I Västeråsbladet ”Aros” läses i november 1867:
I måndags avled här i staden denne veteran från Finska krigets dagar. Han var son till kaptenen vid Nylands dragoner G. H. Jack och Anna Christina Blylodh, född den 26 september 1782. Han antogs tidigt till volontär vid Kymmenegårds lätta infanteribataljon, där han 1790 befordrades till rustmästare. Transporterades 1800 till sergeant vid Nylandsbrigadens jägarbataljon, som därefter förvandlades till dragoner, och därifrån 1804 till stabsfänrik vid Adlercreutzska regementet, därifrån han, efter undergången officersexamen, år 1805 genom tjänstebyte blev andre adjutant.
Vid krigets början 1808 tjänstgjorde Jack som adjutant hos kommendanten på Gustafssvärds fäste vid Sweaborg och sårades under belägringen av en splittrad kanonkula. När Sveaborg den 3 Maj 1808 överlämnades till fienden, blev han, tillika med de övriga officerarna krigsfånge, men beredde sig, driven av krigslust och fosterlandskärlek, tillfälle att undgå fångenskapen och lyckades, sedan flera försök fruktlöst gjorts, att efter tre veckors rodd i en liten båt utmed kusten av Finska viken och över havet obemärkt undkomma.
Nästan döende av hunger och törst, upptogs han av en svensk kutterbrigg och, sedan han några dagar njutit vård av skeppsläkaren, överfördes han till amiralskeppet och därifrån till Åland. Här erhöll han företräde hos konungen, som befallde honom att avresa till norra finska armén. Tillika med Westmanlands regemente gick adjutanten Jack i slutet av augusti månad 1808 ombord i Sundsvall. Men fartyget, på vilket de skulle överföras, var, trots att det var stort, gammalt och hade förut ansetts som odugligt, fastän det nu, i brist på andra, i hast utreddes.
Skepparen var 80-årig och styrmannen försupen. En stark storm uppstod på havet, där skeppet förlorade segel, stänger och rår, som tog läck. Skepparen sjuknade, styrmannen tog sig i förskräckelsen ett rus, och fartyget, nära redlöst, började att driva omkring bland bränningarna på två eller tre mils avstånd från landet och därifrån var ingen hjälp att vänta. I denna svåra belägenhet erbjöd sig adjutanten Jack, som kände farvattnet och förvärvat någon erfarenhet i att föra fartyg, att överta befälet om skeppsbord, samt lyckades, efter mycket bemödande, så väl, att regementet slutligen oskadat fördes i land vid egendomen Benviks brygga nära Kaskö stad. Sedan truppen blivit landsatt och pumpningen upphört, sjönk fartyget inom några timmar.
Ankommen till armén den 3 september anställdes Jack samma dag som adjutant vid Savolax lätta infanteriregemente, med vilket han sedan oförfärat och tappert deltog i krigshändelserna. Under den minnesvärda dagen vid Oravais den 14 september utmärkte han sig mycket. Sedan emot aftonen regementet blivit omringat av fienden i samma ögonblick, som den tappre major G. A. Ehrnrooth blivit sårad och bortförd, samt den lika käcke gamle major v. Törne av dagens långvariga och häftiga strid var alldeles uttröttad och de övriga ännu tjänstbara officerarna blivit detacherade åt olika håll, överlämnades befälet över truppen åt adjutanten Jack, som slog sig igenom med den beslutsamma och ståndaktiga bataljonen.
Han var likväl denna dag mycket nära att bli tillfångatagen tillsammans med major v. Törne. De befriades av några soldater vid regementet, i synnerhet därtill uppmuntrade av soldaterna Djerf och Stolt vid Kuopio kompani. Under denna blodiga strid ådrog han sig dessutom en ledvridning i högra armen, så att sabeln måste föras med vänstra handen. Han belönades för sin därunder ådagalagda käckhet och rådighet med guldmedaljen för tapperhet i fält. Sedermera följde han armén under den återstående delen av kriget och var närvarande i Umeå, då efter konventionen den 22 mars 1806 kvarlevorna av finska hären skulle dra sig tillbaka till Härnösand.
Savolax regemente, som i den starkaste köld natten förut bivakerat och på förmiddagen stridit, erhöll tillåtelse att proviantera sig själv ur ett magasin i Umeå. Följden av detta blev, att truppen, utmattad av köld, hunger och strid, berusade sig av det brännvin, som i överflöd fanns i magasinet. En del av de rusiga soldaterna tillfångatogs i staden och en annan, större del låg överlastad på isen på älven och hade snart delat samma öde, om inte adjutanten Jack och fänrik A. W. Meinander, två kraftfulla män, hade förekommit detta därigenom, att de dels bar, dels släpade de mest överlastade över älven, där de togs emot av sina nyktrare kamrater.
Han befordrades den 29 juni 1809 till löjtnant i armén. Därefter gjorde han adjutantstjänst vid första finska fältbataljonen, som efter krigets slut befordrades till Gävle, att därstädes bilda garnison, och synes även ha åtföljt den svaga återstoden av den tappra finska armén år 1810 till Västerås, emedan han av major G. A. Ehrnrooth i ett brev till general von Döbeln, ”såsom en skicklig och förtjenter officer, hwilken förtjenar att uppmuntras”, rekommenderades till en kaptensfullmakt i armén.
Denna fullmakt uteblev likväl och Jack anställdes den 19 juni 1810 som löjtnant vid Westmanlands regemente, varifrån han dock redan den andra april 1811 på begäran erhöll afsked. Efter denna tid har han uppehållit sig i Västerås och i trakten däromkring, sysselsatt med lantbruk och på lediga stunder med att uttänka förbättrade redskap för detta, även som att förfärdiga modeller för krigsbehov. Bland de senare bör vi nämna modellen till ett flytande skottfritt batteri, varpå engelska generalkonsul Ross ingav beskrivning och ritning till England, som sedan under senaste kriget i Svarta havet begagnat sådana batterier efter en likartad idé.
Genom flit och sparsamhet förvärvade löjtnant Jack bärgning för sig själv och familj, till dess olyckan hemsökte honom med eldskada och andra motgångar, genom vilka han på sin ålderdom utan eget förvållande förlorade vad han kunnat sammanspara och försattes i en mycket betryckt ekonomisk ställning.
Renskrivet av Lasse Backlund i februari 2024.