Referat i Syd-Österbotten 7 augusti 1946:
Senaste söndag samlade sig Korsbäckborna till hembygdsfest. Redan från början ingav de vackra lappfjärdsdräkterna bygdestämning. Sedan alla bänkat sig ute i den strålande högsommarsolen, öppnades dagens fest med hornmusik utförd av Pjelax hornseptett under Levi Mangs ledning. De spelade först en marsch och sedan en uvertyr av Suppé. Hornmusiken som i synnerhet är friluftsmusik gjorde ett mycket gott intryck på publiken. De flesta musikanterna var unga pojkar och deras prestationer fick ett glatt mottagande och ”Ett lycka till i fortsättningen”. Ett stort plus för musiklivet i Pjelax.
Efter sången ”Jag älskar min hembygd” hälsade föreningens ordförande välkommen genom en av honom själv författad hälsningsdikt.
Föreningens nystartade sångkör sjöng sedan under ledning av lär. M. Starks ledning ett par sånger. Kören sjöng rent och känsligt. Den vittnade om goda sångarförmågor och ett jättearbete under den gångna vintern. Stor heder år lärare Storlund, som varit startare och ledare.
Därefter höll lärare Einar Lind ett föredrag om Korsbäckbygdens utveckling, börjande med Mickel Mickelsson under 1600-talet och slutande med att ge ros och ris åt nutidens befolkning. Ett intressant föredrag på rätt plats, vilket i synnerhet uppskattades av lappfjärdsborna. (Läs festtalet i slutet av denna artikel)
Efter en kaffepaus fortsattes dagens festligheter med hornmusik. Så följde allsång under ”Mikkos” ledning, varefter seminaristen Astrid Lind med inlevelse och gott framförande läste J. Tegengrens dikt ”Det unga”. Kören sjöng ännu ett par sånger och dagens fest avslutades med folkdanser utförda av föreningens folkdanslag. De vackra dräkterna och danserna gav ett starkt intryck av gedigen allmogekultur.
Festens höjdpunkt på kvällen var säkert gymnastikuppvisningen under lärare Storlunds ledning. Vackra brunbrända pojkar i stiliga vita gymnastikdräkter gav intryck av ungdomar på rätt plats. En till nykterhet och harmonisk utveckling. Sedan utfördes teaterstycket ”Den enda kvinnan” och festen avslutades med en stunds dans.
Hembygdsfesten i Korsbäck gav bevis på vad en liten förening kan utföra, när alla hjälps åt, god vilja finns och en viljestark hand i ledningen.
Lärare Einar Linds festtal.
Festtalet på hembygdsfesten hölls av läraren och lokalhistorikern Einar Lind, som hade forskat i hemmanet Korsbäcks historia. Einars originalanteckningar nedtecknade i ett litet häfte, har via omvägar hamnat hos Bo-Göran Lindh i Korsbäck och han lånade ut häftet för renskrivning:
”Ärade åhörare!
Det är väl första gången i Korsbäck samhälles historia, som hornmusik nu har ljudit ut över bygden. Likaså är det ett märkesår, då körsång i år klingat i Korsbäck, då de första skidtävlingarna anordnades i vintras och då idrottsdistriktets mästerskap i diskus i sommar erövrats av en Korsbäckpojke.
Tanken på dessa märkliga händelser har bjudit mig att i dag på denna hembygds festdag, för en stund samla festdeltagarnas tankar kring bygdens utveckling.
Att Korsbäcks samhälle är på uppåtgående och stått i rask utveckling, kan den utomstående betraktaren lätt iaktta och det kan vara skäl att för bygdens egna söner och döttrar, som ju lever mitt i skeendet, peka på denna utveckling.
Hornmusik och körsång eller se på gymnastikuppvisning, så har nu emellertid nu skett. Detta steg från ett ensamt, enkelt nybyggarpörte i ödemarken till ett bysamhälle med egen folkskola, föreningslokal, butik, telefoncentral, bilvägar, vattenledning och elektrisk belysning under en tidsrymd om 200 år kan man väl om något kalla för utveckling.
Nybyggaren Mickel Mickelsson, född i mitten av 1600-talet, död 1733 lät på byns allmänna mark vid Storsjöträskets östra strand utsyna åt sig ett nybygge, där han byggde gård och upparbetade någon åkermark. Enligt sägnen stod gården i träskstranden nedanför nuvarande Sigfrid Liljedahls gård. Mickels stuga, finns enligt sägnen i behåll och tjänstgör nu som halmlada vid Einar Lindhs ria.
Stenlunds gamla vedlider med nävertak är ett annat prov på Mickelssönernas byggnadskonst.
Nybyggarens son Mickel Mickelsson (1699-1775) lät år 1753 inlösa nybygget av kronan till skattehemman, 11/24 mantal. Riket hade just fått en ny kung, Adolf Fredrik av Holstein-Gottorpska ätten och tiden var orolig med partistrider i riket mellan hattar och mössor.
Men Mickelssönerna levde sitt lugna, ensamma liv vid träskets strand. De fiskade i träsket och betalade sin skatt till krona och präst med fisk och smör. De brände tjära i dalen och sålde tjäran i den då 100-åriga staden Kristinestad. Åkern var liten, endast 18 kappland men utvidgades småningom och gav råg, korn och rovor till behov.
Naturängar fanns spridda på 14 olika ställen. Det var Brandhagsängen, Aspnäset, Norrviken, 3 st på Ormängarna, Vanha Aho, Gropängen, Häsieängen, 3 st på Hepoluoma, Jussinperkiö och Långstranden.
Mickel den yngre hade bara ett barn, sonen Erik (1727-1804), som övertog hela hemmanet och som också gav det odelat åt sin son Mickel Eriksson (1752-1821). Mickel Eriksson var ombetrodd nämndeman i 25 års tid, från 1795 till 1821.
I mitten av 1700-talet påbjöds storskifte i riket. I Dagsmark påbörjades storskiftet 1772 och därvid skiftades också alla hittills oskiftade utmarker och skogar. Den 75-åriga nybyggarsonen Mickel Mickelsson, som ännu levde fick kanske orsak att ångra att han inte uppmanat fadern att utsyna åt sig ett större nybygge medan tid var.
Nu var det redan för sent. Han borde ha tagit med hela träsket i nybygget. Nu hade han bara östra stranden och då hans sonson, nämndemannen Mickel Eriksson innehade hela hemmanet odelat, kom inte Korsbäck hemman med i storskiftet. I stället kom alla kringboende hemman att få del i utmarkerna kring träsket och därmed fick de rätt till tillandningen av träsket, som inte storskiftades. På detta sätt gick det till, att 80 hemman blev delägare i träsket, som delades på privat väg i 80 lotter.
Storskiftet avslutades med delningen av skogen år 1792 och då var också Mickel Korsbäck med. Han fick då ängsmark 60 tunnland och skog sammanlagt 594 tunnland.
Följande år 1793 delades Korsbäck hemmanet i två delar. Mickel, nämndemannen måste kanske nödtvunget ge hälften åt sin styvson Mickel Hansson, medan egna sonen Matts fick den andra halvan.
Under 1800-talet delades så Korsbäck hemmanet alltmer, så att det 1854 bestod av 7 delar och vid storskiftesregleringen 1906 av 12 delar.
År 1906 hade Korsbäck hemman 71 ha åkermark, 89 ha ängsmark, 10 ha odlingsbar mark och skog 321 ha, det blev totalt 492,7 hektar. Minsta hemmanet var Linds lägenhet på 4,5 ha åker, 1 ha äng och 12,5 ha skog. Störst var Hallonkvists lägenhet på 12,6 ha åker, 9,3 ha äng och 66 ha skog.
Hemmanets klyvning i allt mindre delar, tyder på att folkmängden ökade. Kampen för tillvaron blev allvarlig, livsrummet blev litet. Byn växte. Gårdarnas barnaskara var stor. Samhället Korsbäcks grundare hade 4 barn, hans son hade 1, sonsonen 3 och sonsonsonen, nämndemannen hade 7 barn.
Nämndemannens son Matts Mickelsson hade 14 barn, hans son Josef hade 3 och sonsonen Karl 10 och sonsonen Josef 7.
Vi förstår att byn på detta sätt måste tillväxa i folkmängd mycket snabbt. Men åkerarealen kunde inte utvidgas i samma takt. De små steniga backåkrarna kunde inte utvidgas åt något håll.
Runt träsket uppstod torplägenheter på de kringliggande hemmanens utmarker och snart var stränderna runt träsket befolkade. Man kastade blickarna ut över träsket och kom på tanken att träsket skulle torrläggas.
Man hade kommit underfund med att knapphet på mjölk och smör gav fattig kost. Men för mera mjölk och smör behövdes mera hö. Om man kunde få mera hö från trösket så vore detta räddningen.
År 1820 rensades och fördjupades ån i Lillsjön med gott resultat och år 1826 höll man syn på Storsjön. Delägarna i träsket erhöll år 1831 tillstånd att torka ut träsket. Genom sammanlagt 4 640 dagsverken hade man rensat och fördjupat kanalen. Man kunde nu genom en dammanläggning årligen avleda vattnet.
Höskörden från träsket uppskattades år 1854 till 43 200 lispund = 367 000 kg hö bestående dels av sälting men huvudsakligen av fräken och starr. Träsklotterna skiftades årligen genom den urgamla stångfällningsmetoden. Sjögräset fräken och starr bars i land eller ”drogs på släpon”. Bärgningsfolket gick på ”andran” för att inte sjunka ner i dyn.
De äldre korsbäckborna har anledning att bevara bytandet av träsket och höbärgningsmetoderna i minnet och låta det växande släktet få del av hur det gick till ”når vi bärga i träsket”. Det är en intressant historia, som belyser förfädernas strävsamma arbete i kampen för tillvaron.
Men höskörden minskades avsevärt mot slutet av 1800-talet och vitmossan började visa sig. År 1915 stod det klart att någonting borde göras och man föreslog på träsklagets sammanträde att träsket skulle torrläggas fullständigt. Avvägningen gjordes och statsbidrag beviljades 1932, då arbetet omedelbart påbörjades.
Här dikades somrarna långa och sprängskotten dånade ända ned i Lillsjöforsarna. Motorer pustade och drog lastvagnar med dikesjord. Vindeln lyfte stenblock. Det var liv och rörelse och Korsbäck tycktes stå i världshändelsernas centrum. År 1935 var saken klar.
Träsket var torrlagt för en kostnad av något över 700 000 mark. Träsket skiftades av lantmätare i 94 skiften och dessa dikades i tegar, man plöjde och sådde.
Till och med traktorer plöjde på åkrar, där man förr gick på andrar. (några traktorer fanns inte i Korsbäck denna tid, utan det var ”Mattas Lennat från Dagsmark å Mannfäitin från Närpes”, som plogade upp träsket. Lasses kommentar) Bergström skaffade sig en självbindande skördemaskin. Och man såg kanske i andanom skördetröskan gå fram över tegarna. Höskörden har ökat med minst 3 gånger!
Kanalen borde ha varit en meter djupare. I så fall hade nu träsket kanske varit täckdikat. I alla fall: bytandet av träsklotterna och de primitiva bärgningsmetoderna är ett minne blott. Ortens vackra vattenspegel har ersatts med en imponerande åker på över 400 hektar.
Den tid som vår betraktelse av Korsbäck samhälle här omfattar är ungefär 200 år. Någon egentlig utveckling såväl materiell som andlig, har man dock svårt att märka under det första århundradet. Det är först under den senaste mansåldern, som utvecklingen tar fart och framstegen blir stora och märkbara.
Hur levde då allmogen i våra bygder sitt liv under den ”gamla goda tiden”? Vi får utgå från att allting var primitivt och enkelt. Nybyggaren Mickel Mickelsson Korsbäcks stuga var nog efter våra förhållanden torftig. Man talar i Korsbäck om pörtet men jag skulle nog tro att pörtets tid var förbi i början av 1700-talet.
Men några tapeter hade nog inte Mickel på sina väggar och fönstren var mycket små med luckor, som stängdes till natten. Fönsterluckorna användes allmänt ännu långt in på 1800-talet. Golvet var antingen stampat av jord eller belagt med plankor.
Belysningen fick man av pärtans matta flamma. De flesta husgeråd och kärl var självgjorda träkärl, skedar, tallrikar, bunkar och byttor.
Någon klocka hade nog inte nybyggaren Mickel, utan han arbetade efter solen, från dess uppgång till dess nedgång. Timmar, minuter och sekunder hade han ingen användning för. Men från sin runstav fick han reda på dagar, veckor, månader och år. Mickel gav noga akt på solen och månen och naturen och kunde därav tyda mycket till sin fördel.
Han var ett naturbarn, som levde i självhushållning. Allt han behövde kunde han och hustrun själv tillverka. Det enda man behövde köpa i butiken var salt och järn, den närmaste butiken fanns i staden. Vägen ut till yttre världen var en enkel ridväg, som gick över ån i Dagsmark vid Nylundas, alltså Gamla forsen.
Så levde förfäderna i enkla förhållanden under tungt kroppsligt arbete med primitiva redskap och arbetsmetoder. All dess arbetskraft gick åt med att förse de sina med mat och kläder och livets nödtorft och näring.
Men nyare tider randades. Från och med fattigåren på 1860-talet börjar en utvecklingstid, som pågått ända till våra dagar. Den senaste mansåldern har på ett genomgripande, ja rent av revolutionerande sätt omskapat landsbygdens liv.
Lappfjärdsbonden Josef Ingves (f.1879) åstadkom på sin tid en ny förbättrad vändplog, Överumsplogen kommer från Sverige och effektiva harvar togs i användning. Nya sädesslag, först havre och sist vete kommer i bruk.
Växelbruk infördes, timotej och klöver blev nya foderväxter som jämsides med bättre koraser och avelsarbete höjde mjölkproduktionen. Separatorn togs i bruk och mejerier uppstod, som övertog hemmets smörtillverkning. Klokare gödsling och nya konstgödselmedel ökade skördarna. Slåttermaskinen och tröskverket gjorde sitt intåg. Teknikens rön tillvaratogs, vetenskapen, människoandens skapande tankekraft utnyttjades. Allt nytt mottogs visserligen med tvivel och misstro och till och med motarbetades. Men de goda tiderna segrade.
Genom maskinerna och rationaliseringen av jordbruket blev detta mindre arbetsamt och trälbundet. Krafter frigjordes för annat än blott det tunga kroppsarbetet för det dagliga brödet. Själen i människan tillgodosågs även och fick sitt. Skolor kommer till landsbygden och lärde folket att läsa, skriva och räkna, som man nödvändigt behövde för att kunna följa med sin tid.
Tidningar, post, telefonen och radio bringade budskap och vetande från yttre världen. Förbättrade samfärdsmedel, velociped, bil, tåg och flyg bringade människorna närmare varandra. Bibliotek med boklig lärdom och konst stod till buds och föreningar av olika slag tillkom, både Martha- och ungdomsföreningar med tillfällen till andens lyftning.
Samhällsvård och hälsovård hade utvecklats. Läkare, sjukhus och medicin blev människans hjälp mot baciller, sjukdom och död, där förut kvacksalveri och trolldom härskat.
Välståndet hade stigit, folket fick bättre bostäder, bättre mat och kläder.
Hemmet blev finare med tapeter på väggarna och korkmattor på golvet, med vattenledning och elbelysning. Maten blev mera omväxlande och allsidigare sammansatt. Vitaminen upptäcktes, kokkurser anordnades och kokböcker studerades. Kläddräkten förfinades. Galoscher, krage och slips blev nya attribut för män, hatt, pälskappa och permanentade lockar för kvinnor.
Så är i stora drag utvecklingen den senaste mansåldern. Talet om den gamla goda tiden har upphört. Man inser väl att människan haft nytta av denna utveckling, att det just är människan som varit det centrala i denna omskapelse.
Ärade åhörare!
Vi har här rullat upp en vacker tavla, som visar hembygdens andliga och materiella utveckling och förkovran. Men medaljen har även en baksida. På tavlan finns även störande skönhetsfläckar och vi skulle inte vara ärliga om vi inte också skulle peka på dem.
Det bör bli vår generation att försöka arbeta bort dessa skönhetsfel i hembygdens ansikte. Vi lägger märke till människornas stora avundsjuka, missundsamhet och misstro mot varandra. Vi finner så mycket högmod, klandersjuka och självgodhet, vi ser själva så många fel hos våra medmänniskor men märker inte våra egna fel och brister.
Vi ser också den fulaste fläcken på hembygdens vackra tavla, alltså supseden och brännvinsdyrkan. På det området har ingen utveckling försiggått. Där stampar vi ohjälpligt på stället. Där har vi blivit efter i växten.
Låt oss försöka åstadkomma en utveckling också på detta område. Låt oss bli nyktra, ärliga, laglydiga och goda människor.
Måtte Korsbäck samhälle fortfarande utvecklas. Det önskar vi väl alla av hela hjärtat. Vår önskan blir uppfylld och byn utvecklas vidare om dess medlemmar envar under ärligt arbete troget och samvetsgrant fyller sin uppgift i livet. Då hedrar vi fäderna och visar oss som gods representanter för det släkte, som vuxit upp vid stränderna av träsket, där nybyggaren för 200 år sedan lade grunden till en blomstrande by.”
