307 ha), vilket dock var fel, ty den befanns år 1854 vara 694 tunnland. Uttorkningsansökning gjordes av bönder från Dagsmark, Lappfjärd och Kärjenkoski byar, och landshövdingens utslag med tillstånd erhölls 1831.
Arbetet var då redan påbörjat och träsket hade indelats i 80 lotter, vilka under de första tio åren värderades mycket lågt. Men från 1836 till 1850 steg priset till det mångdubbla. Är 1854 förklarades, att man uppnått det mål man eftersträvat. Man kunde genom fördämningens årliga öppnande nöjaktigt avleda vattnet genom den fördjupade avloppsleden, och den årliga totalavkastningen uppskattades till 43,200 lispund (367,200 kg) hö bestående dels av sälting men huvudsakligen av fräken och starr. Årligen företogs en omskiftning mellan intressenterna, vilken förrättades av en uppsyningsman, som erhöll avkastningen från en lott, den så kallade bolagslotten, som ersättning.
År 1854 fanns det 104 delägare, av vilka 65 var från Lappfjärd by med totalt 48 lotter, 32 från Dagsmark och Korsbäck med 25 ½ lotter, 6 från Kärjenkoski med 4 ½ lotter och en från Härkmeri med en lott. De kostnader som uttorkningen åsamkat delägarna intill 1854 uppskattades till summa 1 434 rubel silver, varav 42 rubel var kontant utgift och resten, 1 392 rubel, den, summa, som de utförda 4 640 dagsverken värderats till enligt 30 kopek per dagsverk.
Med hänsyn till dåtida förhållanden måste man anse det uppnådda resultatet som synnerligen gott. I mitten av 1880-talet förekom ännu ingen gräsodling, och man skulle uteslutande varit hänvisad till upprödjade naturängar. I träsket var gräsväxten under de första årtiondena ypperlig, men bottenytan var ännu ställvis så sank, att man svårligen kunde få allt till godo.
Om vårarna medförde vattnet från den inströmmande Kärjenkoski-ån gödande slam med även skadlig sand, varför botten, på en del ställen i träskets övre del blev hårdare och kargare. Gyttjan satte sig småningom genom den årliga torrläggningen och blev fastare. Utloppskanalen sänktes ytterligare men, en upprensning måste företas varje år.
Småningom blev den magasinerade näringen bottenslammet utsugen, och höskörden hade avsevärt minskats mot århundradets slut. På 1900-talet avtog växtligheten, allt hastigare och vitmossan hotade redan ställvis. Vid träsklagets sammanträde i januari 1913 var man på det klara med att någonting borde göras och man föreslog tillkallandet av någon fackman för att erhålla råd. År 1915 framkom slutligen förslaget om träskets fullständiga torrläggning och sommaren 1917 avvägdes och undersöktes såväl Storsjön, som Lillsjön samt uppgjordes projekt för torrläggningen. Det visade sig möjligt att genom fördjupning av ån erhålla sammanlagt omkring 800 tunnland odlingsbar jord, alltså 400 hektar.
Sedan definitivt beslut fattats om torrläggning, ansökte man om statsbidrag, vilket beviljades av lantbruksministeriet först i november 1932. Staten gav ett anslag på 396 500 mk och svarar dessutom för kostnaderna för arbetsledning samt redskap. Grävningsarbetet börjades omedelbart och pågår allt fortfarande. Resten av de beräknade utgifterna, 313,500 mark, erhålls som lån av staten mot 4 proc. ränta och 3 proc. amortering. Allt detta med villkor att arbetarna antas genom arbetslöshetsnämnden. Torrläggningen av de båda sjöarna beräknas inalles kosta 710,000 mark.
Den roll, som den årliga uttorkningen av Dagsmark Storsjö spelat under 1800-talet, kan inte förbises. Till exempel fanns i slutet av 1700- talet endast en bebyggare vid träsket, nämligen bonden Michel Korsbäck. Numera finns där en blomstrande by med egen folkskola. Orsaken härtill kan delvis sökas i den relativt goda hötillgången. Redan på 1860-talet bärgade Korsbäck byns sju intressenter årligen cirka 30,000 kg hö tillsammans, det ökade utkomstmöjligheter tills jordbruket nådde en högre nivå.
Det hundraåriga ”andelslaget” har nu ombildats till Storsjö skifteslag, och träsket är skiftat mellan 93 delägare. Den vackra traktens vattenspegel skall alltså ersättas med en imponerande åkervidd.