Eva Grönlund från Vasa men som har sina rötter på A-sidon ”åp Sånan” och Lasse Backlund har samlat tidningsartiklar som handlar om emigrationen. Här några intressanta exempel:
Tidningen Ahti 7.9.1878:
I tidningen berättas en dramatisk historia som handlar om en torpare från Dagsmark som for till Amerika 1872. Efter 6 år kom han tillbaka och då hade en dräng flyttat in och tagit hans plats.
Hustrun hade fått tre barn med drängen. Maken tyckte att han kunde godkänna saken, men ville ha 300 mark av drängen för barnens försörjning. En strid uppstod, då drängen i sitt ställe krävde lön för det arbete han utfört under 6 år. Detta godkände inte maken. Han hade årligen skickat flera hundra mark från Amerika för skötseln av hemmet. Dessa pengar hade drängen utan husbondens vetskap använt så som han velat. Hustrun bad att maken åter skulle bli husbonde och drängen skickades bort, men drängen hotade att komma tillbaka och hämnas den orätt han ansåg sig ha blivit utsatt för.
I början av hösten år 1878 då mannen var borta hemifrån, bjöd hustrun dit sin forne vän. Samma kväll såg folk en främmande man i närheten av rian i närheten av torpet. Efter det började rian brinna. Då maken kom hem började han leta efter den främmande mannen men hittade honom inte. Efter det hotade maken att stämma både hustrun och drängen inför tinget.
Uleåborgs tidning 6.5.1886:
Österbottningar, män, kvinnor, gubbar och barn till ett antal af omkring 30 i ett följe passerade till fots sistlidne vecka genom Tammerfors på väg till Helsingfors i avsikt att söka arbetsförtjänst. De berättade bland annat, att i socknarna närmast Kristinestad vid första öppet vatten en stor mängd emigranter skall begifva sig öfver Sverige till Amerika. I vissa byar inom Dagsmark och Lappfjärd församlingar utrustar man sig så godt som man ur huse” till den långa färden. (T. A.)
Vestra Finland, Tidning för Björneborgs stad och Satakunta landskap,15 oktober 1892:
Vad emigrationen vidkommer, hafva under året 8 män och 2 qvinnor (fläkkor) från kyrkobyn och Dagsmark rest till Amerika. Däremot hafva oss veterligt, blott 3 personer återvändt derifrån. Äfven tvenne unge män sågo vi den 15 september i K:stad, hvilka helsade sina bekanta, som de träffade på gatan, från Amerika. Af dessa hemkomne är äfven en yngling omkring 20 år gammal, som tre år vistats i Kalifornien. Han hade nog varit förståndig att lägga i besparing sina med stor svett och möda förvärfvade penningar, hvilket icke många af våra emigranter göra, ehuru de flesta af dem till åren är äldre än han. Han kom hem för värnpliktsuppbådets skull, men torde återvända till Amerika så fort han tjent ut sin tid, ifall han anses duglig till soldat. I annat fall reser han tillbaka redan förstinkommande vår. Den största fara han fått utstå på sin återfärd från San Fransisko var den för 10 dagar sedan rådande stormen och den deraf förorsakade svåra sjögången på Raumosjö, hvilkén hotade att kasta hela ångbåten i djupet.
Josef Andersson Rosenback eller Korsbäck efterlystes av anhöriga i Amerika 1911:
Eliel Mattson, bosatt på 1414 De Haro St. San Fransisco, efterlyser svågern Josef Andersson eller Korsbäck från Dagsmark, senast avhörd från Canada för ett år sedan. (FA 26.1.1911) ur Guld och gröna skogar, K. G. Olin 2002.
Folkvännen nr 90 17.4 1898:
Brev från Österbotten.
Många av våra unga män wistas i Amerika på arbetsförtjänst och flera hava härifrån hemkommit. Somliga hava förtjänat bra med penningar därstädes, men större delen har knappt kunnat förwärfwa sig så mycket som behövts till uppehälle samt till reskostnaden dit och åter. För en vecka sedan fick en bondhustru brev från sin man, som wistas i Michigan (läs: Micigänn) och skriver att förtjänsten där är dålig. Dock hoppas han att det blir bättre under sommaren Brevet är daterat den 8 februari. Den tiden hade man där tre fot djup snö. En vecka före kyndelsmässan fans ingensnö i Michigan. En annan bonde härifrån skriver från Greenwood (Grinwudd i Kalifornien): Vädret är nu här som mitt i sommartiden i Finland, varmt och här bliva bättre.
För några år sedan voro förtjänsterna i Amerika mycket goda emedan flera järnvägar där woro under arbete. De största af dem blev färdig 1884, den från Montana genom Dakota och andra landskap till territoriet Washington där den når Stilla havet. Vid denna järnvägsbyggnad hade tusentals män arbete. De, som där förstodo att spara sina med svett och möda förvärvade penningar, kunde där förtjäna sig ett nätt kapital. Detta järnvägsarbete varade i 15 år. Montana består till största delen av stora grässlätter (prärier) och bärg. Där hava indianer hittills för det mesta levat av jakt. När man började bygga järnväg genom detta territorium blefwo de högeligen förbittrade, emedan de betraktade landet såsom sitt. Beväpnade försökte de att förhindra detta företag och anföllo arbetarena, söndersköto tretton boningshus och dödade även något folk. Med sin hövding i spetsen ämnade de på fullt allvar göra slut på hela järnvägsarbetet, och då måste huvudmannen för järnvägsbolaget ingå närmare överenskommelse med indianerna för att få bygga banan genom deras område. Ett av villkoren i den överenskommelsen var, att indianen betalningsfritt skulle få resa på järnvägen genom Montana.
Samma tid som järnvägen byggdes, undersökte man även bergen för att se om i dem funnes guld. Denna undersökning kröntes även med framgång. Uti Idaho fann man denna dyrbara metall, och nu började ett strängt arbete med grävning, sprängning och vaskning. Här funnos inga vägar, inga boningar och ingen skog. Proviant och allt som behövdes måste vintertid släpas dit på som drogos av människor emedan inga hästar kommo fram i den 14 fot djupa snön över berg och höjder. Maten blev därigenom så dyr, att en enkel middagsmåltid kostade 1 dollar (5 mark).
Ofta kunde kölden bliva så stark, att man i brist på bränsle såg sig tvungen att riva ned ett hus och hugga det sönder. De som bebodde ett sådant hus, måste då flytta till sina kamrater. En man härifrån Dagsmark var också i arbete på detta ställe. Han sade, när han berättade om förhållandena där: jag drog även en gång ett 140 punds (skålpunds) lass med mat till Idaho. Ena dagen begav jag mig på väg och den andra kom jag tillbaka. Denna färd var ganska besvärlig. Ingen väg fanns och i den djupa snön skulle jag hala fram min släde över höga berg och kullar. Men så förtjänade jag ock på två dagar 6 dollar (30 mark).
Kristinestads tidning 29.7.1899:
Från omnäjden. Dagsmark.
Emigrationen. Under innevarande år hava många personer härifrån avrest till Amerika. Under sistförlidna vecka återvände dock därifrån fyra personer, som åtskilliga år vistats därstädes, och vilka nu torde komma att slå fasta bopålar å hemorten.
Syd-Österbotten 3.10.1903:
Amerikabrev från Hibbing.
Med redaktörens tillåtelse får jag be om ett litet utrymme i Syd-Österbotten för några rader från en vrå i Minnesota. Denna ort är en järngruvplats och endast 10 år gammal. Den har 27 gruvor och järnmalmsfyndigheter finns som mäts från 40 till 400 fots djup.
Staden har omkring 10 000 invånare och av dem är något över 1 000 finskatalande. Här finns också ganska många svenskatalande finnar. Likväl är inte vi svenskatalande inte lika eniga som de finskatalande, av vilka 500 är nykterister och de äger 2 stora samlingslokaler.
Vi svenskatalande bildade också senaste söndag en nykterhetsförening och efter vad det ser ut, tycks det skall framåt med fart, emedan vi var bra många, som slöt oss tillsamman. Från Tjöck byar finns här 20 stycken och från Lappfjärd 9.
Syd-Österbotten 17.10.1903:
Nöd i Australien, så res ej dit!
Enligt underrättelser från en i Australien bosatt framstående svensk befinner sig detta land till följd av fjolårets årslånga torka i ett ruinerat tillstånd. Arbetsmarknaden är förstörd för en längre period. Städerna är fulla med arbetslöst folk och en rusning äger rum för varje ledig plats, hur dålig den än må vara. Naturligtvis ges företräde åt engelsmän, och skandinaver har inga chanser alls, förrän de blivit ”koloniserade”.
Det är sorgligt att se den stora skaran av skandinaver, som strövar omkring på gatorna i Brisbane, utan pengar, svältande och önskande att en mild försyn ville bereda dem tillfälle att skudda Queenslands jord av sina fötter. Många är de, som arbetar endast för födan och är glada att ha tak över huvudet och slippa hungra. Där lön kan erhållas, uppgår en farmarbetares lön till 10 shillings i veckan, samt mat och logi. Tio shillings är nätt och jämt tillräckligt att hålla mannen med tobak eller andra små förnödenheter samt med hjälplig dräkt. Arbetet är synnerligen hårt och arbetstiden lång: från soluppgången till 9 – 10 på aftonen.
Mejeridriften är nästan nedlagd till följd av att ungefär femtio procent av kreaturen dog under torkan. Att köpa en egen farm? Ja, kan man inte finna ut ett trevligare sätt att befria sig från överflödet, så kan man ju förlora det på farmning. Det är ganska intressant att se, hur vidunderligt fort man blir skrapad på den vägen. Guldfälten är överfulla av arbetslöst folk, så att även där inte finns någon utsikt. Kontorister och butiksbiträden bör aldrig tänka på att resa hit ut, ty de har inte den allra minsta chans att få plats. Således finns ytterst liten utsikt för emigranter att just nu eller på de två närmaste åren vinna någon framgång i Australien. Rådet är därför: stanna hemma!
Syd-Österbotten påminde den 5.12.1903 att amerikaemigranterna inte skall skicka pengar till hemlandet i vanliga brev, eftersom kuverten i 90 fall av 100 kommer fram helt tomma. Det har visat sig vara helt omöjligt att reda ut var kuverten har tömts och brottet har skett, vilket leder till stora förluster för både avsändaren och mottagaren.
Tidningen rekommenderar att pengar skall skickas endast som postanvisning. Det är det enda trygga sättet för likvider genom postverkets förmedling, eftersom det i det ena landet inbetalade beloppet förs in i det landets postkassa och motsvarande belopp betalas ut till adressaten i det andra landets postkassa. Några verkliga pengar skickas inte och följaktligen är det inte möjligt att pengarna skulle komma bort.
Helsingfors posten 15.8.1904:
Amerikanskt äktenskap.
För några år sedan avreste från Dagsmark en gift man till Amerika för att pröva sin ekonomiska lycka. Hur han lyckade i miljonernas land har icke försports, men kär råkade han bliva i en jakobstadsflicka, så att han där gifte sig. Här om dagen kom han för att hälsa på de sina och i onsdags anlände ”amerikahustrun” för att söka upp sin ”äkta” man. Saken torde komma att få en allvarsammare sida skriver Vasabladets meddelare.
Syd-Österbotten 29.8.1905:
Kanhända det skulle intressera någon att höra litet om skogslivet i Kalifornien. Landskapet uti dessa trakter är också det mest förunderliga man kan tänka sig. Här finns oerhört höga backar och bråddjup omväxlande med stora jätteträd, så det är nästan omöjligt att där komma fram med något slags åkdon. Uti dessa backiga trakter arbetar en stor del av våra landsmän med stockhuggning och tillverkning av järnvägskubbar.
Detta arbete går till på så sätt, att ett träd på en 10—12 fot i diameter fälles och sedan bearbetas till virke. Först och främst kan det hända att det ibland räcker dagar för att fälla ett sådant träd, och sedan kan hela trädet vid fallet slås sönder i små bitar. Det fordras därför kunnighet och försiktighet under arbetet, så att man far någon nytta av detsamma. Somliga träd kan ge ända till 1,000 stycken kubbar. Alla hus för arbetarna i skogen är nästan uteslutande byggda av splitat och sågat virke, ytterst dåligt inredda. Matlagningen försiggår för det mesta på kinesiskt vis. Man har nämligen kinesiska kockar.
I städerna har förstas en arbetare nog något bättre. Angående föreningslivet här i staden Eureka, så höll nykterhetsföreningen sina möten varje söndag eftermiddag, uteslutande på svenska språket. Mötets program var något lik dem där hemma, dock kanske ibland litet skämtsammare. Efter mötets slut förekom alltid lekar och ringdanser. Särskilt förekom föreningstillställningar något liknande ungdomsföreningsmötena i Lappfjärd. Till föreningen hörde endast våra landsmän, mest de unga, just därför kanhända kom det sig, att föreningen på samma gång var både ungdoms- och nykterhetsförening.
Tidningen Syd-Österbotten 8.6.1907:
Vad en utvandrare till Amerika skall svara på..
En emigrant till Amerika måste innan han (eller hon) lämnar ångaren besvara vissa av fartygs-befälhavaren framställda frågor. Samma frågor måste han efter landstigandet besvara inför immigrationskommissionen, som då jämför denna andra ansvarsförteckning med den första. Bland dessa frågor äro följande:
Hur lyder ert fullständiga namn?
Vilket kön tillhör ni? Är ni gift eller ogift? Vilket är edert yrke?
Är ni läs- och skrivkunnig? Vilken nationalitet tillhör ni? Vilken ras? Hvar var ni senast bosatt?
Var i Förenta Staterna skall ni landstiga?
Vilken ort utgör er resas slutmål? Hade ni biljett ända till resans slut?
Har ni själv bekostat er resa eller har någon annan betalt för densamma och om så, vem är denne — en person, ett bolag, en förening, en kommun eller regering?
Är ni i personlig besittning av femtio dollar, om mindre än så, huru mycket?
Skall ni sluta er till en släkting eller vän och vilket är hans fullständiga namn och adress?
Har ni varit i Amerika förut: om så, när och kvar?
Har ni setat i fängelse eller varit intagen på fattigvårdsanstalt eller på dårhus?
Har ni anlitat någon välgörenhetsanstalt?
Är ni polygamist?
Är ni anarkist?
Har ni kommit hit för att utföra något visst överenskommet arbete i Förenta Staterna som lovats eder?
Hurudan är eder kroppsliga och andliga hälsa? Är ni vanskapt eller lemmalytt, och om så, huru länge har ni varit det och huru blev ni det?
Det torde i detta sammanhang intressera att veta, att i den händelse immigranten är medellös efter landstigningen, han (eller hon) blir kvarhållen och given fri mat och bostad till dess släktingar eller vänner i Amerika hunnit skickapengar, erforderliga till bestridande af resans återstående del.
Artikel i Syd-Österbotten 24.3.1908:
Emigrationen och dess motarbetande.
För vårt land framstår utvandringen som en folkföreteelse av mycket stor bärvidd. Den minskning i folkstocken Finland lidit genom utvandringen är nämligen av betänklig storlek. Emigrationen från vårt land till Amerika tog en avsevärd omfattning i början av 1870-talet. Om vi sammanställer tillgängliga uppgifter om utvandrarnas antal, så finner vi följande siffror:
Mellan åren 1870 och 1879, cirka 12 000 personer
Mellan åren 1880 och 1892, cirka 36 000 personer
Mellan åren 1893 och 1906, cirka 146 000 personer
Summan är ungefär 194 000 personer och man far nog inte alltför mycket vilse, om man avrundar denna summa till 200,000, vilket skulle ungefärligen motsvara utvandringens styrka under en mansålder. En avsevärd del av emigranterna har nog återvänt, men man känner inte till deras antal. Det har antagits av en författare, att vidpass hälften har återvänt, men uppgifter från ångfartygsbolagen har gett lägre siffror. Men även om så många som hälften skulle ha återvänt, så återstår en förlust av omkring 100,000 personer, vilket betyder ungefär detsamma som om några av våra större städer eller något tiotal av våra folkrikare socknar skulle ha blivit folktomma. De senaste åren har haft att uppvisa en utvandring på 16 – 17 000 personer årligen.
Om emigrationen skulle vara någorlunda jämnt utbredd över landet, skulle dess verkningar emellertid inte bli så alltför kännbara. Men som bekant är detta långt ifrån förhållandet. Sin förnämsta härd har utvandringen haft och har i en enda trakt, nämligen Österbotten och på dess befolkningsförhållanden blir verkningarna av åderlåtningen så mycket mer förnimbara. Det har till och med visat sig bringa folkökningen att avstanna på en del orter. Redan på 1870-talet finner man här och där sådana följder i Österbotten. På 80-talet inträdde en absolut folkminskning i 21 av Vasa läns 84 kommuner och av dessa 21 var hela 10 svenskspråkiga. Sammanlagda minskningen var 8 000 personer.
Värst stod det till i Östermark, Petalaks, Gamlakarleby landskommun, Mustasaari, Kvevlaks och Lappfjärd. Minskningen växlade mellan 12 och 17 procent. Denna minskning fortsatte under 1890-talet i Nykarleby, Pedersöre och Gamlakarleby landskommuner. I andra trakter stod folkmängden stilla på 1890-talet. Vad beträffar Mustasaari och Lappfjärd så uppvisade dessa väl nu en betydlig folkökning, men ingalunda på grund av minskad emigration, utan på grund av inflyttning från grannsocknarna. I sjutton kommuner var det även blott med hjälp av inflyttning som folkmängden hindrades från att sjunka, ty utvandringen till Amerika fortgick oförminskat, till exempel i Närpes, Korsnäs, Petalaks, Solf och Teerjärv kommuner.
Utom nedåtgång eller stillestånd i folkökningen har man emigrationen att tacka för det förhållande att kvinnkönet är så mycket starkare företrätt inom befolkningen i vissa trakter av Österbotten, än i det övriga Finland. Statistiken visar, att det stora flertalet av emigranterna är män i den kraftigaste åldern. Kvinnor, gubbar och barn blir ofta ensamma hemma, och man har sett fall, då ett hemman föreståtts av en 65 årig gubbe omgiven av tre minderåriga, eller av en 86 årig mormor med ett par minderåriga barn hos sig. Följden av detta blir, att jordbruket försummas eller åtminstone inte förs framåt. Nyodlingar företas mycket obetydligt och ofta lämnas gårdarna ut på arrende samt utsugas. Och ofta kan inte ens någon arrendator erhållas, såsom det inträffat en gång i Övermark, där ett hemman om 1/16 mantal utbjöds på arrende med 4 kor och all inredning m. m. för 40 mark per år utan att någon spekulant infann sig.
Svårigheten att erhålla manliga tjänare och jordbruksarbetare i Österbotten, vilken väl främst härrör av utvandringen, trots att därtill även torde bidra torparsystemets ringa utbredning, har lett till den egendomligheten, att kvinnorna i dessa trakter så allmänt deltar i fältarbetena. De både utför bördor och barkar virke, de till och med plöjer. Och detta trots att hemmanen ofta är så små, att till skötseln någon enda vuxen karl vore nog. Men karlarna föredrar ofta nog att emigrera framför att sköta till och med egen jord. Dessa förhållanden torde förklara de relativt små framsteg jordbruket gjort i Österbotten. Sant är, att härtill även starkt bidragit de rådande usla skiftesförhållandena, som gör att ett litet hemmans ägor kan vara kringspridda i ett 20-eller 30 tal små skiften bland grannarnas ägor. En reform härvidlag hör till de krav traktens befolkning ivrigast framställer och är en oavvislig nödvändighet. Hur som helst, i många avseenden röner livet i Österbotten starkt intryck av emigrationen och den är en provinsiell egendomlighet.
Wasaposten 25.3.1908:
Våra landsmän i Amerika.
Ifrån Amerika efterfrågas bl. a, österbottningar:
-Josef Wilson, hemma från Dagsmark, Lappfjärd, senast avhörd från Pittsburg har ej på ett års tid låtit höra af sig.
-Otto Josefson och Erik Anders Josefson hemma från Dagsmark.
Syd-Österbotten 12.5.1908:
Res inte till Amerika.
Senaste vecka återvände via Helsingfors till hemlandet en mängd emigranter, bland vilka naturligtvis ett avsevärt antal österbottningar befann sig. Resenärerna klagade alla med en mun över de hopplöst dåliga tiderna i Amerika. Det till hösten stundande presidentvalet gör sitt till att ytterligare förvärra det tryckta läget på arbetsmarknaden.
I de stora städerna, New York, Chicago med flera vandrar arbetslösa i hundra och tusental längs gatorna med hungersnöd och allsköns andra lidanden som ständiga följeslagare. Brottsligheten bland dessa olyckliga tillväxer i oroväckande grad, frammanad av nöd och umbäranden av alla slag. Oräkneliga är de, som av brist på medel inte kan återvända hem, hur gärna de skulle vilja det. Och dessas sorgliga öde borde i hög grad vara ägnat att nu även för framtiden avhålla nya skaror från att utvandra. Den allmänna meningen bland de nu hemvändande emigranterna var: Res inte till Amerika. Att det låg allvar bakom orden, därom vittnade nogsamt deras sorgligt allvarsfyllda miner och dystra blickar, som endast tanken på det snara återseendet av hem och anhöriga i någon mån kunde uppliva.
Wasaposten 23.4.1909:
Avliden sjöman
Sjömannen William Karlson från Dagsmark i Lappfjärd socken avled i Chicago i Amerika å sjukhuset i nämnda stad samt efterlämnade 51 mk, vilka medel komma att tillsändas den avlidnes rättsinnehavare.
Jakobstad 13 december 1911:
Resebrev Från bygderna.
Får uti pressen skriva ett kort resebrev över min resa mellan Finland och Seatte Wask uti Amerika.
Den 4 oktober steg jag ombord på ångaren Arcturus. Vaktmästaren visade mig min hytt, innan jag kom upp igen hade propellen redan gjort sitt första slag. Hundratals näsdukar i luften, alla försökte med sina krafter att vifta ett farväl till Finlands strand. Det var nöjsamt att se huru alla visade sin kärlek till Fosterlandet, om det var också blott för tillfället. När jag den 6 kl. 7,30 på morgonen såg ut genom hytt fönstret hägrade för mig det härliga Danmark, ”Jordbrukarens hemland”. Om vart jag än såg utmed den Danska kusten, syntes endast vackra skogar och väl odlade slätten.
Den 8 ankom vi till Hull, båten lade till uti Maria docken. Andra dagen fortsatte vi resan med tåg genom England till Liverpool, vilket tog endast fem timmar. Nu kunde man erinra sig, att man befann sig uti fabrikernas hemland, ty här rådde en sådan atmosfär att jag kan ej förstå huru någon människa kan existera uti ett sådant land.
Jag hörde sägas att England har i medeltal endast sjutton timmar klart väder i veckan. Även i nämnda stad kunde man få se en avkomma av Israels stam, vilka ej skonade sin nästa, såframt de misstänkte han hade lite penningar i fickan.
En norsk, som hade lämnat som hade lämnat Amerika och skulle gå över till gamla landet, steg in på en saloon för att taga sig en drink, av det s.k. livets vatten. Innan han kom ut därifrån hade han förlorat en summa på 1,800 dollar. Det blev en rätt kostbar drink för honom, ehuru det var livets vatten. Sorgligt nog hade samma man endast en arm, antagligen hade han förlorat den andra uti Amerika, och kanhända erhållet det 1,800 dollarna som skadeersättning av det Company vilket han har arbetat för.
Natten mot den 13 avgick Oceanångaren Celtic från Liverpool med 2,500 passagerare. Hittills hade de skandinaviska språken ljudit över allt, men nu hördes endast det Engelska.
Den 20 började Amerikas land i västra horisonten dyka ur de djupa vågorna. Nu rådde glädje och fröjd ombord, alla hade nu vaknat ur sin djupa dvala, när man hörde talas om att vi snart skulle få taga våra första steg på den nya världens jord. Efter en stund hördes ej mera propellernas slag.
Doktorn var ombord: ”We den, som ej hade en god hälsa, han fick snart igen möta sina sörjande vänner”.
Sjöresan är ej vidare att omtala, utan vi hade vackert väder, ehuru vi förlorade 4 personer. Så snart de som makterna hava erhöll underrättelse att de nämnda personerna voro borta, så blevo deras namn uppropat varje måltid, men allt förgäves’. Antagligen kastade sig någon mörk natt långs sidan, så tomhänt som de var, att strida med Oceanensvågor.
Jag vill återgå till den samma plats New York, där jag blev i tillfälle att se den amerikanska frihetsstatyn Georg Washington, som kan hända läsaren känner till från Historien, så jag behöver ej vidare beskriva om hans liv och värksamhet.
Jag lämnade nämnda plats den 21. Snart erinrade jag mig att resan skulle ske på Canadan Pacefic ehuru jag köpte mig biljett på Jungjun Pacefic. Jag kan ej undvara att skriva om snabbaste vägen ut till västkusten och blev sänd på en sådan skåttkärra, som man kunde resa på för 50 cent per dag. Jag antager att bedrägeriet finnes hos agenten i Jakobstad Herr Friborg. Han hade insänt penningarna för den billigaste och dåligaste vägen och tagit det överstigande, som sin egen förtjänst.
Jag hoppas, att alla vilka hädanefter handlar sig biljett av Herr Friborg i Jakobstad, ser noga efter och ej giver honom en sådan biförtjänst, som han antagligen erhöll av mig. Om än jag reste tio gånger ännu mellan Finland och Amerika, så skulle jag aldrig handla min biljett av nämdna person.
Äntligen den 27 nådde jag mitt förlagda mål, nämligen Seattle ’Wash. Nämnda stad ligger utvid kusten av Stilla havet. Staden är stor och vacker, äger en folkmängd på 350,000 personer. Kanhända mitt brev har redan blivit för långt, varför jag får sluta med en hälsning. Seattle Wash. den 12. 11 1911.
Greven.
Pastor A. Holmgren skrev ”En hälsning från Worchester” som publicerades i Vasabladet 19 december 1947:
De första emigranterna.
På 1880-talet kom de första närpesborna till trakten. De måste ha utövat ett väldigt inflytande här, ty de inledde en utvandring från födelseorten som satt sin prägel på staden, och än hör man den äkta närpesdialekten på fester och vid andra tillfällen. Närpesbygden har också under de senaste åren fått erfara att den har tjocka släkten i worcesternejden, bl. a. genom hjälpsändningarna härifrån. Andra bygder, såsom Korsnäs, Övermark, Lappfjärd, Solf, Malax, Maxmo, Pörtom, Sideby, Kaskö, Vasa, Petalax, Vörå, Nykarleby m. fl. är även representerade.
”Kvadan jär et häim?” kan med fog frågas. Kanske blir svaret: ”Hitjä gröbbon je häim från hädä byln.” „Hö leng ha tö vuri jer? ”Ja ha vuri fyrtifyra år jer i landä.”
År 1931 beräknade den välkände Lappfjärdsbon Victor Carlson antalet svenska landsmän i stad och omnejd till 1 500, inga barn inberäknade. Nu tror han, att antalet sjunkit till mellan 800 och 900. Skulle vi medräkna barnen i första generationen, kommer vi närmare ett par tusental. Ett märkligt fenomen kan antecknas. De infödda smälter samman till den grad med amerikanerna, att man förlorar dessa svenskättlingar praktiskt taget ur sikte.
Föreningar och kyrkor.
I Worcester har landsmännen organiserat sig i föreningar och kyrkoförsamlingar. Sedan 1889, då sjuk- och begravningshjälpföreningen Imatra kom till, har föreningarna Avasaksa, Saima, Räddningslinan, Nykterhetsvännerna, Per Brahe, Fänrik Stål, Nödhjälpsföreningen, Missionsförsamlingen, Baptistförsamlingen, Lutherska församlingen samt de sista i raden Runebergsorden, Lotta Svärd och Hjälp Finland kommit till. Missionsförsamlingen upphörde för några år sedan (dess kvinnoförening existerar fortfarande), lutherska församlingen har nu ingått allians med rikssvenska och Calvary-lutherska församlingarna. Av föreningarna existerar de tre sistnämnda och Per Brahe.
Finansiell ställning.
Av de trehundra eller några fler familjer, som lever och verkar i bygden har ungefär hälften egna hem. Majoriteten av dessa fortfar med inbetalning på hemskulden. Skulle en depression inträffa såsom efter förra kriget, är det möjligt, att en stor del av hemägarna förlorar både husen och vad de inbetalat på dem. De familjer som hyr lägenheter är inte heller mycket rikare, ty alla är beroende av den dagliga inkomsten. Stegringen av priset på livsförnödenheter har löpt i förväg, så att avlöningen blivit efter på vägen och förmår inte stärka sparkassan. Med dessa fakta för ögonen är det med förvåning man iakttar uppoffringen för hemlandet efter kriget. En stor del av givarna försakar egna nödiga behov, för att inte tala om bekvämligheter, för att hålla paket- och hjälpverksamheten i gång till fosterlandet.
Moralen.
Moraliskt sett står vårt folk på ett högre plan än de flesta invandrade folk. Det protestantiska religiösa inslaget visar här sin styrka. Mycket få upplösta äktenskap och uppgörelser inför domstol kommer till synes. Andra och tredje generationen uppvisar sorgligt nog mera av det slaget, mycket till följd av giftermål med andra nationaliteter.
Andligheten.
I religiöst hänseende behärskas ett fåtal av demoraliserande likgiltighet, men törsten efter Guds eviga sanningar är ännu stark. Våra landsmän vet såsom få att tidens jäkt, politiska strömningar, ytliga nöjen och kommunisternas bittra inställning ej ger den ro själen söker. När Herrens dag inbryter, söker de sig till tempelgården, instämmer av hjärtats djup i sången och lyssnar med begärlighet till ordet om vägledning, kraft och tröst i dagens gärning och njuter av rättfärdighet, frid och fröjd i den helige Ande.
Ungdomen.
En del av de unga har svikit sina fäders församlingar. Orsakerna är många. En synes vara den, att de unga på ett visst sätt blygs för fars och mors språk inför sina skol- och sällskapskamrater. Det finns dock undantag bland dem som lärt sig att tala det svenska språket. En annan orsak är, som redan nämnts, giftermål med andra språkgrupper. Smärtsamt är också det förhållandet att i samhällen som Worcester med starkt inslag av katoliker gifter sig många med katoliker. Barnen i dessa giftermål binds starkt till den katolska kyrkan av fruktan för skärseld och dylikt.
Inför den starka amerikaniseringen nedstämmes kanske hemlandets folk att besöka eller planera bosättning här i landet. Vi kan dock uppmuntra dem med att säga: svenska brukas ännu i stor utsträckning i våra hem, och månatliga möten hålls på svenska i våra församlingar, då inte de helt engelsktalande är närvarande. Vårt folk talar ännu hemdialekten och mors svenska språk sinsemellan. Dock förstår läsaren vad som sker, då barnen gifter sig med söner och döttrar av främmande nationalitet.
Svenskheten.
En stark majoritet av vårt folk läser ännu svenska tidningar. Tidningen Norden, förra Finska Amerikanaren, är en stark förbindelselänk mellan de våra. Ledstjärnan är föreningsmedlemmarnas tidning. Missionsposten läses av de troende landsmännen. Worcestertidningen Svea, Svenska Amerikanaren, Missionsvännen, Chicago-Bladet, Svenska Posten och Canada-Posten är kära och mycket lästa tidningar. Vasabladet ej att förglömma och andra svenska tidningar från hemlandet gåvor av släktingar. På arbetsområdet gör sig vårt folk aktat och värderat. Landsmännen innehar förtroendeposter på mänga områden.
Yrkesförhållanden.
Ett förvånansvärt stort antal av emigranterna har svingat sig upp på den sociala rangskalan. De har blivit läkare, skollärare, ingenjörer och politiska ledare, trots den sena ålder då de började studera i landets skolor. Märkligt nog synes ej studerade yrkesmän rest bort från hemlandet. Barnen av emigranterna har intagit framstående ställningar och leder på många områden det amerikanska folket med heder och glans. De bland vårt folk som hunnit bli 65 år har till stor del pension från bolagen, där de arbetat, eller får statsunderstöd för de gamla. Dessa pensioner fyller endast de nödvändigaste behoven.
Dödligheten.
Nästan varje vecka göms någon av „de våra” i griften. De har nått slutmålet för tillvaron här nere. Med vemod samlas då landsmännen kring stoftet av den hädangångna kamraten, vännen och familjemedlemmen. En sista blomma, en tår, ett viskat tack för trofast gärning och ljusa minnen och man följer stoftet till den nya och vackra svenska gravgården, för att sedan invänta återseendet på uppståndelsens morgon.
Hjälparbetet för Finland.
Till sist vill vi dröja något inför den vackra utåtriktade gärning föreningarna Hjälp Finland och Lotta Svärd har utfört under de senaste åren. Under ledarskap av endast ett fåtal, som troget samlats månad efter månad, har otroliga saker åstadkommits. På fester fylkar sig dock en större skara omkring arbetet och lämnar sitt bidrag med gott hjärta. Då kriget utbröt 1939, bildades föreningen Hjälp Finland. I samband därmed föddes en Sibeliuskör, som räknade nära hundratalet sångare. Stora program anordnades, och insamlingar till ett belopp av tolvtusen dollar gjordes. Omkring sex ton kläder samlades och sändes till Finland, förrän förbindelsen avbröts. När vägen igen öppnades, började verksamheten åter. Sedan dess har andra sex ton litet begagnade kläder ihopsamlats och sänts till norra Finland, Vasa, Porkala och andra trakter. I fraktomkostnader har utbetalats omkring tvåtusen dollars för dessa tolv ton kläder. Därtill sändes niohundra tjugosex dollars till barnavården i Sverige. Senast har föreningen i Worcester gjort en insamling för Högåsens sanatorium på 838 dollars förutom kläder och andra nödiga saker som insamlats och sänts hem. Penningar till detta ändamål har dock influtit från olika trakter av Amerika. Det må tillägas, att ordföranden i föreningen, Victor Carlson, har gjort det tyngsta arbetet för Högåsen. Lotta Svärd-föreningen organiserades även 1940. De första tre åren stickade och sydde medlemmarna kläder, som till stor del gavs åt det amerikanska Röda korset, vilken organisation lovade om möjligt sända kläderna till Finland. Senare tjänade föreningen de egna gossarna i armén. Från 1944 understöddes två fosterbarn i Finland. Tvåhundra dollars sändes till invaliderna i hemlandet. Under de tre senaste åren har gruppen sänt flera hundra paket till olika delar av det svenska Finland. Inalles har föreningen sedan 1942 insamlat omkring 1 300 dollars, vilka antingen sänts i kontanter eller som hjälppaket till behövande. Föreningens månatliga möten besöks av 15—30 personer, vilka till stor del utfört det beundransvärda hjälparbetet. Vi nämner inga namn för att inte såra eller ära någon särskild, men ofrivilligt tar vi av hatten för dessa duktiga kvinnor. Vi kan också nämna att på initiativ av Worcesterbor har specialinsamlingar verkställts för Närpes, Korsnäs, Övermark, Malax, Lappfjärd och Kaskö. Dessa har uppgått till tusentals dollars i varor och penningar.
För att vi kunnat hjälpa vänner i nöd är vi glada, ty vad gott som gjorts kommer från Gud, som verkar både i vilja och gärning. Honom tillhör äran nu och i evighet. Glädje har beskärts både givare och mottagare. Och en sådan glädje är en av de största tillgångarna i livet.
Julhälsning.
När nu julhögtiden stundar, löper på osedda vingar hjärtats känslor och tankar över de vida vattnen till er där hemma. Då ni samlas kring julgran, dukade bord och till julotta, då vet ni att också vi på denna sida av oceanen gör sammaledes. Och då stiger vår gemensamma bön och tacksägelse upp till världarnas Gud. En glad och fröjdefull jul och ett gott nytt år önskar Worcesterbor av svensk stam anhöriga, vänner och bekanta i gamla landet!
