Bonden Viktor Rosenstedt (1872 – 1954) är mest känd för sina kommunala uppdrag. På 1920- och 30-talet var han aktivt med och utvecklade kommunen i det nyligen självständiga landet. Han satt som fullmäktigeordförande under tiden 1910 – 1918 och under åren 1922 – 1945 som kommunstyrelsens ordförande, han var med andra ord kommunens främsta förtroendeman.
Han var engagerad i så gott som allting som berörde Lappfjärds kommun. Otaliga är de nämnder, kommittéer och andra grupper som han tillhörde. Till exempel var han tillsammans med J. Starcke, Emil Båsk och J.J. Wadström ombud för kommunen då den nya samskolan skulle byggas i Kristinestad åren 1925 -26. Han var flera perioder medlem i kyrkofullmäktige. På ett fullmäktigemöte valdes Viktor till klassificeringsnämnden ordförande. Denna nämnd hade till uppgift att klassificera jorden för att få bättre underlag för beskattningen. Skatterna den tiden bars upp ute i byarna i någon bondgård dit Viktor cyklade med sin portfölj på stången. I Dagsmark skulle skatterna betalas på ungdomslokalen och i Perus där hemma hos Viktor. Han satt både i taxeringsnämnden och i rättelsenämnden och det finns otaliga berättelser om hur Viktor med sin humor och vältalighet fick folk att betala sina skatter.
En högst underlig kommittee som Viktor valdes in i hade initierats av Dagsmarks byamän. Dessa hade anhållit att fullmäktige skulle vidtaga åtgärder så att inte kringstrykande personer skulle få fotfäste alltför lätt i kommunen. Efter diskussion beslöts sålunda att tillsätta en kommittee som skulle göra upp en lista på samtliga personer som ej höra till kommunen. Denna lista skulle sedan ges åt kommunen som skulle försöka få dessa personer med i mantalslängderna.
Det måste ha varit en väldig trafik hemma hos Viktor i Perus, eftersom många saker som borde ha skötts på kommungården i Lappfjärd nu sköttes hos Viktor på Perusbacken. Till och med barnens vaccinationer gjordes där.
År 1942 då Viktor fyllde 70 år uppvaktades han på kommunfullmäktiges möte. Johan Lillkull tackade och överräckte blommor och en vacker ”farfarsstol”.
Viktors skolgång.
Viktor Rosenstedt besökte (jo jo, det hette så den tiden) den högre Folkskolan i Dagsmark under 4 terminer. Enligt elevmatrikeln inskrevs Viktor 15 januari 1885, då han alltså var 13 år gammal. Enligt matrikeln var Viktors far torparen Karl Eriksson Rosenstedt och modern hette Kajsa Johansdotter. För övrigt var det många barn från Perus som den tiden besökte Dagsmark folkskola men som inskrevs som elever från Lappfjärds by.
Folkhögskolan i Lappfjärd.
I början på 1900 startades flera folkhögskolor runtom i Österbotten, bland annat i Yttermark och i Vörå. Därför väcktes intresse också i Lappfjärd och ledande personer diskuterade saken vid ett möte 1 april 1907. En kommitté tillsattes och Viktor Rosenstedt var med i den och han valdes också senare till styrelsen som medlem från Lappfjärd. Medlemmar i styrelsen fanns också från Kristinestad, Tjöck och Sideby. Den 3 november 1907 öppnades folkhögskolan i ungdomsföreningen hus.
Lantmannagillet.
Viktor Rosenstedt var också ordförande för Lantmannagillet, bland har han skrivit så här om boskapsskötseln år 1909: ”Boskapsskötseln har visserligen gjort framsteg, men kostammen är dålig. En tjurförening vore högst behövlig”. Följande skrev han: ”Gillet äger tvenne avelstjurar, vilka alltmer och mer anlitas. På en tjurförening har även flitigt arbetats, ehuru gillet icke ännu lyckats få för den densamma bestämda koantalet”. (LH del 2)
Grundandet av Lappfjärds Andelshandel.
I början på 1900-talet blev det aktuellt med att bilda handelslag som skulle bedriva handel.
Bonden Viktor Rosenstedt började driva frågan och han blev ordförande i det nybildande Lappfjärds Andelshandel. År 1907 öppnades den första affären och sedan blev det filialer i så gott som varje by. En ny affär byggdes sedan i Lappfjärd som kunde öppna år 1922.
Viktor Rosenstedt var ordförande fram till 1939, alltså i hela 32 år. Han ville då lämna över ansvaret åt yngre, trots att flera medlemmar ville att han skulle fortsätta. Han blev rikligen avtackad av Andelshandeln för långvarigt och troget arbete. År 1926 fick han Centrallagets förtjänstmärke. Styrelsemedlemmen Selim Porander var till stor hjälp, han satt som medlem i hela 34 år.
Viktors hem.
Viktor föddes mitt på Perus-backen i det hus där Karl ”Mjölnar-Kalle” Rosenstedt bodde. Det huset stod med gaveln mot vägen lite västerut från det hus som Viktor byggde åt sig. Här en ny bild av Viktors hus, härifrån flyttade han österut några hundra meter till det hus han byggde åt sig och Hilda efter att Per och Elin gift sig 1946.
Samtidigt som Viktor byggde sitt hus högt uppe nära landsvägen byggde sonen Emil och hans Hilma ett nytt åt sig nere vid ån. Viktor hade lite roligt åt byggarna nere vid ån, för han trodde att huset kunde dränkas vid en eventuell översvämning. Sådana hade inte förekommit i mannaminne men risken fanns, ansåg Viktor.
Äventyret med Storfors Såg Ab
I början av 1920-talet hade Viktor en svår period. I augusti 1922 dog hans barnbarn Ines i en ålder av 2 år och strax före jul dör hans egen hustru Wilhelmina, 52 år gammal. Som om inte detta var nog blev han som borgensman intrasslad i härvan runt Storfors Sågs konkurs 1923. Sågen grundades år 1919 och hade problem från första dag. Bolaget upptog ett större lån i Unionsbanken i Finland i november 1922 och Viktor borgade för en del av detta lån. I februari 1923 valdes en ny styrelse på en extra bolagsstämma och Viktor valdes som suppleant in i styrelsen. I konkursen i slutet av år 1923 led Viktor stora förluster, till Unionsbanken måste han betalar över 30 000 mark och till Teuvan Säästöpankki 12 000 mark.
Viktor och Kalbo-Hilda
Dagen före julafton 1922 dog Viktors hustru Wilhelmina. Efter en tid började han umgås med husets piga Hilda Sofia Nordlund (12.8 1888 – 2.12 1980), även kallad Kalbo-Hilda. Dom gifte sig i september 1924, då Viktors enda levande son Emil var 31 år. Viktor och Hilda fick inga egna barn. Personligen minns jag inte Hilda särdeles bra men jag minns då jag åkte buss med Keto-Seppälä runt 1970 till och från Samskolan i Stadin, hon kunde stiga på bussen vid Perus-filialen och åka med några hundra meter till sitt hem. Hon fick åka gratis men hon brukade högljutt säga åt den finskspråkiga chauffören: ”Nå tack nu tå chafföörin”. Vi tyckte det var lika muntert varje gång.
I ett kåseri i Syd-Österbotten 5.9.1970 skrev Thorvald Hohenthal så här om Hilda:
Fru Hilda Sofia Rosenstedt i Pärus, Lappfjärd har blivit en mycket berikande bekantskap för oss. Hon är född på en fäbod i Lillsund, berättar hon och fyllde som känt nyligen 85 år. Hon är ovanligt vital och har ett strålande intellekt. Men framförallt är hon ett sällsynt starkt trosvittne och ett gott exempel på hur lycklig en människa verkligen är, som helt lämnat sig åt Jesus Kristus, vår Frälsare.
Hon bor i en trevlig, rödmålad stuga med vita knutar strax söderom landsvägen till Storå, just vid rån mellan Pärus och Dagsmark, som under högommaren står inbäddad i ett hav av de frodigaste jättelupiner som jag någonsin skådat i regnbågens alla färger. Här har vi haft förmånen att få sitta i hennes med vackra krukväxter uppfyllda hem och höra henne tala om livets stora frågor. Hon är ett underbart exempel på förnöjsamhet och tacksamhet mot vår Herre och upprepar ofta med strålande ögon sitt ”jag har det så bra, jag har det så bra!”
Hon sköter själv sitt potatisland och sina blomsterrabatter och det är en fröjd att se henne svänga gräftan och fylla plastkassen med härlig nypotatis åt någon tacksam vän. På hennes 85-års kalas, som firades i gammal god stil med kaffe, bröd och kaka, äkta Lappfjärdslimonad med småbröd, samt slutligen smörgås och mjölk, vittnade också församlingens präster och andra om hennes fasta tro och har hon ofta utgjort ett andligt stöd för sina vänner.
Framlidne Lappfjärdsprosten Rancken skrev en hyllningsdikt till hennes 75-års dag för 10 år sedan, som hänger pietetsfullt inramad på en vägg i ”Tant Hildas vardagsrum”. En av hennes gäster och beundrare fick äran att läsa upp dikten på jubilarens 85-års dag. Detta för att den kända missionären, fröken Rancken, en av de uppvaktande gästerna, skulle få höra sin faders dikt, som bl.a. innehåller utmärkt karaktäristik av festföremålet.
Viktor och Hilda i bastun.
Bakom huset på Perus-backen låg bastun som Viktor och Hilda använde så länge de bodde där. Men i slutet på 40-talet då Viktor och Hilda byggde det nya huset bredvid vägen till Dagsmark hade de ingen bastu. Nu som då fick de möjlighet att bada bastun hos Stig och Etel Björs, och då berättade Hilda en gång hur det gick i den gamla bastun. Hilda blev fortare färdig och gick in i huset medan Viktor satt kvar på laven. Då det gått någon timme och Viktor inte kommit in blev Hilda orolig och måste gå ut för att se om det hänt Viktor något. När hon kom fram till bastun så märkte hon att hon i misstag lagt på haken till ytterdörren. Hon öppnade dörren och gick in i bastun och där sitter Viktor högst uppe på laven med armarna i kors och mår som en prins. ”Så här tyst och lugnt har det inte varit i den här bastun sedan den byggdes” lär han ha sagt lite så där på skoj. Med andra ord var han inte alls arg på Hilda för hennes misstag med haken.
Storrökaren Viktor.
Viktor var en riktig storrökare som rökte pipa mest hela tiden. När han var ute i kommunala ärenden med sin cykel kunde det hända sig att han mitt på landsvägen stannade cykeln för att tända sin pipa, så att bönder med hästkärra måste vänta tills Viktor fick pipan tänd.
Piptobaken köpte han vanligtvis i Andelshandelns filial andra sidan vägen. En dag när han köpt en stor förpackning mötte han en granne som frågade av Viktor hur länge den där stora förpackningen månntro skulle räcka. Filuren Viktor svarade: ”kanski ti kveeldin”.
Humoristen Viktor.
Viktor var ju känd som en stor humorist men som kommunalpolitiker hade förstås också motståndare. På ett möte en vinterdag hade kommit ihop sig med Viktor Sjöholm från Träskvik. Sjöholm hade en benprotes som var gjord av trä, alltså ett riktigt träben. Det gick inte bättre än att Sjöholm halkade omkull på trappan när de skulle gå hem. Kanske byxan gled upp under fallet och då Viktor Rosenstedt kom ut och såg detta, så utbrast han: ”Å kva ligger sjenn fö fakälveed?” (Och vad ligger här för brasved)
