Sammanställt av Lasse Backlund med uppgifter tagna ur mejeriets protokollsböcker och gamla tidningar. Ett stort tack till Tom Lövdahl, som har lånat ut foton, diplom och protokollsböcker.
Länkar:
Om du vill läsa den mejerihistorik som Otto Björses skrev, så skall du klicka HÄR!
Mejeriernas historia i Sydösterbotten
Privata mejerier har funnits i vårt land ända sedan slutet av 1800-talet. Större bondgårdar kunde redan på 1880-talet bygga egna så kallade herrgårdsmejerier, som också kunde köpa mjölk av andra bönder. År 1901 stiftades lagen om andelsverksamhet och den ledde till att ett stort antal andelsmejerier uppstod, jämsides med de privata.
År 1945, efter kriget fanns det fyra andelsmejerier och ett privatägt mejeri i Sydösterbotten. De var alla små och i relativt dåligt skick men de hade inte heller resurser att förnya maskinerna eller byggnaderna.
Sideby Nya Andelsmejeri
Det här mejeriet inledde verksamheten i en ny byggnad i Heden år 1928 och dess namn antyder att det från tidigare fanns ett äldre mejeri i kommunen. Det gamla mejeriet var verksamt redan vid sekelskiftet i privat ägo men ombildades till andelsmejeri år 1912, då tidigare ägaren Evert Norrback for till Amerika. På 1920-talet upphörde verksamheten i det gamla andelslaget, då maskinerna var slutkörda.
Det nya mejeriet byggdes i Heden för att det skulle ligga mitt i kommunen. Ändå var avstånden långa och hästtransporten av mjölken ett stort problem. Detta märktes speciellt i menförestider, då vägarna var sönderkörda av virkesfirmornas bilar.
I slutet av 1930-talet började mjölkmängderna minska oroväckande och mejeriet kunde vara i gång endast 3 dager per vecka. Efter kriget var den nedslitna maskinparken det största bekymret och det fanns inte heller möjligheter att göra några större investeringar.
Eftersom det nu fördes förhandlingar om bildande av ett nytt större andelsmejeri, som skulle omfatta området mellan Sideby och Tjöck, så lades alla förnyelseplaner på is. I oktober 1946 besökte Johan Grannas från Mejeriförbundet Enigheten Sideby och presenterade planerna på ett nytt stormejeri. Andelsstämmorna intog en avvaktande inställning och det fortsatte de att göra i flera år trots att det nya mejeriet började byggas i Lappfjärd.
År 1951, då den gamla ångpannan gav upp helt, så yrkade de yngre bönderna i Sideby att ny kontakt skall tas till mejeriet i Lappfjärd. De äldre bönderna var fortfarande skeptiska men blev dock övertalade att under en provperiod börja föra mjölken till Lappfjärd. Provtiden utföll väl och från och med 1 maj 1951, så fördes all mjölk till Lappfjärd och Sideby Nya Andelsmejeri upplöstes år 1956 och själva byggnaden revs.
Härkmeri Andelsmejeri
Trots att det i Härkmeri fanns ett stort antal mjölkbönder, så var de utan eget mejeri. Det var år 1926 som bönderna där samlades på ungdomslokalen för att diskutera frågan. Där bestämdes det att något andelsmejeri inte skall bildas utan i stället gav man Sigfrid Bergvik i uppdrag att bygga ett privat smörmejeri.
Det gjorde han också i hyrda utrymmen men följande år köpte han en tomt vid åbron och byggde ett eget mejeri där. Efter en tid förstördes mejeriet i en brand men han uppförde ett nytt på samma tomt.
I början av 1930-talet råkade Bergvik ut för ekonomiska problem och han tvingades lägga ner verksamheten 1934. I april 1935 bildades så Härkmeri Andelsmejeri och i juni köpte de Bergviks gamla mejerianläggning. Mejeriet anställde en driftig disponent och bönder i Back, Uttermossa och Skaftung började efter hand föra mjölken till Härkmeri.
År 1944 föreslog en andelsstämma i Härkmeri att ett nytt mejeri borde bildas, som skulle omfatta hela Sydösterbotten. Det dröjde dock ända till december 1947, före Härkmeribönderna enhälligt kunde besluta att deras mejeri skall uppgå i det nybildade Syd-Österbottens Andelsmejeri.
Tjöck Andelsmejeri
Bönderna i Tjöck hade i långa tider sålt sin mjölk direkt till konsumenter i Kristinestad men då mängderna ökade på 1920-talet, så diskuterades byggandet av ett mejeri. År 1922 beslöts så att ett andelslag skall bildas och en byggnad uppföras. Verksamheten inleddes år 1924 och mjölken levererades fortsättningsvis till Kristinestad men av en del mjölk tillverkades också smör.
Efter kriget var maskinerna slutkörda och borde förnyas. Diskussioner fördes om bildande av ett stort andelsmejeri men tjöckborna beslöt att stå utanför detta. Trots vissa problem kunde Tjöck Andelsmejeri fortsätta verksamheten och i början av 1960-talet byggdes en ny byggnad, den som Krikoma sedan tog över. Mejeriet var också den drivande kraften och en storägare då bolagen Uni-Pak och Uni-Cel bildades på 1960-talet.
Mejeriet fortsatte verksamheten ända till 1972 då Tjöck Andelsmejeri fusionerades med Mejeriandelslaget Milka. Mjölken fördes efter det till Lappfjärd och själva byggnaden såldes.
Dagsmark Andelsmejeri
Mellan åren 1929 och 1949 verkade Dagsmark Andelsmejeri i egna utrymmen. Under hela verksamhetsperioden var ekonomin god och mejeriet kunde till och med köpa upp skogsskiften. Om du vill läsa mera om detta mejeri, så skall du klicka HÄR!
Situationen i Lappfjärd
I Lappfjärd fanns det inget andelsmejeri men det har i långa tider funnits privatpersoner som köpt upp mjölk och haft osttillverkning. Den första mejeriägaren var agronomen Johan Starcke (1860-1940) som planerade och byggde det första mejeriet år 1888 och det kunde tas i bruk 15 oktober. Vasabladet skrev den 20 oktober att ”Lappfjärds mejeri Ab är det mest komfortabla och tidsenliga bland Österbottens mejerier. Det mest utmärkande är de höga, luftiga och trevliga rummen samt utrustningen med de nyaste maskinerna”.
Johan Starcke tog över faderns hemman Klåvus och Ulfves efter dennes död år 1895. Hans släkt hade i tiderna kommit till Kristinestad från Stockholm. Det var på Ulfves hemman som Johan Starcke byggde sitt mejeri och han anställde en mejerska från Sverige, som han sedan gifte sig med. Mejeriet fanns i den byggnad, som kallas för läkargården eller Dreijeras och den står fortfarande kvar.
År 1896 sålde Starcke mejeriet åt firman Cairenius & C:o med verksamhet i Vasa och det låg då på läkargårdens tomt bredvid brandstationen. Det här mejeriet upphörde med verksamheten omkring 1910 och Lappfjärd var sedan utan mejeri under en tid. Enligt en notis och annons i Syd-Österbotten skulle handlanden Henrik Ingves i januari 1912 ha övertagit mejeriet, som han kallade ”Lappfjärd mejeri”.
År 1920 förvärvade herrarna Karl Lindström och E. A. Boström ett större område på ca 6 ha av Storhannus hemman på Knusbackan av Felix Blomfält och Emil Jossandt. På denna tomt uppförde de ett ostmejeri och en svingård. På grund av ekonomiska svårigheter sålde dessa mejeriet åt ett bolag, som i folkmun kallades ”Mejeribolaget”. Delägare där var handelsmännen Axel Nelson, Selim Hannus och Axel Stenman och de sålde osten i sina egna butiker.
I slutet av 1920-talet sålde de tre handelsmännen Mejeribolaget och tomten på 6 ha åt bonden och affärsmannen Axel Lillträsk från Lappfjärd. Denne var känd för sina snabba affärer men han drev själv mejeriet i egen regi ett par år, före han år 1930 hyrde ut mejeriet åt mejeristen Paul Stucki.
Paul Stucki var född i Moskva år 1883 och hörde till en känd mejeristsläkt från Schweiz. Han hade haft flera mejerier i Ryssland men efter ryska revolutionen 1917 flyttade han till Finland, där han på kort tid övertog flera mejerier. Dessa utvecklade han och drev på ett framgångsrikt sätt.
År 1935 övertog Paul Stucki äganderätten till mejeribyggnaden, och Mejeritomten Nr 9:36 på 0,52 ha bröts ut. I samma veva delade Axel Lillträsk sterbhus tillhöriga områden ut större områden åt döttrarna Edith Marttila och Elvi, senare gift Förnäs.
Paul Stucki själv drev inte detta mejeri utan han hade sina brorsöner Alexander och Kristian att driva verksamheten.
På kort tid blev detta ostmejeri lönsamt och bröderna utvecklade verksamheten och byggde om mejeriet helt. Bönderna hade ett stort förtroende och högaktade dessa bröder, vilket ledde till att de fick ett stort antal leverantörer. I praktiken var det Alexander som skötte verksamheten och han bodde själv i en byggnad bakom ostmejeriet.
Efter kriget beslöt Paul Stucki att han skall avyttra alla sina mejerier i Finland och hans brorsöner övertog då ett större mejeri i Kaarina nära Åbo.
Syd-Österbottens andelsmejeri grundas
Centrallaget Enigheten tog efter kriget initiativ till att nytt och modernt mejeri borde byggas för att trygga verksamheten för mjölkbönderna. Enigheten lovade att stöda ett nytt mejeri ekonomiskt.
År 1947 i november ordnade lantmannagillet och ÖSP en bondedag i Lappfjärd där agronom Johan Grannas från Vasa föreslog att ett stort andelsmejeri skall byggas i Lappfjärd. I Härkmeri, Tjöck, Sideby och Dagsmark hade andelsmejeriernas medlemmar totalt 1 000 kor och Grannas trodde att det enbart i Lappfjärd fanns 1 200. Med den mängden vore det lönsamt att uppföra ett centralmejeri. Kostnaderna för ett sådant kunde uppgå till 25 miljoner mark, en stor summa den tiden. Något beslut fattades inte då men det beslöts att en provteckning skall göras, för att utröna intresset bland mjölkbönderna.
År 1948, den 15 februari hölls ett konstituerande möte på Bio Fennia, då Syd-Österbottens Andelsmejeri grundades. 249 medlemmar hade tecknat 751 andelar och det utgjorda ca 90 % av alla bönder. Ett förvaltningsråd kunde tillsättas, bestående av Otto Björses, Johan Grannas, Erland Norrgård, Arthur Stenlund, Lennart Westerlund, Artur Gröndahl, Runar Porander, Hemming Antfolk, Georg Lindedahl och Gunnar Södergård. Dessa fick i uppdrag att påbörja verksamheten.
De skred genast till verket, då de samma dag höll sitt första möte på kommunalgården. Där utsågs Harald Hannus till verkställande direktör. Harald var född i Närpes men blev i mitten av 1930-talet disponent på Härkmeri Andelsmejeri. I direktionen invaldes Arthur Stenlund, Valdemar Rosengren, Runar Porander och Runar Landgärds.
På samma möte beslöt de att verksamheter på de två mejerier som andelslaget ägde, nämligen Härkmeri och Dagsmark, skall verksamheten fortsätta men de skulle också anskaffa en lämplig tomt för ett mejeri i Lappfjärd.
Kostnaderna för att bygga ett nytt mejeri visade sig vara höga och därför inleddes förhandlingar med Alexander Stucki om hans farbror Paul kunde tänka sig att sälja ostmejeriet. Det gick inte att förhandla direkt med Paul eftersom han endast talade tyska och ryska.
Paul Stucki var intresserad att sälja bara priset var det rätta och förhandlarna från Lappfjärd uppgav att de kunde tänka sig 5 miljoner mark. Saken var den att man från Enigheten den 11 april 1948 hade besökt Lappfjärd och föreslagit just den summan ”men att priset på grund av sakens vikt kunde sättas betydligt högre, åtminstone 7 miljoner, samt att Centrallaget Enigheten skulle teckna andelar i andelslaget för ett belopp som motsvarade köpesumman, om köpet kom till stånd”. Om du vill läsa mera om Centrallaget Enigheten, så skall du klicka HÄR!
Paul Stuckis snabba motbud löd på 7 miljoner plus ett krav att hans mejerikoncern, skulle få arrendera mejeriet under de följande fem åren. Förhandlarna förkastade detta arrendeönskemål direkt och de meddelade att köpet kan ske genast och överlåtelsen skall ske den 1 januari 1949.
År 1948, den 21 april kom Paul Stucki med ett nytt bud. Om köpesumman höjdes till 9 miljoner, så kunde han överlåta mejeriet den 1 maj 1949. Han meddelade att det här var hans sista bud, eftersom Stucki-koncernen hade flera spekulanter på Lappfjärdsmejeriet och han har blivit erbjuden 10 miljoner.
Mejeriets verkställande direktör Hannus besökte Centrallaget Enigheten under mejeridagarna i Vasa och där hade de meddelat att det vore synnerligen viktigt att snabbt få igång andelsmejeriet i Lappfjärd. De föreslog att förhandlarna genast skulle godkänna budet på 9 miljoner och då skulle Enigheten teckna andelar för 5 miljoner och ge ett förmånligt lån på 4.
Direktionen i Lappfjärd gillade inte upplägget, då Enigheten en gång hade lovat att de tecknar andelar motsvarande hela köpesumman.
År 1948, den 24 april beslöt mejeriets förvaltningsråd att de skall erbjuda Stucki 8 miljoner för mejeriet och i köpet skulle ingå alla maskiner, inventarier och mejeriutrustning, andelarna i Österbottens Kött och anslutningen till Lappfjärds vattenandelslag. För gängse pris skulle de köpa de 10 modersuggor och de 90 smågrisarna i svingården.
Otto Björses, Runar Porander och direktör Hannus fick fullmakt att genomföra affären och om det var nödvändigt fick de fullmakt att höja köpesumman till 9 miljoner.
Den 25 april meddelade förhandlarna att de kunde godkänna Stuckis senaste motbud. Men då meddelade Paul Stucki att han nu hade fått ett anbud på 10 miljoner av Aaltonen koncernen, som understöddes av Valio. Av den orsaken kunde han inte längre godkänna något bud under den summan.
Den 28 april meddelade Stucki att han kunde avsluta affären i Helsingfors om priset var 11 miljoner 250 000 mark. I Lappfjärd beslöt man då att nu skall affären göras, fast det skulle kosta 12 miljoner. Också Valdemar Rosengren valdes in i förhandlingsgruppen.
År 1948, den 5 maj undertecknades köpebrevet i Helsingfors. Köpesumman antecknades till 5 miljoner, då Centrallaget Enigheten lovade att bidra med den överskjutande delen på 7 miljoner. Enighetens krav var att mejeriet i Lappfjärd lovar att ta emot all mjölk mellan Sideby och Tjöck, när de sedan vill ansluta sig och att de skulle hålla tyst om de 7 miljoner som de bidrog med.
Enigheten skrev ut en check på 12 miljoner och med denna tågade herrarna till restaurang König där Stuckis befann sig. Paul tog emot herrarna men när han såg checken ändrade han sig. Han ville hellre ha köpesumman i kontanter, i 5000 marks sedlar, som den tiden var den största sedelvalören.
Från Finlands bank fick de efter stora problem checken växlad till 2 400 sedlar. Nu kunde köpebrevet undertecknas och Paul Stucki var så nöjd att han bjöd Lappfjärdsborna på middag på König.
Man kan fråga sig hur det kom sig att Enigheten så frikostig kom med i mejeriet. Men det var så att Enigheten nästan på alla håll i Svensk-Finland var med i finansieringen. Till exempel på 1960-talet när bröderna Aaltonen köpte mejeriet i Malax av Paul Stucki, så betalade Enigheten hela 75 miljoner. Där var maskinerna utslitna och Enigheten var med och grundade mjölkpulverfabriken Malakta.
Stormigt värre
När några av andelsmejeriets medlemmar efter affären fick höra villkoren, så krävde de att affären skall återgå. En hänsynslös agitation igångsattes och motståndarna hävdade att dylika företag inte klarar sig i Lappfjärd, hänvisande till de konkursdrabbade bonderederierna och till katastrofen Storfors Såg.
År 1948, den 23 maj ordnades en ordinarie andelsstämma på Bio Olympia, alltså i den byggnad där Åstrand sedan startade ett bageri och som förstördes i en brand.
Otto Björses redogjorde för affären och berättade öppet om alla invecklade förhandlingar och köpebrevet lästes upp.
En lista med 16 pärusbor lästes upp och de ville alla dra sig ur det nya andelsmejeriet. En annan lista med 117 presenterades och de vill också lämna andelsmejeriet, trots att de redan tecknat platser och betalt andelsavgiften. Efter en livlig diskussion beslöt stämman att de medlemmar som vill avgå, skriftligen skall anhålla om det och sedan få det beviljat. Oppositionen ville också ha ett extra sammanträde.
År 1948, den 5 september höll förvaltningsrådet ett möte på kommunalgården, där det diskuterades hur de skulle förfara med de 116 medlemmar, som ville avgå. Ett förslag framkastades att deras anhållan skulle godkännas först efter två år. Under dessa två år kanske de kommit på andra tankar, då de märkte att de har blivit påverkade av en stark opinion mot övertagandet av mejeriet. Något beslut kunde inte göras utan det uppsköts till ett senare tillfälle.
Däremot kunde de besluta att anställa Harald Hannus som verkställande direktör från och med 1 januari 1949 och Rickhard Bergström till ostmästare. För att smidigare kunna genomföra nödvändiga beslut så tillsattes en arbetsgrupp bestående av direktör Hannus, Runar Porander och Valdemar Rosengren.
År 1948, den 13 oktober höll arbetsgruppen ett möte på kommunalgården där de dryftade den kommande verksamheten. De kom fram till att mjölken från Härkmeri genast skall börja föras till Lappfjärd medan mejeriet i Dagsmark fortsätter att vara i drift ännu en tid. En lastbil med snöplog borde inköpas eller kanske hyras, för transporterna från Härkmeri.
De gjorde också upp en lista på vilka inventarier som borde skaffas. totalt 10 olika maskiner för behandlingen av mjölk och grädde. De ansåg också att ett visst antal suggor och en galt borde anskaffas. En del kontorsinventarier behövdes också.
År 1948, den 14 november ordnades en extra andelsstämma på bio Fennia. Otto Björses redogjorde för vad som har gjorts och vad som ännu borde göras före verksamheten kunde köras i gång. Mejeriet i Härkmeri skulle tas över och för maskinerna skulle de få 311 andelar i det nya mejeriet. Motsvarande andelar i Dagsmark var 222 andelar för maskinerna, eftersom de också behöll själva byggnaden. Alla besluten kunde fattas enhälligt i gott samförstånd.
År 1948, den 31 december hölls det sista direktionsmötet före övertagandet av Stuckis mejeri. Där beslöt de att både Härkmeris och Dagsmarks mejerier skall hållas i gång en tid men i mån av möjlighet skall mjölken från dessa byar köras till mejeriet i kyrkobyn.
Där beslöts också att medlemmarna själva skall stå för transporten av mjölken till mejerierna men att de skall få betalt per km för det. Mejeriet har möjlighet att få statligt bidrag genom detta arrangemang.
På mötet beslöts också att det nya mejeriet skall överta all personal från de tre mejerierna och det bestämdes också vilken månadslön de skulle få:
-ostmästaren Richard Bergström, 18 000 mark + 100 mark för varje stämplad ost.
-ostsaltare Sandell, 12 000 mark + 20 mark för varje ost.
-ostarbetare Artur Häggman, 10 000 mark.
-ostarbetare Åke Gullmes, 10 000 mark.
-ostarbetare Tauno Wahlroos 10 000 mark.
-ostarbetare Helge Strandberg, 10 000 mark.
-mejerskan Elsa Strandberg, 8 700 mark.
-mejerskan Annie Rosenback, 9 840 mark.
-mejerskan Fanny Guss, 9 840 mark.
-mejeristen Algot Björklund, 16 250 mark.
-mejeristen Gustav Nordberg, 12 525 mark.
-biträdet Anne Grankvist, 5 600 mark.
-biträdet Margit Sjölin, 6 115 mark.
-biträdet Ellen Sjöström, 6 500 mark.
-biträdet Etel Nyström, 4 000 mark.
-svinskötare 1 skall få 8 000 mark.
-svinskötare 2 skall få 6 000 mark.
-maskinskötaren Ernst Åbro skall få 400 mark per dag
-disponenten Hannus skall få 22 000 mark per månad i lön.
År 1949, den 29 januari höll förvaltningsrådet och direktionen ett gemensamt möte i de egna utrymmena på mejeriet. Enighetens representant, agronom Sirén var också med på mötet och de var alla nöjda med verksamheten under den första månaden. Mjölktillförsel har varit mycket god och räckt till också för mejerierna i Härkmeri och Dagsmark.
Tillverkningen av smör och emmentalost har fungerat bra, till och med så pass bra att arbetsgruppen har beställt en 3 000 liters ostkittel för tillverkning av edamerost av S.M.K.
Osten som tillverkades såldes till största delen åt Enigheten och dess representant på mötet varnade nu att efterfrågan på edamerost inte är tillräcklig och han avrådde mejeriet att satsa på den. Mötet beslöt därför att de skall annullera beställningen av ostkitteln och i stället satsa på emmentalosten.
Mötet beslöt att de skall bygga en ostkällare och direktionen fick i uppdrag att genomföra bygget och se till att den blev ordentligt försäkrad.
År 1949, den 10 februari höll direktionen ett möte på mejeriets kontor och de gladde sig åt en mjölkinvägning på 214 871 kg, med en fettprocent på 3,70 under den första månaden. De kunde nu räkna ut att de kan betala 17 mark 16 penni åt leverantörerna, plus 10 p per kg per km. Om fettprocenten överstiger medeltalet, så betalas en extra ersättning för det. Samtliga direktionsmedlemmar var närvarande och nu var också Kalle Högnäsbacka med. De finskspråkiga i Lappfjärd hade önskat en egen representant i mejeriet och det valet föll på Kalle.
År 1949, den 27 februari beslöt direktionen att mejeriet i Härkmeri skall stängas vid inkommande månadsskifte. På följande möte i början av mars beslöts att mjölkpriset skall sänkas lite, eftersom det ser ut att bli ett prisfall på osten den närmaste tiden. Aili Engman hade anställts som kontorspraktikant och det bestämdes att hon får en månadslön om 4 000 mark.
År 1949, den 10 april beslöts att ostkällaren skall förstoras enligt de ritningar som byggmästare Forsén hade gjort upp. Tomten där mejeriet stod var liten och gav inte utrymme för de förstoringar som planerades. Därför fick disponent Hannus i uppdrag att diskutera med Matti Salmi, som ägde en granntomt på 2,5 hektar, om han har intresse att sälja och på vilka villkor.
År 1949, den 6 maj köpte Syd-Österbottens Andelsmejeri den större granntomten på 2,39 ha av affärsmannen Matti Salmi för 250 000 mark. Nu fanns det utrymme att förverkliga alla utbyggnadsplaner av både mejeriet och svinhuset. Inköpet godkändes på en ordinarie andelsstämma ett par dagar senare. På den stämman beslöts det att mejeriet i kyrkbyn skall koncentrera sin verksamhet på tillverkning av emmentalost och därför borde ostlagret byggas ut, helst sommaren 1949.
1949, den 1 juni flyttade mejeriets kontor in i utrymmen ovanför den gamla ostkällaren och där skulle också inredas en lägenhet åt VD Hannus i Alexanders Stuckis förra bostad.
Olyckligt nog började priset på både mjölk, ost och smör att sjunka och mejeriet måste då också sänka leverantörspriset till 14,26 mark per kg. Lönsamheten minskade, lagren ökade medan invägningen av mjölk ökade. Direktionen bestämde i juni 1949 att eftersom all mjölk inte kunde användas i Lappfjärd, så skulle överskottet transporteras till Dagsmark, där separering skulle ske. Skummjölken skulle sedan skickas tillbaka till leverantörerna.
År 1949, den 28 juni hade direktions möte och där bestämdes att Runar Granlund och Nils Dåhli & Co skall få uppföra den nya ostkällaren för en summa av 165 000 mark. Redan följande månad kom direktionen på andra tankar och nya ritningar skulle göras, då de kom fram till att taket skall höjas så pass att det går att inreda bostäder ovanpå ostkällaren. Mejerskan Elsa Stenberg hade sagt upp sig och i stället valde direktionen Mirjam Bengts.
År 1949, den 11 september beslöt direktionen att verksamheten vid mejeriet i Dagsmark skall läggas ned, så snart som det bara är möjligt. Mejerskan Anni Rosenback skall sägas upp och disponenten Algot Björklund får i uppdrag att handha transporterna av mjölk från Dagsmark till Lappfjärd.
Eftersom det skall byggas bostäder ovanför ostlagret och takkonstruktionen skall bli en annan beslöts att höja entreprenadsumman åt Granlund & Dåhli med 20 000 mark. Överbyggnaden skulle göras helt färdig ovanför den gamla delen medan det räcker med mellanväggar för den nyare. Den 20 september beslöt direktionen att Runar Granlund skall få 200 000 mark för att färdigställa alla bostadsrum ovanpå ostlagret.
Det här året skaffade mejeriet en lastbil, som hämtade mjölken från gårdarna men det största problemet var de dåligt plogade vägarna vintertid. Vissa vägar sköttes inte alls och på ett direktionsmöte i november bestämdes att de skulle vidtala någon som kunde ploga vägarna.
Fettprocenten på den mjölk som bönderna levererade bestämdes med en handdriven centrifug och i november 1949 bestämdes att det skall skaffas en eldriven centrifug. På så vis kunde man få en säkrare procent.
Rörelsekapital behövdes hela tiden och i november begärde de offert av ortens banker Andelskassan och Sparbanken. Båda erbjöd flermiljonerslån med en ränta mellan 7 – 7½ %.
År 1950, den 12 mars hölls direktionsmöte och till ny ostmästare efter avgående Bergström valdes Torsten Granlund, som var född 1926 i Övermark.
År 1950, den 10 april hölls ordinarie andelsstämma på Ungdomshemmet. Före det hade deltagarna möjlighet att se en mejerifilm på Bio Fennia. Första årets resultat var 103 000 mark och det var långt mer än vad som förväntades och direktionen fick ett stor tack av stämman. Antalet medlemmar hade stigit, så att det i Lappfjärd fanns 156 medlemmar med 492 andelar, i Härkmeri 59 med 230 andelar och i Dagsmark 32 med 106 andelar. Mjölk hade köpts in i de tre mejerierna och i Mjölkcentralen i Kristinestad, totalt 2 766 000 kg. Då mjölk togs emot varje dag, så blev mängden 8 000 kg per dag. Mjölkcentralen i Kristinestad fanns i före detta Carlströms gård på Strandgatan 36 och där både köptes och såldes stadsbornas mjölk. Det fanns i tiderna ett stort antal mjölkkor i Kristinestad.
Av den invägda mjölkmängden tillverkades 145 812 kg emmentalost och smör 57 527 kg. Mjölkbönderna hade erhållit närmare 40 miljoner mark i likvider.
På stämman diskuterades olika frågor, bland annat borde mejeriet skaffa en större ångpanna men då denna i så fall inte ryms in i det nuvarande pannrummet, så borde ett nytt byggas. I så fall borde tomten förstoras österut. Anskaffningen av vatten diskuterades, liksom förnyandet av svinhuset. Svinhuset var för övrigt lönsamt, då svinen kunde uppfödas med vasslan från osttillverkningen.
År 1950, den 13 april höll direktionen ett möte och där bestämdes att ett 13 ar stort markområde öster om mejeriet skall inköpas för 100 000 mark, säljare var Elin Knuts. På mötet bestämdes också att personalbostäderna skall förses med vatten, avlopp och WC.
Inflationen var verklig hög denna tid och på varje direktionsmöte var det någons lön som skulle höjas. Däremot höll sig mjölkpriset på samma nivå eller kanske lägre. För april månad betalas 13 mark 40 penni per kilo om fettprocenten var 3,7 %.
År 1950, i juni uppmanade direktionen Ab Pärus-Fors att bygga nya elledningar till mejeriet eftersom de gamla var för svaga för den ökade produktionen och elektrifieringen. Det bestämdes också att Kauno Tammistos gård, som ligger på mejeriets tomtområde skall inköpas för 65 000 mark som bostad för svinskötaren.
År 1950, den 29 juli bestämde förvaltningsrådet att ett nytt pannrum skall byggas, helst redan denna höst. Genast då den nya disponentbostaden är färdig, så skall den gamla bostaden rivas och på dess ställe skall ett pannrum av tegel uppföras. I samma pannrum skall inrymmas bykstuga, badrum och omklädningsrum.
År 1950, den 13 augusti beslöt direktionen att anskaffa en ångpanna om 40 m³ eldyta med därtill hörande rökpipa. Alexander Stuckis gamla bostad, alltså disponentbostaden såldes åt V. Valtonen för 30 000 mark för bortrivning.
År 1951, den 2 mars höll förvaltningsrådet möte på mejeriet och där framkom att vinsten under det senaste året uppgår till 141 000 mark. En stor mängd nya medlemmar har tillkommit och det beslöts att inte uppbära någon medlemsavgift av dessa.
Ritningar för en helt ny mejeribyggnad genomgicks och förvaltningsrådet godkände dessa. Direktion fick rätt att göra smärre ändringar och beställa de maskiner som skulle behövas för driften. Ett lån på 20 miljoner skulle tas i Andelskassan mot att de skulle få inteckning i byggnaden.
År 1951, den 27 mars höll direktionen ett nytt möte på mejeriet och den stora frågan var hur finansieringen av det stora nybygget skall ske. Andelskassornas Centralandelsbank är villig att ge lån på 20 miljoner men på hårda villkor. Hälften av lånet skulle vara bundet till ett index och ha en ränta på 10 %. Lånet skulle amorteras jämt och fick inte betalas bort före år 1959. Vilka villkor den andra halvan hade framgår inte men högst troligt helt vanliga lånevillkor.
Mötet beslöt att mejeriet skall avvakta med investeringarna och bygga i etapper med lite i gången. Detta år skulle ostkällare för 300 ostar byggas och en pannrumsavdelning. Till dessa investeringar skulle 5 miljoner lånas från Andelskassan enligt de givna villkoren.
Mötet beslöt också att mejeribolaget skall hyra mejeriet i Dagsmark under en 3-års period. Direktionen fick i uppdrag att kontakta mejerierna i Sideby och Tjöck, för att se om de hade intresse att ansluta sig till centralmejeriet i Lappfjärd.
Samma dag kl. 14.00 hölls den ordinarie andelsstämman på ungdomslokalen och där var 110 medlemmar närvarande. Deltagarna var nöjda med utvecklingen på mejeriet och såg fram emot flera investeringar och förbättringar.
Av årsvinsten på 141 000 delades 20 000 till kontrollföreningen i Lappfjärd, 30 000 till tjurföreningen i Lappfjärd och den i Skaftung fick 5 000 mark. Den kvinnliga hemslöjdsskolan i Kristinestad fick 5 000 mark och samma belopp fick krigsinvaliderna i Lappfjärd och Folkhälsan i Lappfjärd.
Stämman ansåg att utbyggnaden av mejeriet bör ske i etapper, så som ekonomin tillåter.
År 1951, den 10 april höll direktionen ett möte på mejeriet och på grund av den höga inflationen höjdes lönerna för alla de som arbetade på mejeriet:
-kontorsbiträdet Aili Engman skall få 12 000 mark per månad
-mejeriarbetarna Helge Strandberg, Åke Gullmes och Birger Lundberg 19 000 mark var
-mejerskan Gunnel Wisén 18 100 mark
-mejerskan Annie Rosenback 17 300 mark
-ostsaltare Lennart Sandell 21 800 mark
-ostmästare Torsten Granlund 31 400 mark
-svinskötarna Arvi Siljamäki och Aili Vataja 14 500 var
-disponent Harald Hannus 36 000 mark per månad.
År 1951, den 29 april höll direktionen ett gemensamt möte med Sideby Andelsmejeri på mejeriet. Det var så att ångpannan på Sideby Nya Andelsmejeri hade varit sönder sedan 18 april och mjölken hade efter det transporterats till Lappfjärd.
Mötesdeltagarna diskuterade nu om det vore möjligt att mejeriet i Sideby genast skulle uppgå i mejeriet i Lappfjärd. Men frågan skulle diskuteras i Sideby med leverantörerna och höra vilka erfarenheten de haft av den senaste tidens transporter. Efter denna prövotid upphörde all verksamhet på mejeriet i Sideby.
Under sommaren 1951 hölls flera möten på mejeriet och lönerna höjdes regelbundet. Matti Toivonen hade anställts som andra ostmästare och Signar Bäckman och Johan Heinonen hade också anställts. Direktionen hade beställt en utredning av Hankkija vad det skulle kosta att bygga om mejeriet helt. Direktionen ansåg att det inte gick att genomföra utbyggnaden och de skulle fortsätta att utreda ett förmånligare alternativ.
År 1951 i september och oktober började folk hamstra smör i hela landet och staten införde då en tillfällig reglering. Smör kunde köpas endast mot kuponger och det var begränsat till 600 gram per person och månad. Direktionen beslöt då medlemmarna skall få köpa smör från mejeriet, så att de inte börjar tillverka smöret där hemma.
I oktober gjorde mejeriet ett byggnadskontrakt med Nils Dåhli och Alfred Bergvik om uppförande av en ostkällare för en summa om 280 000 mark. Direktionen beslöt att inte bygga mejeriet enligt Hankkijas förslag men att planeringen i stället skall fortsätta enligt ett förslag av byggmästare Elmer Gull. Fullständiga ritningarna skulle göras enligt Gulls förslag. Men pannrummet och rökpipan av rödtegel skall byggas genast.
År 1951, den 12 december bestämdes att leverantörspriset på mjölk skall uppgå till 18,90 mark. Priset har under en längre tid varit stigande men inflationen var också hög denna tid.
Kommunens hälsovårdsnämnd hade flera gånger påpekat att något måste göras åt kloakvattnet från mejeriet och svingården, som i ett öppet dike leder ner till ån. Diket spred en ”plågsam odör” under somrarna. Direktion beslöt att åtgärda plågan genom att skaffa en elpump och sprida ut kloakvattnet på något passande område. På ett möte i februari 1952 beslöts att en 3 tums stockledning skall dras från mejeriet ner till ån.
År 1952 ville förvaltningsrådet anhålla om att få låna 10 miljoner mark av Andelskassans Central Andelsbank för att finansiera nybygget av mejeriet. På ett möte den 10 februari godkändes Elmer Gulls ritning för det nya mejeriet, som skall uppföras.
År 1952, den 19 februari behandlades evighetsfrågan om de oplogade vägarna. De större vägarna sköttes av stat och kommun men de mindre sköttes av mejeriets mjölkbilar. Dessa var försedda med snöplogar och många gårdsägare var tacksamma för denna service. Nu ville direktionen att kommunen och större användare skulle delta i kostnaderna för snöplogandet.
År 1952, den 20 april hölls den ordinarie årsstämman på ungdomslokalen, med 120 medlemmar närvarande. Årsvinsten uppgick nu till 252 000 mark och en del av den delades ut till verksamma föreningar.
Stämman fick säga sin åsikt om snöplogningen och alla var överens om att mejeriet nog kan fortsätta ploga men att ansvaret ligger på kommunen.
Förvaltningsrådets ordförande Otto Björses redogjorde för de kommande byggnadsplanerna. En ny mejeribyggnad måste uppföras så snart som möjligt eftersom invägningen av mjölk har ökat så pass att det inte finns kapacitet att ta emot allt. En del av mjölken måste sommartid skickas till Bötom Andelsmejeri och i juni bestämdes det att all mjölk från Dagsmark skall skickas direkt till Bötom. Invägningen i Lappfjärd kunde uppgå till 14 000 kg varje dag och tekniken och mejeriet klarade inte av en sådan mängd.
Elmer Gull hade i april anställts som byggmästare och han påbörjade genast uppförandet av det nya mejeriet. Direktionen granskade bygget i juni och då framkastades ett förslag att höja vattentaket med 1,5 meter och på så vis erhålla en fullständig andra våning. Inredningen av den andra våningen kan ske vid ett senare tillfälle.
År 1952 i november granskade förvaltningsrådet den del av det nya mejeriet som nu var färdigt och alla var nöjda med slutresultatet. Att bygget har kunnat ske samtidigt som verksamheten i mejeriet har pågått, sågs som väldigt positivt och byggmästare Elmer Gull fick godkänt betyg.
År 1953, i januari höll direktionen ett möte och där beslöts att direktionsmedlemmen Valdemar Rosengren som fyller 50 år i januari skall få en gåva värd 10 000 mark, eftersom hans insats vid mejeriets grundande och uppbyggande varit betydande. Mejeribyggnaden skulle försäkras för 20 miljoner i det lokala försäkringsbolaget och alla maskiner skulle försäkras för 10 miljoner.
År 1953, den 19 mars höll förvaltningsrådet ett möte på mejeriet. Eftersom så gott som alla leverantörer från Sideby inskrivit sig som medlemmar i mejeriet, så skulle direktionen utökas med en person därifrån. Direktionen kommer då att bestå av disponent Harald Hannus, Runar Porander, Valdemar Rosengren, Arthur Stenlund, Runar Landgärds, Kalle Högnäsbacka och från Sideby distriktet Runar Storsjö.
Förvaltningsrådet gjorde en rundvandring i det nya mejeriet och de var mycket nöjda med det och med direktionens arbete.
År 1953, den 26 april hölls den ordinarie andelsstämman på ungdomslokalen. Det konstaterades allmänt att i och med den nya mejeribyggnaden finns alla möjligheter till en framgångsrik och lönsam verksamhet.
Tillverkningen av den så kallade Lappfjärdsosten var en av hörnstenarna i mejeriets verksamhet. Det var en arbetsdryg och tung process, då de tillverkades för hand på ett traditionellt sätt. Ostmjölken kokades i 1000 liters ostkittlar och därifrån pressades ostmassan ner i runda formar. Massan i varje form vägde omkring 75 kg och varannan dag skulle ostarna saltas och vändas i hela 3 månaders tid. Det är klart att det krävdes stora ostlager, eftersom processen var så pass lång.
Alla ostar dög inte för export men andelen växte från år till år. Det första året dög endast 11 % men år 1962 kunde hela 95 % av ostarna stämplas som exportdugliga.
År 1953 i juli tog ett 50-tal bönder från Tjöck kontakt och ville föra sin mjölk till Lappfjärd istället för till det egna mejeriet. Direktionen beslöt att kontakta mejeriet i Tjöck för att utröna varför en del bönder vill byta mejeri, före de godkänner dessa som medlemmar.
År 1953, den 12 oktober höll direktionen möte och de konstaterade att resultatet av brunnsborrningen inte var bra, trots ett djup på 130 meter. Brunnen ger 1 000 liter i timmen och det var mindre än beräknat. På samma möte beslöt de att göra upp ritningar för ett nytt svinhus. Slutgiltigt beslut att bygga svinhuset gjordes på ett möte den 12 februari 1954.
I slutet av år 1953 meddelade mejeriet att de tillverkar 15 000 kg emmentalost per månad och till den mängden åtgår 180 000 kg mjölk. Varje ost väger 80 kg och den levereras till Enigheten, som sköter om exporten. Mejeriet har nu 800 leverantörer och de har tillsammans 2 500 kor.
År 1954, den 31 mars godkändes ritningarna för det nya svinhuset, som skulle få måtten 17 x 50 meter och som skulle rymma 500 svin. Ritningarna hade gjorts av byggmästare Elmer Gull, som också fick i uppdrag att uppföra byggnaden. En stor mängd virke köptes från Lindahls på Sandgrunds Såg. För övrigt skulle den byggas av tegel med ett gjutet mellantak.
År 1954 på hösten kunde det nya svinhuset tas i bruk och det bestämdes att 200-300 grisar om 10-20 kg skulle inköpas och det bestämdes att på grund av smittorisken så skulle inga svin flyttas från det gamla svinhuset till det nya.
År 1954, den 18 november höll förvaltningsrådet ett möte där de granskade det nya svinhuset. De konstaterade att det var väl gjort och de ansåg att byggnaderna nu är i sådant skick att flera inte behövs under den närmaste tiden. Antalet leverantörer ökade hela tiden, så framtiden såg ljus ut.
År 1955, den 12 februari beslöt direktionen att sälja den f.d. skjutpaviljongen för 15 000 mark åt Harald Hannus. ett lider av bräder såldes åt Lennart Lindeman för 7 300 mark, ett magasin av stock åt Kalervo Orre för 13 000 och en del av svingården åt Gunnar Södergård för 10 000 mark.
Föregående års vinst uppgick till 289 000 mark och för år 1955 visades en vinst om 336 000 mark.
År 1955 i augusti steg mjölkpriset för första gången över 20 mark per kg och redan i september bestämdes priset till 21,84 mark.
Möten hölls nu regelbundet varje månad, där det bestämdes mjölken pris, eventuella löneförhöjningar och anskaffningar. Hela tiden var det någonting som borde förnyas eller förbättras. Kylanläggningar för ostlagret och smörlagret installerades och flera andra förbättringar gjordes.
Då vintern närmade sig så var snöplogningen i kommunen ett stort ärende. Det var mejeriets lastbil, som skötte snöplogningen av alla vägar inom kyrkbyn och i utbyarna hade anlitats vissa bönder som skötte sysslan. Till exempel i Korsbäck var det Runar Lind som skötte om snöplogningen.
År 1956, i början av året var följande 18 personer i arbete på mejeriet:
-Aili Engman som kontorsbiträde
-Annie Nygren och Agnes Hedenqvist som mejerskor
-Max Silfvernagel, Ole Åhlqvist, Tauno Wahlroos som mejeriarbetare
-Birger Lundberg och Lennart Sandell som ostskötare
-Karl Kronlöf som mejerist
-Onni Valkama och Karin Söderlund som kontrollassistenter
-Erik Ådjers som chaufför
-Reino Hautaviita som bilhjälpkarl
-Martsi Ruisaho, Ruth Ruisaho och Voitto Ruisaho som svinskötare
-Torsten Granlund som ostmästare
-Harald Hannus, verkställande direktör
År 1956 i oktober beslöt direktionen att priset på mjölk skall vara 28,25 mark om fettprocenten är 4,25 %. Om fettprocenten är högre betalas tillägg och om den är under avdras en mark för varje 0,1 %. På samma möte beslöts att ge en 3 veckors betalningstid för det kraftfoder som mjölproducenterna köpt via mejeriet.
Under hösten köpte mejeriet en grannfastighet för personalbostadsändamål av Sulo Laari för 1 miljon mark. Årsvinsten för detta år var 478 000 mark.
År 1957 valde förvaltningsrådet följande personer i direktionen: disponenten Harald Hannus. Runar Porander, Runar Storsjö, Runar Landgärds, Valdemar Rosengren, Arthur Stenlund och Kalle Högnäsbacka. Dessa fick ett mötesarvode om 900 mark per bevistat möte och ledamoten från Dagsmark fick resebidrag 100 mark, den från Härkmeri fick 200 mark och Runar Storsjö från Sideby fick 400 mark.
År 1957 i mars beslöt förvaltningsrådet att svingården skall byggas ut med en flygel på 23 x 17 meter, enligt en modell från mejeriet i Pörtom. Den skall byggas av rödtegel i två våningar och rymma 600-700 svin och bygget skall utges på entreprenad.
År 1957, den 2 maj höll direktionen möte och anställde Marita Hedenqvist som sommarvikare, Holger Lövdahl till praktikant, Rafael Honkaniemi till lastbilshjälpkarl eftersom den tidigare hjälpkarlen Reino Hautaviita har blivit chaufför.
Direktionen godkände byggmästare Thure Nygrens anbud på 7,8 miljoner mark för utbyggnaden av svingården. Bygget finansieras med lån från både Andelskassan och Sparbanken. Runar Porander och Gunnar Södergård skall övervaka bygget och till deras hjälp kallas byggmästare Lillsunde.
I augusti anställdes bland 12 sökande Bjarne Grans från Dagsmark som chaufför på mejeriets lastbil. Ett verkligt stort antal nya medlemmar antogs i mejeriet och de var från hela Sydösterbotten.
År 1957, den 6 december bestämde direktionen att mejeriet inte längre åtar sig att vintertid underhålla kommunens vägar. Kommunen skall hädanefter sköta den och vid behov kan mejeriet hjälpa till.
I slutet på december 1957 beslöt mejeriet att de kommer att avstå från försäljning och inköp av mjölk i Kristinestad. Denna handel vill mejeriet överlåta åt Tjöck andelsmejeri. Tjöckmejeriet skulle i gengäld lova att om de behöver tillskottsmjölk, så skall denna köpas från Lappfjärd. Årsvinsten 1957 uppgick till 517 000 mark.
År 1958, den 8 februari mottog direktionen den färdiga svingårdstillbyggnaden av Nygren. Oturligt nog hade fläskpriset fallit så pass mycket att de beslöt att för tillfället inte ta den i bruk.
År 1958, den 9 mars beslöts att mjölktransporterna i Lappfjärd skall skötas av chauffören Gunnar Rosengård. Mejeriet sålde sin Ford F600 lastbil åt Gunnar för en miljon mark och på köpet fick han 13 ringar.
Mötet beslöt också att godkänna Lappfjärds Vattenandelslags anbud om att mejeriet blir medlem med 350 andelar och för dessa betalar 700 000 mark.
År 1958, den 8 maj beslöt direktionen att Holger Lövdahl, som varit praktikant i ett års tid skall anställas som biträdande ostmästare och han får 35 200 mark i månadslön. Över sommarmånaderna skulle 300 svin inköpas till den nya svingården. Slaktsvinen såldes för övrigt till Österbottens Kötts slakteri i Kristinstad.
I augusti slutade maskinskötaren Stig Hedenqvist och i hans ställe anställdes Birger Grönroos från Dagsmark från och med 1 september.
År 1958, den 8 oktober beslöt direktionen att de skall hyra ut en affärslägenhet på andra sidan landsvägen åt Lappfjärds Andelshandel för en månadhyra om 6 000 mark. I samma veva upphörde mejeriet med den egna minutförsäljningen på mejeriet. År 1958 gjorde mejeriet en vinst om 452 000 mark, trots att avskrivningar på anläggningarna har gjorts för 4,1 miljoner.
År 1959, den 10 januari beslöt direktionen att mjölktransportörerna skall få högre ersättning. Lars Granér från Dagsmark skall få 3 800 mark per tur, Gunnar Rosengård för två linjer i Lappfjärd 4 200 mark, Eskil Flöijer 4 200 för en tur från Skaftung och Härkmeri och Gunnar Nordman för Åback-Tjöcklinjen 3 300 mark per tur.
Eftersom ostproduktionen under sommaren kommer att bli extra stor så bestämde direktion att mejeriet skall hyra 230 ostlagringsplatser på mejeriet i Malax. Svingården som byggdes 1954 blir bara fuktigare och kallare med åren och det beslöts att anskaffa en Thermobloc värmegenerator för ca 500 000 mark.
Porin Ympäristös Osuusmejeri hade under en längre tid fiskat efter finska medlemmar i Sideby och trots en överenskommelse hade de fortsatt med den splittringen bland medlemmarna. Något beslut kunde inte göras men det beslöts att Enigheten skall diskutera saken med mejeriet i Björneborg.
Det bestämdes i januari att hädanefter skall mjölken invägas i liter i stället för kilo.
År 1959, den 10 februari kunde direktionen konstatera att kvaliteten på mjölk har stigit avsevärt under de tre senaste åren. En tävling har genomförts för höjande av mjölkens kvalitet och för år 1958 fick Paul Englund från Dagsmark vandringspriset.
Priset på fläsk fortsatte att sjunka och det medförde att mejeriet beslöt att sänka inköpspriset från en 12 kg gris till 3 000 mark, från att tidigare ha varit 4 000.
År 1959 i juni bestämdes mjölkpriset till 28,75 mark per liter om fettprocenten är 4, 05 %. Denna månad var invägningen 572 000 liter, motsvarande 589 000 kg och det var nytt rekord för mejeriet.
Under detta år förbättrades vägen mellan Ömossa och Lappfjärd och den var i så ”vidrigt skick” att mejeriet beslöt höja arvodet för transportören Rune Nybond med 300 mark per tur. I december bestämde direktionen att personalen också detta år skall få ett slaktsvin i julklapp och detta år skall det vara ”det bästa slaktsvinet”. I svingården fanns det vid denna tid mer än 900 svin.
För att förbättra kvaliteten på smöret, så gjordes detta år stora investeringar i mejeriet. Kostnaderna uppgick till 2,5 miljoner mark.
År 1960 var ett bra år för Syd-Österbottens Andelsmejeri. Antalet medlemmar uppgick till 800 och mjölkinvägningen slog nya rekord. Några större investeringar gjordes inte men flera mindre anskaffningar gjordes. Inflationen var hög och lönerna höjdes regelbundet.
År 1961 i januari bestämde direktionen att mjölkpriset skall vara 32,75 mark per liter. Direktionen anställde Ingmar Björses som mejeriarbetare och Bjarne Klemets till maskinskötare. De beslöt att inköpa en Kustner smörpaketeringsmaskin av S.M.K. för 3, 215 miljoner mark. På samma möte beslöts också att mjölklikviderna hädanefter skall betalas med check och inte kontant som hittills.
År 1961, den 7 februari bestämdes att fjolårets vinst på nästan 740 000 mark, skall placeras i 3 olika fonder. Det bestämdes att mjölkskötseltävlingen skall fortsätta, trots att det framkommit att någon hade tillsatt främmande medel i mjölken för att förbättra dess kvalitet.
På direktionens möte under sommaren anställdes Taisto Rajamäki som ostsaltare i stället för Birger Lundberg, som hade sagt upp sig. Reino Mäki-Heikkilä anställdes åtminstone under sommarmånaderna som ostsaltare.
År 1961, den 10 oktober behandlade direktionen en intressant fråga, då Mejeriförbundet hade föreslagit att all grädde från Lappfjärd skulle skickas till mejeriet i Närpes, som skulle bli något av en ”kärningscentral”. Den egna tillverkningen av smör skulle i så fall upphöra helt. Frågan var så pass stor att direktionen inte kunde besluta om den utan lät förvaltningsrådet bestämma. Något beslut i denna fråga tog inte heller förvaltningsrådet på sitt följande möte.
I slutet av år 1961 beslöt mejeriet att de skall sälja snöplogningen, eftersom staten och kommunen helt övertagit vinterunderhållet av vägarna. Årsvinsten för år 1961 uppgick till 723 000 mark och skulderna till banker har minskat med 7 miljoner.
År 1962, den 7 mars höll direktionen möte och kunde konstatera att mjölkmängden senaste månad uppgick till 329 000 liter och priset fastställdes till 31,50 mark. I mjölkskötseltävlingen hade 29 gårdar uppnått 240 poäng och fick således första pris. Vandringspriset för året tillföll Jonne Kangasniemi i Storsjö, som hade levererat 22 518 liter första klass mjölk.
I slutet av år 1962 höll förvaltningsrådet möte och de konstaterade glädjande att den invägda mjölkmängden hade stigit med nästan 4 %, trots att en stor del av sidebybönderna hade övergått till konkurrenten i Björneborg. Kvaliteten på både osten och smöret har varit mycket hög och verksamheten i svingården har varit intensiv.
Mötesarvodet för direktionsmedlemmarna för nästa år bestämdes till 10 mark och det låga arvodet beror på myntreformen 1963, då två nollor ströks. Årsvinsten år 1962 uppgick till 774 000 mark och då hade fulla avskrivningar gjorts.
Från och med 1 april 1963 sades försäkringsavtalen med Svensk-Finland upp och ett nytt avtal slöts med Lappfjärd-Tjöck Brandförsäkringsförening, totalsumman var 144 miljoner gamla mark.
År 1963, den 9 januari höll direktionen möte och till mjölktransportör efter Gunnar Rosengård i Lappfjärd valdes Gunnar Nordman. Redan följande år valdes Antti Mäki-Heikkilä till att sköta transporterna. Levi Berglund lovade sköta transporten från Lillsund för ett arvode om 10 mark per resa. Rune Nybond som skötte transporten från Sideby fick lite påökt då han började göra en runda via Uttermossa. Bönderna där hade tidigare skickat mjölken med buss till Lappfjärd.
Pärus-Fors hade äntligen hörsammat mejeriets begäran om en egen transformator i närheten av mejeriet och då reserverades en extra summa för anslutningsavgiften.
I maj 1963 genomgicks listan över anställda och de var:
-ostmästare Torsten Granlund
-mejerist Holger Lövdahl
-mejerska Agnes Hedenqvist
-mejeribiträde Elvi Lundberg
-kontorsbiträde Aili Engman
-maskinskötare Egil Mitts
-mejeriarbetare Börje Norrholm
-mejeriarbetare M. Kohtakangas
-mejeriarbetare Tauno Wahlroos
-ostsaltare T. Rajamäki
-ostsaltare Reino Hautaviita
-ostsaltare Esko Ohlgren
-svinskötare Voitto Ruisaho
-svinskötare Eero Korkiamäki
-svinskötare Toivo Kohtakangas, efter honom Veijo Kanttikoski
Mjölktransporterna sköttes av Lars Granér från Dagsmark, Gustav Lassfolk från Härkmeri, Gunnar Nordman från Tjöck, Rune Nybond från Sideby, Antti Mäki-Heikkilä från Lappfjärd och Levi Berglund från Lillsund.
Årsvinsten för år 1963 uppgick till 8 700 nymark.
Verksamheten under år 1964 var helt normal. Flera förbättringar gjordes, bland annat anskaffades en kedjetransportör för in- och uttransport av mjölkkannor. Flera nyanställningar gjordes och sommarvikarier valdes. Personalbostäderna renoverades fullständigt då de fick centralvärme, Strömbergs elspisar, UPO kylskåp, nya köksbänkar, gardinhållare och nya mattor på golven.
Erkki Kaksonen från Starrängen hade skaffat en paketbil för att kunna föra mjölken från gårdarna där och fick ett arvode för det.
År 1964 i november valde förvaltningsrådet ny direktion. Runar Porander, Runar Storsjö, Arthur Stenlund och Heikki Leppänen omvaldes. I stället för avgående Valdemar Rosengren valdes Paul Englund och i stället för Kalle Högnäsbacka valdes Antti Mäki-Heikkilä.
Årsvinsten år 1964 uppgick till 10 165 mark
Mjölkmängden ökade från år till år och eftersom mängden ost som kunde produceras var begränsad, så planerades en omläggning av produktionen. 10 ostar kunde varje dag produceras av 9 000 liter mjölk men det vore önskvärt att mjölkmängden kunde uppgå till 15 000 liter. Direktionen fick i februari 1965 i uppdrag att utreda frågan.
År 1965 i maj betalades 39 penni för varje mjölkliter och den invägda mängden uppgick till 617 000 liter.
I juni bestämdes att det korrugerade minerittaket på mejeribyggnaden skall förnyas. Det lades år 1952 men hade ett materialfel och har börjat läcka men Finska Minerit har lovat leverera nytt tak för halva priset. Ett avtal gjordes med Alfred Bergvik, som skall byta takskivorna.
Vid den här tiden användes 35 % av mjölken till osttillverkningen och 60 % användes för tillverkningen av smör. 5 % såldes som konsumtionsmjölk. År 1965 var årsvinsten 11 097 mark och den fördelades i tre olika fonder.
År 1966 i februari höll direktionen möte och kunde med glädje konstatera att Magnus Enkulla 3 år i följd har vunnit mjölkskötseltävlingen och att han därmed får behålla pokalen. Men sorgligt nog hade en leverantör i Lappfjärd behandlat någon ko med antibiotika och mot bestämmelserna levererat mjölk till mejeriet. Han ersatte dock skadorna med 1020 mark, som hade förorsakats av tilltaget.
I mars beslöt direktionen att en ny gödselbassäng skall byggas invid svingården. Ragnar Kärr skall gräva och spränga ca 2 000 m³ och sedan skall byggmästare Thure Nygren bygga själva bassängen i betong.
År 1966, den 8 juni beslöt direktion att köpa 1 000 aktier i Ab Pärus-Fors av Einar Lindh från Korsbäck för 21 mark per styck. Efter affären önskade mejeriandelslaget att de skulle få en plats i elbolagets direktion.
Den 11 november valde förvaltningsrådet direktion och där invaldes disponent Harald Hannus, Runar Porander, Runar Storsjö, Paul Englund, Antti Mäki-Heikkilä. Heikki Leppänen och Einar Ytterström.
Vid årsskiftet 1966-1967 upphörde tillverkningen av smör vid mejeriet i Lappfjärd och smörförpackningsmaskinen såldes för 10 000 mark. Grädden kommer efter årsskiftet att skickas till Enighetens kärningscentral i Kaitsor i Vörå. Årsvinsten för år 1966 uppgick till 13 000 mark.
Från och med 1968 kommer 5 dagars arbetsvecka att införas i mejeribranschen och direktionen började i god dit förbereda sig för den kommande 40-timmars veckan.
År 1967 i augusti kunde direktionen konstatera att den invägda mjölkmängden i juli var 598 000 liter och priset fastställdes till 41,45 penni.
År 1967, den 14 november diskuterade direktionen hur 5-dagarsveckan skall organiseras och det kastades fram flera förslag. Direktionen fick också i uppdrag att göra en utredning för en modernisering av ysteriapparaturen och en eventuell övergång till en ny typ av typ, den så kallade blockemmentalosten.
Ny teknik
Nu inleddes planeringen av en ny tillverkningsmetod av emmentalosten. Sedan starten har den tillverkats i runda formar, som gjorde att en stor del av osten blev svinn, då den skars i bitar. Den runda osten hade en skorpyta, vilket gjorde att en stor del av osten skars bort då konsumentförpackningar tillverkades. Om osten kunde tillverkas i fyrkantiga block, så blev svinnet betydligt mindre och denna modell testades med gott resultat.
År 1968, den 9 februari höll direktionen möte och de beslöt att skaffa en ny kylkompressor och helt förnya kylsystemet som också skulle förstoras. de beslöt också att förhandla med Hankkija om inköp av ny ysteriutrustning för tillverkning av blockost.
År 1968 köpte mejeriet de nya ysterimaskinerna, som krävdes för denna tillverkning av Hankkija. Det var en stor mängd maskiner och summan uppgick till 105 000 mark plus frakt och installation. I juni började tillverkningen och på samma gång monterades de gamla formarna bort. Detta var en lyckad förbättring och långt över 90 % av ostarna stämplades för export. På osttävlingar fick mejeriets ostar flera gånger första pris, alltså bland de bästa i landet.
Nu borde allt ha varit frid och fröjd i andelsmejeriet men så var inte fallet. Byggnaderna och maskinparken var i skick och svinhuset var fyllt med både smågrisar och svin. Men nu började mängderna mjölk minska, då flera bönder helt gick över till att odla potatis i stället.
Det planerades för en samgång med Närpes andelsmejeri men tanken på ett enda stort mejeri i svenska Österbotten började gro i stället. Förhandlingar fördes också mellan alla mejerier i Sydösterbotten men de ledde ingen vart. Arbetsnamnet ”Syd-Mark” användes för det tilltänkta nya regionmejeriet.
År 1970, i oktober höll förvaltningsrådet ett möte oh där framkom att invägningen av mjölk har minskat med hela 8,4 %. Detta berodde till stor del på slaktpenningen för kor och premien för åkerpaketering. På ett år hade antalet leverantörer minskat med 86 till 450 stycken. Som jämförelse nämndes att år1960 hade mejeriet 810 leverantörer. En stor del av mjölken kunde köpas från mejeriet i Tjöck och det räddade osttillverkningen.
Under år 1971 minskade den invägda mjölken från medlemmarna med 5,4 % och därför inköptes hela 1,2 miljoner kilo från andra mejerier. Under hösten avslutade all försäljning av konsumtionsmjölk och all mjölk användes för tillverkning av Lappfjärdsosten. 435 000 kg ost tillverkades under året. Under året hade ett reningsverk byggts av Upo Oy och det behövdes eftersom det fanns hela 1300 grisar i svingården. Mera mjölktankar har också anskaffats.
På ett möte den 8 maj beslöt direktionen att mejeriet skall börja tillverka Edamost med en fettprocent på 40 %. Det här gjorde man på grund av att ostlagren för emmentalosten var för litet men då edamosten krävde kortare lagringstid, så skulle lagerutrymmen räcka till. Enigheten garanterade ett bra pris under en övergångstid och de lovade också att mjölken kan fås från andra mejerier.
I september sade Antti Mäki-Heikkilä upp transportavtalet för Lappfjärdsområdet. Direktionen valde då Rafael och Ralf Lindedahl, som skulle sköta om området för en dagsersättning om 112 mark, plus 8 mark för de dagar som mjölk skulle hämtas från Lillsund.
År 1971, den 11 november diskuterade direktionen den uppkomna situation då mejeriet i Närpes har meddelat att de inte klarar av att sköta distributionen av konsumtionsmjölk i lösvikt i området Kaskö-Närpes-Kristinestad. De hade då kontaktat Milka i Vasa, som hade börjat packa mjölk i påsar. Försäljning i lösvikt kommer att bli förbjudet från inkommande årsskifte och då anhöll också mejeriet i Lappfjärd om hjälp av Milka. Ett samarbete med Milka ansågs vara viktigt med tanke på framtiden. Förvaltningsrådet tyckte detta var ett bra förslag och godkände att Milka börjar distribuera konsumtionsmjölk också på området Lappfjärd och Sideby.
År 1972, i början på året togs en ny tillverkningsmetod i bruk, för att tillverka emmentalost enligt en modell utvecklad av Valio. Den 16 mars diskuterade förvaltningsrådet det förslag till fusion med Milka, som nu lades fram. De var eniga om att en fusion kunde garantera mejeriets framtid, som en stor tillverkare av emmentalost. Utredningen visade också att bönderna kunde få ett bättre pris för sin mjölk efter fusionen.
Planer på fusion med andra mejerier
På årsstämman den 27 april 1972 diskuterades en fusion med andelslaget Milka i Vasa. Ola Rosendahl från ÖSP informerade om den utredning, som hade gjorts och fusionen skulle omfatta Milka, Pörtom, Yttermark, Närpes, Tjöck och Syd-Österbottens andelsmejeri. Stämman ansåg att en fusion var nödvändig för att kunna säkerställa tillverkningen av ost. De större bönderna ville också att deras mjölk skulle samlas i tankar och den skulle sedan hämtas med tankbil till mejeriet. Stämman ansåg också att en fusion skulle garantera ett fortsatt högt pris för deras mjölk.
År 1972, den 30 juni lade Tjöck Andelsmejeri ned verksamheten och dess medlemmar övergick genast till mejeriet i Lappfjärd. Mjölken därifrån började köras till Lappfjärd med Gunnar Nordmans lastbil och med traktor av Lars Skoglund. Disponenten Erik Eklund övergår i Lappfjärdmejeriets tjänst och Ivar Wikberg invaldes i direktionen som representant för Tjöck.
Vid denna tid byggdes svingården ut och spannmålslager byggdes. Den 7 oktober beslöt direktionen att deras 1 000 aktier i Ab Pärus-Fors skall säljas åt Sydbottens Kraft för totalt 21 000 mark.
Under årets 8 första månader 1972 tillverkades i Lappfjärd 283 000 emmentalost och 8 300 kg edamost. Till svingården har inköpts 2 095 smågrisar och sålts 1 893 svin och intäkterna därifrån steg till 600 000 mark. Bönderna hade erhållit 2,3 miljoner mark i likvider och medelpriset var 61,8 penni per liter. Den totala omsättningen under 8 månader steg till 3,5 miljoner mark.
År 1972, den 10 november fick medlemmarna ta del av det fusionsavtal som förhandlats fram med Milka i Vasa och på en extra insatt stämma den 21 november godkändes avtalet enhälligt.
År 1972, den 29 december hölls en extra stämma som för andra gången enhälligt godkände fusionsavtalet med Milka och därmed var fusionen ett faktum. Under år 1973 höll direktionen och förvaltningsrådet flera möten och på det sista mötet den 10 november 1973 kunde direktionen konstatera att fusionen med Milka har gått bra, till och med över förväntan.
Detta var alltså slutet på Syd-Österbottens andelsmejeris historia.
Milka tar över osttillverkningen och lägger ned 1989
År 1973 tog så Mejeriandelslaget Milka över verksamheten vid ostmejeriet i Lappfjärd. Verksamheten utvecklades och kvaliteten på osten var fortfarande hög. Milka kunde nu styra mjölktransporterna så att mjölken från Tjöck och en del av mjölken från Närpes skickades till Lappfjärd. Hösten 1974 stängdes mejeriet i Närpes och all mjölk därifrån kördes efter det till Lappfjärd.
Tack vare tilläggsmjölken från andra mejerier kunde Milka upprätthålla ostproduktionen i Lappfjärd. På våren 1989 är dock lönsamheten svag, mjölken räcker inte till och utrustningen är omodern. Enligt Milkas VD Sture Kackur finns det ingen möjlighet att fortsätta verksamheten, utan de bestämmer att mejeriet skall läggas ned i september 1989. För de 11 anställda kom beskedet inte som någon överraskning, eftersom de i perioder har varit permitterade.
Mejeriet hade då 150 leverantörer i området Lappfjärd – Närpes. Nu gjorde Milka ett avtal med Lassfolk från Härkmeri att de skall köra all mjölk till Vasa. Alla andra transportavtal sägs upp. I fortsättningen skall ”Lappfjärdsosten” tillverkas på Enighetens mejeri i Kaitsor.
Hyresgästerna i bostäderna kommer att få bo kvar tillsvidare. Milka sätter dock genast mejeribyggnaden till försäljning. I september 1989 sålde Milka fastigheten åt Steel-Wood från Lappfjärd. VD Kurt Westerlund avser att börja tillverka polyuretanelement i det gamla mejeriet. Han kommer att ta över stället genast som mejeriets utrustning flyttats ut, kommer han att flytta in.
Maskinerna flyttas till Bolivia
Tack vare ett FN-projekt demonterades maskinerna i Lappfjärd och i mitten av mars månad 1990 skickades alltsammans till Bolivia. Inspiratör och projektdragare för detta var Jean-Erik Mårtensson, som arbetade för Gilead-missionen i Göteborg men var hemma från Finland. Projektdragare var alltså pingstförsamlingen Gilead i Göteborg och som kontaktperson i Finland hade de Rune Käld från Vasa. Ostmästare Holger Lövdahl var med och demonterade maskinerna i Lappfjärd och han var också den som såg till att de monterades upp igen i Bolivia.
Rune Käld var med och transporterade maskinerna till den lilla staden Ivirgarzama, som ligger i regionen Chapari i centrala Bolivia och har omkring 6 000 invånare. Han tyckte att det var en mödosam färd och uppmonteringen i 30 graders hetta gjordes utan moderna maskiner. Men vid behov fanns det flera man som hjälpte till, det kunde vara upp till 40 personer i arbete.
I området odlades mycket kokain och FN arbetade för att avveckla den men det har visat sig vara mycket svårt. I området runt mejeriet fanns det upp emot 2 000 odlare och tanken var att de nu skulle satsa på mjölkproduktion i stället. Avsikten var att FN skulle bygga banker, sjukhus och rehabiliteringshem för narkomaner men i mars fanns ännu bara Milkas mejerianläggning.
Det statliga mejeribolaget PIL i Bolivia var intresserad att börja tillverka yoghurt, fil och mjölk. Som expert vid uppbyggandet fungerade förra ostmästaren Holger Lövdahl från Lappfjärd. Han var med hela tiden och ledde arbetet från början till slut.
År 1990, den 29 mars kunde mejeriet i Bolivia invigas och Sveriges biståndsminister Alf Svensson var med, liksom Bolivias ambassadör i Skandinavien och deras jordbruksminister. Enligt planerna skulle det nu bli slut med kokainodlingarna och kreaturen och mjölkproduktion skulle ta över. 1 000 bönder var med på invigningsfesten och förväntningarna var höga.
Som ostmästare i Bolivia fungerade Staffan Eklöf, som en gång i tiderna arbetade på mejeriet i Lappfjärd. Till sin hjälp hade han sin fästmö, agrologen Theresa Witting, mera känd som sångerska i dansorkestern Albatross.
Några stora mängder ost kunde inte tillverkas på mejeriet, eftersom mjölkmängderna inte räckte till. Mejeriets historia i Bolivia blev inte lång och ingen vet om något finns kvar av det.
Holger Lövdahls foton från flytten till Bolivia
Protokollen
Protokollen från årsstämmorna, förvaltningsrådens och direktionens möten var skrivna med vacker handstil och var också i övrigt klara och tydliga. För det mesta var det disponenten Harald Hannus, som var sekreterare vid mötena. Alla protokoll ryms i tre inbundna böcker och då mejeriet upphörde tog Holger Lövdahl hand om och uppbevarade dem i sitt hem. Här nedan några sidor av de första protokollen från år 1948.
Förvaltningsrådet
Förvaltningsrådet valdes av årsstämman, som brukade hållas på våren på ungdomsföreningen lokal. Ofta sammanföll stämman med islossningen vilket ledde till att flera än en gång fördes deltagarna med båt genom sörja och isflak. Förvaltningsrådet bestod av 12 män och inga kvinnor valdes.
Totalt 35 män har suttit med i förvaltningsrådet:
-Otto Björses 1948-1967, ordförande 1948-1962
-Runar Porander 1948-1955
-Georg Lindedahl 1948-1964
-Gunnar Södergård 1948-1969, ordförande 1963-1969
-Sigfrid Landgärds 1948-1954
-Kaarlo Anttila 1948-1949
-Valdemar Rosengren 1948-1952
-Erland Norrgård 1948-1959
-Arthur Gröndahl 1948-1967
-Arthur Stenlund 1948-1955
-Hemming Andtfolk 1948-1958
-Lennart Westerlund 1948-1953
-Yrjö Sillanpää 1951-1971
-Johan Grannas 1952-1960
-Birger Lillhannus 1954-1971
-Artur Norrteir 1955-1963
-Emil Storsjö 1955-1975, ordförande 1970-1972
-Bertel Ekman 1956-1967
-Einar Lindh 1960-1971
-Runar Åback 1961-1975
-Magnus Enkulla 1962-1976
-Göran Norrteir 1964-1975
-Bertel Pärus 1966-1971
-Torsten Grannas 1968-1973
-Einar Storhannus 1968-1970
-Bengt Gröndahl 1968-1970
-Henrik Ebb 1970-1975
-Johan Haglund 1972-1974
-Erkki Uusi-Honko 1972-1974
-Uno Klockars 1972-1974
-Erik Berglund 1972-1974
-Arne Häggman 1971-1973
-Gunnar Norrgård 1971-1976
-Birger Enlund 1974-1976
-Alvar Håks 19741976
Direktionen
Förvaltningsrådet valde direktion varje år, alltså för ett år i taget. Direktionen bestod av 7 män och totalt 15 män har suttit i direktionen:
-disponenten Harald Hannus 1948-1973, ordförande 1949-1956
-Artur Stenlund 1948-1966
-Valdemar Rosengren 1948-1964
-Runar Porander 1948-1969, ordförande 1957-1969
-Runar Landgärds 1948-1962
-Kalle Högnäsbacka 1949-1964
-Runar Storsjö 1953-1973, ordförande 1970-1972
-Heikki Leppänen 1963-1972
-Paul Englund 1965-1969
-Antti Mäki-Heikkilä 1965-1973
-Einar Ytterström 1967-1968
-Birger Lillhannus 1969-1973
-Egil Norrvik 1970-1973
-Kurt Ålgars 1971-1973
-Matti Leppänen 1973
Annonser, diplom och annat
